Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Utlåtande 1889:LU31

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

N:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1889, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lagstiftning i syfte att drinkare måtte kunna i vissa
fall dömas till intagning å allmän vårdanstalt.

I en inom Andra Kammaren afgifven och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 166, anför herr E. W. Wretlind:

»Den år 1885 antagna lagen för lösdrifvares behandling gifver rättighet
åt konungens befallningshafvande att döma af krono- eller polisbetjent
eller tillsyningsman anhållen lösdrifvare till tvångsarbete från och med en
månad till och med ett år (§ 3 mom. 2). Såsom lösdrifvare får behandlas
den, som »sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt
uppehälle», samt den, som »utan att ega medel till sitt uppehälle, underlåter
att efter förmåga söka ärligen försörja si§ och tillika förer ett sådant
lefnadssätt, att våda deraf uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet»
(§ 1). Ådömdt tvångsarbete kan äfven förrättas i »tvångsarbetsanstalt,
som fattigvårdssamhälle enskildt för sig eller gemensamt med annat fattigvårdssamhälle
inrättat» (§ 9).

På grund af denna lag kunna visserligen vissa genom dryckenskap
förfallna personer dömas till tvångsarbete å allmän eller af fattigvårdssamhälle
upprättad arbetsinrättning. Men mången annan, som icke »stryker
omkring» och som kan förskaffa sig »medel till sitt uppehälle», träffas svårligen
af denna förordning. Och dock äro många sådana drinkare icke blott
till en plåga utan äfven till våda — om icke för allmän säkerhet, ordning
och sedlighet — åtminstone för sin familjs säkerhet, ordning och sedlighet.
Ja, en dylik person är tidtals att anse såsom lidande af partiel
sinnesrubbning, hvarigenom han kan varda i oberäknelig grad farlig för både
egen och anförvandters säkerhet till lif och lemmar.

En till oafbrutet eller periodiskt superibegär (dipsomani) förfallen person,
som är oförmögen draga försorg om sig och de sina, eller som genom
opålitlighet eller vildsinthet visar sig farlig för andra, borde derföre kunna,
efter läkares hörande, dömas till inspärrning, äfven om han icke kan enligt

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

lagen angående lösdrifvare såsom sådan behandlas. För dylik person kan
dock icke vare sig kronoarbetscorpsen eller en s. k. arbetsinrättning vara
lämplig plats, ty han behöfver och bör erhålla vård såsom en fysiskt och
psykiskt rubbad person, alltså i anstalt, som är för dylika patienter särskildt
afpassad och ordnad. Han bör alltså — såsom jag i annan motion föreslagit
— inspärras i särskild, för drinkare upprättad asyl.

I England lärer — efter hvad jag på enskild väg sport — drinkare
genom domstolsutslag ofta dömas till intagning å privata, för dem anordnade
asyler, att vårdas på egen eller — vid deras bristande tillgång — på deras
kommuns bekostnad.

I hopp om att sådana asyler snart nog, vare sig genom statens försorg
allena eller genom staten och enskilda i förening, komma till stånd,
tager jag mig friheten föreslå att — på sätt lagutskottet kan finna lämpligast
— vår lagstiftning varder i det hänseendet kompletterad, att alkoholister,
som äro odugliga draga försorg om sig och de sina eller genom opålitlighet,
elakhet och vildsinthet äro till fara för sig sjelfva eller andra, må
genom domstols utslag efter legitimerad läkares hörande, kunna för viss tid,
högst ett år, dömas till intagning å anstalt, som är afsedd för drinkares behandling
och står under offentlig kontroll.»

Det sålunda framstälda förslaget utgår, enligt lagutskottets förmenande,
från eu väsentlig förvexling af rätt och sedlighet. En person, hvilken i
sådan grad, som i motionen angifves, hemfallit åt dryckenskapslasten, måste
visserligen anses såsom en i sedligt afseende djupt sjunken menniska; men
så länge han ej gör sig skyldig till brott mot statens lagar eller till sådant
förhållande, som i lagen angående lösdrifvares behandling afses, lärer staten
icke böra mot honom vidtaga de af motionären föreslagna tvångsåtgärder.
Utskottet hemställer derför,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bill. till Rilcsd. Vrot. 1889. 7 Sami. 18 Höft.

o