Lagutskottets Utlåtande N:o 30

Utlåtande 1906:LU30

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

I

Iso 33.

Ank. till Riksd. kansli den 23 mars 1906, kl. 11,30 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående öfverflyttning af
civilregistrets förande från prästerskapet till annan
funktionär.

Lagutskottet tiar till förberedande behandling fått emottaga en inom
Andra Kammaren af herr I). Holmgren väckt motion, n:o 9, af följande
lydelse:

»Vid sistlidne års riksdag väckte jag följande motion »om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om det nuvarande kyrkliga
tillståndet inom landet».

»Bland de storartade förändringar, som sista hälften af förra århundradet
fört med sig på snart sagdt alla områden, är den stora allmänhetens
förändrade uppfattning i religiöst afseende för den ytlige betraktaren
mindre iögonenfallande, men dock mycket betydande. Statskyrkan,
fordom snart sagdt enväldig och fordom samlande nästan alla medborgare
under sina tempelhvalf, har fått röna den förödmjukelsen att år efter år
se sina tempel mer och mer öfvergifna och sina forna anhängare i ständigt
och hastigt växande antal öfvergifva sig för att sedan räkna sig till
separatisterna, fritänkarne, de vetenskapligt bildade, de i religiöst afJBih.
till Riksd, Prof. 1906. 7 Sami. 39 Höft. (N:o 30). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

seende likgiltiga eller hvad nu alla de månde kalla sig, hvit k a i våra
dagar anse statskyrkans läror ock religiösa lif såsom en längesedan öfvervunnen
ståndpunkt. Eesultatet af hela denna andliga omdaningsprocess
har blifvit, att statskyrkan icke längre uppläres af den allmänna opinionen.
Det försök, som nyligen från prästerlig sida blifvit gjordt att upphjälpa
den förlorade krediten genom att utbyta namnet statskyrka mot folkkyrka,
kan naturligtvis intet förändra i detta resultat.

A andra sidan kan icke förnekas, att det ännu inom vårt folk finnes
breda lager, hvilka själfva anse, att deras religiösa behof bäst tillfredsställas
genom statskyrkan. Men huru stor del af folket i dess helhet,
som dessa lager utgöra, detta är ej bekant. De stora skiljaktigheter, som
i religiöst afseende förefinnas mellan stad och land samt mellan olika
provinser inom landet, äro ej heller så noga kända som önskligt kunde
vara, om man vill öfverblicka och riktigt bedöma det kyrkliga tillståndet
inom landet.

Det kan ej råda det ringaste tvifvel därom, att det mål, mot hvilket
den kyrkliga utvecklingen går, är de kyrkliga förhållandenas amerikanisering,
det vill säga ett genomförande af en så fullständig religionsfrihet,
att staten icke särskildt gynnar någon kyrklig riktning, utan fullständigt
öfverlåter åt medborgarne själfva att ordna allt, som rör deras
religiösa angelägenheter. Att i de gamla europeiska staterna genomföra
en sådan kyrklig ordning är naturligtvis ett mycket svårt politiskt värf,
och vi kunna just i dessa dagar bevittna, hvilka svårigheter det bereder
de franska statsmännen. Äfven i England har denna fråga länge varit
å bane, och om den där ännu ej är löst, så kan det dock anses såsom
säkert, att den för allvar upptages på nytt å dagordningen, så snart som
vänstern i detta land åter kommer till makten, hvilket som bekant förväntas
skola ske ganska snart. I vårt afsides belägna land torde en så
stor förändring som statskyrkans fullständiga afskaffande icke i den närmaste
tiden vara att förvänta, men däremot kan det anses redan nu vara
både välbehöfligt och välbetänkt, att staten verkställer en grundlig revision
af sin ställning till statskyrkan, noga granskar dess debet och kredit
samt tillser, att icke större uppoffringar göras för densamma än som motsvara
dess verkliga gagn.

En svensk biskop lär en gång hafva yttrat, att »prästerna hafva
godt förstånd i världsliga ting», och det synes vara detta förstånd, som
drifvit dem att i så god tid få till stånd den så kallade prästlöneregleringskommittén,
hvilken tyckes hafva fått såsom sin uppgift att rädda åt

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

prästerna så mycket som möjligt af de världsliga fördelarna och låta allt
så vidt möjligt blifva vid det gamla. Man låtsas härvid förutsätta, att
det kyrkliga tillståndet inom landet för närvarande är detsamma som det
var, då den förra löneregleringen kom till stånd. Men denna förutsättning
är alldeles oriktig.

Inom kort måste ^Riksdagen besluta i löneregleringsfrågan. Men för
att den då skall kunna veta, hvad den gör, måste den känna, i hvilken
utsträckning behofvet af en statskyrka kan anses för närvarande föreligga.
Jag föreslår därför en så fullständig utredning soin möjligt i detta syfte.
Och en sådan kan regeringen lätt nog låta verkställa.

Den kan lämpligen till församlingarna hänskjuta den frågan, i hvad
mån de tilltro sig att själfva bestämma om de religiösa behofvens tillfredsställande.
Den kan lämpligen från kyrkostämmorna eller hellre från
kommunalstämmorna infordra utlåtanden om det kyrkliga tillståndet, hvarvid
de särskildt böra uppmanas att angifva, hvilka förändringar i afseende
på den kyrkliga organisationen äro önskvärda för att bättre motsvara de
redan inträdda faktiska förhållandena. Och billigheten synes fordra, att
äfven de frireligiösa församlingarna lämnas tillfälle att härom yttra sig.
Ingenting talar emellertid i sådant fall som detta ett tydligare språk än
siffror. Det skulle därför vara mycket upplysande, om regeringen anmodade
Konungens befallningshafvande att låta genom kronobetjäningen eller
på annan väg för vissa bestämda söndagar insamla så noggranna uppgifter
som möjligt, visande i hvad mån kyrkorna besökas och den ännu gällande
föreskriften i kyrkolagen efterlefves, att »alle skole sig söndagligen
i Herrans hus infinna så tidigt, att de sin syndabekännelse göra kunna».

Många komma emellertid till kyrkorna för att i rent världsliga syften
sammanträffa med kända och okända, hvarför de på detta sätt erhållna
siffrorna torde blifva något för höga. Men de skola dock som
sagdt blifva mycket upplysande.

Det finnes emellertid ett annat sätt att kontrollera det religiösa lifvet
inom statskyrkan. Prästerna insända nu hvarje år en mängd olikartade
uppgifter till statistiska byrån. Men bland dessa uppgifter saknas en, som
dock borde finnas och länge borde hafva funnits, nämligen uppgift på
dem, som under året begått nattvarden vare sig en, två eller flera gånger,
samt på dem, som icke alls under året begått nattvarden. Då nu
en sådan uppgift första gången insändes, borde den för jämförelsens skull
också på samma sätt angifva de motsvarande siffrorna för hvart tionde
år under de sist förflutna femtio åren. Detta skulle utgöra ett mycket

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

värderikt statistiskt jämförelsematerial, användbart både nu och ännu mer
under den närmaste framtiden.

När omsider vederbörlig utredning om det religiösa lifvet inom statskyrkan
föreligger, då men först då kan det vara möjligt att på ett vederbörligen
afvägdt sätt bestämma, hvad som bör utgå till statskyrkans underhåll.
Så mycket må dock redan nu framhållas, att afgifterna till prästerskapet
framdeles icke få uttaxeras på samma sätt som hittills.

Tertialtionden, den sista kvarlefvan af grundskatterna, dessa »sekelgamla
orättvisor», böra sålunda afskalfas. Att afgifterna till prästerskapet
icke böra utgå för det bevillningsfria afdraget, synes vara en själfklar sak.
Men kungl. kammarkollegium har på senare tiden, eller allt sedan presidenten
Forssell den 30 januari 1893 i en sådan fråga öfverröstades, tolkat
de bestående löneresolutionerna till prästerskapets favör och fällt åtskilliga
utslag i den riktningen, att äfven för det bevillningsfria afdraget bör
prästskatt utgå, en tolkning, som på många håll väckt mycket ond blod.
(Bil. A. och B.). För att förekomma dessa och andra orättvisor synes
bäst, att statskyrkans hela underhåll utbetalas af staten.»

I det tillfälliga utskottets utlåtande i anledning af denna motion hemställdes
visserligen om afslag å densamma, såsom obehöflig, men just för
att visa detta framdrog utskottet så många bevis för den sig mer och mer
omkringgripande kyrkliga upplösningen, att det på samma gång just
visade, huru välbehöflig min motion verkligen var. »Statskyrkans prästerskap»
— heter det — »klagade allmänt öfver den kyrkliga indifferentismen
särskild! från de mera bildades och det uppväxande släktets sida, kyrkorna
besökas af ett försvinnande fåtal och ännu färre äro de som begå nattvarden
o. s. v. o. s. v.» Så ungefär lydde klagan från många håll. Kort
sagdt, det är ett kändt sakförhållande, som icke ens utskottet ville bestrida,
att statskyrkan är stadd i en fortskridande och hastigt tillväxande upplösning.
Och den frågan framträder då kräfvande ett svar allt kraftigare
och kraftigare: hvilken ståndpunkt skola statsmakterna intaga för att samhällets
lagar må förändras i öfverensstämmelse med den redan skedda och
snabbt fortskridande omdaningen i afseende på den kyrkliga uppfattningen
samt de kyrkliga sedvänjorna.

Frågan är onekligen komplicerad. För att förenkla den och på samma
gång förbereda hennes lösning vet jag för min del icke något bättre att
föreslå, än att kyrkan befrias från allt det civila bestyr, som under tidernas
lopp pålagts henne från statens sida.

Mitt förslag innebär, att det s. k. civilregistrets förande öfverflyttas

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 5

från prästerskapet till andra statens funktionärer. Bäst torde härtill ägna
sig skollärarne i socknarnas mest centrala delar eller möjligen i vissa fall
och tills vidare klockaren. Mot en ringa tillökning å aflöning af 500
kronor eller i särskilda fall något mera skulle denne funktionär helt säkert
vara mycket villig att åtaga sig det ifrågavarande arbetet. För att erhålla
tid till dessa nya göromål skulle en viss bestämd fridag i veckan från
skolbestyren vara allt hvad skolläraren behöfver. Yille man så på samma
gång till denna dag förlägga all kristendomsundervisning i skolan och låta
denna blifva valfri allt efter föräldrarnas bestämmande, skulle härmed äfven
göras den vinsten, att religionsundervisningen blefve fri. Och där en
sådan undervisning af föräldrarna önskades inom skolan, kunde denna
undervisning på den ifrågavarande dagen upprätthållas antingen genom
prästerskapet eller på annat sätt. brågon förökad utgift för staten skall
icke en sådan anordning föra med sig, då den nya aflöningen skall mångdubbelt
uppvägas af den minskning i aflöningen åt prästerskapet, hvars
kraf på församlingsmedlemmarnas kassor rimligen bör reduceras till öfverensstämmelse
med reduktionen i deras arbete.

Sedan denna reform genomförts, skulle det blifva mycket lättare att
ordna och lagstifta om kyrkans rent religiösa förhållanden.

Saken är emellertid allt för komplicerad för att en enskild motionär
skall kunna utarbeta ett fullständigt förslag för en dylik reform. Jag
får därför föreslå, att Riksdagen beslutar en skrifvelse till Kung!. Maj:t
med anhållan om utarbetandet af ett förslag om lämpligaste sättet att
från prästerskapet till annan lämplig funktionär öfverflytta civilregistrets
förande.»

Enligt förordningen angående kyrkoböckers förande den 6 augusti
1894 skola i hvarje församling föras följande kyrkoböcker, nämligen: församlingsbok
med kommunionlängd, bok öfver obefintliga, inflyttningsbok
och utflyttningsbok, födelse- och dopbok, konfirmationsbok, lysnings- och
vigselbok samt död- och begrafningsbok. Af dessa böcker är församlingsboken
eller, såsom den före tillkomsten af nämnda författning kallades,
husförhörsboken den mest omfattande. Stödjande sig på in- och utflyttningsböckerna
samt på födelse- och dop-, lysnings- och vigsel- samt dödoch
begrafningsböckerna — hvilka böckers benämning angifver arten af de
däri föreskrifna anteckningar — är församlingsboken ett civilståndsregister
och det enda fullständiga register, som i detta hänseende finnes i vårt

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

land. Samtliga nämnda böcker skola föras af prästerskapet, och för detta
ändamål är enhvar, som vederbör, pliktig att till pastor skyndsamt anmäla
födelser, dödsfall, inflyttningar och de öfriga förhållanden, om hvilka anteckningar
i kyrkoböckerna skola göras. Prästerskapet är äfven skyldigt
att ur nämnda böcker meddela enskilde bevis af olika slag, såsom flyttnings-,
frejd- och arbetsbetyg, hinderslöshetsbetyg och lysningsattester,
hvarjämte meddelanden pastorsämbetena emellan äga rum genom utdrag
af böckerna enligt fastställda formulär.

Kyrkoskrifningen, hvars första början i vårt land synes hafva varit
införande i en dopbok af de döpta barnen, har ursprungligen afsetf att
samla de för kyrkliga ändamål erforderliga uppgifterna om hvarje person.
Flertalet af de anteckningar, som skola inflyta i kyrkoböckerna, äro ock
af den art, att desamma, så att säga, falla inom prästerskapets egentliga
verksamhetsområde. Men kyrkoböckerna innefatta numera äfven åtskilliga
anteckningar, som röra rent borgerliga förhållanden, såsom yrke samt
vissa af världslig domstol ådömda straff och straffpåföljder. Gång efter annan
har genom särskilda författningar en ytterligare bokföring eller skyldighet
att lämna uppgifter för uteslutande borgerliga ändamål, såsom för mantalsskrifning
samt inskrifning och redovisning af värnpliktige äfvensom i rent
statistiskt syfte, ålagts prästerskapet. Det torde vara prästerskapets nu
nämnda åligganden med afseende å förande af böcker, utfärdande af betyg
och aflämnande af uppgifter, som motionären sammanfattar under benämningen
civilregistrets förande och med afseende hvarå han åsyftar att få
ändrade förhållanden till stånd.

Denna kyrkobokföring och därmed förenade förpliktelser hafva utan
tvifvel blifvit mer och mer betungande för prästerskapet, i samma mån
som befolkningen tillvuxit och rörligheten inom densamma ökats samt
äfven utträde ur statskyrkan oftare ifrågakommit. Till följd häraf har
i landets folkrikaste samhällen, Stockholm och Göteborg, kyrkobokföringen
blifvit ordnad på annat sätt än i det öfriga riket, i det att prästerskapet
befriats från en del af ifrågavarande bestyr, som i större eller mindre
omfattning öfverflyttats å andra, af kommunen aflönade personer, i Stockholm
rotemännen samt i Göteborg mantalsskrifvarne under mantalskommissariens
tillsyn och ledning. En viss samverkan mellan dessa tjänstemän
och prästerskapet äger dock alltjämt rum, och det ligger i sakens
natur, att så måste vara förhållandet, då prästerna i följd af sin ämbetsställning
och gällande lagstiftning i första hand få kännedom om åtskil -

7

Lagutskottet$ Utlåtande N:o 30.

liga i statistiskt och allmänt borgerligt hänseende betydelsefulla tilldragelser,
såsom födelser, giftermål och dödsfall.

Utskottet är emellertid af den mening, att, om det än kan vara
lämpligt och nödvändigt att för folkrika samhällen eller eljest, då särskilda
förhållanden därtill gifva anledning, fortgå på den sålunda inslagna
vägen och öfverflytta en del af ifrågavarande besvär på andra personer
än prästerna, en så genomgripande och hela vårt land berörande förändring
af dessa förhållanden, som motionären ifrågasatt, icke är af praktiskt
behof påkallad. Motionären, hvilkens motivering är af vidtomfattande
innebörd, vidrör frågan om det nuvarande kyrkorättsliga tillståndets bibehållande
och synes med sitt förslag åsyfta att undanröja ett hinder för
utveckling mot en samfundsordning utan statskyrkan. Emellertid påkallar
motionären icke genom sin hemställan pröfning af detta viktiga och svårlösta
spörsmål, och utskottet är af den mening, att, så länge vår nuvarande
kyrkoförfattning är i hufvudsak gällande, anledning saknas att
allmänt öfverflytta civilståndsregistreringen från prästerskapet till andra
funktionärer.

I mer än tvåhundra år har vårt prästerskap utan nämnvärd särskild
kostnad för det allmänna bestridt civilståndsregistreringen och detta med
erkännansvärd sakkunskap, nit och samvetsgrannhet. Den svenska befolkningsstatistiken,
som grundar sig på prästerskapets uppgifter, har ock af
utlandets statistici alltid med erkännande uppmärksammats. Då hos oss
lysning till äktenskap är obligatorisk för vigsel, då i de allra flesta fall
dop följer på hvarje födelse och då begrafning efter dödsfall ytterst sällan
uteblifver, har prästerskapet i de af detsamma utförda prästerliga förrättningarna
en kontroll att vigde, födde och döde anmälas, hvilket är ett
oeftergifligt villkor för att en ordentlig civilståndsregistrering skall kunna
äga rum.

Oafsedt att sålunda statistiska hänsyn icke torde göra en öfverflyttning
af civilståndsregistreringen från prästerskapet önsklig, komme en
sådan anordning att möta en afsevärd svårighet i de kostnader, densamma
skulle kräfva. De personer, åt hvilka kunde anförtros ett så grannlaga
värf, måste vara män med ej ringa bildning och bepröfvad duglighet.
Äfven om, på sätt i motionen ifrågasatts, man i hvarje församling skulle
kunna få detta bestyr ombesörj dt för eu ersättning af 500 kronor, —
hvilket åtminstone icke lärer vara för mycket beräknadt -— skulle, då
i hela riket finnas omkring 2,500 församlingar, härför åtgå ett årligt
belopp af i rundt tal 1,250,000 kronor. Och det torde icke, såsom

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

motionären förutsätter, kunna allvarligen sättas i fråga att samtidigt med
beredandet af eu sådan lättnad i prästerskapets arbete minska prästerskapets
aflöningsförmåner, bvilka i allmänhet icke äro större, än att de
äro beböfliga för beredande af en anständig försörjning. Såsom ofvan är
antydt, måste ju för öfrigt prästerskapet äfven efter en sådan förändring,
sitt kall likmätigt, föra alla de böcker och anteckningar, som kräfvas för
det kyrkliga ändamålet.

Kyrkobokföringen är dessutom, enligt utskottets uppfattning, icke så
främmande för och oförenlig med ett rätt utöfvande af den rent prästerliga
verksamheten, som motionären synes anse. Den förefintliga skyldigheten
att för pastor anmäla inträffade familjetilldragelser är ett medel för
själasörjaren att träda i en mera personlig beröring med sina församlingsmedlemmar.
Såvidt utskottet har sig bekant, har icke heller från
prästerskapets sida försports någon allmännare önskan att varda befriadt
från dessa mera världsliga bestyr.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservationer:

af herr Segerdahl mot vissa delar af utskottets motivering;

af herr Lindhagen mot motiveringen.

Herrar Cederlerg och Widén hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i behandlingen inom utskottet af detta ärende.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1900.