Lagutskottets Utlåtande N:o 2fl

Utlåtande 1899:LU26

Lagutskottets Utlåtande N:o 2fl.

1

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1899, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående fullständigare lagstiftning till skydd mot
misshandel af djur.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 82, anför herr E. O. V. Wavrinsky:

»I motion till 1898 års Riksdag hade undertecknad hemstält, »att
Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville snarast
möjligt förelägga Riksdagen förslag till sådan lag till skydd mot djurs af
alla slag misshandel, hvarigenom bestämmelserna i strafflagens 18 kap. 16 §
dels förtydligas, dels fullständigas med särskildt afseende på erhållande af
skydd mot fortvarande eller upprepad, svårare sådan misshandel».

Lagutskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Med afslag å utskottets hemställan biföll Andra
Kammaren den i ämnet väckta motionen, hvaremot Första Kammaren efter
några afsevärda sympatiuttalanden för motionens syfte biföll hvad utskottet
hemstält.

På grund af det understöd, min motion i fjol sålunda rönte, föranledes
jag att redan nu återkomma med förnyad framställning i ämnet.

De väsentligaste anmärkningar, som framstälts mot stadgandet i 18
kap. 16 § strafflagen, äro:

att termen »kreatur» är sväfvande, ej tillräckligt omfattande, och
bör utbytas mot »djur»;

Bxh. till Riksd. Prot. 1899. 7 Sami. 15 Häft. (N:o 28).

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

att under straffbart djurplågeri inrymmes endast misshandel af »egna
eller andras» djur, det vill säga djur, som är någons tillhörighet;

att det sätt, hvarpå lagen karakteriserar den handling, som är att
anse såsom straffbart djurplågeri, »uppenbar grymhet», är särdeles otillfredsställande
och i högsta grad försvårar lagens tillämpning;

att straffarten, som stannar vid böter, är allt för låg; och slutligen
att föreskrifter saknas, som göra det möjligt för polismyndighet att
på ett mera effektivt sätt än genom blott åtal vid domstol ingripa vid fall
af upprepadt och varaktigt djurplågeri.

Till stöd för min här förnyade framställning ber jag i allt väsentligt
få åberopa motiveringen till min motion n:o 108 till 1898 års Riksdag
med bilagor samt diskussionsprotokollen i ämnet i båda kamrarne
samma år.

Strängt taget gifver lagbudet i sin nuvarande lydelse skydd blott åt
s. k. husdjur. Lagutskottet vid 1857—58 års riksdag, från hvilken riksdag
den nu ifrågavarande bestämmelsen förskrifver sig, förklarade nemligen
i sitt utlåtande, att under uttrycket »egna eller andras kreatur» skulle
förstås »alla de djur, som man i hemmet vårdar. De kunna benämnas
hus- eller hemdjur». Känslan af, huru föga grund det tinnes att uppställa
en dylik inskränkning, har under senare tider föranledt en del försök
att tyda uttrycket »egna eller andras kreatur» i en vidsträcktare bemärkelse,
tolkningsförsök, som varit mera välmenta än lyckade. Det enda
rättvisa är väl, att vår lag, i likhet med det vida öfvervägande antalet af
främmande lagstiftningar, gör djurplågeriet straffbart utan hänsyn till, om
det plågade djuret kan betecknas såsom hemdjur eller ej, eller om det
befinner sig i någons ego eller ej.

Hvad så brottets karakteriserande vidkommer, faller det genast i
ögonen, att lagstiftaren begagnat ett synnerligen starkt uttryck för att
angifva beskaffenheten af den rättsstridiga vilja, som i gerningen tager
sig uttryck. Olika grader af elakhet kunna tänkas eg a rum vid behandling
af djur: af dessa är onekligen grymhet den svåraste. Språket eger
många andra uttryck, som hvart för sig beteckna en ganska hög grad af
ondska: råhet, hårdhet, elakhet, obarmheifiighet o. dyl., men alla dessa
uttryckssätt förblekna gentemot detta ordet: grymhet. I egentlig bemärkelse
grym kan väl knappast någon annan sägas vara än den, som rent
af finner behag i att tillfoga en annan ett lidande, som plågar, så att
säga, för plågandets egen skuld, som vid hård behandling af en annan
finner ett nöje i det plågade offrets smärta. Om man åt ordet grymhet
uti 18 kap. 16 § strafflagen ger denna betydelse, skulle detsamma fullkomligt
motsvara hvad i strafflagen för Tyska riket benämnes »boshaftes

i t v-1* o:/.1 Vi > \A c-\ \ v '' ? ViV» .A»U

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

3

Quälen». I nämnda lag lyder § 360 sålunda: »Mit Geldstrafe bis zu 150
Mark eder mit Haft wird bestraft — — wer öffentlich oder in Argernis
erregender Weise Tiere boshaft quält oder roh misshandelt.» Enligt tyska
straff rättslärares enstämmiga mening är boshaftes Quälen »ein Quälen
lediglich utn des Quälens willen, ein Quälen verbunden mit der Lust an
dem Schtnerze des gequälten Opfers». (Se von Hippel: Die Tierquälerei
in der Strafgesetzgebung des In- lind Auslandes. Berlin 1891. Sid. 39.)
Har ordet grymhet rätteligen den nu angifna betydelsen, skulle följaktligen
ingen annan misshandel af djur vara efter svensk rätt straffbar än
den, som skedde, så att säga, för dess egen skuld och för nöjet af det
plågade offrets lidande. Annan misshandel af djur, huru upprörande den
än vore, skulle enligt vår rätt vara straff-fri.

Det kan naturligen sättas i fråga, huruvida ordet grymhet uti det
ifrågavarande lagrummet verkligen måste anses ega nyss angifna, ganska
skarpt begränsade bemärkelse. Lagrummets historik lemnar ingen ledning
för bedömande af hvad lagstiftaren kan anses hafva dermed rätteligen
förstått; och säkerligen tages uttrycket vid lagtillämpningen i en något
vidsträcktare betydelse än den angifna. Domstolarne döma till straff för
djurplågeri äfven i fall, då man icke egentligen kan påstå, att den åtalade
handlingen föröfvats i syfte att plåga. Men vare sig man ger åt
uttrycket en mer eller mindre begränsad bemärkelse, måste man dock
alltid fasthålla, att detsamma anger och fordrar en synnerligen hög grad
af ondska gentemot det misshandlade djuret. Långt ifrån hvarje onödig
eller ändamålslös misshandel af djur blir vid sådant förhållande enligt
svensk lag straffbar. Ja, misshandeln kan vara ganska grof och för ett
någorlunda känsligt sinne rent af upprörande utan att dock kunna enligt
svensk rätt drabbas af straff, sä snart man icke tilltror sig att beteckna
densamma såsom grymhet, ett uttryck, som, man må nu tolka detsamma
mer eller mindre vidsträckt, dock alltid måste utmärka en synnerligen
hög grad af viljans elakhet. Lagbudets formulering är derför sådan, att
eu hel mängd fall, som enligt den allmänna rättskänslans kraf rättvisligen
borde drabbas af straff, blifva härifrån undantagna. Men det sätt, hvarpå
det är affattadt, medför äfven en annan, kanske än mer betydelsefull
olägenhet, nemligen den, att den straffpåföljd, som domstolarne tillmäta
i de fall, der de finna ett straffbart djurplågeri föreligga, i regeln blir så
ringa, att den för den allmänna rättsuppfattningen synes vara alldeles
oskäligt låg.

Man förvånar sig mången gång, att de böter, som domstolarne ådöma
för djurplågeri, äro så obetydliga. Före år 1890 var lagens straffmaximum
100 kronors böter. Fn bestämmelse af dylikt innehåll med -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

förde naturligen i och för sig den påföljden, att straffet i en mängd fall
blef ringare än hvad den allmänna rättsuppfattningen kräfde. Ty när
det tänkbart svåraste djurplågeri icke kunde drabbas af högre straff än
100 kronors böter, måste naturligen proportionsvis straffpåföljpen för djurplågeri
af lindrigare slag blifva helt oansenlig. Man trodde sig undanrödja
detta missförhållande genom att borttaga nämnda maximigräns och
låta bötesstraffets maximum blifva, såsom för andra med böter belagda
brott, 500 kronor. Det har emellertid visat sig, att, oaktadt denna strafflatitudens
förhöjning, klagomålen fortfara deröfver, att de böter, hvartill
domstolarne i hithörande mål döma, i regeln äro allt för låga. Anledningen
härtill är dock naturlig nog. Ty orsaken dertill, att domstolarne
döma så mildt, är icke endast att söka i den af lagen bestämda straffsatsen.
Den ligger i allra främsta rummet just i sjelfva den formulering
— »uppenbar grymhet» — som lagen använder för att beteckna det straffbara
djurplågeriet.

Ty detta uttryck är så starkt, att det, när det icke rent af gör en
begången misshandel mot djur fullständigt straffri, i allt fall låter nästan
hvarje form af djurplågeri för domaren framställa sig såsom en i lagens
mening lindrig form af djurplågeri. I en mängd fall, då domaren dömer
till straff efter 18 kap. 16 § strafflagen, är han säkerligen tveksam, om
gerningen öfver hufvud förtjenar namn af uppenbar grymhet, och om
den vid sådant förhållande ens bör bestraffas alls. Mot att lemna den
alldeles straffri talar emellertid hans rättskänsla, men i följd af den formulering,
lagbudet. har, nödgas han välja en synnerligen låg straffsats.

Främmande lagstiftningar använda också i allmänhet icke ordet grymhet
för att beteckna det straffbara djurplågeriet, eller, der de använda
detta ord, begagna de det åtminstone icke enbart, utan ställa vid dess
sida andra uttryck, egnade att gifva ett skäligt omfång åt det straffbara
djurplågeriets begrepp. Inom lagstiftningar, som användt samma terminologi
som vår, synes man vara på väg att göra sig detta uttryckssätt qvitt.
Norska strafflagen af år 1842 begagnar samma uttryck som vår nu gällande
lag. Men den år 1885 tillsatta strafflagskomitén har i sitt år
1888 afgifna förslag formulerat motsvarande bestämmelse sålunda: »Gör
någon sig skyldig till grof eller ondskefull misshandel af djur, straffas
han med böter eller fängelse.» Och i det förslag, som af samma komité
afgifvits år 1896, lyder samma bestämmelse så: »Den, som genom vanrykt,
öfveransträngning eller på annat sätt gör sig skyldig till grof eller ondskefull
misshandel af djur eller som medverkar härtill, straffas med böter
eller med fängelse intill tre månader.» Danmarks strafflag af år 1866
betecknar såsom straffbart djurplågeri »rå misshandel eller annan grym

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

5

och upprörande behandling af djur». Lagstiftningen 5 skilda tyska länder
före år 1870 har, med en del smärre inbördes olikheter, alltigenom uttryckssätt,
som göra ej blott den i egentlig mening grymma misshandeln,
utan äfven hvarje annan rå eller förargelseväckande misshandel af djur
straffbar. Tyska rikslagsstiftningens bestämmelse är ofvan anförd. Den
innefattar straff'' ej blott för grym, utan ock för rå misshandel. Enahanda
grundtanke framträder, under större eller mindre skiljaktigheter
uti en del andra hänseenden, jemväl inom andra europeiska länders lagstiftning.

Hvad nu blifvit anfördt torde till fullo rättfärdiga det omdömet, att
det sätt, hvarpå vår lag i förevarande punkt är affattad, lindrigast sagdt
icke är lyckligt och att eu förändring är behöflig, genom hvilken straffbarheten
utsträckes äfven till sådan misshandel af djur, hvilken, utan att
kunna sägas vara beroende af uppenbar grymhet, dock måste anses vara
för den allmänna rätts- och sedlighetskänslan sårande.

Den redogörelse för åtskilliga fall af svårare djurplågeri, hvilken
förekommit i mina båda tidigare motioner, och den kännedom för öfrigt,
som kan hos en hvar förutsättas angående det upprörande sätt, hvarpå
misshandel emot djur ej sällan föröfvas, synes mig ovedersägligen gifva
vid handen, att jemte bötesstraff äfven frihetsstraff bör i lagrummet alternativt
upptagas. Särskildt är väl detta erforderligt för fall af iteration,
då ådömda bötesstraff visat sig resultatlösa. Ifrågavarande slags brott kan
onekligen framträda under så råa former och angifva en sådan sinnelagets
ondska, att fängelsestraff ingalunda anses vara för strängt, så mycket
mindre som det intresse, hvilket lagstiftningen afser att främja genom
straffbestämmelser mot djurplågeri, och hvilket intresse går ut på att
söka afvärja och motarbeta den sinnenas förvildning, som i detta såväl
som i många andra brott ger sig tillkänna, är tillräckligt magtpåliggande
för att böra på ett kraftfullt och verksamt sätt tillgodoses. Jag
har också i min motion 1898 sökt visa, huruledes främmande lagstiftningar
allmänneligen upptaga äfven frihetsstraff såsom påföljd för djurplågeri,
och det torde icke vara för mycket begärdt, att vår svenska lagstiftning
äfven i denna del måtte höja sig till jembredd med den utländska.

Hvad till sist beträffar önskemålet att åt polismyndighet och vid
dess sida måhända åt djurskyddsföreningars derför särskildt utsedda ombud
kunde lemnas befogenhet att under former och på vilkor, som tryggade
mot Övergrepp, ingripa för att förhindra, att misshandel fortfarande utöfvas,
är jag icke blind för de invändningar, som här möta.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Man kan påvisa andra förhållanden, utom djurplågeri, under hvilka
ett brottsligt förfarande ej tillmäter polismyndighet rätt att direkt inskrida,
det är nog rigtigt. Men de, som då äro lidande, äro väl i allmänhet
menniskor, som kunna något åtgöra för att undfly brottslingen eller att
skydda och försvara sig och påkalla hjelp. Djuren äro hjelplösa i våldsverkarens
händer. De skola bringas till ursinne, innan de, mycket undantagsvis,
söka försvara sig, och deras stumma klagan och vädjan till
menniskors samveten hör ingen. Deri ligger dock någon skilnad. I andra
länder har man också ej skytt att taga ett ansenligt steg i den rigtning,
jag föreslagit.

Då det emellertid anses, att en föreskrift i lagen af ant.ydt slag är
så svår att formulera, att man måste befara, att den i sin tillämpning
skall komma att gå längre, än som kan vara skäligt, och derigenom komma
att tillstädjas ett ingripande i den enskildes förfoganderätt öfver sin egendom
på ett sätt, som ännu är för vår svenska rättsuppfattning främmande,
om ej stötande, skall jag icke genom att vidhålla detta anspråk lägga
stötesten i vägen för de andra reformer i berörda lagrum, jag tillåtit mig
påyrka, och genom hvilkas vidtagande någon rättelse torde kunna vinnas
indirekt äfven i sistberörda afseende.

Jag tillåter mig således vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 18 kap. 16 §
strafflagen, att dels den nu gällande inskränkningen, enligt hvilken straff
för djurplågeri inträder allenast i det fall, att det misshandlade djuret är
i någons ego, upphör att gälla, dels såsom straffbart djurplågeri blir att
anse ej blott sådan misshandel, som kan sägas hafva sin grund i uppenbar
grymhet, utan ock all annan rå och för den allmänna rätts- och sedlighetskänslan
sårande misshandel af djur, dels slutligen straffpåföljden blir bestämd
så, att äfven frihetsstraff kan å förseelsen följa.»

Utskottet vill till en början betona, att utskottet väl inser det afskyvärda
i djurplågeriet och till fullo uppskattar det behjertansvärda syfte
och de adla sträfvanden, som legat till grund för motionen. Dock har
hvarken hvad som vid frågans behandling förra året inom Riksdagen anfördes
till förmån för motionärens då väckta framställning eller hvad
motionären nu andragit öfvertygat utskottet om behofvet af den af motionären
ifrågasatta ändringen af stadgandet rörande straff för djurplågeri.

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

7

Detta stadgande, soin förefinnes i 18 kap. 16 § strafflagen, är enligt
lagen den 20 juni 1890 af följande lydelse: »Visar någon i behandling af
egna eller andras kreatur uppenbar grymhet; straffes med böter.»

Hvad först angår motionärens anmärkning mot den i nämnda paragraf
förekommande definitionen å straffbart djurplågeri, håller utskottet
före, att genom orden »egna eller andras kreatur» vinnes eu lämplig och
nödig begränsning af brottet. Uttrycket kreatur lärer nemligen icke höra
tolkas så begränsad^ att dermed förstås blott s. k. husdjur, utan det innebär
enligt utskottets åsigt endast, att det djur, mot hvilket misshandeln
föröfvas, skall vara ett husdjur eller dermed likartadt djur.

Orden »egna eller andras» lära icke heller förorsaka någon obehörig
inskränkning i afseende å hvad som är att anse såsom straffbart djurplågeri,
då, såsom utskottet vid föregående års riksdag tillät sig påpeka,
det uti ifrågavarande lagrum'' begagnade uttrycket torde afse äfven sådana
vilda djur, som fångade eller tämda någon tid tillhört en person, och
domstolarne i allmänhet jemväl vid tolkning af stadgandet ansett, att en
person, som fångat ett vildt eller satt sig i besittning af ett herrelöst djur,
i och med fångandet eller besittningstagandet varit att betrakta såsom
blifven egare af djuret, och att han alltså kan straffas äfven för sådan
grym behandling af detsamma, som egt rum omedelbart derefter.

Vidkommande det till karakteriserande af brottet använda ordet
»grymhet» lärer, såsom motionären äfven medgifver, med detsamma icke
afses blott de fall, då någon plågar endast för plågandets egen skull,
d. v. s. finner ett nöje i det plågade offrets smärta; och domstolarne lära
i allmähet tillämpa förevarande lagstadgande så, att de för tillvaron af
»grymhet» ej kräfva andra förutsättningar än dem, som karakterisera det
allmänna begreppet djurplågeri. Oaktadt det i formelt hänseende är
mindre lämpligt att för beteckning af ett visst brottsbegrepp använda ord,
hvilka ej stå i full öfverensstämmelse med den tanke, som skall uttryckas,
torde derför, med hänsyn till den praxis, som utbildat sig, ordet »grymhet»
kunna utan olägenhet bibehållas såsom beteckningsord för en af förutsättningarna
för djurplågeri.

Hvad särskilt ordet »uppenbar» angår, finner utskottet detta ord
vara af ganska stor betydelse, enär det ofta, kan vara tvifvelaktigt och
bero på den individuella uppfattningen, huruvida i ett visst fall djurplågeri
föreligger eller ej. Det är derför välbetänkt, att lagstiftaren sökt
förebygga, att t. ex. ett lofligt begagnande af djurens arbetskraft eller
nödvändigt, agande af desamma bestraffas, ehuru för allt för känsliga sinnen
djurplågeri stundom kan synas föreligga.

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 26‘.

Beträffande slutligen motionärens hemställan, att straffpåföljden för
djurplågeri måtte så bestämmas, att jemväl frihetsstraff kan å förseelsen
följa, anser utskottet sig icke heller kunna tillstyrka denna del af motionärens
förslag. Utskottet håller före, att rättelse af rådande missförhållanden
i afseende å djurens behandling endast i ringa mån kan vinnas
genom straffrättsliga åtgärder. Det vigtigaste medlet till djurplågeriets
bekämpande synes utskottet vara, att, i samband med stigande upplysning
och bildning, hos allmänheten väckes medkänsla för djuren samt ovilja
mot all onödig hårdhet mot desamma. Det måste också erkännas, att just
på denna väg, delvis tack vare djurskyddsföreningarnes verksamhet, en
stor och alltjemt fortgående förbättring af djurens behandling hos oss
egt rum.

Så vidt emellertid straff kan förhindra eller förminska djurplågeri,
synes det utskottet, som om nu gällande bestämmelse härutinnan vore
tillräckligt sträng, och sedan år 1890, då nuvarande straff för djurplågeri
af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämdes, lära förhållandena för öfrigt icke
hafva ändrats i sådan rigtning, att någon skärpning behöfver vidtagas i
den straffskala, som då ansågs lämplig.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att herr Wavrinskys ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

9

Reservationer:

mot utlåtandet i dess helhet af herrar Husberg, Leman och E.
Svensson;

mot vissa delar af utlåtandet af herr Redelius;

mot utskottets hemställan om afslag å motionen, i hvad densamma
åsyftar skärpning af straffet för djurplågeri, af herrar F. Andersson, P. G.
Petersson och Jansson.

Herrar Ohlsson och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Kiksd. Prof. 1899. 7 Sami. 15 Håft.

2