Lagutskottets Utlåtande N;o 2

Utlåtande 1908:Lu2

Lagutskottets Utlåtande N;o 2.

I

N;o 2.

Ank. till Eiksd. kansli den 4 Febr. 1908, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen med begäran om revision af kyrkolagen och
dithörande författningar.

Lagutskottet liar till förberedande behandling fått mottaga en inom
Första Kammaren af herr X. J. Ekman afgifven motion, n:o 6, så tydande
:

»Uti en vid 1905 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion
anförde nuvarande statsrådet och chefen för kungi. ecklesiastikdepartementet
herr Hugo Hammarskjöld följande:

»Frågan om en revision af kyrkolagen har sedan lång tid tillbaka
varit föremål för såväl Kungl. Maj:ts som Riksdagens och kyrkomötets
uppmärksamhet. Och det är icke underligt, ty med den utveckling och
förändring, som ägt rum på alla områden och icke minst i fråga
om kyrkliga förhållanden och kyrkligt åskådningssätt, särskildt under
det sist gångna seklet, är det naturligt, att en år 1686, således för
219 år sedan, stiftad och för den tiden passande kyrkolag skall i
många och väsentliga stycken vara olämplig, delvis rent af otillämplig
för nuvarande förhållanden. Följden har också blifvit den, att, då
ingen allmän revision kunnat komma till stånd, omständigheternas makt
Bill. till Eiksd. Brok 1908. 7 Samt. 2 Käft. (N:o 2.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

framtvingat partiella ändringar, så att, såsom en talare vid 1903 års
kyrkomöte yttrade, »af kela kyrkolagens 224 paragrafer är det endast
kalfva antalet, som kvarstå något så när oförändrade, medan den andra
kälften är antingen uppkäfd eller i större eller mindre mån ändrad. För
öfrigt består den oförändrade delen till stor del af pastoralteologi ock i
öfrigt af antikverade bestämmelser. Kyrkolagen, sådan den nn befinnes,
är mera ett kulturhistoriskt minne än en lag, som i alla delar kan
tillämpas i våra dagar.» Motionärerna i ämnet vid samma kyrkomöte
ansågo, »att kyrkolagen, i sin kelhet betraktad, verkar såsom en lagruin
och icke såsom ett lefvande lagverk.» — En redan 1824 af Kungl. Maj:t
tillsatt kommitté med uppdrag att granska svenska författningar framhöll
i sitt den 8 april 1828 afgifna yttrande med styrka kyrkolagens otidsenlighet.
Genom beslut den 27 december 1833 uppdrog Ivungl. Maj:t med
anledning häraf åt kommittén att uppgöra förslag till kyrkolag ock kyrkostadga!’.
Sådant förslag afgafs 1846, men ledde icke till någon påföljd.
Sedan 1868 års kyrkomöte i underdånig skrifvelse den 3 oktober samma
år, med afseende å behofvet af gällande kyrkolags omarbetning, hos Kungl.
Maj:t anhållit om en revision af den ecklesiastika rättegångsordningen och
de prästerliga befordringslagarna, uppdrog Kungl. Maj:t den 5 januari 1869
åt en kommitté att besörja en revision af 1686 års kyrkolag, med föreskrift
att göra början med befordringslagarna och rättegångsordningen.
Kommitterades förslag afgafs den 2 oktober 1873 och hade till följd njr
lagstiftning i samma ämnen. — Yid 1888 års riksdag väcktes motion att
få till stånd en revision af kyrkolagen. Den afstyrktes af lagutskottet,
som, under erkännande af att 1686 års kyrkolag i många afseenden icke
motsvarade nutidens förändrade förhållanden, dock ansåg det mera ändamålsenligt
att fortgå på de partiella reformernas redan beträdda väg. Trots
detta afstyrkande bifölls motionen af båda kamrarna, af Andra Kammaren
utan votering. I den skrifvelse, som Riksdagen med anledning
häraf den 17 februari 1888 aflat, framhölls, hurusom det vore obestridligt,
att 1686 års kyrkolag vore i många delar föråldrad. Hvarjehanda ändringar
i densamma hade visserligen företagits, men ännu kvarstode såsom
gällande stadganden, hvilka stode i så afgjord strid med var tids rättsuppfattning,
att tillämpning af desamma icke borde komma i fråga. Af det förslag
till ny kyrkolag, som Kungl. Maj:t i anledning af det första kyrkomötets
framställning låtit utarbeta, hade visserligen delar blifvit för Riksdagen
framlagda, men alltjämt kvarstode behofvet af en fullständig, ny
kyrkolag och i samband med densamma stående kyrkliga stadganden. På

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

grund häraf anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta dels
ny kyrkolag att till antagande af Riksdagen och allmänna kyrkomötet i
sin tid framläggas, dels därpå grundade och i samband därmed stående
kyrkliga stadganden. — Denna riksdagsskrivelse hade till följd att Kungl.
Maj:t den 21 november 1890 uppdrog åt eu kommitté att utarbeta förslag
till ändringar i kyrkolagen. Således var det denna gång icke fråga
om förslag till eu fullständigt ny kyrkolag, utan kommittén skulle sysselsätta
sig endast med vissa delar af densamma. Kommitténs arbete resulterade
i tre betänkanden, afgifna under loppet af åren 1891 och 1892
och innehållande inånga förslag, hvilka, där de icke redan vunnit sin lösning,
helt visst kunna blifva af betydelse vid utarbetandet af en ny kyrkolag.
— Vid 1903 års kyrkomöte återupptogs frågan om revision af kyrkolagen
i en motion, som väcktes af representanten för Dalarna, landsköfdingen
Fredrik Ilolmqvist, förutvarande expeditionschef i kungl. ecklesiastikdepartementet
och i följd af denna verksamhet väl förtrogen både med
kyrkolagen och dess brister. Kyrkolagsutskottet uttalade sig kraftigt för
bifall till motionen, dock med reservation af ordföranden och vice ordföranden.
Sedan utskottet återgifvit själfva motionen och anfört det hufvudsakliga
ur Riksdagens år 1888 aflåtna och här ofvan i korthet relaterade
skrifvelse, yttrar utskottet vidare: sJämväl utskottet anser oneklig!,
att en fullständig revision af kyrkolagen är i hög grad beköiiig. I sin
helhet mycket föråldrad, innesluter denna lag åtskilliga bestämmelser, hvilka,
ehuru icke upphäfda, numera icke kunna tillämpas. Beträffande många
stadganden i densamma är det mycket svårt att afgöra, huruvida de skola
anses som gällande rätt eller icke. Yissa delar af lagen afse ämnen, hvilka
numera afgjordt icke tillhöra detta slag af lagstiftning, exempelvis fattigvård
och hospitalsväsende. Gränsen mellan den egentliga kyrkolagen och
kyrkliga stadgar är ytterst sväfvande. Att ett viktigt lagverk befinner
sig i sådant skick, synes ovillkorligen påkalla de lagstiftande myndigheternas
ingripande. Oafsedt de praktiska olägenheter, som på grund däraf
ständigt möta, måste det nämligen bidraga till undergräfvande af aktningen
för lag, om detta tillstånd får fortfara. Utskottet kan ej heller ansluta
sig till den uppfattning, hvilken såväl vid skilda tillfällen under
frågans föregående behandling som ock inom utskottet blifvit uttalad, att
man bättre befrämjar afhjälpande af kyrkolagens brister genom successiv
omarbetning af olika delar i densamma.: En revision af kyrkolagen i dess
helhet utgör visserligen ett mycket omfattande och med störa svårigheter
förenad! lagstiftningsarbete, men å andra sidan innebär en sådan lösning

4 Lagutskottets Utlåtande Lf:o 2.

af frågan många och viktiga fördelar. En systematisk lag, hvars skilda
delar stå i det rätta förhållandet till hvarandra och tillsammans bilda ett
organiskt helt, åstadkommes lättare och bättre därigenom, att revision af
hela lagen sker på en gång. Skulle det sedermera, hvilket man icke torde
hafva någon anledning antaga, visa sig omöjligt att förena meningarna
om lagförslaget i dess helhet, blir det äfven med hänsyn till de partiella
reformerna af synnerligt gagn, att ett dylikt enhetligt lagförslag finnes
utarbetadt, på grundvalen hvaraf framställningar om reformer i större
eller mindre delar därefter kunna göras. Måhända skulle för öfrigt en
fullständig, ny kyrkolag vinna godkännande utan större svårighet än de
partiella lagförslagen, hvilka icke heller visat sig lätta att genomföra.
Den tidsutdräkt, som af revisionen skulle föranledas, torde icke behöfva
blifva sådan, att den bör afskräcka från arbetets företagande. En viss
långsamhet är oskiljaktig från flertalet kyrkolagsreformer redan på grund
af den långa tid, som förflyter mellan kyrkomötena. Utöfver de frågor,
i hvilka det nu församlade kyrkomötet afgifver yttrande, kunna äfven de
minsta ändringar i kyrkolag icke komma till stånd före nästa kyrkomöte,
och om revisionen bedrifves med den skyndsamhet, som ämnets vikt kräfver,
lärer den möjligheten icke vara utesluten, att vid den tiden en ny
kyrkolag kan vara utarbetad och föreläggas mötet. — Under åberopande
för öfrigt af hvad motionären anfört, får utskottet alltså hemställa, att
kyrkomötet måtte med bifall till motionen i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes så snart ske kan föranstalta en revision
af gällande kyrkolag med dithörande författningar samt framlägga det
förslag, till hvilket nämnda revision kan gifva anledning.» -— Från diskussionen
vid ärendets behandling i kyrkomötet må anmärkas en betydelsefull
omständighet: alla, äfven motståndarna »erkände obetingadt både
nyttan och behofvet af en fullständig revision af kyrkolagen». Såsom
skäl för afslag anfördes hufvudsakligen, att det skulle möta alltför stora
svårigheter att få en helt ny kyrkolag, och att man därför borde nöja
sig med partiella reformer. Piuraliteten var dock af annan mening, ty
vid votering bifölls utskottets hemställan med 39 röster mot 16. Kyrkomötet
har därmed för andra gången och med en tydlighet, som icke
lämnar rum för något tvifvel, uttalat sig för det trängande behofvet af
en revision. — Denna kyrkomötets skrifvelse remitterades därefter till
samtliga konsistorier i riket för afgifvande af yttrande. Af dessa är det
endast ett, domkapitlet i Uppsala, som afstyrker. Domkapitlet anser
visserligen, att det skulle vara en fördel att äga en ny lag, »som gjorde

Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 5

de rättvisaste grundsatser gällande med hänsyn till alla en ny tids förhållanden
och i hvilken hvarje del stode i klart och innerligt organiskt
samband med det hela och där hvarje särskild! stadgande genom sin tydlighet
gåfve ringa anledning till någon tvekan med afseende på tillämpningen.
Domkapitlet måste dock anse utsikterna för åstadkommandet af
en sådan lag vara ganska ringa i en tid, då så liten enighet råder med
hänsyn till de viktigaste principerna». Af denna orsak anser domkapitlet
rådligast att ännu, till dess större enighet vunnits, fortgå på de partiella
reformernas väg. — Af de öfriga konsistorierna finnas två, som
»icke afstyrka» nådigt bifall till kyrkomötets framställning, nämligen hofkonsistorium
och domkapitlet i Visby. — Alla de öfriga tillstyrka bifall,
somliga »på det Ulligaste», andra med starkt betonande af nödvändigheten
af en fullständig revision. — Till de skäl för en revision, som i denna,
återblick på frågans historia blifvit framlagda, torde icke mycket behöfva
tilläggas. Från 1828 och intill nu hafva alla, som yttrat sig i frågan,
enstämmigt uttalat sig för behofvet af en revision, de flesta för en fullständig
sådan, mindretalet för en partiell. Granskar man närmare skälen
för yrkandet på en blott partiell revision, befinnas dessa nästan uteslutande
hafva sin grund i misströstan om möjligheten att komma till enighet
om en fullständig, ny kyrkolag och farhågan att under tiden alla partiella
reformkraf skola undanskjutas till en oviss framtid. Det synes dock,
som om detta vore att gifva våra lagstiftande myndigheter ett alltför
dåligt betyg. I Finland gällde från svenska tiden 1686 års kyrkolag, och
likväl har där en ny kyrkolag blifvit antagen och är gällande sedan år
1868. Svårligen kunna väl förhållandena i Finland sägas hafva varit
gynnsammare för ett reformerande lagstiftningsarbete än i Sverige. —
Beträffande åter farhågan att alla partiella reformkraf skulle undanskjutas
under den tid revisionsarbetet varar, kan ett sådant skäl visserligen hafva
ett sken af berättigande, men —- såsom sedan af sista kyrkomötet uttalats
— det har icke heller visat sig lätt att åstadkomma partiella reformer
och det är ingalunda osannolikt, att en fullständig revision skulle
mottagas med större välvilja just därför, att man då finge ett enhetligt
verk med inre organiskt sammanhang. — I den öfvertygelsen, att hvad
Kiksdagen år 1888 yttrade om behofvet af en ny kyrkolag fortfarande
äger giltighet, och i ändamål att, om möjligt, påskynda en lagrevision,
får jag alltså hemställa: att Biksdagen måtte i skrifvelse till Ivungl. Maj:t
auhålla, att Ivungl. Maj;t täcktes så snart ske kan föranstalta om revision

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

af gällande kyrkolag med dithörande författningar samt framlägga det, förslag,
till hvilkot nämnda revision kan gifya anledning.»

Öfver omförmälda motion afgaf 1905 års lagutskott följande yttrande: »Under

den tid, som förflutit från det 1686 års kyrkolag promulgerades,
har densamma undergått så väsentliga förändringar och erhållit så
betydande tillägg att af den ursprungliga stommen icke mycket står kvar.
Så godt som samtidigt med kyrkolagen utkommo förordningen om rättegång
i domkapitlen, en vidlyftig stadga om eder och sabbatsbrott samt
stadga och förbud angående slagsmål, oljud och förargelse i kyrkorna.
Prästerskapets privilegier af år 1723 utgöra eu ännu i stora delar gällande
författning i kyrkorättsligt afseende. Åren 1731 och 1739 utkommo
viktiga förordningar, hvarigenom sättet för prästerliga tjänsters
besättande utförligt bestämdes. 1734 års allmänna lag medförde väsentliga
förändringar i kyrkans ställning till äktenskapsrätten, och det torde
vara visst, att å detta område mera än på något annat den borgerliga
rätten undanträngt den kyrkliga. Det är betecknande, att 1686 ars
kyrkolag har ett kapitel 15 om »skillnad i trolofningar och äktenskap»,
medan de kyrkliga lagstiftarnc i våra dagar, såsom framgår af 1873 års
förslag till kyrkolag, icke hafva anledning att skrifva om annat än om
»vigsel och lysning till äktenskap». Under 1700-talet utkommo viktiga
författningar angående främmande trosbekännare här i landet, särskildt
under Gustaf den tredjes tid, då främmande kristna trosbekännare erhöllo
fri religionsöfning och mosaiska trosbekännare tillätos nedsätta sig i landet.
Under frihetstiden tillkommo äfven författningar om den enskilda kyrkoplikten
och husförhöret, liksom konfirmationen då infördes i de flesta
stift. Med det nya statsskickets införande i vårt land följde ock viktiga
förändringar å hithörande område. I 16 § regeringsformen infördes bestämmelser
om samvets- och religionsfriheten, i det där stadgades: »Konungen
bör — — — ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan
skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han därigenom
icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer».
Med detta stadgande kan grundvalen till många bestämmelser i 1686 års
kyrkolag sägas vara rubbad. Kyrkoplikten upphäfdes år 1855. År 1859
erhöll man rätt att för dop, konfirmation och nattvardsgång vända sig
till annan präst än den sockens, i hvilken man var mantalsskrifven, hvarmed
det s. k. sockenbandet är löst. Genom förordningen den 21 mars
1862 om kyrkostämma m. m. ordnades på ett mera fullständigt sätt än

Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 7

dittills den kyrkliga kommunalförvaltningen. 1863 infördes kyrkomötesinstitutionen
ocli samma år upphäfdes nattvardstvånget. Med 1864 års
strafflag följde viktiga stadganden å det kyrkorättsliga området i 7 och
11 kapitlen. Härjämte må nämnas förordningar om utvidgad religionsfrihet
för kyrkans egna medlemmar och för främmande trosbekännare, särskildt
förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsutöfning
af den 31 oktober 1873, nya prästerliga befordrings- och vallagar,
nya stadganden om prästerliga examina, fullständig reglering af alla
ordinarie prästmäns löneförhållanden, stadganden om borgerlig vigsel, lag
om straff för ämbetsbrott af präst och om laga domstol i sådana mål den
8 mars 1889, bestämmelser om prästedens utbytande mot ett blott löfte
samt slutligen den nya läroverksstadgan, hvarigenom domkapitlens befattning
med den högre skolundervisningen upphäfts och i väsentliga delar
öfverflyttats å en för riket gemensam läroverksöfverstyrelse. Påpekas må
ock, hurusom gällande stadganden om hospitalsväsendet och fattigvården
ingripit å det område, 1686 års kyrkolag afsett att reglera. — 1686 års
kyrkolag är en af det karolinska enväldets sist lcvarlefvande rester. Om
den ock genom riksens ständers beslut af den 9 november 1686 »blef för
en lag antagen», synes den likväl hufvudsakligen varit resultatet af en
från konungamakten utgående lagstiftningsakt, hvilket jämväl bestyrkes
däraf, att, då vid 1686 års riksdag lagen förelädes ständerna till godkännande
och därvid inom prästeståndet anmärktes, att den dock först
borde föreläsas, innan den antoges, emedan ej alla kände den, ärkebiskopen
invände, att det vore betänkligt, »sedan Kungl. Maj:t häfver henne
approberat och underskrifvit». 1571 års kyrkoordning har legat till grund
för 1686 års kyrkolag. Många tvistiga punkter, särskildt den om konungamaktens
förhållande till kyrkan, hvilken på grund af förhållandena vid
tiden för lagens tillkomst var synnerligen ömtålig, hafva afsiktligt utelämnats
ur densamma. Genom dylika utelämnanden har dock i lagen
uppstått en viss ofullständighet, hvars fyllande så småningom visat sig
nödvändigt. Om också glädjen öfver den nya kyrkolagens eller, som den
ock kallades, kyrkoordningens tillkomst var allmän och ständerna vid 1689
års riksdag prisade konungen, »genom kvilkens ifver för gudstjänsten den
i så långa tider efterlängtade kyrkoordningen blifvit påbjuden», finns det
mycket, som tyder på att denna tillfredsställelse ingalunda varit oblandad.
Påverkade af missnöje med enväldets alltmer stegrade utveckling, uppträdde
kort tid efter lagens utfärdande åtskilliga framstående prästmän
och framställde svåra anmärkningar mot densamma. Efter enväldets slut

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

tog sig detta missnöje ock uttryck i eu önskan, att kyrkolagen måtte
undergå revision, och år 1725 sammanträdde en kommitté af de tre så
kallade öfre stånden, hvilken utarbetade ett förslag till kyrkolag, som
framlades för 1731 års Riksdag, men då ej hann behandlas. Förslaget
ledde likväl icke till något resultat. Det är först efter det nya statsskickets
införande år 1809, som arbetet å revision af kyrkolagstiftningen
med kraft åter upptogs. Såsom motionären omnämnt, tillsatte Kungl.
Maj:t år 1824 en kommitté med uppdrag att granska svenska församlingens
nu gällande kyrkolag och ordning jämte öfriga ecklesiastika författningar
och inkomma med förslag till de rättelser och förbättringar, hvilka
vid förändrade tider och förhållanden kunde pröfvas vara af nöden. I
det betänkande, samma kommitté år 1828 afgaf med förslag till kyrkolag
och ordning för svenska församlingen, är det att märka, hurusom
kommitterade uttala, att de, med öfverskridande af det dem lämnade uppdrag
att blott vidtaga nödiga ändringar och rättelser i gällande kyrkolagstiftning,
funnit nödigt att utarbeta ett fullständigt förslag till kyrkolag
och kyrkoordning. De hafva väl funnit, att, »med hänseende till
sant nit för trons och den rätta lärans enhet, gudstjänsten och därmed
förenade gudomliga inrättningars helgd, väckelse till gudaktighet
och dygd, ordning inom läro ämbetet o. s. v., vår kyrkolag föga behöfver
eller kan förbättras; men sättet och medlen att främja hvarje
önskvärdt ändamål måste förändras med odlingen, sederna och folklynnet
under tidernas fortgång». De finna sålunda, huru kyrkolagen för sin tid
nog varit väl afpassad, men numera icke motsvarade de kraf, en framskriden
folkupplysning därå kunde ställa. Tillkommen under påverkan
af minnet af den svåra striden mellan en »förbättrad gudalära och en
djupt inrotad vantro», var det icke underligt, att kyrkolagen, i öfvereusstämmelse
med den tidens åsikter, beläde bevistandet af främmande gudstjänst
samt försummelse af den egna liksom af katekesförhören med böter,
föreskref huru många gånger om året nattvarden minst borde begås,
straffade underlåtande af denna kristna plikt med bannlysning samt vidhållna
villfarelser eller affall ifrån den rena läran med landsflykt och
förlorad arfsrätt, o. s. v. Dylika stadgauden, hvilka endast voro ägnade
att leda till skrymteri, borde uppliäfvas. Det förslag till kyrkolag, kommitterade
afgåfvo, bestod af 11 kapitel, däribland likväl ännu fanns upptaget
ett om »de fattigas vård», hvilken således här, liksom i 1686 års
kyrkolag, fortfarande ansågs vara en angelägenhet, som borde jämväl från
kyrklig synpunkt regleras. Förslaget blef emellertid föremål för åtskilliga

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

anmärkningar, särskildt från domkapitlens sida, hvarför Kungl. Maj:t den
27 december 1833 uppdrog åt särskilde kommitterade att efter noggrant
upprättadt sammandrag af och inhämtad kännedom om alla de stadganden,
hvarigenom kyrkolagen blifvit i någon mån upphäfd, ändrad eller tillökad,
äfven alla i öfrigt gällande reglementariska föreskrifter angående kyrkoväsendet,
hvilka af Kungl. Maj:t blifvit utfärdade, föreslå hvad kommitterade
däraf ansåge böra bibehållas, borttagas, ändras eller tilläggas samt
indela den nya fullständiga redaktion af kyrkoförfattningar, hvilken kommittén
således ägde utarbeta, uti dels kyrkolag, innehållande föremålen
för Kungl. Maj:ts och Riksens Ständers gemensamma lagstiftning, och dels
kyrkostadga, innefattande alla öfriga föreskrifter, dem kommitterade med
afseende å kyrkoväsendet funne nödiga. Det arbete, utsedde kommitterade
i enlighet med sålunda lämnadt uppdrag utförde, afslutades icke
förrän den 29 december 1846. Icke heller det förslag till ny kyrkolag
samt öfriga stadgar, denna kommitté utarbetade, ledde till någon påföljd.
Särskildt i ett hänseende torde den utredning, kommittén verkställt, emellertid
vara af betydelse för blifvande lagstiftningsarbeten å detta område.
En betydlig del af dessa arbeten bestod nämligen i uppdelningen af hithörande
bestämmelser i stadganden af kyrkolags och kyrlcostadgas natur.
Därvid hade det visat sig, hurusom, ehuru regeringsformen i 87 § föreskrifver,
att Konung och Eiksdag gemensamt skola stifta kyrkolag," likväl
flere efter regeringsformens antagande förekommande frågor rörande kyrkoväsendet,
och däribland stundom sådana, som angått de viktigaste kyrkliga
rättsbestämmelser, blifvit som rena ekonomimål behandlade, utan att
man kunnat inse de grunder, som därvid varit afgörande. Såsom önskemål
för hvad uti en blifvande kyrkolag måtte inrymmas framhöllo kommitterade,
tydligen med tanke på de växlande bestämmelser, 1686 års
kyrkolag innehöll, att icke alltför olikartade ämnen måtte där behandlas.
— Eedan det efter kyrkomötesförordningens tillkomst först sammanträdande
allmänna kyrkomöte 1868 anhöll, såsom motionären påpekat, i
skrifvelse till Kungl. Maj:t om revision af den ecklesiastika rättegångsordningen
och de prästerliga befordringslagarna. Den af Kungl. Maj:t
med anledning häraf förordnade kommitté erhöll emellertid ett vidsträcktare
uppdrag och afgaf år 1873 ett vidlyftigt betänkande med bland
annat förslag till ny kyrkolag, hvilket dock aldrig blifvit förelagdt Kiksdagens
pröfning. o Eesultatet af kommitténs arbeten blef hvad motionären
därom anfört. Ar 1888 är det Eiksdagen, som tager initiativ till att få
bland annat en revision af kyrkolagen till stånd, i det att mot lagutskotBih.
till Riksd. Prof. 1908. 7 Sami. 2 Häft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

tets hemställan en skrifvelse afläts till Kungl Maj:t med anhållan därom.
Denna riksdagsskrifvelse ledde dock endast till vissa smärre reformer. Sedan
1903 års allmänna kyrkomöte ånyo väckt till lif frågan om fullständig
och snar revision af den kyrkorättsliga lagstiftningen och i sådant afseende
i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes så
snart ske kunde föranstalta en revision af gällande kyrkolag med dithörande
författningar, har motionären nu önskat, att Riksdagen härtill måtte
lämna sitt stöd. — Det är enligt utskottets mening betecknande nog för
behofvet af en allmän revision af gällande kyrkorätt, att så godt som samtliga
rikets domkapitel i infordrade utlåtanden öfver kyrkomötets sistberörda
skrifvelse utan angifvande af närmare skäl endast med hänvisning
till allmänt kända omständigheter förklarat, att en snar och genomgripande
revision är nödig. Såsom här ofvan omnämnts, fann redan 1824 års kommitté
en sådan generell omarbetning nödvändig och företog en sådan, ehuru
det densamma lämnade uppdrag därtill icke gaf anledning. En sådan allmän
revision verkställdes ock af den kommitté, som år 1846 afgaf förslag
i ämnet. Till belysning af det kaos i stadganden,''"som å hithörande
område utgör gällande rätt, må påpekas, hurusom kommitterade år 1873
funno nödigt att för åstadkommande af enhetlighet i kyrkorätten sätta icke
mindre än 144 då fortfarande gällande, smärre förordningar ur kraft, förutom
de betydande stadganden, som inneköllos i 1686 års kyrkolag och
de prästerliga privilegierna af år 1723. Genom de författningar å hithörande
område, som sedan dess tillkommit, torde förhållandena icke hafva
förenklats. Tvärtom torde den snabba utveckling, hvilken å alla områden
försiggått under de sista decennierna, hafva i sin mån bidragit att än ytterligare
å detta särskilda område inveckla förhållandena och sätta gällande
stadganden i en skef ställning, i hvilket sammanhang utskottet särskildt
vill framhålla den förändrade ställning, domkapitlen efter senast försiggångna
reform af läroverksväsendet intaga i förhållande till den allmänna
undervisningen, hvilket ock torde betinga förändrade bestämmelser angående
dessa myndigheter. — Det synes utskottet med hänsyn till ofvannämnda
förhållanden, som om motionären framlagt fullgoda skäl för det
trängande behofvet af en snar och fullständig revision af samtliga de hithörande
ämnen berörande författningar, och får utskottet således hemställa,
att Riksdagen, med bifall till förevarande motion, ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t, så snart ske kan, föranstalta
om revision af gällande kyrkolag med dithörande författningar
samt framlägga det förslag, till hvilket nämnda revision kan gifva anledning.»

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Behofvet af eu snar och genomgripande revision af kyrkolagen i dess
helhet torde med dessa yttranden vara till fullo ådagalagdt.

Att frågan likväl vid 1905 års riksdag föll, kan förklaras endast däraf,
att meningarna angående den riktning, hvari revisionen borde gå, icke hunnit
stadga sig. Då emellertid allt flera och allt större kyrkliga frågor
tränga fram till afgörande och behofvet af en klar och principfast ställning
till de kyrkliga spörsmålen, sådana de i vår tid te sig, alltmera
gör sig gällande, ligger det verklig fara uti att längre uppskjuta den ingående
principbehandling af de kyrkliga frågorna, som är möjlig endast vid
ett fullständigt öfvervägande i ett sammanhang af alla dithörande ämnen.

Vår hittillsvarande laghistoria, i stort sedt, har icke besannat de ofta
uttalade farhågorna, att en allsidig utredning skulle verka hämmande på
lagstiftningsarbetet. Tvärtom gifvas därigenom alltid uppslag till fortsatt
utveckling. Och en sådan är på det kyrkliga området af allvarligaste
behof påkallad.

Vårt samhällsskick står i politiskt och borgerligt afseende inför eu
genomgripande omgestaltning, och det gäller att med klar blick undersöka,
i hvad mån denna omgestaltning kan komma att beröra förhållandet mellan
kyrkan och samhället i öfrigt.

De friare religiösa rörelserna äro stadda i fortgående utveckling, och
här framträder frågan, i hvad mån ett samarbete på grundvalen af gemensam
tro må kunna äga rum.

Men framför allt gäller det att ej mindre å ena sidan befästa och
bevara allt det goda, vi ännu äga i vår svenska evangelisk-lutherska kyrka,
än äfven å andra sidan stödja och, där så behöfves, skapa efter vår tid
afpassade former för det nya lif, hvilket — såsom en yttring af äkta
biblisk tro och åskådning — börjar allt kraftigare göra sig gällande.

Då icke kyrkomötet tvekat att begära en fullständig revision af kyrkolagen,
synes ej heller Riksdagen längre böra ställa sig tveksam inför
denna fråga.

Jag vågar sålunda — ännu en gång före det stundande kyrkomötet
— till Riksdagen hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, så snart ske kan, föranstalta om revision af gällande kyrkolag
med dithörande författningar samt framlägga det förslag, till hvilket
nämnda revision kan gifva anledning.»

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Att 1686 års kyrkolag i många afseenden icke motsvarar nutidens
förändrade förhållanden lärer icke af någon bestridas. Den ringa framgång,
som mött föregående försök att åstadkomma en genomgripande revision
af nämnda lag, gifver emellertid enligt utskottets uppfattning fullgoda
skäl för det antagandet, att några utsikter för åstadkommande af en fullständigt
omarbetad kyrkolag för närvarande icke förefinnas. Om man verkligen
önskar vinna en förbättrad kyrkolagstiftning, synes det vid sådant
förhållande mera ändamålsenligt att fortgå på de partiella reformernas väg.
Skulle Eiks dagen nu i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om en revision af
kyrkolagen och dithörande författningar samt Kungl. Maj:t, med bifall till
denna Riksdagens framställning, föranstalta om utredning i ämnet, torde det
dessutom vara fara värdt, att under den afsevärda tid, som tvifvelsutan komme
att förflyta, innan utredningen blefve afslutad och något förslag till ny
kyrkolag framlagdt för Riksdag och kyrkomöte, det pågående revisionsarbetet
skulle kunna anses innebära giltig anledning till att behöfliga,
partiella reformer på det kyrkorättsliga området icke blefve genomförda.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

13

Reservation

af herrar Trygger, af Ekenstam, Lilliesköld, Gustaf Andersson, Underbjelke,
Carl Nyström, Hetman och Herdin, livilka ansett, att, på grund af de i
motionen anförda skäl, utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, med bifall till förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, så snart ske kan, föranstalta om revision
af gällande kyrkolag med dithörande författningar
samt framlägga det förslag, till hvilket nämnda
revision kan gifva anledning.

Herrar Rudebeck och Fdhlén hafva anhållit om anteckning å utlåtandet
därom, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 7 Sami. 2 Häft.

3