Lagutskottets Utlåtande N:o 29

Utlåtande 1904:LU29

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1904, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående upphäfvande af
pastors själfskrifrenhet såsom ordförande i kyrkostämma.

Lagutskottet har till behandling fått emottaga en inom Andra
Kammaren af herr M. Matsson väckt motion, n:o 154, af följande lydelse:

»I tider, då kommunal själfstyrelse ännu var någonting opröfvadt
och den stora allmänheten saknade vana vid skötsel af allmänna värf,
var det utan tvifvel välbetänkt, om icke rent af nödvändigt, att ledningen
af öfverläggningar om kommunala angelägenheter till stor del öfverläts
åt prästerskapet. Dessa hänsyn förefinnas dock icke numera i den
omfattning, att bibehållandet af pastors själfskrifvenhet såsom ordförande
i kyrkostämma ensamt däraf kan vara betingadt. Icke heller torde
andra skäl, som till äfventyrs kunna anföras för bibehållande af denna
själfskrifvenhet, uppväga de olägenheter, som äro förknippade med, att
prästerna fortfarande äro betungade med åliggandet att leda kyrkostämmans
förhandlingar och att fullgöra en hel del annat, som med
ordförandeskapet i kyrkostämma är förknippadt.

För mången prästman, som har att fullgöra en mångfald andra
tidskräfvande och ansträngande ämbetsgöromål, skulle det säkerligen
kännas som en betydlig lättnad att kunna frigöra sig från de omsorger
och den tidsuppoffring, som ordförandeskapet i kyrkostämma kräfver,
och mera odeladt få ägna sig åt sitt egentliga kall.

En och annan prästman, med förutsättningar för att på det mest
tillfredsställande sätt fylla de rent prästerliga plikterna, saknar dock i
mer eller mindre grad de egenskaper, som erfordras för att på ett
framgångsrikt sätt fylla sin plats som ordförande i kyrkostämman. Vid
sådant förhållande skulle det på samma gång vara till båtnad för prästen

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

och till gagn för församlingen, om prästen kunde befrias från skyldigheten
att befatta sig med göromål af så öfvervägande administrativ
natur, att de måste anses främmande för hans hufvudsakliga uppgift.
I alla händelser är ett stort inflytande på under kyrkostämma hörande
ärenden åt prästen förbehållet, alldenstund ärendena skola undergå
förberedande behandling i kyrkoråd och skolråd, innan de af kyrkostämma
afgöras.

Redan den omständigheten, att prästen blifvit kyrkostämman så
att säga påtvingad, är ägnad att bringa honom i ett skeft läge till sin
församling. Äfven för den prästman, som är särskildt rustad och anlagd
att omhänderhafva ordförandeskapet i kyrkostämma, skulle det
därför vara förmånligt att få innehafva ordförandeskapet på grund af
församlingens genom val uttryckta förtroende i stället för att innehafva
det med själfskrifvenhetens rätt. Å andra sidan låter det tänka sig,
att präst, som vid omhänderhafvandet af ordförandeskapet i kyrkostämma
under nuvarande förhållanden ådragit sig berättigadt klander,
skulle, om ordförandeskapet vore beroende på församlingens val, visa
sig mera angelägen om att sköta ordförandeskapet till allmän belåtenhet.

Därigenom att prästen i egenskap af ordförande i kyrkostämman
bringas in i församlingens åsikts- och intressestrider, kommer han stundom
i en ställning till sina församlingsbor, som icke kan anses gagnelig
för hans uppgift att vara vårdare öfver det religiösa församlingslifvet.
Anledningen till det ganska allmänt rådande missförståndet och bristen
på förtroende mellan vår tids prästerskap och folk torde i väsentlig
grad vara att söka i detta missförhållande.

Enär prästens aflöningsförhållanden äro sådana, att han oftare än
de flesta andra kan vänta nytta eller skada af den utgång, vissa under
kyrkostämmas handläggning hörande frågor få, torde det ofta nog vara
för prästen motbjudande och ur rättslig synpunkt förkastligt, att dessa
frågor nödvändigt skola afgöras under prästens ledning.

Då det icke så sällan förekommer tvist om, huruvida en kyrkostämma
blifvit lagligt utlyst, måste under nuvarande förhållanden stämmans
ordförande, hvilken det såsom pastor åligger att attestera kungörelsens
uppläsande, bära vittnesbörd i egen sak. Detta strider dock
mot våra rättsgrundsatser och äfventyrar församlingsmedlemmarnes rätt
gentemot ordföranden i kyrkostämman, ifall denne skulle kunna tänkas
vara så litet nogräknad med medlen, att han skulle tillåta sig missbruka
sin ställning såsom själfskrifven ordförande för vinnande af egna önskemål.
I sådant vidrigt fall, hvarmed man i alla händelser måste vid
lagstiftning räkna, äro församlingsmedlemmarne till sådan grad prisKili.
till Likså. Prof. 1904. 7 Sami. 22 Häft. 2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

gifna åt prästens godtycke, att den kommunala själfstyrelsen på detta
område blir i betänklig grad illusorisk.

Jag tillåter mig på grund häraf vördsamt hemställa, det Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida icke ordförande i kyrkostämma skulle
kunna väljas på sampia sätt af kyrkostämman som ordförande i kommunalstämma
väljes af kommunalstämman, samt därefter för Riksdagen
framlägga förslag till sådana ändringar och tillägg uti Kungl. Maj:ts
nådiga förordning om kyrkostämma samt om kyrkoråd och skolråd den
21 mars 1862 jämte andra häraf berörda lagrum, att pastors själfskrifvenhet
såsom ordförande i kyrkostämma måtte upphöra.»

Förslag af samma innebörd som det nu föreliggande hafva tillförene
— 1870, 1899 och 1902 — varit föremål för Riksdagens pröfning.
Desamma hafva emellertid städse, i enlighet med lagutskottets hemställan,
blifvit af Riksdagen afslagna. Utskottet finner sig jämväl nu
böra afstyrka bifall till förslaget. Såsom lagutskottet vid föregående
tillfällen framhållit, är kyrkoherden, i anseende till beskaffenheten af de
ärenden, som tillhöra kyrkostämmas handläggning, onekligen den, hvilken
det företrädesvis bör tillkomma att såsom ordförande i stämman
leda förhandlingarna, och någon nämnvärd olägenhet af den i gällande
lag stadgade själfskrifvenheten har ej heller försports.

På grund af det ofvan anförda får utskottet alltså hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1904.