Lagutskottets Utlåtande N:o 29

Utlåtande 1903:LU29

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

1

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 27 febr. 1903, kl. 2 e. ro.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen
angående ändring i vissa delar af landstingsförordningen.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 18, anför herr August Tamm:

»Säkerligen skall en och hvar villigt erkänna den stora nytta för
landet, landstings-institutionen medfört och allt fortfarande medför genom
den gagnande och mer och mer omfattande verksamhet, landstingen inom
sina områden utöfva; men på samma gång torde den, som närmare granskar
själfva landstingsförordningen eller som haft att under någon tid tilllämpa
densamma, icke kunna underlåta att finna, att den innehåller flera
otydligheter och tillika saknar vissa önskvärda bestämmelser

En granskning af förordningen, som, utfärdad den 21 mars 1862,
nu varit gällande i mer än 40 år, synes nog vara af omständigheterna
väl påkallad, och borde vid eu sådan granskning uppmärksamhet särskildt
ägnas åt följande förhållanden:

l:o) Huru skall förfaras, då ledamot eller suppleant i landstinget
afgår från detta sitt uppdrag förr, än hans mandat utgår?

2:o) Hvilken suppleant skall inkallas, då sådan skall anmodas att
i annans ställe sig inställa vid landstinget?

Bih. till Biksd. Prof. 1903. 7 Samt. 23 H/t/t. (N:o 29).

1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

3:o) Då landstingsbesluten icke alltid måste afse kela landstingsområdet,
utan kunna begränsas till vissa delar däraf, innehåller dock icke
landstingsförordningen någon föreskrift, om och i hvad mån landstingets
alla ledamöter äga att i öfverläggning och beslut i senare fallet deltaga.

4:o) Månne icke landstinget själf kunde få bestämma om ersättningen
åt revisorerna af dess förvaltning och räkenskaper?

I afseende på punkt l:o) har erfarenheten visat, att det råder
mycket olika uppfattning af huru skall förfaras vid sådana fall, och att
man vid tillämpningen tillvägagår på mycket olika sätt.

Det med föreskrifterna i landstingsförordningen närmast öfverensstämmande
anses af många vara, att vid ledighet, som inträffar genom
landstingsmans afgång, innan tiden för hans mandat är ute, nytt val icke
skall efter den afgångne förrättas, utan den efter röstetalet i ordningen
närmaste suppleanten inkallas i hans ställe.

Så förfares dock icke alltid, ja, kanske icke ens oftast i praktiken.
I det öfvervägande antalet fall torde nämligen vid landstingsmannaval
jämväl de under tiden efter förra valet uppkomna ledigheter efter afgången
landstingsman eller suppleant fyllas genom s. k. fyllnadsval för
den tid, som för den afgångne återstått. Understundom torde nog också
inträffat, att helt och hållet nytt val förrättats för den tid, som § 16 i
landstingsförordningen stadgar, d. v. s. för två år.

Inträffat har ock, åtminstone i ett af mig kändt fall, att valförrättaren
»förklarat» den efter röstetalet i ordningen närmaste suppleanten
såsom landstingsman i den afgångnes ställe.

Äfven om det först omnämnda förfaringssättet skulle vara det af
landstingsförordningen åsyftade, kan detta dock ej vara för alla fall
tillfredsställande. Det kan nämligen medföra den olägenheten, att, om för
ett valdistrikt blott äro valda en landstingsman och en suppleant, och
den ene af dessa afginge, ingen ersättare för den kvarvarande skulle
finnas, om denne också finge förhinder ått sig vid landstinget inställa, i
hvilket fall följden skulle blifva, att detta valdistrikt således icke blefve
representera dt vid det landstinget.

Det vill däremot synas, som om denna fråga bäst skulle lösas
och på samma gång en önsklig enhet i tillvägagåendet lättast vinnas
genom att i anslutning till den praxis, som allmännast torde förekomma,
i landstingsförordningen upptoges en föreskrift om fyllnadsval, såsom vid
val till vissa kommunala uppdrag enligt öfriga kommunallagar äger rum.
Detta torde då enklast och lämpligast luta sig göra genom ett tillägg

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

till § 6 af innehåll, att vid där oraförmälda valtillfällen jämväl skall företagas
val till ersättande af landstingsman eller suppleant, som afgått
innan den tid, för hvilken han blifvit vald, tilländalupit, för den för
honom återstående tiden.

Beträffande åter ledighet, som uppkommer efter valet, men innan
landsting sammanträder, torde höra genom ändring af § 14 meddelas
sådan föreskrift, att Konungens befallningshafvande äger för sådant fall
inkalla den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten.

I punkt 2:o) äro två olika förhållanden att beakta, nämligen:
hvilken suppleant som bör inkallas, och huru bör bäst och enklast ordnas
med själfva inkallandet.

Den första af dessa frågor berör dock i olika grad olika landsting.
Landstingsförordningen bestämmer, att efter första landstingets slut halfva
antalet ledamöter och suppleanter skulle utträda efter verkställd lottning.
Därvid har man tillvägagått på olika sätt, i det man i en del landsting
icke delade ledamöterna och suppleanterna från de särskilda valdistrikten
i två hälfter, utan delade själfva valdistrikten i två hälfter, och företogs
därefter lottningen, hvadan alla representanter för ett och samma valdistrikt
på en gång första gången afgingo och således fortfarande afgå
och på en gång skola nyväljas, och detta hvartannat år. De landsting,
där man så tillvägagått, beröras i allmänhet icke af någon svårighet att
få rätt suppleant inkallad, men däremot de, där halfva antalet representanter
för ett valdistrikt årligen skall väljas.

§ 21 i förordningen säger: »Inträffar för landstingsman sådant

hinder, att han ej kan vid landstinget sig inställa, åligger det honom
att därom ofördröjligen underrätta den efter röstetalet närmast i ordning
varande suppleanten — — —».

Men åsikten om hvilken som är den i ordningen närmast varande
suppleanten liar visat sig icke hos alla vara densamma.

Då suppleanterna till halfva antalet väljas hvarje år, anses i allmänhet
de, som längst varit valda (eller om man för korthetens skull
må få benämna dem: första årets suppleanter), såsom de, hvilka alla företrädesvis
och först skola inträda i tjänstgöring, och därefter de ett senare
år valda (andra årets); samt alla då naturligen årsvis i den ordning, do
blifvit valda.

Andra hålla dock före, att oberoende af hvilket år valet skett
skulle röstetalet endast vara den bestämmande faktorn.

En tredje åsikt har ock framträda nämligen att, då suppleanter

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

utses till lika antal som ledamöter, de förra skulle vara suppleanter endast
åt de samtidigt med dem valda ledamöterna.

Ett fjärde sätt att gå till väga och hvilket kanske icke så sällan
förekommer såsom en bekvämliglietsutväg, är att tillkalla den närmast
boende eller lättast åtkomlige suppleanten.

Obestämdheten i detta afseende bar så mycket större betydelse,
som skyldigheten att inkalla är lagd i ledamöternas och suppleanternas
band; erfarenheten har också visat, att ofta nog icke rätt person blifvit
anmodad att inställa sig vid landstinget.

Man måste dock anse den ordning, i hvilken ledamöter och suppleanter
af valmännen blifvit utsedda, såsom ett uttryck af valdistriktets önskan
att se dem inträda i landstinget ; och om denna ordning icke iakttages,
har man trädt distriktets rätt eller åtminstone dess önskan för nära.

Som det nu sker, har ett landsting, vid pröfvandet af tillstädeskomnas
behörighet att taga säte i landstinget, ofta nog intet annat att
göra än att antingen tillerkänna en obehörig behörighet eller ock beröfva
ett valdistrikt dess rätt att låta sig företrädas af behörigt antal ombud,
ty annan suppleant än den, som infunnit sig vid landstingets öppnande,
lär väl i de flesta fall sällan hinna inställa sig.

Under sådana förhållanden är ett förtydligande af förordningens
bestämmelser, angående hvilken suppleant som bör inkallas, synnerligen
önskvärd!.

Finge man ett sådant förtydligande, kunde nog själfva inkallandet,
hellre än nu, hvila på dem, som skola ersättas, men ofta nog veta dessa
själfva icke, hvem som skall anmodas; äro de nyvalda, hafva de icke föregående
års valprotokoll, och om äfven landstingen allmänt bruka före
landstinget tillställa sina ledamöter vissa meddelanden, hvari uppgift
å alla suppleanter kunde införas, kunna dessa meddelanden af andra skäl
endast kort före landstingens sammanträdande komma vederbörande till
hända, och tiden att kalla blefve kort.

Bättre då tillse, om icke inkallandet kunde ske på annat sätt, än
som nu äger rum, så att t. ex. den, som fått förhinder, finge anmäla
detta hos någon myndighet, hvilken sedan verkställde själfva inkallandet.

Visserligen kunde detta uppdragas åt landstingets ordförande eller
sekreterare eller åt dessa båda tillsamman, men ingen af dem har någon
skyldighet att vistas å någon viss ort eller hafva stadigvarande adress.

Säkerligen vore då bättre och under alla förhållanden lämpligare,
om detta uppdrag finge anförtros länsstyrelserna, hvilka redan hafva så

Lagutskottets Utlåtande N:o 29

5

mycket att skaffa med landstingen, alltid få del af valprotokollen och
hafva ständig ämbetsntöfning; det ifrågasatta åliggandet borde å andra
sidan icke heller blifva särdeles betungande.

Öfvergår man till punkt 3:o), har ju ett landsting rätt att fatta
beslut, som beröra hela landstingsområdet, men å andra sidan äfven blott
vissa delar däraf, så ock i afseende på beviljande af anslag och upptagande
af landstingsskatt. Landstingstorordningen angifver dock ej, om
rätten att deltaga i öfverläggningar och beslut äfven i senare fallet tillkommer
landstingets alla ledamöter eller blott dem, som representera de
delar, ärendet berör. Det vore synnerligen önskvärdt, att en bestämmelse
härutinnan finge inflyta i förordningen, och torde en sådan böra innehålla,
att till dess frågan om hvilka delar af ett landstingsområde ett ärende
skall anses beröra är afgjord, äga alla landstingets ledamöter att deltaga
i öfverläggningen och besluten därom, men sedan detta väl är afgjordt,
endast de ledamöter, som representera de delar, ärendet vidkommer.

§ 56 i landstingsförordningen ålägger landstinget att »utse tre
inom länet boende revisorer för granskning af det löpande årets räkenskaper
och från landstingets beslut härflytande förvaltning»; och innehåller
fortsättningen af samma paragraf, att »revisorerna äga att beräkna
reseersättning på sätt som för landstingsmännen i § 24 sagdt är».
§ 24 åter framhåller, att »landstingsman icke äger tillgodonjuta annan
godtgörelse än reseersättning», och detta efter vissa angifna grunder.

Landstingets revisorer torde således ej äga rätt att uppbära något
dagtraktamente, lika litet som det vill synas, att landstinget, med nuvarande
lydelse af förordningen, skulle kunna fatta beslut om att tillerkänna
dem ett sådant.

Emellertid kunde man nog icke, då detta stadgades, förutse,
hvilken omfattning och utveckling landstingsinstitutionen skulle få.
Eevisorsuppdraget är numera långt ifrån ett betydelselöst eller lätt arbete,
det är tvärtom maktpåliggande, besvärligt och tidsödande och ålägger
revisorerna vissa resor, såsom t. ex. till alla länslasaretten på grund af
nya lasarettsstadgan. Skulle man äfven kunna ifrågasätta, att personer,
som hedrats med förtroendet att tillhöra landstinget, skulle vara beredda
att åtaga sig ett dylikt uppdrag, som både tager dem och föranleder
dem utgifter, kan man dock icke gärna göra detsamma med personer,
som stå alldeles utom landstinget; och för landstinget är det dock en
stor fördel att vid valet af revisorer äfven kunna gå utom tinget.

Af hvad jag haft äran anföra synes mig framgå, att eu om -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

arbetning af den mer än fyrtioåriga landstingsförordningen i vissa delar
är af behofvet påkallad, hvarför jag vågar vördsamt hemställa, att Riksdagen
behagade besluta ingå till Kungl. Maj:t med underdånig skrifvelse
med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa en omarbetning
af landstingsförordningen af den 21 mars 1862 i ofvan af mig antydda
afseenden och tilläfventyrs äfven andra därmed sammanhängande för att
Riksdagens vidare pröfning underställas.»

Med anförande af hufvudsakligen samma motiv hemställer herr
friherre Bonde i en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 50, att Riksdagen måtte besluta att ingå till Kungl.
Maj:t med en skrifvelse af enahanda innehåll, som herr Tamm i sin
motion föreslagit.

Landstingsförordningen saknar, såsom motionärerna framhållit,
uttryckliga bestämmelser om, huru skall förfaras, då ledamot eller suppleant
i landsting afgår från sin befattning, innan hans mandat utgått.
I 16 § heter det endast, att tjänstgöringstid för landstingsman och suppleant
är två år, räknade från och med den 1 september det år, då valet
skett; och i 14 § stadgas, att, derest den valde i vissa angifna fall
skiljes från uppdraget, Konungens befallningshafvande skall till landstingsman
inkalla den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten
inom distriktet.

Motionärerna ifrågasätta nu förtydligande af härutinnan gällande
bestämmelser; och att de nuvarande stadgandena lämna rum för en viss
godtycklighet i fråga om utseende af ledamot eller suppleant i landsting
efter en under mandatstiden afgången, synes utskottet icke kunna bestridas.
Erfarenheten har äfven visat, att man härvid går till väga på
olika sätt inom olika landstingsområden. Väl finnas prejudikat, af hvilka
synes framgå, att man ansett s. k. fyllnadsval ej böra ifrågakomma,
utan att nyvald ledamot eller suppleant städse skall anses vald för två år,
äfven om han utsetts i stället för någon, hvars mandat ännu ej utgått,
men dessa prejudikat utesluta dock ej behofvet af uttryckliga bestämmelser
uti ifrågavarande hänseende, och det synes utskottet, att det väl
förtjänar tagas under öfvervägande, huruvida ej i landstingsförordningen
likasom i andra förordningar om kommunalstyrelse fyllnadsval böra föreskrifvas,
äfven om därigenom skulle vållas, att i distrikt, där val nu
hållas endast hvart annat år, ett fyllnadsval stundom kunde behöfva

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

hållas det år, då val eljest ej skulle ägt ruin. I hvarje fall anser
utskottet, i likhet med motionärerna, ett förtydligande af landstingsförordningen
i denna del, för vinnande af enhetlighet i tillvägagåendet,
vara önskvärd.

Vidare instämmer utskottet med motionärerna rörande behofvet
af tydligare föreskrifter i fråga om hvilken suppleant vid förfall för
ledamot i landstinget skall inkallas.

Den nuvarande bestämmelsen härom innehålles i 21 §, som i sin
helhet lyder:

»Inträffar för landstingsman sådant hinder, att han ej kan vid
landstinget sig inställa, åligger det honom att därom ofördröjligen underrätta
den efter röstetalet närmast i ordningen varande suppleanten inom
valdistriktet; och skall denne vara skyldig att utan annan kallelse sig
infinna.

Landstingsman åligger att, så fort ske kan, till landstingets
sekreterare insända sin till landstinget ställda skriftliga anmälan om det
inträffade hindret samt tillika uppgifva, hvilken suppleant bör i hans
ställe möta.»

Med hänsyn till de ganska invecklade förhållanden, som på en
del orter i tillämpningen föranledts af stadgandet, att ur nybildadt landsting
efter första lagtima sammanträdet halfva antalet ledamöter och
suppleanter skulle efter lottning utträda, kunde, med den lydelse 21 §
nu har, ovisshet lätt uppstå om hvilken suppleant rätteligen skulle inkallas;
och har också, såsom motionärerna framhållit, i detta hänseende
förfarits på olika sätt. Att frågan, såsom nu stundom sker, göres nästan
helt och hållet beroende på den enskildes uppfattning af rätta förhållandet,
anser utskottet oegentlig! Tydliga föreskrifter böra finnas, som utesluta
all tvekan om, hvilken suppleant som skall inkallas. Visserligen gifvas
äfven härutinnan prejudikat, som synas utvisa, att man ansett den suppleant
böra inkallas, som är den främste af de tidigast valda suppleanterna,
äfven om den ledamot han skall ersätta är vald vid ett senare tillfälle,
men otydligheten uti ifrågavarande hänseende har dock medfört förvecklingar
och kan äfven tänkas leda till missbruk. Utgången af viktiga
frågor inom ett landsting, t. ex. val af riksdagsman till Första Kammaren,
kan stundom vara beroende på en eller annan röst, och det kan under
sådant förhållande ej vara rätt att lämna i en ledamots hand eller göra
beroende på hans omdöme, hvilken suppleant som bör inkallas. Äfven
om landstinget skulle underkänna den inkallades behörighet att deltaga

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 29

i landstingets beslut, kunde dock ej, såsom motionärerna också påpekat,
någon annan hinna inkallas. Beträffande åter frågan, i hvems hand ett
inkallande af suppleant lämpligen bör läggas, anser utskottet skäl tala
för att lämna detta uppdrag åt offentlig myndighet, exempelvis Konungens
befallningshafvande, äfven om svårigheter vid inkallande af suppleant
genom sådan myndighet någon gång kunna uppstå, derest förfallet inträffar
omedelbart före landstingets sammanträde.

Hvad härefter angår frågan, om och i hvad mån ett landstings
alla ledamöter äga att deltaga i öfverläggningar och beslut, som icke
beröra hela landstingsområdet, utan endast en viss del däraf, så skiljes i
47 § landstingsförordningen i fråga om grunden för afgifters uttaxering
uttryckligen på företag, däraf å ena sidan endast stad och å andra sidan
endast landsbygd har hufvudsaklig nytta. Sålunda finnas för visso med
hänsyn till förhållandet mellan landsl^gd å ena sidan och städerna, vare
sig samfälldt eller en eller flera bland dem, å andra sidan för närvarande
olika intressesfärer inom landstingsområdet. Något nytt i detta hänseende
föreslå ej heller motionärerna, utan åsyfta de endast ett förtydligande
af förordningens föreskrifter angående sättet för behandlingen af
de frågor, som uteslutande beröra en auss, sålunda bestämd del af nämnda
område. Såsom motionärerna påpekat, saknas nämligen i landstingsförordningen
uttryckliga bestämmelser härutinnan. Under nuvarande förhållanden
kan det sålunda åtminstone ifrågasättas, att äfven representanter för områden,
som icke alls beröras af ett visst företag, deltaga i ett sådant ärendes
behandling och därigenom också med sina röster afgöra företagets öde.
Det kan emellertid icke vara lämpligt, att t. ex. vid frågor om uppförande
af epidemisjukhus på laudsbygden representanter för städer, som
själfva ombesörja sin sjukvård och hvilka ej kunna åläggas bidraga till
dylika företag på landsbygden, få deltaga i öfverläggningar och beslut
rörande dessa ärenden, som uteslutande äro af intresse för landsbygden.
Då, såsom nämnts, det i landstingsförordningen i vissa hänseenden göres
skillnad på olika ortsintressen, synes det utskottet som eu brist i lagstiftningen,
att närmare bestämmelser saknas om behandlingen af de
frågor, som endast beröra vissa delar af landstingsområdet. I likhet med
motionärerna finner utskottet det därför önskvärdt, att det i landstingsförordningen
tydligen föreskrifves, huru förfaras skall vid behandlingen
och afgörandet af frågor, som angå endast viss del af landstingets område.

Hvad åter- angår det af motionärerna framställda förslag om ändring
af landstingsförorduingens föreskrifter i fråga om godtgörelse till

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

9

landstingens revisorer, så anser sig utskottet ej kunna förorda motionerna
i denna del. En sådan förändring skulle nämligen strida mot den enligt utskottets
åsikt riktiga princip, som genomgår vårt kommunala förvaltningssystem,
att de kommunala förtroendeuppdragen i regel fullgöras
utan ersättning för därmed förenadt arbete.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad
mån förordningen om landsting den 21 mars 1862
kan böra undergå jämkning, i syfte att tydliga och
fullständiga stadganden måtte erhållas dels om förfarandet,
då ledamot eller suppleant i landsting afgår,
innan tiden för uppdraget är ute, dels angående inkallande
af suppleant vid förfall för ordinarie ledamot,
dels ock beträffande sättet för handläggning och afgörande
af frågor, som endast beröra viss del af landstingsområdet,
antingen landsbygden eller städerna, vare
sig samtal dt eller en eller flera bland dem, samt därefter
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena
kunna föranleda.

Stockholm den 27 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Almgren och Waldenström hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets handläggning inom utskottet.

Bih. till Tiiksil. Prof. 1901). 7 Sami 23 Höft.

2