Lagutskottets Utlåtande N:o 29

Utlåtande 1898:LU29

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

N:o 29.

Ank. till Rikad. kansli den 25 februari 1898, kl. 1/a3 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om förslag till lagbestämmelser, hvarigenom
sågverksbolag i Norrland och JDalarne blefve skyldiga att, på
sätt om kronohemman är stadgadt, så till byggnad som egornas
häfd underhålla bolagen tillhörande jordbruksfastigheter
m. m.

Från Andra Kammaren har lagutskottet till behandling fått mottaga
en af herr O. Emthén inom nämnda kammare väckt, af bilagor
åtföljd motion, n:o 84, så lydande:

»Gång efter annan har under de senaste åren Riksdagens uppmärksamhet
fästs vid sågverksbolagens inom Norrland och Dalarne förvärf
af jordbruksfastigheter, den för hvarje år allt större och större
omfattning, hvari sådant förvärf sker, samt den fara, som till följd deraf
uppstått för den sjelfegande allmogeklassens inom dessa delar af riket
framtida bestånd.

De förhållanden, jag varit i tillfälle att bevittna inom den valkrets,
jag i Riksdagen representerar, mana äfven mig att fästa Riksdagens
uppmärksamhet på denna för Norrland och Dalarne så ytterst vigtiga
fråga, på det att, om möjligt, genom inskridande från Riksdagens sida
farorna för det sorgliga öde, som hotar jordbruket åtminstone i Norrland,
må kunna i någon mån minskas — om deras afvärjande kan tyvärr
ej blifva fråga, så långt det redan gått i en för dessa delar af
landet så olycksbringande utveckling.

Ångermanlands vestra domsaga torde utan gensägelse kunna anses
vara typisk för det Norrland, som lemnar virket till de utefter dess
kust nuvarande sågverken. Jag tror mig derför kunna med full rätt

11

Lagutskottets Utlåtande 1S:o 29.

påstå, att inom andra delar af Norrland, med liknande naturliga förhållanden
som i denna domsaga, sågverksbolagens förvärf af hemman
under de sista åren tagit ungefär samma utsträckning som den, jag från
min hemtrakt känner.

Enligt hvad det af domhafvanden utfärdade, härvid fogade embetsbevis
gifver vid handen, egde sågverken vid innevarande års början
inom Ramsele tingslag något öfver hälften och i Resele tingslag ej fullt
hälften eller således inom hela domsagan ungefär hälften af all den skattlagda
jorden, då såsom måttstock tages hemmanens skattetal, och häntyder
allt derpå, att inom en mycket nära liggande framtid största delen af
hemmanen inom domsagan skola hafva öfvergått i sågverksbolagens eg o.

Det torde derför ej vara förmätet att antaga, att öfver allt i Norrland,
der ännu finnes till sågtimmer duglig skog och der icke, såsom i
de två nordligaste länen, lagstiftningen inskränkt hemmansegarnes dispositionsrätt
öfver hemmanets växande skog, inemot hälften af hemmanen
i närvarande stund eges af sågverksbolag och att denna fara skall, jag
vore frestad säga, lavinartadt ökas.

De, som leda sågverksbolagens affärer, köpa naturligen hemmanen
allenast i syfte att åtkomma hemmanens skog och anse den inegojord,
som bolagen genom köpen förvärfva, såsom ett nödvändigt ondt.

Dock är det i alldeles försvinnande liten omfattning, man hittills
med begagnande af lagen om egostyckning m. m. den 27 juni 1896
afsöndrat inegojorden från hemmanen och försålt densamma, och kommer
helt visst ett sådant tillvägagående att allt framgent endast i ringa
grad praktiseras — detta af det skäl, att afsevärda fördelar äro för
bolagen förbundna med innehafvet af hemman, och jemväl derför, att
så ytterst få finnas mägtiga att köpa så afsöndrad inegojord.

Regeln är i stället, att bolagen till hemmanens förre egare eller
andra personer utarrendera inegojorden på viss tid eller oftast »tills
vidare», mot skyldighet för arrendatorn att såsom arrende utgöra de
på hela hemmanet, således äfven den af bolaget disponerade skogsmarken,
belöpande skatter och onera samt de i hemmanet ofta nog intecknade
födoråd.

Ofta, då förre egarne af hemman ej såsom arrendatorer öfvertaga
bruket af inegojorden, betinga de sig vid försäljningen jemte den
kontanta köpeskillingen födoråd från hemmanet. Det kan tyckas, som
skulle jord ej kunna arrenderas på fördelaktigare vilkor än dem, sågverksbolagen
sålunda bjuda hemmanens förre egare, eller att en sorglösare
tillvaro ej kan tänkas än att sitta som kapitalist och från sitt
förra hemman hafva sitt nödtorftiga lifsuppehälle i form af födoråd.

12, Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Och dock har det under den tid, som förflutit, sedan bolagens hemmansköp
började, visat sig, att när bonden från att hafva varit liemmansegare
blir arrendator af eller födorådstagare på hemmanet, så går det
ofta ekonomiskt utför med honom. Var han förut, medan han ännu
egde gård och grund, mer eller mindre sorglös och likgiltig i fråga
om skötseln af hemmanets åker och äng, så tyckes han såsom arrendator
förlora all energi att häfda sin jord och deraf skaffa sig sin bergning.
Fråga derom alla dessa landthandlande, hos Indika befolkningen
företrädesvis köper sina förnödenheter, och jag tror, att de skola samstämmigt
bekräfta ett sådant påstående. Och hvar och en, som reser
omkring i bygderna och betraktar s. k. bolagshemman, skall finna ett
sorgligt stort antal af dessa, synnerligast sådana som en längre tid
brukats af bolagsarrendatorer, förfallna i anseende till byggnaderna
och med vanhäfdade egor, samt deras brukare lefvande i de eländigaste
vilkor. Ett utarrenderadt hemman, som, sedan bolag dertill blifvit
egare, förkofrats i anseende till jordbruket, står ej att uppleta — det
vågar jag påstå.

Man må hafva hvilken åsigt som helst om gagnet eller skadan
af den i Norrland af ålder brukliga seden, att föräldrar vid öfverlåtande
åt barn af hemman betinga sig födoråd från hemmanet, ett är dock
visst, nemligen att man haft denna sed att tacka för, att fattigvårdstungan
ej antagit de kolossala proportioner, som den nu hotar att taga,
sedan så många och företrädesvis de med hänsyn till jordbruket svagare
hemmanen öfvergått i bolagens ego, och några födoråd från dessa ej
kunna i framtiden betingas, eller hemmanen till följd af det förfall,
hvari de kommit eller tvifvelsutan komma, ej längre eg a förmåga att
bära ett sådant.

Sågverksbolagen lära nog icke vilja sjelfmant åtaga sig att i
fattigvårdshänseende sörja för dem, som bygga och bo på deras hemman,
utan lär det nog bli kommunernas tunga lott att i framtiden se
den redan nu stora fattigvårdsbördan ökas, ja, på många ställen mångdubblas.

Sågverksindustriens målsmän låta det i de flesta fall gå vind för
våg med jordbruket på bolagens hemman — undantag gifves naturligen
— under hänvisning, om någon för dem framhåller eländet, att det
ligger utom denna industris ändamål och syfte att sköta jordbruk. Ja,
man kan få höra en och annan bland dem, såsom skedde vid mötet i
Sollefteå sistlidne sommar inför skogskomitén, oförbehållsamt draga
konseqvenserna af utvecklingen med orden: ''hvad gör det, om jordbruket
i Norrland går under och den nu odlade jorden i framtiden

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

kommer att bära skog, sågverksindustrien är tillräckligt rik att ändock
gifva arbete och bröd åt Norrlands befolkning och att från andra delar
af landet skaffa den brödsäd, som för dess uppehälle behöfves!’

Men det är ej nog med, att dessa målsmän ofta med likgiltighet
åse, hur sågverksbolagens förvärf af hemman icke blott mägtigt bidrager
att komma all utveckling af jordbruket att afstanna, utan äfven bringar
en icke ringa del af den nu odlade jorden i vanhäfd, det gifves dem
bland desse målsmän, hvilka, när sådan finnes befordra bolagets vinning,
icke sky att så godt som ödelägga ett hemman. För styrkande
af detta påstående vidfogar jag protokollen i ett vid Resele tingslags
häradsrätt sistlidet år handlagdt mål, i hvars afdömande jag såsom
nämndeman deltagit. Under handläggningen af detta mål framgick
följande:

Ett sågverksbolag hade för en köpeskilling af 25,000 kronor och
ett rundligt tilltaget födoråd förvärfvat ett hemman med god tillgång
på växande skog. Sedan denna afverkats, blef för sågverksbolagets
disponent klart, att bolaget gjort en dålig affär, hvarför han sökte förmå
säljaren att afstå från sin rätt till en god del af det i kontraktet af
honom betingade födorådet.

Då säljaren helt naturligt ej ville ingå på något sådant, beslöt
disponenten att omöjliggöra födorådets utgående från hemmanet och på
samma gång betaga säljaren rätt att af bolaget utfå detsamma.

I det mindre lofvärda syftet lät han afverka all å hemmanet befintlig
afverkningsbar skog, så att å marken fans qvar så godt som
endast buskar, sålde bort nästan alla hus å hemmanet, som ej disponerades
af födorådstagaren, afsöndrade såsom lägenheter en god del af
hemmanets inegojord och sålde hemmanet, så beskaffad!, till en fullkomligt
medellös person för 800 kronor, som denne fick qvitterade mot
rätt för bolaget att disponera årets foderskörd af hemmaneh

Detta förfarande har vidtagits af disponenten för ett bolag, som:
hittills egt godt anseende inom orten. Hvilken garanti gifves, att det
ej kan komma att gå på liknande sätt med många hemman, om sådana
förhållanden uppstå, att bolagen finna med sin ekonomiska fördel förenligt
att göra sig af med hemmanen, sak samma på hvilket sätt det
sker, sedan de af hemmanet tagit all den inkomst, som för ögonblicket
kan derur tagas?

Å andra sidan, huru skulle icke jordbruket å sågverksbolagens hemman
kunna föras framåt, om genom lagstiftningen bolagen tvingades
att hålla sina hemman så till byggnader som jordens häfd i fullgod!

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

skick? Sågverksbolagen hafva bildats och fått sin stadfästelse med
ändamål att drifva sågverksrörelse. På sidan om detta ändamål hafva
de blifvit innehafvare i stor utsträckning af jordbruksfastighet. Mig
synes, att under sådana förhållanden, och då bolagen, för att för sig
betrygga tillgången på sågtimmer, allt jemt fortfara med jordinköpen,
hvarigenom jordbruket i Norrland löper stor fara, ett sådant tvång
skulle kunna och böra åläggas bolagen. Dessa hafva för visso skyldighet
ej blott att samla så stor vinst som möjligt åt sina delegare,
utan ock att afstå en del af denna vinst till hjelp och fromma för dem,
tack vare hvilka de eg a sjelfva källan till sitt förvärf.

Jag får derför föreslå, att Riksdagen- måtte i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, efter skedd utredning för hela
Nondand och Dalarne i afseende på omfattningen af sågverksbolagens
förvärf af jordbruksfastigheter, för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser, innefattande åläggande för sågverksbolag, som i Norrland
och Dalarne ega och sjelfva eller genom arrendator^- bruka jordbruksfastigheter,
att så till byggnader som egornas häfd underhålla
dessa på sätt angående kronohemman finnes i lag stadgadt, äfvensom
att Riksdagen för ändamålet anvisar ett anslag af femtusen kronor.»

Enligt det från kammaren ankomna protokollsutdrag, som åtföljde
remissen af motionen, har emellertid herr Emthén med kammarens
begifvande återkallat det i motionen framstälda yrkande om anslag å
femtusen kronor.

Uti motionens syfte hafva 15 ledamöter af Andra Kammaren
instämt.

Lagstiftningsåtgärder af sådan innebörd som dem, motionären
uti föreliggande framställning föreslagit, stå, enligt utskottets tanke,
i oförenlig motsats med den inom vårt land af ålder fastslagna
principen för enskild eganderätt. Det torde nemligen få anses ligga i
sjelfva eganderättens begrepp befogenhet att råda och handhafva egendomen,
på sätt egaren lämpligast synes; och allmänna meningen inom
vårt land lärer ingalunda vara gynsamt stämd för andra inskränkningar
härutinnan än dem, statens intresse oundgängligen kräfver.

Att detta skulle vara förhållandet med de af motionären förordade
ingrepp uti sågverksbolagens inom Norrland och Dalarne eganderätt till
jordbruksfastighet, kan utskottet icke finna vara af motionärens fram -

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

ställning eller andra förhållanden ådagalagdt. Yäl må erkännas, att
bolagens allt jemt sig ökande förvärf af jordbruksfastighet kan medföra
verkliga sociala vådor, då den fria jordegareklassen derigenom i väsentlig
mån förminskas, men om något häremot skall göras, torde
detta böra bestå uti inskränkning af bolagens rätt att förvärfva jordbruksfastighet
och ingalunda uti ingrepp i lagligen redan förvärfvade rättigheter.

För öfrigt skulle ett godkännande af motionärens förslag konseqvent
leda till erkännande af statens rätt att ingripa kontrollerande
och hämmande på den enskilda eganderätten till jordbruksfastighet i
allmänhet, densamma må innehafvas af bolag eller enskilda personer;
och en dylik grundsats i dess allmännelighet lärer ej ens af motionären
sjelf vinna godkännande.

Byggningabalk0^ af motionären åberopade bestämmelser om kontroll
öfver, huru bonde å kronojord hemmanet byggt och häfdat, hade
sitt berättigande i den omständighet, att staten var egäre till jorden,
som af åbon innehades endast under stadgad besittningsrätt.

Utskottet anser sig slutligen, med anledning af det exempel
motionären anfört, böra erinra derom, att, enligt en till motionen fogad
bilaga, domstolen ålagt sågverksbolaget i fråga att utgifva det omstämda
födorådet, och att någon skada till följd af det klandrade förfarandet
alltså ej tillfogats säljaren af det hemman, sågverksbolaget
inköpt, men sedermera å annan person öfverlåtit.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att herr Emthéns ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrör

Herrar Husberg och C. F. Pettersson hafva begärt få antecknadt,
att de ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Hen- Nilsson har äfvenledes velat hafva här antecknadt, att han,
i anseende till ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.