Lagutskottets Utlåtande No 28

Utlåtande 1909:LU28

Lagutskottets Utlåtande No 28.

1

N:o 28.

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1909, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af lagen
angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti

1907.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna
inom Andra Kammaren af herr friherre Erik Palmstiema
väckta motion, n:o 17, uti hvarso syfte herrar Bernh. Eriksson, Ernst
Beckman, J. A. Wallin, Joll. Åberg, Johan Widén, Herm. Carlson,
S. H. Kvarnzélius, Carl Carlson Bonde, Johan Jönsson, E. C. Kropp,
Jöns Poisson, E. A. Leksell, E. F. Hellberg, L. Gust. Broomé och
C. E. Svensson instämt.

I motionen anföres följande:

»De uppväxande stadssamhällena i bygderna borde särskildt vara
föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Hos dessa municipalsamhällen
och köpingar erbjuder sig tillfälle att i kommunalt hänseende
åstadkomma gynsammast möjliga förhållanden med ledning af erfarenhet
från den äldre stadsbildningen. Så utvecklingskraftiga, som dessa
samhällen äro, bli de omständigheter, under hvilka de fortlefva, af
utomordentlig betydelse för stora delar af landets befolkning.

Det ser emellertid ut, som om lagstiftningen ej alltid med tillBih.
till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 27 Häft. (N:o 28). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N-.o 28.

r äcklig omsorg tagit hänsyn till småsamhällenas särskilda behof.
Allvarliga hinder ha i flera afseenden kommit i vägen för deras
normala utveckling. I synnerhet innehålla väg- och stadsplanelagarna
bestämmelser, som försvåra fyllandet af de uppgifter,
som åligga de mindre stadssamhällenas kommunalförvaltning.

Nionde paragrafen i stadsplanelagen lyder: »Allmän väg, som
enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark, tillfaller staden utan
ersättning.» Detta stadgande gäller endast sådana »allmänna vägar»,
som enligt gällande bestämmelser äro förklarade vara allmänna.
Däremot berör det icke den enskilda tillhöriga mark, som upplåtits för
allmänt begagnande till gata eller allmän plats.

Nu bildas ett stort antal samhällen i närheten af industriella
arbetsplatser eller större städer såsom förstadssamhällen. Ofta ligga
de på mark, som tillhör bruket, villastadsbolaget eller godsägaren.
I den mån samhället och dess förvaltningsuppgifter växa, blir gatufrågan
ett brännande spörsmål. Den ursprunglige markägaren har
ej samma intresse af gatornas underhåll, sedan tomtmarken blifvit
såld till det uppspirande samhällets fastighetsägare. Däremot blir
det ett lifsvillkor för dessa och samhällets öfriga invånare att få
gatorna i fullt trafikabelt skick, hvarför man slutligen önskar få
gatuväsendet helt öfverlåtet på kommunen.

Enligt paragraf 36 i stadsplanelagen kommer densamma att i
regel tillämpas för köpingar och alla orter med större sammanträngd
befolkning. Stadsplan för samhällets bebyggande måste därför uppgöras
och af Kung!. Maj:t fastställas. För dess genomförande är samhället
skyldig vidtaga erforderliga åtgärder. Härigenom ha småsamhällena
fått sig genom lag stadgadt åliggandet att ordna gatuväsendet.

Då uppstår frågan, hur gatumarken må kunna förvärfvas utan
att samhällets ekonomi blir hårdt betungad, när det samtidigt skall
bestrida de nya utgifterna för gatuunderhållet. Tillhör marken tomtägaren
eller utgör »allmän väg», är frågan lättlöst. I senare fallet
öfvergår gatumarken omedelbart utan ersättning i samhällets ägo,
och i förra fallet skall mark till 18 meters gata afstås enligt §§ 31
och 33 i stadsplanelagen. Annorlunda ställer sig saken däremot,
om den ursprungliga jordägaren uppgjort plan för bebyggandet och
sålt tomtmarken, men i sin ägo behållit all den mark, som bildar
gator och allmänna platser, hvilka upplåtits för allmänt begagnande.
Exempel på dylikt eller likartadt förhållande erbjuda många

Lagutskottets Utlåtande Ko 28. 3

samhällen. Bland dem må nämnas: Oxelösund, Bjuf, Boden, Hagalund,
Lilla Alby, Norrköpings norra förstad, Stocksund, Åtvidaberg,
Djupviken, Saltsjöbaden, Nordmalings kyrkostad, Nya Hufvudsta, Flen,
Solhem, Borgs villastad o. a. Då samhället gör framställning om att
få öfvertaga gatumarken, händer det, att ägaren begär en ersättning,
som det ekonomiskt svaga samhället ej anser sig kunna betala, eller
också att sådana villkor för markens öfverlämnande uppställas, som
anses hinderliga för samhällets fria utveckling. Flera exempel härpå
kunna anföras.

I Norrköpings norra förstad tillhör 1,950 kvm. gatumark en godsägare.
Marken behöfs för samhället. Man antar att priset för densamma
blir högst 1 kr. pr kvm. I Djupviken tillhör marken Löfö
delägare. Den behöfs för samhället, och lösen anses gå till 5- å
600 kr., som samhället ej anser sig ha råd att betala. Gatumarken
i Nordmalings kyrkorån tillhör Nordmalings kommun, hvilken klöfver
så högt pris för densamma, att municipalsamhällets invånare
ännu icke haft råd att friköpa sina tomter, än mindre samhällets
gatumark.

I Nya Hufvudsta är gatumarkens areal 535,246 kv.-fot, hvaraf
7,385 kv.-fot tillhöra tomtägare i samhället. Det öfriga äges af den
ursprunglige jordägaren, som upplåtit detsamma för allmänt bruk,
sedan det 1899 undanskiftats för allmänt behof. Tomtpriset varierar
mellan 10 öre och 1,25 pr kv.-fot. Som frågan om municipalsamhällets
inkorporering med Stockholm är under behandling, har
godsägaren förklarat sig vilja vänta med gatumarkens afstående, tills
inkorporeringen är verkställd, då Stockholms stad förväntas komma
att göra framställning om gatornas förvärfvande.

I Flen tillhör eu del gatumark Stenhammars kronodomän, och
lösen beräknas till c:a 14,650 kr.

I Bodens municipalsamhälle råder ett förhållande, som synnerligen
väl belyser föreliggande fråga. Enligt kontrakt den 6 april
1899 försåldes tomtmarken, utgörande del af hemmanet Boden n:o 2.
Dessutom uppläts all den mark inom nämnda område, som i plan
för Bodens bebyggande vore eller blefve föreslagen eller kunde
komma att upptagas till gator, park och annan öppen plats, till
köparna med nyttjanderätt. Denna rättighet intecknades. Sedan
sålde den jordägare, som utlämnat gatumarken med nyttjanderätt,
den del af densamma, som enligt stadsplanen befann sig emellan
ofvan angifna tomter, däribland 33,538,1 kv.-fot af den för Kungs -

4

Lagutskottets Utlåtande N-.o 28.

gatan i Boden enligt stadsplanen erforderliga marken. Sedan haren
ny person 9 sept. 1903 återigen förvärfvat berörda område med
rätt att tillträda detsamma genast.

Genom bref af 31 dec. 1903 berättigade Kung! Maj:t municipalsamhället
att expropriera marken för Kungsgatan, om godvillig
öfverenskommelse ej kunde träffas. Samhället träffade emellertid i
stället den 29 dec. 1904 aftal med nyttjanderättsinnehafvarne om
öfverlåtelse af deras rätt på samhället.

Nu stämde gatumarkens ägare municipalsamhället, som hade
nyttjanderätt, och, stödjande sig på Kungl. Maj:ts tillstånd för samhället
att expropriera marken, begärde ägaren antingen ersättning
med kronor 33,538:10 jämte 6 % ränta * eller tillsättande af en
expropriationsnämnd eller också, om dessa yrkanden ej af rätten
biföllos, att all makadam, stensättning och matjord, som municipalsamhäliet
anbragt för gatans ordnande, skulle borttagas antingen af
samhället själft eller af markägaren på dess bekostnad. Häradsrätten
afslog markägarens talan. Hofrätten ändrade däremot häradsrättens
utslag och biföll i hufvudsak markägarens yrkande, tilläggande,
att lösen ej finge sättas högre, än denne fordrat. Municipalsamhället
klagade hos Kungl. Maj:t, som likväl med en mindre
ändring faststälde hofrättens beslut.

Det torde böra anmärkas, att gatumarkens ägare ej innehar
några tomter i samhället, men däremot betydligt mera gatumark.

Med hänsyn tagen till, att marken redan förut på grund af särskildt
aftal varit upplåten till gata, anser sig samhället kunna få
lösen nedsatt till 20 å 25 öre pr kv.-fot. Beloppet skulle sålunda
i bästa fall kunna bli mellan 6—9,000 kronor endast för marken
till Kungsgatan.

I Lilla Alby har gatumarken — 810,000 kv.-fot — af jordägaren
öfverlämnats till municipalsamhället mot nyttjanderätt. För
genomförande af stadsplan begär samhället emellertid att få äganderätt
till marken och erbjöd jordägaren för detta ändamål eu köpeskilling
af ej mindre än 20,000 kronor. Denne förklarar sig likväl
icke vilja afstå sin äganderätt för lägre pris än 107,000 kronor.
Gatumarken bär flera gånger bytt ägare, men går fullständigt taxeringsfri.
Något gatuunderhåll bestrides ej af jordägaren.

Den 21 oktober 1904 fastställde Kungl. Maj it en öfverenskommelse
mellan Stockby aktiebolag och Stocksunds municipalsamhälle.
Angående vägarna träffades därvid följande bestämmelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 28. 5

»2:o att obehindrad och kostnadsfri trafikrätt medgåfves åt
samhället till alla i landtmäterihandlingarna nu för allmänt eller
gemensamt behof undantagna vågar inom villastadens område, äfvensom
rätt att däri nedlägga vatten-, aflopps-, kraft- och belysningsledningar,
samt att Stockby aktiebolag i öfrigt afstode från hvarje
annan rätt till nämnda vägar än den, som tillkomme bolaget såsom
ägare till delar af Stockby (hemmansdelar eller af söndringar).»

Denna nyttjanderätt är icke intecknad, men samhället sköter
hela gatuunderhållet, och vägarna ingå i en fastställd stadsplan.
Förhållandet är tydligen likartad! med det, som råder i Boden.

Som det för samhällena är nödvändigt att få äganderätt till
gatumarken, måste de under dessa förhållanden använda expropriationsförfarandet.
Visserligen har ett samhälle rätt att söka anstånd
med stadsplans genomförande för viss del af sitt område, men det
kan förväntas, att expropriationslösen blir större, ju längre man
dröjer. Då expropriation tillgripes i ett fall sådant som det ofvannämnda,
är § 20 i stadsplanelagen tillämplig. Denna lyder: »Har

ägare af mark, som afses i §§ 8 eller 11 enligt särskild! aftal upplåtit
marken till enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande,
skall vid ersättnings bestämmande hänsyn tagas till sådant förhållande.
» Med ledning af detta sväfvande och svårtolkade uttryck
skall en eventuellt tillsatt nämnd, hvars beslut ej kan öfverklagas,
bestämma expropriationslösen. Som denna bestämmes efter »hvad
jord eller lägenhet af lika beskaffenhet och godhet i orten högst
gäller», kan man förutse, att lösen i föreliggande fall ej sättes högre
än gängse tomtpris och aldrig under markägarens inköpspris. Ofvan
angifna sifferuppgifter tala härför. Paragrafen 20 blir sålunda till
mindre lättnad för samhället, än man från början af sett.

Det kan emellertid ifrågasättas, om det är riktigt, att gatumark
af här nämndt slag skall, sedan stadsplan för området blifvit af
Kungl. Maj:t fastställd, behöfva af samhället exproprieras, då jordägaren
förut tagit vinst af tomtförsäljningen, som ej kunnat försiggå,
om gatumark ej på något sätt planerats. När samhället öfvertager
gatuunderhållet, och jordägaren därigenom slipper en betydlig utgift,
som eljest ålegat honom, borde detta få anses fullt motsvara eu
förräntning af markvärdet. Enligt min uppfattning borde således
den mark, som § 20 åsyftar, utan ersättning afstås till samhället.

Denna åsikt omfattades äfven af de särskild! förordnade kommitterade
— herrar Joh. Östberg, A. Borgström och H. Yberg —

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

som 1904 framlade det betänkande med förslag till lag angående
stadsplan och. tomtindelning, som låg till grund för den nu gällande
lagen. De skref vo sid. 75: »Äfven om marken tillhör enskild, tillfogas
honom icke någon orätt genom ett sådant stadgande, som naturligen
icke afser ett mera tillfälligt upplåtande, utan ett stadigvarande
begagnande under längre tid. Den enskilde får ju begagna
marken på samma sätt som förut, och underhållsskyldigheten öfverflyttas
på samhället eller annan vederbörande. I de flesta fall torde
dessutom, där ej jordägaren redan förut vid tomtförsäljning tillgodoräknat
sig ersättning jämväl för vägmärken, fastställandet af stadsplan
bereda honom möjlighet att genom försäljning afl tomter erhålla
godtgörelse äfven för vägmärken.»

I öfverensstämmelse härmed föreslogo kommitterade i sin § 3
mom. 2: »Ingår till allmänt begagnande upplåten väg eller plats i
område, som sålunda skall afstås, må ersättning därför icke utgå.»
Detta förslag, som bland annat lifligt understöddes från Tidaholm
och Stocksund, bortföll emellertid, innan den kungl. propositionen
förelädes 1907 års Riksdag. Dels torde man ha ansett saken vara
af skäligen ringa betydelse — kommitterade kände bara ett enda
fall, som berördes af frågan — dels ansågs, att förslaget möjligen
kunde bli orättvist.

Att någon obillighet i själfva verket icke föreligger, framgår
bland annat däraf, att rationellt skötta bolag som »Hem på landet»
i Stockholm, när municipalsamhället (Solhem, Dufbo) är färdigt,
öfverlämnar gatumarken utan ersättning åt detsamma mot skyldighet
för samhället att öfvertaga gatuunderhållet. Samma förfarande
har ägt rum i Huskvarna, där Huskvarna vapenfabriks aktiebolag
ägde 560,42 ar gatumark, men skänkte densamma till köpingen, när
denna 1 januari 1907 trädde i utöfning af sina rättigheter. Ett
liknande tillvägagångssätt tillämnas i Åtvidaberg.

Mot påståendet, att jordägaren kunde förfaras någon orättvisa,
skulle kunna anföras ett uttalande af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län 27 januari 1904, som visserligen ej berör
det nu åsyftade stadgandet, men utgör svar på eu skrifvelse från
Kungl. Maj:t, hvari infordras utlåtande angående behöfligheten af
stadsplanebestämmelser för områden, där lifligare byggnadsverksamhet
rådde. Det heter: »Häremot kan väl invändas, att ägaren till

det för byggande afsedda jordområdet genom att bekosta byggnadsplan
samt nödvändigheten att afstå mark till gator och öppna platser

Lagutskottets Utlåtande N:o 28. 7

m. in. tillskyndas eu del utgifter, som utgöra ett intrång af hans
fria dispositionsrätt, men i regel torde lian i alla fall skörda vinst
på byggnadsföretagen, som oftast torde komma till stånd utan något
jordägarens förutseende, men fastmer genom någon slump, såsom
derå vägars sammanträffande, eu järnvägsstations anläggande eller
något dylikt. Är upplåtelsen af tomter åter föranledd af spekulation,
torde jordägaren nog också veta att taga betaldt för de med
platsens ordnande förenade organisationskostnader.»

Sedan det numera visat sig, att hela denna fråga under den
pågående samhällsbildningen fått betydligt större räckvidd, än man
från början tänkt, borde 190-1 års kommitterades förslag upptagas
till ompröfning. Om småsamhällena redan från början må kunna
vidtaga de kostsamma sanitära åtgärder, som en förbättring af hälsovårdsförhållandena
kräfver, är det äfven af vikt söka befria samhällena
från ekonomiska bördor, som de rätteligen ej skulle tyngas af.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt
hemställa, att Riksdagen för sin del ville besluta,

att nionde paragrafen i lagen angående stadsplan och tomtindelning
den 31 augusti 1907 må få följande ändrade lydelse:

Allmän väg, som enligt fastställd stadsplan ingår i gatumark,
tillfälle staden utan ersättning. Lag samma vare med mark, som
af ses i 8 eller 11 paragrafen och enligt särskildt aftal upplåtits till
enskild utfartsväg eller till allmänt begagnande; samt
att tjugonde paragrafen må ur lagen utgå.»

Såsom motionären erinrar innehöll det kommittéförslag, hvarå
lagen angående stadsplan och tomtindelning hvilar, ett stadgande af
innehåll, att, om i gator, torg eller andra allmänna platser, som
upptagits i fastställd stadsplan, ingick till allmänt begagnande upplåten
väg eller plats, skulle ersättning därför till ägare icke utgå.
Samma skulle vara förhållandet, om dylik väg eller plats ingick
i fastställd plan för hufvudgator utom stadsplanen. I det kungl.
förslaget till ifrågavarande lag ersattes emellertid dessa stadgan den
af föreskrifterna i 9 och 20 §§ af lagen. Beträffande kommittéförslaget
i denna del anförde föredragande departementschefen till
det vid den kungl. propositionen fogade statsrådsprotokollet i ämnet
följande: »Enligt kommitterades förslag skulle ersättning icke utgå

för väg eller plats, som upplåtits till allmänt begagnande. I flera
af de afgifna utlåtandena hafva betänkligheter uttalats emot ett så

Utskottets

yttrande.

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

vidsträckt stadgande. Härsk il dt liar anmärkts, att därunder icke
borde inbegripas väg, som varit tillgänglig utan att rättighet därtill
funnits, ej heller väg, som upplåtits före lagens ikraftträdande, eller
för hvars upplåtande jordägaren ej varit i tillfälle förskaffa sig
ersättning genom försäljning af tomter eller på annat sätt. Dessa
betänkligheter torde äga sitt berättigande, och då härtill kommer,
att svårighet mången gång torde möta att rätt uppdraga gränserna
mellan ett tillfälligt begagnande och ett stadigvarande upplåtande,
har stadgandet ansetts böra omfatta allenast allmän väg, hvaremot
i 21 § »— sedermera 20 § — »införts föreskrift för expropriationsnämnd
att, där mark af ägaren upplåtits till enskild utfartsväg eller
allmänt begagnande, vid ersättningens bestämmande taga hänsyn
till sådant förhållande. Genom ett stadgande med så inskränkt
räckvidd, som därtill lämnar nämnden tillfälle att beakta omständigheterna
i hvarje särskildt fall, torde icke någon jordägares rätt
trädas för när».

Motionären påyrkar nu eu återgång till det ursprungliga förslaget
i denna del, dock att motionären vill utsträcka jordägares
skyldighet att utan ersättning afstå mark till att omfatta icke blott
väg, som genom särskildt aftal upplåtits till allmänt begagnande,
utan äfven väg, som genom dylikt aftal upplåtits till enskild utfartsväg.

Mot ifrågavarande förslag vill utskottet till en början erinra,
att detsamma lämnar obeaktade de svårigheter, som vid äganderättens
öfvergång skulle kunna uppstå med afseende å den upplåtna
markens afskiljande från stamhemmanet samt den däraf beroende
frågan om möjligheten af relaxering af till äfventyrs å densamma
hvilande inteckningar. Begreppet enskild utfartsväg har
därjämte icke synts utskottet för det ändamål, hvarom här är
fråga, tillräckligt bestämdt, hvarjämte i fråga om skyldigheten för
jordägare att afstå mark, som här af ses, sådan skyldighet väl ej,
såsom motionärens förslag skulle kunna gifva anledning antaga,
bör inträda, om den åsyftade upplåtelsen afsett endast viss tid.
Ett godtagande af motionärens förslag skulle vidare påkalla ändringar
jämväl i andra delar af ifrågavarande lag. Redan af nu
anförda skäl har utskottet icke kunnat förorda motionärens förslag.
För öfrigt synes särskildt för de af honom uppgifna fallen en sådan
lagändring, som den föreslagna, ej blifva verksam, då den väl
ej borde gifva s tillämpning med afseende å upplåtelser, som skett

Lagutskottets Utlåtande No 28.

9

före lagändringens ikraftträdande. I många fall förekom mas helt
visst sådana olägenheter, som de af motionären omtalade, genom
förtänksamhet från samhällenas eller deras invånares sida. Att i
öfrigt beträffande de af motionären omförmälda förhållanden bilda
sig något bestämdt omdöme, torde knappast låta sig göra, innan
erfarenheten angående verkningarna af ifrågavarande lag, som i
förevarande delar trädt i kraft först den 1 januari 1908, hunnit
något mera stadgas.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet
hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Reservation:

o

Herr Widén, med hvilken herrar Zetterstrand, Åkerlund, Lindhagen,
Pettersson från Södertälje, Jansson, Ersson och grefve Ramilton
instämt, har anfört följande:

Det är otvifvelaktigt, att de samhällen, som i motionen afses,
äro i stort behof af all den lättnad i kostnaderna för deras organisation,
som kan beredas. Utom det att de inom de kommuner, till
hvilka de höra, äro skyldiga att skatta i likhet med kommunens
öfriga medlemmar, hafva därutöfver dess invånare, hvilka därtill i
regel äro att räkna till de jämförelsevis mindre bemedlade klasserna,
att ensamma draga alla utgifter, som påkallas för ordnandet af samhällenas
byggnads- och brandväsen, hälsovårdsförhållanden m. m.

Enligt gällande stadsplanelag är tomtägaren skyldig att ersätta
samhället värdet af gatumarken utmed tomten intill gatans midt.

Bih. till Bilcsd. Frat. 1909. 7 Sami. 27 Käft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Men jordägaren, som sålt tomtmarken oftast, för att ej säga alltid,
med stor vinst, och i hvilkens intresse det måste ligga att få marken
indelad i tomter och gator, har i afseende å upplåtande af gatumark
ingen skyldighet, icke ens i afseende på den mark, som han redan
— kanske just för att få tomten afyttrad — upplåtit till väg, och
för hvilken han alltså afstått från att njuta direkt inkomst. Äfven
denna mark blifver samhället skyldigt att lösa -— om ej öfverenskommelse
kan träffas, medelst expropriation.

Detta synes vara en oberättigad hårdhet mot samhället och dess
invånare till förmån för jordägaren, hvaraf han icke ur någon synpunkt
bör vara i behof. Antingen bär han redan blifvit eller blifver
han i tillfälle att genom försäljning af tomter uttaga äfven det
värde och mera, som för honom kan ligga i den till väg upplåtna
marken.

Vid sådant förhållande synes stadsplanelagskommitténs af motionären
upptagna förslag äga, ur både billighets- och rättfärdighetshänsyn,
fullt fog. De invändningar i sak, som däremot på sin tid
framställdes af vederbörande departementschef vid stadsplanelagens
framläggande och nu af utskottet hufvudsakligen upprepas, synas
icke böra hafva vidare betydelse. Också har Svenska stadsförbundets
representantförsamling vid sammanträde den 9 mars detta år
uttalat sig för en lagändring i motionens syfte.

Då emellertid ett införande af det föreslagna stadgandet i den
nu gällande stadsplanelagen, på sätt utskottet anmärker, icke torde
låta sig göra utan att tillse, i hvad mån ändringar i andra delar
af lagen härigenom påkallas, samt lagbudets omfattning och formulering
äfven torde böra tagas i närmare öfvervägande, hvilket allt
lärer böra ankomma på Kungl. Maj:t att undersöka, hemställer jag,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes verkställa
utredning, i hvilken omfattning sådana samhällen,
som af ses i lagen angående stadsplan och tomtindelning
den 31 augusti 1907, må berättigas att
utan ersättning komma i besittning af gatumark,
som utgöres af enskild väg, som upplåtits till allmänt
begagnande eller såsom utfarts väg, samt för
Riksdagen framlägga förslag till ändring i nämnda
lag i berörda hänseende.

Stockholm, Oskar Eklunds boktryckeri, 11)09.