Lagutskottets Utlåtande N:o 28

Utlåtande 1906:LU28

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

1

N:o 28.

Ank. till Riksd. kansli den IG mars 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skyldigheten att
erlägga komminalutskylder i stad.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 34, hafva herrar G. Jansson i Krakerud, C. J. Berggren, O. Anderson
i Hasselbol, M. Matsson och K. J. E. Hultkrantz anfört:

»I kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i
stad förekommer en §, som har gifvit anledning till felaktig tolkning och
många besvär med olika utgång. Vi mena § 58, som innehåller ett
undantag från den i § 57 gifna allmänna regeln, att stadsutskylder debiteras
på grund af och i förhållande till den skattskyldige påförda bevillningen
till staten af fast egendom och för kapital eller arbete. Undantaget består,
som bekant, däri, att, där i lag eller allmän författning är stadgadt, att viss
utskyld skall utgå efter annan än den i § 57 mom. 1 bestämda grund,
eller att vissa från skattskyldighet till staten eljest befriade invånare skola
till fyllande af särskilda behof bidraga, till efterrättelse skall gälla hvad i
sådant fall är förordnadt.

Under tiden från början af författningens tillämpning och intill 1883,
då till § 58 gjordes det uttryckliga tillägget, att i öfrigt ej finge ske
någon annan afvikelse från den stadgade grunden, än som medgifves i §
59 — hvilken åter handlar endast om befrielse från utskylder — skedde
flera försök till utsträckning till städerna. Så försökte staden Karlstad att
Bill. till Biksd. Prof. 1906. 7 Sami. 27 Häft. (N:o 28). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

för år 1864 påföra kommunalskatt för (förvarande gymnasiibyggnad, för
hvilken ej erlades bevillning till staten, men detta försök afvisades genom
kungl. brefvet den 28 december 1866. I samlingar af prejudikat från
denna tid finnas för öfrigt flerfaldiga exempel på hvad oreda och trassel
denna § 58 åstadkommit. Bland annat har den mening, som oss synes
med orätt, gjort sig gällande, att allmänna författningar, som tillkommit
efter kommunallagen, skulle lämna tillräcklig grund för undantag från regeln
i § 57. Men äfven sedan det nämnda tillägget tillkommit genom förordningen
den 22 juni 1883, hafva mer eller mindre lyckade försök ej uteblifvit
att genom s. k. »överenskommelser», grundade på kungl. cirkuläret
den 10 juli 1863 om likställighet emellan städernas invånare, tillföra
städerna en inkomst af sådana fastigheter, för hvilka bevillning till staten
icke erlägges. Det har härvid händt, att allmänna institutioner, utan att
ens blifva hörda, pålagts kommunalskatt till godtyckliga belopp, och att
rättelse i sådant skattläggande icke stått att vinna, oaktadt upprepade, af
full bevisning stödda bevis; och tillåta vi oss, för att styrka vår uppgift
härutinnan, att hänvisa till bilagorna, som utvisa, att det äfven denna gång
varit staden Karlstad, som velat och nu lyckats tillvinna sig en skatt,
hvilken kommer att drabba länet i betydligt högre grad, sedan nytt lasarett
blifvit å annan plats inom stadens område uppfördt till ett värde af omkring
en million kronor, hvartill staden icke synes oss berättigad.

På grund häraf tillåta vi oss föreslå, att Ptiksdagen må hos Kungl.
Maj:t anhålla om utfärdande af bestämmelser, att i motiveringen omnämnda
»överenskommelser» må kunna begränsas eller upphöra.»

Vid motionen finnas fogade fyra bilagor angående likställighetsöfverenskommelse
i staden Karlstad och dess tillämpning.

För att tydliggöra innebörden af motionärernas förslag, anser sig
utskottet böra af dessa bilagor här införa följande transumt af Kungl.
Maj:ts skrifvelse den 24 maj 1877: »Sedan Yi enligt nådigt bref den 7
april 1865 fastställt ett af vederbörande antaget och godkändt, Vår pröfning
underställdt »Förslag till likställighet i kommunala skyldigheter och rättigheter
emellan samtlige medlemmar af Karlstads stadskommun» samt därvid
förklarat, bland annat, hvarom nu icke är fråga, att den mellan stadskommunens
medlemmar sålunda träffade öfverenskommelse om likställighet

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

3

i kommunalt hänseende skulle lända till efterrättelse, intill dess i fråga
om grunderna för stadsutskyldernas fördelning och utgörande annorlunda
möjligen kunde varda aftaladt eller beslutadt; så ock, efter det ett hos
stadsfullmäktige i Karlstad väckt och i den ordning, som för vidtagande
af ändring i berörda beskattningsgrunder stadgats, behandladt förslag till
öfverenskommelse angående kommunalutskyklers utgörande därstädes blifvit
af stadsfullmäktige den 23 februari innevarande år antaget, hafva stadsfullmäktige
uti en till Oss ställd, af Eder med skrifvelse den 5 sistlidne
april öfverlämnad och, jämte anmälan, att besvär öfver stadsfullmäktiges
beslut i ämnet icke till Eder inkommit, till bifall förordad ansökning, i
underdåninghet anhållit, det Oss täcktes, med upphäfvande af nu gällande,
genom nådiga brefvet den 7 april 1865 fastställda öfverenskommelsen, i
nåder fastställa omförmälda så lydande:

»Förslag till öfverenskommelse angående kommunalutskylder i staden
Karlstad.

Kommunalutskylder för stadens gemensamma behof skola, med upphäfvande
af alla hittills därom gifna föreskrifter, för framtiden utgå på
det sätt, denna öfverenskommelse bestämmer.

§ 1-

Stadskassan uppbär stadens alla inkomster och verkställer utbetalning
af alla för stadens gemensamma behof vederbörligen fastställda utgifter.

§ 2.

Mom. 3. Af fast egendom, som icke utgör bevillning till staten, erläggas
två kr. för hvarje tusental kr. af taxeringsvärdet och för högre eller
lägre belopp i förhållande därefter.

§ 8.

Denna öfverenskommelse blifver gällande från och med året näst
efter det, under bvilket den varder af Kungl. Maj:t stadfästad.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Efter det I, till följd af nådig remiss, infordrat och med underdånigt
memorial af den 4 innevarande månad till Oss öfverlämnat magistratens
i Karlstad underdåniga yttrande, Lafve Yi nu låtit detta ärende Oss föredragas
och därvid funnit godt att, med bifall till den gjorda ansökningen,
i nåder medgifva, att ofvan intagna, af stadsfullmäktige antagna »Förslag
till öfverenskommelse angående kommunalutskylder i staden Karlstad» må
gälla till efterrättelse i stället för den genom ofvanberörda nådiga bref
den 7 april 1865 stadfästade öfverenskommelse i berörda hänseende; dock
att stadgandet i § 2 därom, att för fast egendom, hvilken icke utgör
bevillning till staten, skall erläggas viss årlig afgift, icke må föranleda
därtill, att utskyld till kommunen pålägges de inom stadens område belägna,
staten tillhörande fastigheter i vidsträcktare mån, än som redan nu lagligen
äger rum.»

Därjämte vill utskottet här meddela innehållet af Kungl. Maj:ts rörande
förevarande ämne utfärdade bref den 13 april 1905, som följer:

»Genom nådigt bref den 24 maj 1877 hafve Yi medgifvit, att ett
af stadsfullmäktige i Karlstad vid sammanträde den 23 februari nämnda
år antaget »förslag till öfverenskommelse angående kommunalutskylder i
staden Karlstad» finge gälla till efterrättelse.

I § 2 moment 3 af berörda öfverenskommelse stadgas, att af fast
egendom, som icke utgjorde bevillning till staten, skulle erläggas två kronor
för hvarje tusental kronor af taxeringsvärdet och för högre eller lägre belopp
i förhållande därefter.

Uti en till Oss ingifven skrift hafva borgmästaren C. H. Norden felt
och häradshöfdingen C. E. G. Odencrants, jämlikt dem af Yärmlands läns
landsting vid sammanträde den 20 september 1904 lämnadt uppdrag, i
underdånighet hemställt, att förberörda öfverenskommelse måtte förklaras
icke tillförbinda landstinget att vidare erlägga kommunalutskylder till
staden för landstingets inom stadens område belägna fastigheter. Till stöd
härför anföres hufvudsakligen följande. Enligt 57 § i förordningen om
kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862 borde landstinget vara befriadt
från utgörande af stadsutskylder för de ifrågavarande fastigheterna, för
hvilka bevillning ej erlades. Det undantag från stadgandet i 57 §,
hvilket innehölles i 58 § af samma förordning, afsåge endast sådana förhållanden,
som vid kommunalförordningens tillkomst vore stadgade genom
lag eller allmän författning, men kunde ej vinna tillämpning i fråga om
senare tillkomna förhållanden. I följd häraf kunde den genom nådiga

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

5

brefvet den 24 maj 1877 fastställda öfverenskommelsen icke tillerkännas
någon för landstinget bindande verkan, helst däri innehållna bestämmelser,
hvilka kallades öfverenskommelse, tillkommit utan att landstinget deltagit
i någon dylik öfverenskommelse eller ens blifvit i ärendet hördt.

Till följd af nådig remiss kafven I med underdånigt utlåtande den 1
nästlidne mars öfverlämnat underdåniga yttranden i ärendet af stadsfullmäktige
och magistraten i Ivarlstad.

Därvid hafva stadsfullmäktige anfört, bland annat, följande: Lands tingets

ifrågavarande utskylder vore uteslutande en ersättning till staden,
för att staden utgjorde de real-onera, som före öfverenskommelsens trädande
i kraft hvilat på fastigheten, hvilken ursprungligen varit i enskild ägo.
Landstingets förvärfvande af fastigheten hade icke hefriat denna från
nämnda onera; men genom öfverenskommelsen hade fastslagits, att landstinget
numera vore befriadt från deras utgörande in natura, hvilket ålåge
staden, som därför erhölle ersättning af landstinget. Den åberopade 58
§ i förordningen om landsting vore äfven i förevarande fall tillämplig, då
de å fastigheten hvilande real-onera vore af äldre lag bestämda. För
egen del hafven I, enär från landstingets sida giltiga skäl icke syntes
förebragta för en ändring af ifrågavarande af Oss den 24 maj 1877 fastställda
samt af de kommunala myndigheterna i staden vidhållna och tilllämpade
överenskommelser angående kommunalutskylders utgörande därstädes,
ansett landstingets framställning icke böra föranleda nådigt afseende.

Yid underdånig fördragning denna dag af detta ärende hafve Vi
funnit den underdåniga framställningen icke till vidare åtgärd föranleda.
Hvilket Eder till egen och vederbörandes kännedom härigenom i nåder
meddelas.»

Enligt 57 § af gällande förordning om kommunalstyrelse i stad den

21 mars 1862 är medlem af en stadskommun i allmänhet skyldig att till

utgifter, som för kommunens gemensamma behof böra uttaxeras, lämna
bidrag i förhållande till den sammanlagda bevillning till staten för fast
egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som enligt bevillningsförordningen
blifvit honom påförd i näst förut upprättade, vederbörligen
fastställda bevillningstaxeringslängd. Härifrån gör 58 § det undantaget,
att, där i lag eller allmän författning är stadgadt, att viss utskyld skall
utgå efter annan än nyss nämnda grund eller att vissa från skattskyldighet
till staden eljest befriade invånare skola till fyllande af särskilda behof
bidraga, till efterrättelse skall gälla hvad i ty fall förordnadt är.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

I det förslag till förordning om kommunalstyrelse i stad, som af särskilda
kommitterade år 1859 afgifvits, stadgades i 4 g, att uti de kommunala
rättigheter och däraf härflytande förpliktelser, som burskapsägande medlemmar
af en stadskommun särskildt tillkomme, förordningen icke skulle
göra någon ändring. När vid 1859—60 års riksdag Rikets Ständer hade
att yttra sig öfver bland annat detta förslag, uttalade de som sin allmänna
mening, att reformer af städernas municipalväsende bordo stödja sig på
grundsatsen af alla stadsinvånares likställighet i kommunala rättigheter och
skyldigheter. I enlighet härmed ansågo Ständerna, att 4 § borde erhålla den lydelsen,
att i såväl de kommunala rättigheter, hvilka dittills uteslutande tillkommit
burskapsägande borgare, som de särskilda skyldigheter af nämnda art, hvilka
sådana borgare ålegat, jämväl de, hvilka enligt förordningen vore medlemmar
af stadskommunen, ägde taga del, såvida icke samma rättigheter och
skyldigheter vore genom rikets grundlagar vissa klasser af stadens medlemmar
särskildt förbehållna. Då Ständerna emellertid samtidigt lämnade
den föreslagna 71 §, hvilken i förordningen nu motsvaras af 58 §, oförändrad,
uppstod mellan det generella stadgandet i 4 § och 58 § stridighet,
som af Kungl. Maj:t vid författningens slutliga utfärdande på det
sätt löstes, att uti 4 § inrycktes en hänvisning till därefter i författningen
förekommande inskränkningar. Härigenom frångicks emellertid den uttalade
allmänna principen. Med anledning häraf och under uttalande af
att enhet och sammanhang i förvaltningen af städernas angelägenheter sålunda
fortfarande skulle komma att saknas, anköllo Ständerna i en den 13 juni 1863
till Kung!. Maj:t aflåten skrifvelse, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
för att i vidsträcktare mån, än dittills låtit sig göra, den i förordningen
om kommunalstyrelse i stad nedlagda grundsats om likställighet mellan
kommunens alla medlemmar i afseende å kommunala rättigheter och skyldigheter
måtte kunna genomföras. Denna Rikets Ständers skrifvelse föranledde
utfärdandet af det i motionen omnämnda cirkulär den 10 juli
1863. Häri ålades öfverståtkållareämbetet i afseende å Stockholm och
Konungens befallningshafvande i länen för öfriga städer att, där icke redan
öfverenskommelse blifvit träffad om sådan likställighet mellan kommunens
alla medlemmar i afseende å kommunala rättigheter och skyldigheter, som
Rikets Ständer sålunda afsett, höra vederbörande, huruvida de sjelfmant
ville om eu dylik likställighet sig förena. Härvid borde iakttagas, att för
de städer, där stadsfullmäktige funnes antagna, yttranden skulle infordras
särskildt från desse och särskildt från stadens borgerskap, samt att i de
städer, där kommunens beslutanderätt utöfvades vid allmän rådstuga,

Lagutskottets Utlåtande N;o 28.

7

borgerskapet jämväl, om någon vid den allmänna rådstugan sådant påkallade,
skulle lämnas tillfälle att särskildt i ämnet sig uttala. Handlingarna
i vederbörande ärende borde sedan, åtföljda af magistratens och
befallningshafvandens utlåtande, för hvarje stad för sig till Kungl. Maj:ts
pröfning insändas.

Med anledning af nu berörda cirkulär har ett stort antal s. k.
likställigketsöfverenskommelser träffats inom rikets städer och sedermera
af Kungl. Maj:t pröfvats och fastställts. Dessa överenskommelser hafva
afsett icke blott utjämnande af de burskapsägände och icke burskapsägande
samkällsmedlemmarnes rättigheter och skyldigheter, utan äfven sättet för
framtida fullgörande af de skyldigheter, som förut hvilat uteslutande å
stadstomter och stadsländerier eller andra stadsjordar, samt bestridande af
kostnaderna härför. Den här ofvan nämnda öfverenskommelsen rörande
likställighet i Karlstad är af sådan art.

Såsom redan namnet angifver, äro sådana överenskommelser att betrakta
och behandla såsom aftal, låt vara af en viss offentligt-rättslig
karaktär. Föreskriften om desammas tillvägabringande uttrycker också
tydligt, att de skulle af vederbörande själfmant ingås. Förändringar eller
upphäfvande af hvad sålunda blifvit bestämdt torde därför, om sådant ej
kan åstadkommas genom rättegång, böra genomföras på samma väg,
som anlitats vid bestämmelsens tillkomst, eller genom frivillig öfverenskommelse,
som af Kungl. Maj:t fastställes. Vid sådant förhållande lärer
det väl icke kunna tillstyrkas att, såsom motionärerna föreslagit, allmänna
bestämmelser af Kungl. Maj:t utfärdas om berörda öfverenskommelsers
begränsande eller upphäfvande.

Utskottet får alltså hemställa,

att ifrågavarande motion ej må till någon Kiksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCROHA.

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Reservation

af herr Jansson:

»Då det af motionärernas framställning framgår, att Värmlands läns
landsting icke varit vid ifrågavarande uppgörelse liördt, har jag ansett,

att utskottet bort hemställa,

♦

att Riksdagen måtte hos Kung!. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och
på hvad sätt åtgärder må kunna vidtagas i det syfte
motionen afser».

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Victor Pettersons A.-B. tryckeri, Stockholm 1906.