Lagutskottets Utlåtande N:o 28

Utlåtande 1900:LU28

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

1

N:o 28.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
lagstiftningen rörande inteckning.

Vid nästlidet års riksdag förelågo till behandling förslag, som af
enskilde motionärer väckts om dels allmän revision af lagstiftningen
rörande inteckning i fast egendom, dels sådan förändring i lagstiftningen,
att förnyelse af inteckning för fordran icke längre måtte utgöra förutsättning
för inteckningens bibehållande vid gällande kraft. Lagutskottet,
hvars yttrande inhemtades, afstyrkte förslaget om revision, men hemstälde
om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående upphäfvande af inteckningsförnyelse;
och bifölls utskottets hemställan i förstberörda afseende
af båda kamrarne, hvaremot i den senare delen kamrarne stannade i
olika beslut. Sedan på grund häraf förslagen i ämnet för den gången
förfallit, har vid innevarande riksdag frågan i samma omfattning åter
bragts å bane. Fullständig revision har sålunda uti en inom Andra
Kammaren afgifven och till lagutskottet hänvisad motion, n:o 135, föreslagits
af herr P. O. Lundell, hvilken, under erinran om den utgång
frågan förra året erhöll och hänvisning till en af honom då afgifven
motion i ämnet, i öfrigt anfört:

»Då enligt mitt förmenande åtskilliga bestämmelser i lagen angående
inteckning i fast egendom af den 16 juni 1875 äro att anse som öfverBih.
till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 20 Haft. (N:o 28). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

gångsstadganden, beroende af att erfarenhetsrön i vissa afseenden behöfde
vinnas, såsom om tillförlitligheten af de påbjudna inteckningsböckerna
m. m., så anser jag, att då nu eu så lång tid som 25 år förflutit
sedan den kongl. förordningen om inteckning utfärdades, det
ingalunda är för tidigt att underkasta författningen i fråga en någorlunda
genomgripande granskning och i densamma införa sådana nya
stadganden, hvartill granskningen och den under tiden från 1875 vunna
erfarenheten kunna föranleda. Visserligen anser jag, att frågan om ett
fullständigt upphäfvande af bestämmelserna om inteckningsförnyelserna
dervid är det vigtigaste att taga i öfvervägande, men jag kan ingalunda
finna annat, än att det äfven bör vara af vigt att samtidigt dermed taga
i ompröfning andra bristfälligheter, som kunna förefinnas i lagstiftningen
i fråga, synnerligen som redan frågan om en så vigtig förändring som
förnyelsernas upphörande nog tarfvar genomgående ändringar i lagens
stadganden, såsom om inteckningsböckernas vitsord, om registers förande
öfver egare till inteckningar, om hvilka åtgärder i inteckningsärenden,
som skulle kunna öfverlåtas till domhafvande!) på landet och till enskilde
rättsledamöter i städerna, samt hvilka som nödvändigt måste ske inför
vederbörlig rätt.

Yrkandena om förenklingar och förbättringar i vårt inteckningsväsende
synas ock från många håll omfattas med synnerligt intresse:
derom vittna förhandlingarna hos hypoteksföreningar, fastighetsegareföreningar
m. fl. Och det torde icke heller förnekas, att en för kreditväsendet
så vigtig sak som lagstiftningen om inteckning i fast egendom
har stor betydelse i våra ekonomiska förhållanden. För både låntagare
och långifvare är, då inteckning användes såsom pant, icke blott
kostnaden för inteckningsförnyelsen, utan ock möjligheten att inteckningsrätten
genom glömska eller annat kan förfalla till stort men. Jag
kan dervid påpeka en händelse, då en i Smålands m. fl. provinsers
hypoteksförening belånad inteckning å 70,000 kronor förlorade inteckningsrätten
på det sätt, att den intecknade egendomen blifvit Överflyttad
till annan domsaga, hvarom vederbörande tjensteman saknade
kännedom, och då han fick kännedom om att förnyelse vid den domstol,
som beviljat inteckningen, icke kunde ske, var det för sent att vid
vederbörlig rätt förnya inteckningen. Mången inteckningshafvare har
ock förlorat sin rätt derigenom att den intecknade egendomen blifvit
exekutivt försåld utan hans kännedom, och den inteckning han innehar
till följd deraf dödad utan hans vetskap — detta i följd af att ingen
skyldighet nu finnes att underrätta innehafvare!! om en dylik försäljning
annat än genom annons i tidningar, som denne aldrig läser. Dessa

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

olägenheter kunna undvikas, om för inteckningsinnehafvaren bereddes
tillfälle att hos ortens domhafvande i inteckningsboken få sitt namn
inskrifvet, och någon giltig exekutiv försäljning af fastigheten icke finge
ske, utan att den inskrifne egaren till inteckningen derom underrättades,
och han sålunda på ett bättre sätt än nu sattes i tillfälle att bibehålla
sin rätt. Jag vill särskildt påpeka, hvilka fördelar detta skulle bereda
de många fonder och sparbanker, som mot inteckning utlåna sina medel,
och hvilkas tjenstemän ständigt måste vara uppmärksamma på alla
annonser om exekutiv försäljning af fastigheter, hvari de hafva inteckning
under sin vård, samt oroliga öfver att de möjligen förbisett någon
sådan annons. Dessa svårigheter blifva naturligtvis ännu större för
utländingar, om de lemna lån å fastighet i vårt land.

Skulle nu särdeles stora svårigheter kunna framdragas mot möjligheten
att alldeles upphäfva stadgandet om inteckningsförnyelse, så anser
jag, att väsentliga fördelar dock kunna beredas genom att utsträcka
tiden emellan förnyelserna till 20, 30 eller 50 år, hvilken sistnämnda
siffra ju redan är gällande i fråga om inteckning af nyttjanderätt i fast
egendom.»

Med stöd af det anförda hemställer herr Lundell, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande inteckning i fast egendom
och dervid taga under ompröfning såväl ofvan anmärkta brister i nu
gällande lagstiftning som ock öfriga delar af samma lagar, deri erfarenheten
visat ändring vara behöflig, samt för Riksdagen snarast
möjligt framlägga sålunda utarbetadt förslag.

Två andra motionärer hafva berört allenast frågan om upphörande
af inteckningsförnyelse och hemstält om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. Maj:t. täcktes taga under ompröfning, huruvida
gällande bestämmelse om sådan förnyelse måtte kunna upphäfvas, samt,
derest sådant finnes kunna ske, vidtaga åtgärder för lagändring i
detta syfte.

Herr A. G. G. Törner, som inom Första Kammaren väckt en derifrån
till lagutskottet öfverlemnad motion, n:o 27, af sådant innehåll,
har i densamma anfört följande:

»Sedan flere år tillbaka hafva klagomål försports öfver lagens
föreskrift rörande inteckningsförnyelse. Att dessa klagomål under sist
förflutna åren i väsentlig mån ökats, torde nog för en hvar bland

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

kammarens ledamöter vara ett kändt förhållande. Inom Riksdagen
hafva också tid efter annan motioner väckts om upphäfvande af stadgandet
om intecknings förnyelse.

Att olägenheterna af detta stadgdnde äro många, kan väl ej
heller med fog förnekas.

Redan den utgift, som blir en följd af intecknings förnyelse för
enskilda fastighetsegare, är mången gång afsevärd. Af större betydelse
är den dock för flera penninginrättningar, särskildt våra hypoteksföreningar.
Sålunda belöpa sig omkostnaderna inom Smålands m. fl.
provinsers hypoteksförening för inteckningsförnyelser årligen i medeltal
till 25,000 kronor, hvartill derjemte komma betydande omkostnader för
upprättande af förnyelselängder öfver inteckningar till 30,000 låneakter.
Då flere af dessa akter äro försedda med många inteckningar, kan man
lätt föreställa sig vidden af detta arbete, hvilket hädanefter, så länge
nuvarande lagstadgande eger bestånd, nödvändiggör behofvet af ett
väsentligt ökad t förvaltningsbidrag af delegarne.

Tager man vidare i betraktande, att vid uppgörandet af dessa
längder någon eller några bland så många inteckningar möjligen kunna
förbises, framstår en annan och mera betydande olägenhet, den stora
ekonomiska risken för vederbörande tjensteman eller, vid oförmåga för
honom att undanrödja densamma, för hypoteksföreningen, d. v. s. låntagarne.

En dylik af flera skäl lätt förlåtlig underlåtenhet kan för den
enskilde långifvaren blifva lika med ekonomisk ruin.

En annan och ofta framhållen samt mycket beaktansvärd olägenhet
är svårigheten under nuvarande förhållanden att i utlandet belåna inteckningar
och på så sätt åt vårt land anskaffa penningar, genom hvilka
jordbruket och industrien skulle kunna mot en lägre ränta än inom
landet erhålla ett välbehöfligt och gagnande rörelsekapital.»

Herr M. Dahn, hvilken jemväl för nästlidet års Riksdag framlade
motion i ämnet, har till stöd för af honom nu i Andra Kammaren
väckt, till lagutskottet hänskjuten motion, n:o 25, i berörda syfte åberopat
följande af honom förra året afgifna framställning:

»Tid efter annan har så väl inom som utom Riksdagen gjorts
framställning om upphäfvande af stadgandet angående inteckningsförnyelse
— det har äfven skett beträffande inteckning af nyttjanderätt,
undantag m. m. — och hufvudmotivet till sådan framställning har helt
visst varit att genom denna lagändring möjliggöra konkurrensen för
utländskt kapital och såmedelst till fromma för så väl vårt jordbruk

Lagutskottets Utlåtande N-.o 28. 5

som industri åstadkomma lägre ränta eller billiga pengar. Att. äfven
andra vigtiga skäl till inteckningsförnyelses borttagande ur vår lag
förefinnas, kan väl ej bestridas (t. ex. den himmelsskriande orätt, som
ligger deri, att med nuvarande lagbestämmelser en förmyndare kan
ruinera sin myndling, om förnyande af inteckning blir försummad och
förmyndaren är insolvent).

Emellertid har motståndet mot ofvannämnda reform eller lagändring
städse kommit från herrar jurister, dock ej från alla, som deltagit
i ärendets behandling, och ej heller med framhållande af samma
skäl för afslag på den gjorda framställningen. Vare det långt ifrån
mig att tro frågan om borttagande af inteckningsförnyelse vara en
sportelfråga, som ju uttalats i Första Kammaren, dertill har jag för
hög tanke om våra domares hederskänsla och opartiskhet vid bedömande
af en dylik sak. Och om i anledning af sådan lagändring minskning
i berättigade inkomster för någon komme att ega rum, kan jag ej föreställa
mig annat, än att ersättning skulle erhållas af allmänna medel.

Jag har deremot den uppfattningen, att de, som ega speciel lagkännedom
eller tro sig ega det, hysa betänkligheter för vidtagande af
en så genomgripande lagändring, ty äfven de jurister, som finna saken
rättvis och ekonomiskt gagnelig, hafva alltid framhållit, att för reformens
genomförande fastighetsboken måste ega vitsord och ett nöjaktigt
mortifikationsförfarande åstadkommas.

Nu äro fastighetsböcker upplagda, och ett betryggande mortifikationsförfarande
torde väl ej vara svårare att åstadkomma hos oss än i
våra praktiska grannländer Danmark och Tyskland. Mortifikationsförfarandet
enligt vexellagen synes ej hafva medfört någon olägenhet.

Man kan ju tänka sig den obligatoriska skyldigheten att förnya
inteckning hvart 10:de år, för att den skall förblifva vid gällande
kraft, upphäfd, men att det stode hvar och en fritt att låta förnya sin

inteckning. .

Om en innehafvare af inteckning finge rätt att låta i fastighetsboken
derom göra anteckning och den sålunda antecknade inteckningsinnehafvaren
ovilkorligen skulle höras angående inteckningen, innan
den finge dödas, så vore ju trygghet mot bedrägeri i så fall vunnen.
Det är ju klart, att det blefve väsentligen de större inteckningarne,
som hamnade i utlandet, men derigenom blefve inhemskt kapital lättare
och följaktligen billigare att erhålla för mindre jordbruk och industri.

Hvad frågan om utfärdande af gravationsbevis angår, sedan omnämnda
lagändring blifvit genomförd, så synes 1888 års lagutskott i
sitt utlåtande hafva nöjaktigt besvarat den. Det kan måhända synas

6 Lagutskottets Utlåtande N:o‘fe28.

ornotiveradt att komma fram med denna sak nu, då Riksdagen för
endast några iå. år sedan afslog ett väckt förslag angående densamma
men hufvudmotivet till min framställning förefans ej då i så hög grad
som nu, enär räntan då redan gått ner, under det^den på senare tiden
höjts i oroväckande grad.»

Härutöfver hade herr Dahn velat fästa uppmärksamheten derå,
att en fastighet kan efter förutgången utmätning för en icke intecknad
ordi an till huru ringa belopp som helst varda försåld utan att intecknmgshafvare,
hvars rätt kan vara af försäljningen beroende, derom
eger kännedom, då sådana auktioner icke bekantgöras på annat sätt
än genom den legala annonseringen.

I syftet af herr Dahns motion hafva åtta^Andra Kammarens
ledamöter instämt -

Beträffande till en början förslaget att gällande lagstiftning rörande
inteckning i fast egendom skulle underkastas allmän revision, hyser
utskottet i detta afseende samma uppfattning som nästlidet års lagutskott.
Så vidt för utskottet är bekant, har denna lagstiftning icke
befunnits lida af felaktigheter, som påkalla en så genomgripande åtgärd,
utan torde tvärtom inteckningslagen i det hela anses verka fullt tillfredsställande.

Rörande särskilda bestämmelser i samma lag hafva deremot visserligen
olika meningar förekommit, men de förslag, som i anledning häraf
framlagts, torde, derest de skulle anses ega fog för sig, endast böra
föranleda till detaljändringar i lagen.

Af dylika förslag till inteckningslagens omarbetande i vissa stycken
lärer utskottet för det närvarande hafva att yttra sig dels öfver förslaget
om upphörande af inteckningsförnyelse, hvilket förslag genom
samtliga förevarande motioner å nyo framlagts till Riksdagens pröfning,
dels ock rörande herr Lundells i hans ofvannämnda motion vid nästlidne
riksdag afgifna och medelst hänvisning till denna motion nu återupptagna
framställningar om förenkling i expeditionen vid domstolarne, så
att t. ex. anteckning å inteckningshandling om förnyelse, postponering
o. s. . v. finge ske genast inför sittande rätt, samt om afhjelpande af
de brister i inteckningslagen, som bestode i frånvaron af bestämmelser,
huru trasig eller fullskrifven inteckningshandling skall kunna med annan
ersättas, och att inteckningshafvare må ega rätt att få bevis om inteckningshandlings
öfverlemnande till domstol.

I fråga om sistnämnda af herr Lundell sålunda framstälda an -

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

märkningar mot gällande lagstiftning i ämnet yttrade förra årets lagutskott
följande, hvari lagutskottet finner sig föranlåtet att instämma:

»Vidkommande sålunda först saknaden af stadgande, huru man
skall förfara, då en inteckningshandling kommit i bristfälligt skick eller
ej eger utrymme för anteckningar om förnyelser och dylikt, föreställer
sig utskottet, att särskildt lagstadgande i sådant afseende ej är erforderligt,
då derförutan hädanefter såsom hittills i förekommande fall
lämpliga åtgärder itorde stå att finna till afhjelpande af berörda
olägenheter.

Af gällande förordning angående expeditionslösen kan inhemtas,
att allmänheten har rätt att mot lösen erhålla bevis rörande de handlingar,
som till myndigheter ingifvas; och ega inteckningshafvare således
redan enligt nuvarande bestämmelser befogenhet att, derest de så anse
behöfligt, begära qvitto å till domstolarne öfverlemnade inteckningshandlingar.

Att, såsom motionären ifrågasatt, låta domstolarne omedelbart i
sittande rätt å inteckningshandlingarne meddela påskrift rörande de
rättsliga åtgärder, som vidtagas med desamma, lär åtminstone vid de
domstolar, der inteckningar till större antal förekomma, möta oöfverstigliga
praktiska svårigheter.»

Vid undersökning af den gamla omtvistade frågan om upphörande
af inteckningsförnyelse har utskottet trott sig finna hufvudsakligen
följande skäl anförda för den åsigten, att sådan lagändring är behöflig
och önskvärd. Förutom det att förnyelseskyldigheten vore stridande
mot naturen af den genom inteckning i fastighet uppkommande sakrätten,
föranledde denna skyldighet ej ringa besvär och omkostnader
samt medförde tillika en ständigt återkommande risk för inteckningshafvaren
att på grund af underlåten förnyelse gå förlustig den realsäkerhet,
som genom inteckningen vunnits; och vore dessa förhållanden
förtjenta af uppmärksamhet särskildt i det afseendet, att de med förnyelseskyldigheten
sålunda förbundna olägenheter i allmänhet afhölle
utländska kapitalister från att belåna inteckniugar här i landet samt
alltså utestängde våra fastighetsegare och industriidkare från möjligheten
att draga nytta af det billigare utländska kapitalet. Från motsatt
sida åter har erinrats om fördelarne deraf, att den intecknade rättens
fortvara vore i viss mån begränsad. Om hvarje inteckning skulle
qvarstå såsom gällande tills densamma med företeende af skuldebrefvet
dödades, skulle mången gång och särskildt i de fall, då intecknade
skuldebref förstörts eller eljest förkommit, egendom komma att anses
allt framgent besvärad af inteckningar för inlösta skuldebref, och dess -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

utom skulle utfärdande af gravationsbevis blifva förenadt med väsentligt
ökade svårigheter, då undersökningen af inteckningsprotokollen icke
längre kunde, hvad fordringsinteckningar vidkom me, inskränkas till de
tio sista åren.

Nästlidet års lagutskott, som under åberopande af de för upphörande
af inteckningsförnyelse ofvan angifna skäl förordade lagändring i sådant
syfte, stödde denna sin uppfattning i ämnet jemväl derpå, att de af sådan förändring
befarade olägenheter syntes utskottet kunna förekommas genom införande
af rätt för fastighetsegare att få den till säkerhet för ett sedermera
inlöst och förkommet skuldebref meddelade inteckningen dödad utan skuldebrefvets
företeende samt genom föreskrift derom, att gravationsbevis skulle
grundas på inteckningsböckerna. I samband med stadganden härom och
för att hindra eventuella missbruk till inteckningshafvarens skada af sådan
dödningsrätt, ifrågasatte utskottet bestämmelse, att inteckningshafvare
skulle vara berättigad att låta i inteckningsboken anteckna sig såsom innehafvare
af intecknad t skuldebref, samt att fastighetsegare, som utan att
kunna förete inteckningshandlingen i hufvudskrift önskade få inteckning
dödad, skulle åligga att icke allenast om ansökningen särskildt underrätta
den, som enligt inteckningsboken senast varit innehafvare af handlingen,
derest någon sådan anteckning der förekomme, utan ock genom kungörelse
i allmänna tidningarne lemna annan, som af handlingen kunde vara
innehafvare, tillfälle att yttra sig i ämnet. Vidkommande förslaget att
grunda gravationsbevis på inteckningsböckerna yttrade utskottet i hufvudsak,
att, då inteckningsböcker numera vore införda allestädes i vårt land
och rik erfarenhet vunnits om bästa sättet att ordna desamma, oöfverstigliga
hinder icke syntes möta mot att tillerkänna dessa böcker vitsord,
så mycket mindre som å de flesta ställen domaren redan torde
utfärda gravationsbevis med ledning af inteckningsboken.

I hvad nästlidne Riksdags lagutskott sålunda uttalat instämmer
utskottet så till vida, som jemväl utskottet anser, att en lagändring i
syfte att upphäfva stadgandet om inteckningsförnyelse kan teoretiskt
försvaras och är praktiskt genomförbar samt otvifvelaktigt vore egnad
att undanrödja vissa med inteckningsväsendet för närvarande förbundna
olägenheter. Men jemte det utskottet föreställer sig, att de af sådan
lagändring följande fördelar i allmänhet blifvit i viss mån öfverskattade,
hyser utskottet den öfvertygelsen, att minst lika svåra olägenheter skulle
föranledas af de bestämmelser, hvilka i utskottets tanke vore behöfliga,
derest berörda stadgande skulle kunna undvaras.

Utan att vilja helt och hållet förneka möjligheten att jemväl i
vårt land åstadkomma ett mortifikationsförfarande, som med nödig

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

9

effektivitet förenade skälig hänsyn till inteckningshafvarens intressen,
anser sig utskottet böra påpeka den särskilda svårighet i sådant afseende,
som föranledes deraf, att hos oss, i motsats till hvad utomlands
lär ega rum, intecknade skuldebref i allmänhet äro af löpande beskaffenhet
och ofta vexla innehafvare. På grund häraf kan nemligen den
myndighet, hos hvilken i förekommande fall intecknings dödande skulle
begäras, endast undantagsvis eg a kännedom om inteckningshafvaren och
sålunda vara i stånd att genom direkt kallelse bereda denne tillfälle att
yttra sig öfver ansökningen. Visserligen skulle, på sätt ifrågasatt blifvit,
denna olägenhet kunna undanrödja derigenom, att inteckningshafvare
finge rätt att låta hos inteckningsmyndigheten anteckna sig såsom innehafvare
af intecknadt skuldebref samt, derest någon sådan anteckning
förekomme, den senast antecknade innehafvaren blefve om ansökningen
särskildt underrättad. Men med hänsyn till det ofvan omförmälda förhållandet,
att inteckningar i regel jemförelsevis ofta gå ur hand i hand,
håller utskottet före, att, om hvarje ny inteckningshafvare skulle
nödgas anmäla sig till anteckning, detta skulle leda till fullt ut lika
mycket besvär för inteckningshafvarne, som stadgandet om intecknings
förnyelse hvart tionde år. Ej heller i fråga om kostnaderna för inteckningsrättens
bevarande torde af sådan lagändring någon vinst vara att
förvänta, vare sig nu dylik anmälan skulle ske till rätten samt bevis
härom och om anteckningens verkställande meddelas genom protokollsutdrag
och utdrag af inteckningsboken eller någon enklare form i sådant
afseende föreskrefves.

Utskottet kan icke dela den uppfattningen, att inteckningsböckerna,
på det sätt vårt fastighetsboksystem för närvarande är ordnadt,
skulle kunna tilläggas vitsord vid utfärdande af gravationsbevis, och
hyser utskottet härutinnan betänkligheter särskildt med hänsyn till den
bristande permanens i fastighetsböckernas förande, som, åtminstone på
landsbygden, måste föranledas deraf, att detsamma är förbundet med
domareembetet. Det torde nemligen icke kunna förutsättas, att de
vikarier, som för någon kortare tid förvalta domareembetet inom en
domsaga, städse skola erbjuda tillräckliga garantier för att de magtpåliggande
anteckningarna i inteckningsböckerna verkställas med erforderlig
tydlighet, fullständighet och tillförlitlighet, och denna omständighet,
hvars betydelse under nuvarande förhållanden förringas deraf,
att inteckningsbokens uppgifter icke ega vitsord utan jemförelse med
inteckningsprotokollens, skulle utan sådan kontroll säkerligen mången
gång föranleda till origtiga gravationsbevis, till så mycket större fara
för allmänheten, som det just i sådana fall ofta torde möta svårigheter
Bill. till Iiiks. Prof. 1900. 7 Sami. 20 Häft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

för deri, som lede skada af bevisets Drägtighet, att utbekomma skadeersättning
af den för felet ansvarige. Gravationsbevisens störa betydelse
för det ekonomiska lifvet manar i utskottets tanke till synnerlig
varsamhet i fråga om grunderna för desammas utfärdande, och utskottet
håller för sin del före, att inteckningsböckerna näppeligen kunna antagas
blifva af den fullt tillförlitliga karakter, att vitsord i sådant afseende
bör dem tillerkännas, med mindre förandet af dylika böcker och dermed
handhafvandet af inteckningsväsendet i dess helhet anförtroddes åt särskilda
dertill inrättade myndigheter. Rörande lämpligheten af en sådan
åtgärd — hvarmed väl skulle följa, att äfven vårdnaden om lagfartsväsendet,
afskildes från domaregöromålen och öfverlemnades åt de nyinrättade
myndigheterna — lära emellertid olika meningar kunna hysas.
Otvifvelaktigt torde vara, att densamma skulle medföra afsevärda kostnader
för statsverket, och synes den redan af denna anledning icke
böra ifrågakomma med mindre motsvarande fördelar vore att förvänta
deraf, att ett ibland hindren för upphäfvande af stadgandet om inteckningsförnyelse
sålunda blefve undanröjdt.

Så är i utskottets tanke icke förhållandet. Såsom utskottet förut
uttalat, hyser utskottet den åsigten, att vinsten af förnyelseskyldighetens
upphörande icke skulle motsvara de förhoppningar, hvarmed
dylik lagändring emotses af dem, som yrka på densamma. Förutom
hvad i sådant afseende ofvan blifvit anfördt, vill utskottet nu ytterligare
framhålla sina tvifvel, huruvida det åsyftade ändamålet att bereda
jordbruket och industrien ökad tillgång till utländskt kapital skulle genom
ifrågavarande lagändring i väsentligare utsträckning vinnas. Så vidt
utskottet har sig bekant, lär förhållandet vara, att utländska kapitalister,
i den mån de för öfrigt äro benägna att placera penningar uti inteckningar
här i landet, afhållas derifrån mindre af stadgandet om inteckningsförnyelse
än af den osäkerhet beträffande inteckningsrättens bestånd,
som föranledes af den inverkan, exekutiv försäljning af intecknad egendom
i sådant afseende utöfvar.

För den händelse att i herr Lundells motion kan anses innefattadt
ett förslag derom att, derest stadgandet om inteckningsförnyelse
icke skulle kunna alldeles upphäfvas, tiden emellan de särskilda förnyelserna
måtte utsträckas till tjugu, trettio eller femtio år, vill utskottet
uttala sina betänkligheter mot en sådan lagändring. Den nuvarande
bestämmelsen, enligt hvilken förnyelse af inteckning för fordran skall
ske inom tio år — samma tid inom hvilken fordringspreskription i regel
skall afbrytas — eger i utskottets tanke företräde såväl derutinnan,
att de med föreskriften om inteckningsförnyelse förbundna fördelar ge -

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

nona densamma bättre ernås, som ock i det afseendet, att utsträckning
af tiden skulle medföra ökad sannolikhet för förnyelsers underlåtande
på grund af glömska. Utskottet hemställer alltså:

l:o att herrar Törners och Dahns föreliggande
motioner ej må af Riksdagen bifallas; samt

2:o att herr Lundells motion ej heller må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar N. Nilsson, Sjöberg och M. Andersson, hvilka ansett, att utskottet
bort till herr Dahns motion tillstyrka bifall.

Herrar Husberg, Björlin och Jönsson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.