Lagutskottets Utlåtande N:o 28

Utlåtande 1899:LU28

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

ST:o 28.

Ank. till Biksd. kansli den 28 februari 1899, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om
33 § i förordningen om fogrlcostämma

ändrad lydelse af
m. m.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 79, anför herr A. Petersson i Påboda:

»Å.r 1896 beslöt Riksdagen för sin del, att i kongl. förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 skulle under § 56 intagas
följande nya stadgande: »kommunalnämnden utser för hvarje år
inom sig en kassaförvaltare.» Detta beslut godkändes af Kongl, Maj:t,
hvadan förändringen sedan 1897 är lag. Då en hvar ledamot i kommunalnämnden
gemensamt med de öfrige, enligt samma förordning, är
ansvarig för de medel nämnden har under sin förvaltning, var det endast
rätt och billigt, att med ansvarsskyldigheten förenades rätten att bestämma
hvem ibland dem som skulle handhafva medlen, och att en fullt tydlig
bestämmelse derom intogs i lagen.

o o

I kongl. förordningen om kyrkostämma m. m. den 21 mars 1862
stadgas emellertid i § 33 för kyrko- och skolråd alldeles samma ansvarsskyldighet
i fråga om medel, hvilka stå under dess förvaltning, som för

4 Lagutsltoltets Utlåtande N:o 28.

kommunalnämnd äro gällande, men någon bestämmelse rörande handhafvandet
eller förvaltningen af medlen finnes icke. I följd häraf har den
praxis äfven i detta fall naturligen utbildat sig, att ordföranden, här sjelfskrifven,
också blifvit den sjelfskrifne kassaförvaltaren. Äfven om man
icke med skäl kan påstå, att synnerligt afsevärda eller ofta upprepade
olägenheter härigenom uppstått — sådana exempel saknas likväl icke ,
så kan det dock för de ansvarige ledamöterna stundom vara önskvärdt,
att kassan lägges i andra händer. Men äfven om så är förhållandet och
om än lagen icke kan sägas lägga bestämdt hinder i vägen härför, är
det tydligen af grannlagenhetsskäl svårare att bryta med den häfdvunna
seden, så länge det tydliga stadgandet om val af kassaförvaltare ^saknas
i lagen. Å andra sidan skulle det för mången kyrko- och skolrådsordförande
säkert vara en behöflig lättnad i trägna göromål, om han med
stöd af en dylik förändring kunde blifva af med kassaförvaltningsbestyren.

Dessutom torde konseqvensen jemte rätt och billighet fordra, att nu
omförmälda förordningar, hvilka äro hvarandra fullkomligt lika deruti,
att de inom hvart sitt område ålägga gemensam ansvarsskyldighet, äfven
bringas i öfverensstämmelse med hvarandra med hänsyn till rätten att
utse kassaförvaltare, och denna rätt tydligt uttalad.

På grund häraf och då enligt mitt förmenande samma skäl, hvilka
föranledde den omnämnda förändringen i förordningen om kommunalstyrelse,
till fullo motivera en dylik förändring i kyrkostämmoförordningen,
tillåter jag mig vördsamt föreslå, att Riksdagen ville för sin del
antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 33 i förordningen om kyrkostämma m. m.
den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 33 i förordningen om kyrkostämma m. m.
den 21 mars 1862 skall hafva följande ändrade lydelse:

§ 33. Kyrkoråd och skolråd utse för hvarje år inom sig en kassaförvaltare.

En hvar ledamot af kyrkorådet eller skolrådet ansvarar gemensamt
med de öfrige för de medel, detsamma under sin förvaltning haft,
äfvensom för de säkerhetshandlingar, mot hvilkas antaglighet han icke
till protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet fortfar till dess
förvaltningen blifvit antingen af kyrkostämman eller, om klander an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

ställes, af vederbörande domstol godkänd, eller ock till dess natt och år
efter räkenskapernas aflemnande förflutit, utan att klander i laga ordning
blifvit anståldt.»

Utskottet vill till en början framhålla att, enligt gällande bestämmelse
i förordningen om kyrkostämma m. m., kyrkoråd och skolråd äro
oförhindrade att åt annan än ordföranden uppdraga förvaltningen af de
åt dem öfverlemnade kassor. Deras befogenhet i sådant afseende torde
icke vara underkastad någon inskränkning, utan ega de att till kassaförvaltare
utse den person de finna lämpligast vare sig utom eller inom
kyrkorådet eller skolrådet. Utskottet har sig också bekant fall, då kyrkoråd
och skolråd begagnat sig af sin rätt att välja kassaförvaltare utom
sin egen krets.

Att genom antagande af motionärens förslag inskränka denna rätt och
tillförbinda kyrkoråd och skolråd att inom sig utse kassaförvaltare kan
utskottet ej förorda. Väl kan det, såsom motionären anfört, stundom
möta svårigheter för kyrkorådet eller skolrådet att begagna sig af rättigheten
att utse särskild kassaförvaltare, i det att sådan åtgärd lätt komine
att anses såsom ett uttryck af misstroende mot ordföranden, men denna
omständighet bör, derest den befinnes förtjena beaktande, föranleda till ett
stadgande om skyldighet för kyrkoråd och skolråd att utse kassaförvaltare,
vare sig inom eller utom rådet, och ej, såsom motionärens förslag, leda
till inskränkning af den rätt, de nu ega.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Reservation af herr J. Andersson, som ansett, att motionen bort af
utskottet tillstyrkas.

Bih. till Riksd. Prot. 1899. 7 Sami. 16 Höft.

2