Lagutskottets Utlåtande N:o 27

Utlåtande 1906:LU27

.Lagutskottets Utlåtande N:o 27,

i

S:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 16 mars 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part
att anhängiggöra talan mot tjänsteman för fel i tjänsten.

Lagutskottet liar till förberedande behandling fått emottaga en
inom Andra Kammaren af herr T). Holmgren väckt motion, n:o 65, af
följande lydelse: ’

»Vid 1898 och 1899 års riksdagar väcktes af mig motion om rätt
för enskild man att under alla förhållanden fora målsägaretalan mot
ämbetsman på grund af fel i ämbetet. Den anslutning denna motion
trots lagutskottets ytterst afvisande hållning vann vid 1898 års riksdag
inom Andra Kammaren, där den fann stöd af en minoritet af 74 röster,
— endast 23 röster till, och den hade haft majoritet — föranleder mig
att nu efter sju år, och sedan rättsbegreppen hunnit åtminstone i Andra
Kammaren något klarna, förnya densamma, viss som jag är, att den
fråga, som härmed inom Riksdagen bragts å bane, hör till dem, som icke
kunna falla, huru länge det inom vår representation och särskildt dess
Första Kammare alltför mäktiga ämbetsmannaintresset än må genom
sitt motstånd fördröja dess lösning.

Det är nämligen icke en fråga om eröfrandet åt den enskilde
statsborgaren af en förmån, hvartill rättsgrunden kan synas tvifvelaktig,
vare sig man ser saken från den abstrakta rättens eller från historisk
Bill. till Riksd. Prot. 1906. 7 Samt. 26 Käft. (No 27.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N-''o 27.

synpunkt; nej, kär är fråga om återvinnandet af en själfklar medborgerlig
rätt, som på köpet aldrig lagligen frånbändts den enskilde medborgaren,
men från hvars utöfvande han uteslutits dels genom ett administrativt,
af domaremakten omvärnadt öfvergrepp, men hufvudsakligen genom eu
vrång lagtolkning, upprätthållen af rättsdoktrinen och stadgad genom
domstolspraxis.

Då intet hopp lärer förefinnas, att denna domstolspraxis inom
öfverskådlig tid skall af sig själf reformeras — hvilket ju annars skulle
kunna utan vidare gifva frågan dess praktiska lösning —, så kräfves
här en lagstiftningsåtgärd, hvarigenom den åtalsrätt, som nu i så många
fall förvägras den enskilde, uttryckligen tillerkännes honom, och det
enda stadgande, som strider häremot, förklaras ogiltigt, eller, om man
så vill, eftersom det så länge, ehuru med orätt, betraktats som gällande
lag, upphäfves.

Enskild målsägandes befogenhet att själf anhängiggöra och fullfölja
ansvars- och ersättningstalan mot enhvar, af hvilken han anser sin
rätt i något afseende kränkt, är — och erkännes ock af våra rättslärare
vara — urgammal i vårt land. Dylik befogenhet erkännes likaledes fortfarande
vara allmän regel. Och det måste ju vara fallet med en uråldrig
rätt, som icke genom någon behörigen stiftad lag blifvit den svenske
medborgaren frånkänd. Ett undantag från den »allmänna regeln» gifves
i fråga om de höga statsfunktionärer, hvilka för sina ämbetsåtgärder
icke kunna åtalas inför annat forum än riksrätt, en domstol, hvars sammanträdande
den enskilde icke kan äska. Detta undantag, mot hvars
bibehållande jag icke riktat eller ämnar rikta något angrepp, har sitt
stöd i gällande lag. I öfrigt gifves icke något gällande lagstadgande,
som inskränker åtalsrätten, ifall man icke såsom sådant betraktar kungl.
förklaringen den 23 mars 1807, punkt 40, hvilken innehåller förbud för
enskild part att för fel eller brott i ämbetet föra talan mot domare. Då
emellertid denna författning icke tillkommit i den ordning, hvari äfven
vid tiden för dess tillkomst allmän lag måste stiftas, nämligen genom
samverkan af Konung och Riksdag, utan utfärdats ensamt af Konungen,
kan den, såsom vid behandlingen i Andra Kammaren vid 1898 års riksdag
af min då väckta motion påpekades, icke tillerkännas egenskapen
af gällande lag och borde därför aldrig hafva af domstolarna tillämpats.
Emellertid har denna förordning genom snart hundraårig praxis blifvit
af lagens handhafvare i vårt land upphöjd till rang af gällande lag och
åberopas af våra rättslärare såsom stöd för deras sats, att för ett af
domare i ämbetet begånget fel eller brott, hvarigenom enskild part
blifvit i sin rätt kränkt, ingen upprättelse, intet skadestånd står att

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

vinna, därest icke justitiekansler^ justitieombudsmannen eller vederbörande
advokatfiskal ställer den felande eller brottslige till ansvar.

Hvilken väsentlig del af den svenska statsborgarens urgamla befogenhet
att med lagens hjälp själf värna om sin rätt härigenom beröfvats
honom, ligger i öppen dag. Emellertid har man icke nöjt sig med detta.
Statsrättslärare finnas, som drifva den satsen, att ej blott domare, utan
ämbetsmän i allmänhet icke kunna åtalas af enskild målsägande, och medgifva
undantag endast i fråga om vissa ämbetsfel (vid utmätning, uppbörd
m. m.), begångna af länsman, kronofogde eller uppbördsman, detta
emedan en i rättegångsbalkens 10 kap. 27 § i fråga om åtal för dylika
ämbetsfel meddelad anvisning om forum genom sin affattning visar sig
förutsätta, att åtalsrätten tillkommer den förorättade själf. Långt ifrån
att inse, att detta lagrum, som börjar med orden »Vill någon söka
kronofogde» etc. »för det de gjort honom orätt», och som har sin plats
i det kapitel af rättegångsbalken, som uteslutande handlar »om laga domstol
i hvarjehanda rättegångsmål», alldeles icke afser och icke kan afse
att gifva någon föreskrift om rätten att åtala; — långt ifrån att besinna,
huru orimligt det vore, att en för vår rätt förut alldeles främmande grundsats,
hvarigenom eu af medborgarens värdefullaste befogenheter frånkändes
honom, skulle af lagstiftaren införts utan att däråt i lagen gifvits något
positivt uttryck; — långt ifrån att sålunda begagna sitt sunda förnuft,
hafva dessa herrar Jagtolkare dragit den slutsatsen, att, emedan en till
allmänhetens bekvämlighet gifven föreskrift finnes beträffande åtalsrättens
utöfvande mot vissa ämbets- och tjänstemän i vissa fall, ingen åtalsrätt
existerar i öfriga fall vare sig mot dessa eller andra statstjänare. Ett
dylikt resonemang behöfver icke på allvar bemötas. Att man måst tillgripa
slika argument utgör det starkaste bevis på saknaden af hvarje
hållbart stöd för den mening man vill gorå gällande.

Punkt 40 i 1807 års kungl. förklaring, som förbjuder enskild part
att åtala domare, uppgifver sig vara utfärdad »i anledning af» föreskriften
i rättegångsbalkens 27 kap. 7 § om offentligt uppläsande åt de å
ömse sidor ingifna inlagor i mål, däri »den, som å Konungens vägnar i
hofrätten kära bör» tilltalat någon för ämbets- eller annat groft brott.
Det är emellertid lika obefogadt att af detta lagrum sluta sig till, att åtal
i afsedda fall icke får anhängiggöras vid hofrätt af enskild målsägande,
som det är orimligt att i rättegångsbalken 10: 27 inlägga ett dylikt
förbud i fråga om ämbetsfel i allmänhet.

En högt ärad talare i Riksdagens Andra Kammare citerade där under
1898 års debatt om min motion ett yttrande, fäldt år 1875 af en man,
som varit både justitieråd och justitieminister och hvars uppfattning torde

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

våga åtskilligt tyngre än de statsrätt slärares, hvilkas kuriösa lagtolkning
nyss anförts, eller deras eftersägares, nämligen E. H. Carleson. Under
det att af det citerade yttrandet icke tydligt framgår, hvilken ställning
han intog till frågan om lagligheten af 1807 års kungl. förklaring, förnekar
han bestämdt riktigheten af deri uppfattningen, att andra ämbetsmän
än domare icke kunna af enskilde åtalas för fel i ämbetet.

Att statstjänare, öfver hvilkas ämbetsbrott underrätterna äga att döma,
kunna af målsägande åtalas, medgifves ock åtminstone å vissa håll, men
alltmänt frånkänner man den enskilde all rätt att föra talan för fel eller
brott i ämbetet mot alla de funktionärer — och de äro talrika — hvilkas
ämbetsförseelser skola åtalas inför högre rätt. Mot en sådan får man
hvarken föra ansvars- eller skadeståndstalan, ja, man får icke ens väcka
rekonventionstalan, om han å ämbetets vägnar falskeligen åtalat en. Och
om man hos vederbörande myndighet angifvit honom för ämbetsbrott och
därför af honom åtalas för falsk angifvelse, eger man icke mot honom
den rätt, som annars i dylika mål tillkommer svaranden, att för att styrka
sin angifvelse väcka åtal för det angifna brottet, Allt detta är nu faktiskt
och förkunnas från de akademiska lärostolarna såsom fullt lagenligt.
Att man dock äfven å sådant håll finner ett dylikt förhållande både
»hårdt» och »betänkligt», var jag vid 1898 års riksdag i tillfälle att
styrka genom anförande af offentliga uttalanden af professorn i processrätt
vid Uppsala universitet.

Huru fullständigt bortkollrad rättsuppfattningen i denna fråga är inom
deras krets, som äro satte att skipa lag i vårt land, visas exempelvis
däraf, att när för några år sedan — det var i början af 1890 — inom
högsta domstolen fråga uppstod om enskild målsägandes behörighet att
mot en kommissionslandtmätare föra ansvars- och ersättningstalan för
ämbetsfel — en behörighet, som högsta domstolen i plenum tillerkände
målsägande^ de fyra justitieråd, som ville frånkänna honom nämnde
behörighet, till stöd därför åberopade — icke någon af Konung och
Riksdag stiftad lag, väl vetande, att ingen sådan kunde åberopas, utan —
landtmäteriinstruktionens 5 §, som handlar om landtmäterifiskalens åligganden
och bland dessa uppräknar skyldigheten att för tjänstefel af de
till landtmäteristaten hörande tjänstemän anställa eller låta anställa åtal.
Alltså, därför att i det allmännas intresse en särskild offentlig åklagare
tillsatts, som har till åliggande att tala å vissa brott, så borde enligt
nämnde höge domares uppfattning den enskilde målsägaren vara utesluten
från all rätt att föra sin egen talan mot den brottslige. En sådan uppfattning,
konsekvent genomförd, skulle leda därhän, att enskild målsägande
uteslötes från all rätt att tala å brott, hvilka falla under allmänt åtal,

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

5

ocli då de ju utgöra det vida öfvervägande flertalet, att ett nästan fullständigt
åtalsmonopol för allmänna åklagare etablerades, — något, som
står i den allra skarpaste strid med vårt folks rättsuppfattning och vår
rättsordnings urgamla principer.

Att grundsatsen om den enskildes oinskränkta befogenhet att efter
eget. skön föra ansvars- och ersättningstalan mot statstjänare, som genom
fel eller försummelse i ämbetet kränkt hans rätt, innebär ett kraftigt
skydd för de rättigheter, som det är en statens uppgift att värna, lärer
ej af någon förnekas. Men lika visst är det, att ett fullständigt genomförande
af denna grundsats är nödvändig, för att nämnda skydd skall
kunna fullt vinnas. Huru väl staten än sörjt för kontrollen öfver sina
ämbetsmän och hur många och väl kvalificerade organ den än må äga
för utöfvandet af tillsyn öfver dem och för upptagandet af enskildes klagomål
öfver rättskränkningar och beifrandet af sådana, så kunna dock
inga sådana anordningar, inga sådana organ fullt ersätta den enskildes
eget utöfvande af hans naturliga rätt att med laga medel söka skaffa sig
upprättelse för lidna rättskränkningar. Denna rätt bör därför icke i något
fall vara honom förmenad. Det finnes inga befogade intressen, som kräfva
någon inskränkning i denna rätt. Missbrukas kan den väl i enstaka fall,
liksom hvarje annan rätt; men mot ett allmännare missbruk erbjuder lagen
fullt verksamma korrektiv.

1898 års lagutskott förmenade väl, att enskild målsegande icke har
behof af egen åtalsrätt mot domare och andra ämbetsmän, eftersom han
ju alltid kan hos den felandes öfverordnade, hos vederbörande fiskal, hos
justitiekansleren eller justitieombudsmannen göra anmälan om den förmenta
rättskränkningen och därvid påräkna att, om dessa myndigheter
finna hans anmälan äga fog för sig, få den felande ställd till ansvar.
Detta resonemang vore alldeles riktigt, om en absolut garanti gåfves därför,
att ifrågavarande myndigheter ofelbart kunde förutsäga ett eventuellt
åtals utgång och i hvarje fall, då de visste, att den åtalade komme
att fällas, föranstaltade om sådant. Äfven om man förutsätter det senare
— och det gör jag gärna — så kan dock det förra omöjligen förutsättas.
Det vet enhvar, som ej är alldeles främmande för hvad lag och lagskipning
heter. Det vitsordades också vid debatten om min motion vid 1898
års riksdag i Andra Kammaren af eu framstående jurist. Men blotta
möjligheten, att i ett enda fall den förorättade, i följd af vederbörande
åklagaremyndighets underlåtenhet att väcka åtal, går miste om den upprättelse,
som han, därest han själf får anhängiggöra talan, skulle hafva
erhållit, utgör tillräcklig grund att fråntaga de ifrågavarande statsorganen
deras uteslutande rätt att pröfva, om åtal skall väckas, och göra målsäga -

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ren delaktig af denna rätt ock det därmed förenade dryga ansvar. Denna
myndigheternas pröfningsrätt innebär dessutom, såsom jag 1898 i Andra
Kammaren påpekade, den svåra o egentligheten, att själfva rättsfrågan,
d. v. s. frågan om rättskränkning föreligger eller icke, i stället för att
pröfvas af de dömande myndigheterna, blir på förhand afgjord af åklagaremaktens
representanter, som sålunda träda i domarens ställe. Ensamt detta
synes mig tillräckligt motivera afskaffandet af allt åtalsmonopol för åklagaremakten.

Jag sade nyss, att det icke finnes några befogade intressen, som
kräfva en inskränkning af den enskildes rätt att själf åtala en statstjänare,
genom hvars fel i ämbetet han blifvit förnärmad; det vill med
andra ord säga, att den af mig föreslagna utsträckningen af denna rätt
icke kan mötas med den invändningen, att någon skulle genom eller i
följd af densamma lida någon rättsminskning. Väl hör man å deras sida,
som förfäkta det nuvarande oefterrättslighetstillståndet, talas om det »skydd
mot obehöriga angrepp af enskilda samhällsmedlemmar», som detsamma
skänker ämbetsmannen och som, om målsägarens åtalsrätt blefve fri, skulle
försvinna. Det torde emellertid vara alldeles obestridligt, att endast i det
fall, att statens ämbetsmän hafva behof af ett vidsträcktare och effektivare
skydd i nämnda afseende än det mycket kraftiga, som strafflagens stränga
bestämmelser för falskt åtal och falsk angifvelse medför, —■ det torde,
säger jag, vara klart, att de endast i detta fall hafva rätt därtill och alltså
endast i detta fall genom borttagandet af det extra skyddet skulle lida
en rättsförlust. Jag bestrider emellertid, att något sådant behof förefinnes,
och ingen lär kunna bestrida dess förefintlighet. Att bland de till justitieombudsmannen
årligen inkommande anmälningar om ämbetsförbrytelser en
hel del icke föranleder till något åtal, utgör förvisso intet bevis, vare sig
därför, att alla dessa anmälningar äro obehöriga, enär justitieombudsmannen
ofta finner sig föranlåten att af formella skäl eller på grund af
bristande utredning lämna en i sig befogad anmälan utan afseende, ej
heller att, där eu anmälan verkligen är obehörig, den som ingifvit den
skulle, om han ägt åtalsrätt, hafva begagnat denna för att trakassera den
anmälde. Mången bråkmakare, som litar på att en anmälan, om den ej
föranleder åtal, dock icke skall för honom medföra någon påföljd (hvilket
ju också i regel är fallet, enär den anmälde försmår att beifra angifveisen),
och som därför utan betänkande på löslig anledning uppvaktar
justitieombudmannen med en mot någon honom misshaglig ämbetsman
riktad anmälan om ämbetsfel, skulle med all säkerhet draga sig för att
själf till domstol instämma den anmälde.

Att något behof af det skydd, som inskränkningen af den en -

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

skildes åtalsrätt medför, icke förefinnes, bevisas för öfrig!, direkt af det
förbållandet, att aldrig någon klagan försports öfver missbruk af den
åtalsrätt mot ämbetsmän, som verkligen i praxis existerar.

Det kan i sjäifva verket icke undfalla någon, som reflekterar
öfver det där talet om skydd för statens organer mot ohemula och
obefogade angrepp, hvar skon egentligen klämmer. Hvad man i sjäifva
verket fruktar att förlora är det skydd mot äfven befogade angrepp,
hvilket ämbetsmannen i viss mån anser sig äga såsom en själffallen
följd däraf, att, trots all god vilja och all plikttrohet å de myndigheters
sida, som äga att föranstalta om åtal för ämbetsfel, dessa myndigheter,
för att begagna de ord, borgmästare Lindhagen vid 1898 års riksdag
använde, »enligt sakens natur onekligen icke i alla fall kunna tillgodose
rättvisan så bra, som den enskilde parten både kan och. borde ha rätt
att göra».

Med stöd af det anförda hemställer jag, att Riksdagen måtte för
sin del besluta att antaga en lag af ungefär följande lydelse:

Med upphäfvande af det i punkt 40 af kungl. förklaringen den
23 mars 1807 stadgade förbud för enskild part att uttaga stämning å
domare för att tilltala honom för fel eller brott i ämbetet, förordnas
härmed, att enhvar, som menar sig vara genom fel eller brott i ämbetet
af domare eller annan ämbets- eller tjänsteman, statsrådets och
högsta domstolens ledamöter dock undantagna, i sin rätt kränkt, skall
äga att, om han så för godt finner, utan anlitande af allmän åklagare
vid vederbörlig domstol efter befogenhet anhängiggöra och utföra talan
om ansvar och skadestånd.»

I förevarande motion anföres, hurusom såväl i rättsvetenskapen
som i lagtillämpningen olika åsikter gjort sig gällande därom, huruvida
och i hvilken omfattning ämbets- och tjänstemän må af enskild person
utan anlitande af offentlig åtalsmyndighet ställas under åtal för fel
eller försummelse i ämbetet eller tjänsten, och motionären föreslår, att
genom vidtagande af lagstiftningsåtgärd skulle med viss mindre inskränkning
stadgas en ovillkorlig rätt för enskild part att själf vid
vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra talan mot ämbets- och
tjänstemän för af dem såsom sådana begångna felaktigheter.

Om man än måste medgifva, att en viss osäkerhet på förevarande
område försports, torde det dock, såvidt utskottet har sig bekant, vara

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

den härskande åsikten inom såväl doktrin som praxis, att enskild måls*-ägandes åtalsrätt i fråga om de statstjänare, öfver hvilkas ämbetsbrott
underrätterna äga att döma, icke är underkastad någon särskild inskränkning.
Den stora mängden lägre ämbets- och tjänstemän har sitt
forum i underrätt; och torde alltså af den del af vår ämbetsmannakår,
med hvilken allmänheten oftast och mest direkt kommer i beröring,
motionärens förslag träffa förnämligast domarena, hvilka, liksom i allmänhet
högre ämbetsmän, i mål rörande förseelse i ämbetet kunna ställas
under åtal endast inför öfverrätt. Beträffande domare och de öfriga
ämbetsmän, för hvilka öfverrätt är forum, gäller således den af motionären
klandrade uppfattningen, att enskild åtalsrätt för ämbetsbrott
icke äger rum. Detta är, hvad beträffar domare, fastställdt genom den
af motionären åberopade författningen samt iakttages i öfrigt enligt
gällande instruktioner och alltjämt vidhållen och stadgad rättspraxis.

Hvad motionärens ofvanberörda förslag om lagändring beträffar,
har utskottet i fråga därom samma uppfattning, som hyllades af lagutskottet
åren 1898 och 1899, då motionären, såsom han jämväl nu omnämner,
gjorde framställningar i samma riktning som nu förevarande
förslag, —• framställningar, hvilka, afstyrkta af lagutskottet, icke föranledde
någon Riksdagens åtgärd.

Till stöd för sin berörda hemställan anförde 1899 års lagutskott
bland annat, att om man tillsåge, huruledes den anordning af åtalsrätten
för ämbetsfel, hvilken enligt vår rätt vore gällande, faktiskt verkat och
huruvida den kunde anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose den
enskildes anspråk på rättsskydd, kunde man med fog uttala den mening,
att densamma visat sig på ett tillfredsställande sätt tillgodose å den
ena sidan statens intresse af att vidmakthålla behörigt skydd för dess
organ och å den andra sidan den enskilde samhällsmedlemmens rättmätiga
anspråk på skydd mot öfvergrepp eller annan oförrätt från statsfunktionärernas
sida. I detta hänseende vore att framhålla, hurusom
erfarenheten icke gifvit stöd för den farhågan, att de myndigheter, i
hvilkas händer åtalsrätten blifvit lagd, skulle för något fall uraktlåta
att, där skäl till åtal mot domare eller ämbetsmän förelåge, därom föranstalta.

Vore en ändring af den nu gällande lagstiftningen i fråga om
åtalsrätt mot ämbete- och tjänstemän verkligen behöflig, blefve — såsom
1899 års lagutskott vidare anförde — i allt fall tvifvelaktigt, huruvida
den väg, som motionären anvisar, verkligen är den rätta. Motionären
vill göra den enskilde, som anser sig i sin rätt kränkt genom
någon ämbetsåtgärd, berättigad att i hvarje fall själf, utan att behöfva

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

9

anlita åklagare, vid vederbörlig domstol efter befogenhet anhängiggöra
och utföra talan om ansvar och skadestånd. Den utvidgning af den
privata åtalsrätten, hvilken motionären sålunda påyrkar, synes icke stå
rätt val tillsammans med den utvecklingsgång, som inom skilda rättssystem
frågan om åtalsrättens ordnande visat sig genomlöpa. Från den
ursprungliga ståndpunkten, då all talan å brott var den enskildes sak,
framträder med samfundsförhållandenas och rättsordningens utveckling
i allt högre grad såsom ett önskemål, att öfverträdelser och brott måtte
komma att i största möjliga omfattning varda till laga påföljd åtalade
af statens särskildt därtill förordnade funktionärer, af de offentliga åtalsmyndigheterna.
I enlighet härmed har inom den moderna utländska
lagstiftningen i regeln den enskilde målsäganden, där han ej helt och
hållet uteslutits från att göra ansvarstalan gällande, tillerkänts subsidiär
åtalsrätt. Den ordning, som sålunda inom den utländska lagstiftningen
utbildats, har man ansett påkallad, bland annat af det intresse, som
staten i sin egenskap af rättsordningens vidmakthållare onekligen har
därutaf, att, när åtal för eu lagöfyerträdelse sker, detta åtal måtte blifva
utfördt på bästa möjliga sätt och med så mycken saklig och juridisk
insikt, att åtalets syftemål — brottets konstaterande och den brottsliges
fällande — måtte varda i största möjliga mån befryggadt. Detta statens
intresse framträder starkare i samma mån den lagöfverträdelse, som är
i fråga, innebär någon större fara för rättsordningen eller eljest kan
sägas vara af någon större betydelse för denna; och till sådant slags
lagöfverträdelse må ju med fog brott af ämbets- och tjänstemän kunna
räknas.

Med åberopande af dessa skäl och då motionären icke heller
ådagalagt, att något praktiskt behof förefinnes för den af honom ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

O. A. SJÖCRONA.

e

Bill. Ull Biksd, Prof, 1906, 7 Sami, 26 Häft,

2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

reservation:

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Zetterstrand och Jansson
instämt:

»Från utskottets motivering är jag så till vida skiljaktig, att jag
anser det vara för mycket sagdt, att, såsom utskottet synes vilja påstå,
allt skulle vara på bästa sätt beställdt i fråga om åtalsrätt för ämbetsförseelser.

Förutom den oklarhet, som i vissa fall i brist på tydlig lag råder
i afseende å befogenheten att anställa dylika åtal, så skall det enligt
sakens natur mången gång lätt kunna hända, att de ämbetsmyndigheter,
till hvilka den enskilde parten har att vända sig, ej alltid egna samma
nit och intresse åt beifrandet af den angifna förseelsen som den enskilde
själf velat och kunnat göra.

Å andra sidan måste medgifvas, att om den grundval, som 1810
års lagstiftare lagt för åtalsrätten mot offentliga funktionärer, rubbades
genom åtalsrättens fullständiga frigifvande på sätt motionären förordat
så skulle detta också kunna medföra betydande olägenheter. Möjligen
skulle man i stället kunna tänka sig, att en subsidiär åtalsrätt tillädes
målsägande i händelse en af denna gjord angifvelse hos vederbörande
ämbetsmyndighet ej föranledt något åtal. Härom har jag dock i sakens
outredda skick icke kunnat bilda mig någon öfvertygelse; och då motionärens
förslag, som sagdt, icke synes vara att förorda, instämmer jag
i utskottet slutliga hemställan.»

STOD SKOLK, F. i. NYMAKS EJTEK rliÄBAKBS RTYCKERI, 1S08*