Lagutskottets Utlåtande N:o 27

Utlåtande 1903:LU27

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

3

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 23 februari 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t ''angående upphäfvande af patronatsrätten.

I en inom Andra . Kammaren afgifven, till behandling af lagutskottet
hänvisad motion, n:o 11, har herr C. J. Ödman anfört följande:

»Den nationella strömning, som utmärkt det flydda seklet och slutet
på det närmast föregående, har äfven brutit ned skrankorna mellan
forna klasser och stånd samt på nytt gjort till statens och folkets egendom
hvad af offentliga rättigheter enskilde förut utöfvat såsom särskilda
sina prerogativer. I kampen för den nationella tillvaron har det gällt
att låta alla dem, som buro tungan åt arbetet för det allmänna bästa,
taga sin andel i dess omvårdnad och att sålunda utbreda känslan af
samhörighet. Äfven här har lösen varit: Ett land och ett folk. Denna
utveckling, hvarunder de moderna samhällena vuxit upp och efter hand
frigjort sig från medeltida institutioner, har ej heller lämnat oss oberörda.
Vi kunna visa på åren 1789, 1810 och 1866. Kanske har likväl
det hos oss skett i mindre måtto än annorstädes. Från äldre tider står
kvar en mängd spillror, hjärt afstickande mot samfundsskicket i öfrigt
samt alstrande misstämning och stridigheter. Det kunde till äfventyrs
vara skäl att på nytt taga vid med röjningsarbetet, då nu åter på
folket i dess helhet ställas ökade kraf på uppoffringar för fosterlandet
såsom ett ingrepp af gemensamma fri- och rättigheter. Ej minst gäller
detta om patronatsrätten, hvilken bland annat i alla de tre nordiska
grannländerna utdömts samt i Danmark och Norge följt med i fallet af
de adliga privilegierna.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Emellertid har det sagts, att hos oss patronatsrätten ej till sitt
ursprung vore att adligt privilegium och att, om från början det än
varit en offentlig rätt, den numera befunne sig under enskild ägo och
allenast förlikningsvis kunde sättas ur kraft. Såväl det ena som det
andra gäller dock äfven patronatsrättens förekomst i andra länder och
har ej hindrat dem från att i det allmännas intresse afskaffa densamma,
just såsom en adlig företrädesrättighet. I striden för sin läras och
kyrkas intressen sökte prästerskapet därmed tillvinna sig understöd af
de förnämligare jorddrottarne i landet, och sedan adeln utbildat sig
till ett särskilt högre stånd, kommo dess medlemmar i uteslutande
besittning däraf. Att förhållandet utvecklade sig på samma sätt i
Sverige, därpå lämnas än i dag bevis af 1723 års Adel. Priv. § 7, som
kännetecknar patronatsrätten såsom en frälse förmån. I Norge och
Danmark har jämväl patronatsrättens bestånd hållits för oförenligt med
deras nu gällande grundlagar. Hvad Norge angår, afgafs 1821 förklaring
af detta innehåll under erinran om Konungens rätt att tillsätta
ämbetsmän. För Danmarks del har patronatsrättens upphörande åter
utan vidare ansetts ligga i 1849 års Grundlovs stadgande: enhver i
lovgivningen til adeltitel og rang knyttet forret er afskaffet.

Rätteligen förstådt, bör i Sverige beslutet % 1810, att frälse jord
får besittas af hvem som hälst, hafva haft en liknande verkan. 1 särskilda
fall har det tvistats, huruvida patronatsrätt vore reell eller personell
— följde viss egendom eller viss släkt åt. I allmänhet har på senaste
tider man härvid förutsatt egenskap af den förra naturen och till och
med alldeles förnekat tillvaron af personella patronatsrätter. Så till vida
torde denna uppfattning vara riktig, som patronus förutsattes skola
hafva sätesgård i församlingen och förty jämväl gemensamma intressen
med densamma i själavårdens behöriga handhafvande. Men icke var
det meningen, att hvilken som helst skulle i egenskap af jordägare
kunna utöfva rättigheten. Där ej undantagsvis densamma förlänats åt
någon för hans person, var den gifven åt en viss släkt. Detta framträder
dess tydligare, där den icke utgjorde vederlag för särskilda
uppoffringar till förmån för kyrka, gudstjänst eller prästerskap, utan
exempelvis lämnades såsom belöning för tjänster mot riket och Konungen.
Likaså berättigadt, som det torde vara att, där släkt, i förutvarande
besittning af patronatsrätt, afhändt sig sin jord i församlingen, betrakta
den skild från rättigheten att åtminstone för vissa fall med full afhändelse
räkna lika väsentlig förminskning af ägoväldet, lika litet lärer
rättigheten få gälla i händerna på man af annan ätt och allra minst på
man af ofrälse börd, låt vara att på ett eller annat sätt han i allo eller

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

till hufvudgården blifvit innehafvare af förberörda släkts jordområde.
Redan den omständigheten, att med 1810 frälse jord, förut jämte frälse
börd villkor för patronatsrätts utöfvande, kan besittas af ofrälse man,
borde emellertid hafva låtit förutsättningarna för patronatsrättens fortsatta
förekomst bortfalla.

För dess saknad af laga bestånd tala dock än kraftigare skäl —
i det hela samma skäl, som en gång föranledde adelns afstående från
behörigheten att ensam besitta frälse jord, som skapat det moderna samhället
och som låtit rikets samtliga innebyggare träda i utöfning af medborgerliga
rättigheter. Befogenheten att tillsätta präst i församlingen
är en offentlig rätt och såsom sådan en oafhändelig. Densamma kan
under tider, i hvilka församlingslifvet var svagt utveckladt och det bestod
en åtskillnad mellan högre och ringare, med vårdnadsskyldighet
för de förra i förhållande till de senare, hafva af Konungen bortförlänats
till enskilde, men ej på evärdelig tid, och hinder för senare innehafvare
af statsmakten att i det allmännas intresse börda den åter. Tiden därför
är också säkerligen inne. Från kyrkligt håll har det betonats, att
patronatsrätten strider mot en ordnad själavård och bereder församlingslifvet
stora olägenheter. Det kan ej häller vara den lutherska bekännelsen
till fromma, att i en tid, då från folkets sida religiösa frågor
äro föremål för så stort allmänt intresse och i sammanhang därmed en
mängd sekteriska rörelser yppa sig och växa till i styrka, tillsättningen
af det statskyrkliga ämbetet skall ligga i händerna på särskilde samt i
följe med kreatur och andra inventarier gå med i försäljningen af ett
större eller mindre stycke jord. Det skall alstra förakt för statskyrkan
och dess ställföreträdare, och det skall framkalla misstanken, att liksom
själfva rättigheten är fal, är ock dess utöfning det. Icke häller finnas
föreskrifter eller anstalter till förekommande däraf, att rättigheten öfvergå!-
till ovärdig person — eller — som skett — utöfvas af främmande
trosbekännare — en fara, som visserligen icke minskats genom den
fasta egendomens indragande på spekulationsmarknaden under allt längre
drifven sönderstyckning och allt snabbare omsättning från ägare till
annan.

Denna senare omständighet förtjänar äfven från en annan synpunkt
beaktande. Så länge patronatsrätten gick i arf inom en viss adlig
ätt och var förbunden med stora jordbesittningar inom vederbörande
församling, kunde, fastän det länsherrliga förmynderskap, som rättigheten
innebär, ej längre stod i öfverensstämmelse med tidsförhållandena,
man lättare fördraga dess bestånd och utöfvande. För densamma vägde
dock gammal häfd samt minnen af en längre tids samarbete för ortens

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

bästa under en följd af släkten. Så är dock numera icke händelsen,
och hvad som en gång kanske var berättigad vård kännes, sedan folket
vuxit till i medvetet människovärde och förmåga att själf handhafva
sina angelägenheter, numera allenast tryckande och förödmjukande.
Men är min syn på frågan riktig, ligger redan däri tillräckligt laga
skäl för att utan vidare afskaffa återstoden af dylika rättigheter.

Äfven om man är ense därom, återstå dock visserligen åtskilliga
spörsmål att lösa. Det gäller, huruvida ersättning skall lämnas, efter
hvad grunder, i hvad ordning och af hvem, huru uppgörelse skall
åstadkommas i fråga om särskilda med rättigheten förbundna ekonomiska
förmåner, och om för framtiden församlingen skall blifva ett regalt
eller konsistoriellt gäll.

De ofvan framlagda skälen för rättighetens afskaffande stå naturligen
ej samman med en allmän lösningsskyldighet. Men en sådan kan
ju följa af särskilda omständigheter. Dels finnas ju i de forna danska
och norska provinserna Skåne, Halland och Bohuslän de s. k. lukrativa
patronatsrättigheterna och dels har för vissa fall vederlag lämnats i
utbyte vid förvärf af ej mindre sådana än äfven andra patronatsrättigheter.
Det läge ju visserligen nära till hands att äfven här frisäga
sig från godtgörelse under påvisande af den långa tid, som patronatsrätten
njutits till godo, och, hvad särskild! anginge de lukrativa patronatsrättigheterna,
af den frihet från kontroll, hvarunder det tillåtits
dess innehafvare att förfoga öfver de kyrkans inkomster, som af dem
uppburits. Att i öfverensstämmelse härmed allmänt vägra ersättning,
strede väl dock allt för mycket mot den hänsyn, som hos oss af gammalt
plägat tagas till enskild rätt vid kollision med allmän. Å andra
sidan är det klart, ej blott att vederbörande patronus har att utgifva
allt det, som han i denna sin egenskap innehar, och sålunda bland annat
redovisa hvad af kyrkotionde och andra dylika medel han af företrädaren
mottagit eller rätteligen bort mottaga och därefter själf uppburit,
utan äfven att regelrätt detta bör ske utan något vederlag. Ty
i allmänhet äga innehafvare af lukrativ patronatsrätt här i landet icke
att annat än för kyrkans behof använda de dem jämte rättigheten
tillagda ekonomiska förmånerna. Allenast i mån som de må kunna
styrka sig hafva rätt att för egen del tillgodogöra sig de senare, hafva
förty de befogade anspråk på lösen. De skola då för öfrigt också
hafva att ådagalägga, till hvad del öfverskott finnes dem till godo med
hänsyn till den befintliga kassan och de årliga inkomsternas storlek
samt kyrkans behof. Alldeles utan afseende på hvad ställning de i
nyssnämnda afseende intaga, kunna de ju emellertid framkomma med

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

anspråk i anledning däraf, att de af egna medel haft utgifter för kyrkans
räkning. Det vore anspråk af liknande natur som det allmännas
anspråk på redovisning för uppburna inkomster.

Huruvida själfva patronatsrättigheten skulle inlösas, vore också
att afgöra enligt ofvan utvecklade grundsatser. Därtill skulle ej vara
tillräckligt, att patronatsrättigheten varit gifven till belöning för handlingar,
som inneburit ekonomiska uppoffringar, exempelvis till förmån
för kyrka eller prästerskap. Vederbörande innehafvare hade att leda
i bevis, att den gjorda uppoffringen varit ett aftaladt vederlag för
patronatsrättigheten. Däri läge då tydligen äfven, att, där ej i förläningsbrefvet
annan grund för inlösen vore stadgad, han ej heller
finge mera, än hvad vederlaget styrktes hafva utgjort. Annat än penningen
hade han ej heller att utfå.

Med undantag för kostnader, som innehafvare af lukrativ patronatsrätt
förskjutit för kyrkans räkning af egna medel, skulle till sist ersättningskraf
förfalla, så framt i den inledda rättegången patronus ej
kunde styrka sig behörigen åtkommit rättigheten.

Lämpligen lärer staten i första hand böra verkställa inlösen.
Sedan så skett, borde dock, om gället bevisligen icke förut varit regalt,
det lämnas församlingen viss tid att mot täckande af statens samtliga
utgifter i det särskilda fallet få gället förklaradt konsistoriellt. Där
under nämnda förutsättning inga kostnader uppstått, afgåfves utan
vidare sådan förklaring. I öfriga fall blefve gället regalt, dock med
skyldighet för staten att, där innehafvare af lukrativ patronatsrätt till
densamma öfverlämnat kyrkokassa och andra kyrkans tillgångar, för
deras särskilda ändamål utgifva desamma åt församlingen till den del,
som icke staten därför måst gälda lösen.

Själfva förfarandet torde till sist kunna få den form, att, sedan
Kungl. Maj:t och Riksdagen i lag bestämt en viss dag, efter hvilken
patronatsrätt ej mera finge utöfvas i riket, förutvarande innehafvare
eller deras rättsägare hade en viss fatalietid, hvarigenom de ägde att
hos Kungl. Maj:t framställa ersättningsanspråk, hvarefter det stode ej
mindre dem än Kungl. Maj:t genom dess ombudsmän fritt att påkalla
anspråkens pröfning vid vederbörande hofrätt, under befogenhet för
ifrågakommande församling eller församlingar att i rättstvisten anmäla
sig såsom mellankommande parter.

Såsom af den föregående utvecklingen framgår, ser jag icke i de
adliga privilegierna något hinder för sakens allmänna genomförande.
Skulle en annan mening göra sig gällande, lärer i allt fall ridderskapet
och adelns bifall icke behöfva inhämtas beträffande andra patronats -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

rättigheter än dem, som befinna sig i frälse mans ägo, eller rättare hos
sådan frälse man, på hvilken genom arf rättigheten man efter man
behörigen öfvergått från dess förste innehafvare. Hvad i denna väg
kan komma att ske af åtgärder eller i anledning af dem inträffa, synes
emellertid icke böra uppehålla frågans lösning i öfrigt. Såväl i dessa
som i andra af mig berörda eller icke berörda underordnade delar lärer
emellertid ett närmare bestämmande kunna ske allenast i sammanhang
med lagförslags utarbetande.

Jag inskränker mig därför till att vördsamt hemställa, att Riksdagen
ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom patronatsrätten
förklarades upphäfd och det meddelades däraf påkallade närmare bestämmanden
rörande genomförandet.»

Förslag om inskränkning i eller upphäfvande af patronatsrätten
hafva förekommit sedan lång tid tillbaka. Redan under förra hälften
af 1800-talet var denna fråga gång efter annan före vid riksdagarna,
men föranledde ej någon åtgärd, hufvudsakligen på grund af den uppfattning,
som allt intill sista tiden gjort sig nästan obestridt gällande,
att innehafvare af patronatsrätt icke kunde utan ingrepp i äganderätten
därifrån skiljas på lagstiftningens väg. Vid 1853—1854 årens riksdag
afläts emellertid till Kungl. Maj:t en skrifvelse i ämnet. I anledning
af densamma utfärdades kungl. cirkuläret den 23 november 1855, hvarigenom
domkapitlen fingo sig anbefalldt att genom vederbörande prästerskap
underrätta de inom hvarje stift befintliga patronella församlingar,
att de af dem, som önskade patronatsrättens upphörande, ägde, efter
föregången öfverläggning med patronus angående villkoren, hos Kungl.
Maj:t därom göra anmälan samt tillika afgifva förslag till verkställande
däraf, då Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande ville för hvarje
särskildt fall meddela sitt beslut. I en samma dag utfärdad kungl.
kungörelse föreskrefs, att utländsk man, som erliölle tillstånd att i riket
besitta fast egendom, med hvilken patronatsrätt vore förenad, icke finge
utöfva denna rätt.

På denna punkt kvarstod frågan till 1892, då Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om och i hvad mån de i cirkuläret den 23 november 1855
meddelade bestämmelser i fråga om sättet för patronatsrättens afskaffande

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

kunde göras mera verksamma för främjande af syftet med nämnda cirkulär.
Häraf föranleddes en skärpning af berörda cirkulärs bestämmelser,
i det genom kungl. cirkulär till domkapitlen den 11 november
1892 förordnades, att vid visitationer, som därefter ägde rum i patronella
församlingar, visitator skulle särskilt tillspörja församlingen, huruvida
densamma önskade upphörande af patronatsrätten, samt, för den händelse
församlingen sådant önskade, ej mindre meddela församlingen
underrättelse om det förfarande, som borde för ändamålet iakttagas, än
äfven söka att, i hvad på honom kunde ankomma, befrämja åstadkommandet
af erforderlig öfverenskommelse mellan patronus och församlingen.

Därefter har frågan om upphäfvande af patronatsrätten blifvit föremål
för behandling i sammanhang med frågan om kyrkotiondens afskrifning.
Den under patronatsrätt innehafda kyrkotionden blef i sin hufvudsakliga
del undantagen i kungl. förordningen den 14 oktober 1898
angående afskrifning af den på viss jord i Skåne m. fl. provinser utgående
kyrkotionde, men förberedande åtgärder för afskrifning af jämväl
sådan kyrkotionde hafva emellertid vidtagits, i det att för detta ändamål
en utredning rörande patronatsrättigheterna i Skåne, Halland och
Bohuslän på Kungl. Maj ds föranstaltande utarbetats och vederbörande
ämbetsmyndigheter blifvit'' i frågan hörda.

Då detta ärende sedermera den 19 december nästlidet år förekom
inför Kungl. Majd, upptog föredragande departementschefen, statsrådet
och chefen för kungl. ecklesiastikdepartementet, till behandling jämväl
spörsmålet om patronaträttens upphörande och uttalade därvid, efter
att hafva framhållit, hurusom ofvannämnda två cirkulär haft mycket
ringa verkan och patronatsrätten sålunda ej syntes kunna afskaffas på
den frivilliga öfverenskommelsens väg, på anförda skäl den uppfattningen,
att de två sidor, som patronatsrätten innefattar, nämligen dels
rätten att kalla präst och dels den s. k. lukrativa patronatsrätten eller
rättigheten att under vissa villkor och mot fullgörande af vissa skyldigheter
förfoga öfver kyrkans och stundom äfven prästerskapets egendom,
äro skilda institut. I kallelserätten kunde, enligt departementschefens
mening, icke inläggas begreppet om en okränkbar äganderätt,
och naturen af denna rättighet utgjorde icke något hinder att mot rättsinnehafvarens
bestridande genom lagstiftning tvångsvis utan särskild
ersättning rubba densamma. Då emellertid frågan om de lagändringar,
som vore erforderliga för kallelserättens upphörande, folie under kungl.
justitiedepartementets behandling, hemställde departementschefen, att
Bih. till Riksd. Prat. 1903. 7 Sami. 21 Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ärendet i den delen måtte öfverlämnas till sistnämnda departement, och
blef denna hemställan af Kungh Maj:t bifallen. Vidkommande däremot
den lukrativa patronatsrätten, ansåg departementschefen, att man i afseende
därå hade att göra med hufvudsakligen privaträttsliga befogenheter,
hvilkas upphörande man visserligen äfven borde söka åvägabringa,
men dock i annan ordning, än som föreslagits med hänsyn till kallelserätten.
I afbidan på den vidare behandlingen af hufvudfrågan eller
frågan om kallelserättens upphäfvande, föreslog departementschefen beträffande
den senare delen af frågan allenast vidtagande af åtgärd i
syfte, att innehafvare af lukrativ patronatsrätt för framtiden måtte få
sig ålagd årlig redovisning. I öfverensstämmelse härmed hafva genom
kungl. cirkulär till Konungens befallningshafvande samma dag föreskrifter
meddelats rörande skyldighet för innehafvare af patronatsrätt,
hvarmed rätt till förvaltning af kyrkas eller prästerskapets inkomster
eller ägodelar är förenad, att årligen från och med år 1903 afgifva
redovisning för denna sin förvaltning.

Frågan om upphörande af patronatsrätten är alltså i hela sin vidd
föremål för Kungl. Maj:ts behandling. Förberedande åtgärder i sådant
syfte hafva redan blifvit af Kung!. Maj:t vidtagna, och lagförslag i
ämnet torde vara att emotse inom en icke aflägsen framtid.

Vid sådant förhållande lärer Riksdagen icke hafva anledning att
i nämnda fråga nu göra någon framställning hos Kungl. Maj:t; och
får utskottet därför hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.