Lagutskottets Utlåtande N:o 26

Utlåtande 1907:LU26

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

1

N:o 26.

Ant. till Riksd. kansli den 14 mars 1907 kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om handräckning för fordrans
utfående.

Genom eu den 22 nästlidne februari dagtecknad proposition N:o 63,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till

LAG

om handräckning för fordrans utfående.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

För utfående af penningfordran, som ej är grundad på skriftligt
fordringsbevis och icke afser skadestånd, äge borgenären njuta handräckning
efter ty här nedan sägs.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 22 Höft. (N:o 26.)

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

2 §•

Handräckning, som i 1 § afses, skall sökas hos öfverexekutor i den
ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller.
Den, som ingenstädes äger stadigt hemvist, så ock utländsk man sökes
hvar han tinnes.

3 §•

Ansökning om handräckning skall göras skriftligen och innehålla uppgift
om såväl borgenärens som gäldenärens namn och yrke samt hemvist
eller uppehållsort, så ock om fordringens belopp i hufvudstol och den
ränta, som fordras; och gifve borgenären därjämte i ansökningen eller i
räkning, som därvid fogas, tydligt och fullständigt upp grunden för fordringen
och tiden för dess tillkomst.

Ansökningen och rakning, som däri åberopas, skola till öfverexekutor
aflämnas i två exemplar.

4 §•

Finner öfverexekutor, att fordringen ej är af beskaffenhet, som i
1 § sägs, eller att öfverexekutor jämlikt 2 § ej äger behörighet^ att med
ärendet taga befattning, eller har sökanden ej iakttagit, hvad i 3 § stadgas,
varde ansökningen ej upptagen; och teckne öfverexekutor besked därom ä
ena exemplaret af ansökningen.

5 §•

Upptages ansökningen, teckne öfverexekutor å ena exemplaret föreläggande
för gäldenären att, såframt han bestrider ansökningen, inom
fjorton dagar eller, där gäldenären är aflägset boende, högst trettio dagar
efter det sagda exemplar af ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats,
blifvit till honom öfverlämnad skriftligen hos öfverexekutor anmäla
sitt jäf,?''vid äfventyr, om det försummas, att utmätning för gälden må ske.

Har borgenären i ansökningen äskat ersättning för handräckningskostnaden,
bestämme öfverexekutor i föreläggandet jämväl visst belopp,
som, i händelse jäf ej göres, skall i sistnämnda hänseende gäldas.

6 §■

Är föreläggande meddeladt efter ty i 5 § sägs, läte borgenären hos
öfverexekutor uttaga och till gäldenären öfverlämna det exemplar af ansök -

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

3

ningen, hvarå föreläggandet tecknats, jämte räkning, om sådan åberopats,
och gifve därefter inom sex månader från det föreläggandet gafs till
öfverexekutor in sådant bevis, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs,
rörande delgifningen och tiden därför.

Ej må delgifningen äga rum utom riket.

7 §•

Har borgenär till öfverexekutor ingifvit delgifningsbevis efter ty i
6 § sägs, och gör ej gäldenären inom förelagd tid jäf emot ansökningen,
teckne öfverexekutor ofördröjligen å det exemplar af ansökningen, som
hos öfverexekutor kvarligger, ej mindre föreläggandet än ock bevis, att
ansökningen lämnats obestridd.

Har gäldenären förklarat sig vilja helt eller delvis kvitta sin skuld
mot fordran hos borgenären, det vare såsom jäf ansedt.

Göres jäf allenast i fråga om handräckningskostnaden, varde bevis
därom jämte föreläggandet åtecknadt ansökningen.

8 §•

Varder ej inom sex månader, efter det föreläggande meddelats enligt
5 §, delgifningsbevis aflämnadt till öfverexekutor, eller göres inom förelagd
tid jäf, som ej angår allenast handräckningskostnaden, vare ansökningen
förfallen.

9 §•

Har öfverexekutor meddelat bevis, som i 7 § sägs, äge borgenären
uttaga det exemplar af ansökningen, hvarå beviset är tecknadt, jämte räkning,
om sådan åberopats, och njute därefter på grund af sagda handlingar
utmätning för sin fordran såsom enligt dom.

Har öfverexekutor bestämt ersättning för handräckningskostnaden,
och är ej heller i fråga därom jäf framställdt, varde sagda ersättning
lika som själfva fordringen uttagen.

10 §.

Har gäldenären försummat att inom förelagd tid göra jäf, stånde
honom likväl fritt att vid domstol söka återvinning; ståmme dock därom
sist inom sex månader från det utmätning ägt rum eller, utan föregången
utmätning, betalning skett med förbehåll om rätt för gäldenären att söka
återvinning.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Visar gäldenären, att han stämt om återvinning, varde i fråga om
verkställigheten så ansedt, som vore betalningsskyldighet gäldenären ålagd
genom underrätts dom, som ej äger laga kraft.

Domstolen, där talan är anhängig, äge om verkställigheten förordna
som i 49 § utsökningslagen är för där afsedda fall stadgadt; och skall,
där käromålet helt eller delvis bifalles, hvad i 50 § samma lag föreskrifves
äga motsvarande tillämpning.

11 §•

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden allena,
eller vill ej borgenären åtnöjas med den ersättning, som i sådant afseende
blifvit af öfverexekutor bestämd, äge borgenären medelst stämning draga
frågan under domstols pröfning.

12 §.

Vill borgenär klaga öfver, att ansökning om handräckning ej upptagits,
göre det i hofrätten genom besvär.

Tiden för besvärens anförande skall räknas från den dag besked af
öfverexekutor tecknades å ansökningen och gå till ända, där öfverexekutor
har sitt säte inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands
eller Gottlands län, klockan 12 å trettionde dagen från nyssnämnda dag
och i annat fall klockan 12 å tjugonde dagen. I fråga om påföljd däraf,
att besvären ej i rätt tid ingifvas till hofrätten eller öfverexekutors beslut
och protokoll, där sådant i ärendet förts, ej där företes, så ock beträffande
målets behandling i hofrätten skola utsökningslagens stadganden angående
besvär öfver utslag af öfverexekutor äga tillämpning. Öfver hofrättens
utslag må ej klagan föras.

13 §.

1 andra fall, än i 12 § är nämndt, må ej klagan föras öfver öfverexekutors
åtgärd i fråga om handräckning enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1908.

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

5

Angående tillkomsten af föreliggande lagförslag vill utskottet erinra,
hurusom med föranledande af en framställning i justitieombudsmannens
vid 1900 års riksdag afgifna ämbetsberättelse Riksdagen i skrifvelse
den 27 februari sagda år anhöll, att Kung]. Maj:t måtte låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken,
i syfte att det s. k. kontumacialförfarandet måtte mera allmänt
vinna tillämpning i sådana skuldfordringsmål, i hvilka skriftliga fordringsbevis
ej åberopades. Vid anmälan af Riksdagens berörda skrifvelse i
statsråd den 2 december 1904 framlade chefen för justitiedepartementet
ett inom nämnda departement utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse
af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken. Högsta domstolen, hvars
utlåtande häröfver i grundlagsenlig ordning inhämtades, afstyrkte emellertid
på grund af anförda betänkligheter lagförslaget, i hvilket beslut samtliga
de justitieråd, som deltogo i förslagets slutliga granskning, voro eniga.
Vid ärendets behandling upptogs af ett justitieråd frågan, huruvida för
afhjälpande af de tvifvelsutan väsentliga olägenheter, Riksdagen och dess
justitieombudsman framhållit, annan utväg stode till buds än en lagstiftningsåtgärd
i den riktning, det granskade förslaget afsåge, och fann
nämnda justitieråd därvid en nära tillhands liggande väg vara den, som
ock inom Riksdagen varit antydd, nämligen att utanför den allmänna civilprocessens
område anordna ett förfarande, hvarigenom en borgenär, som
ej hade skriftligt fordringsbevis, kunde utan omgång och besvär komma
till sin rätt gent emot gäldenären i de fall, då denne ej gitte bestrida
fordringens riktighet. Då högsta domstolens utlåtande anmäldes i statsrådet
den 16 mars 1906 anförde chefen för justitiedepartementet följande:

»Samtliga ledamöter af högsta domstolen, hvilka deltagit i den slutliga
granskningen af lagförslaget, hafva afstyrkt detsamma. Eu ledamot
har gjort detta, emedan han fann meningen med det tillägg till 12 kap.
3 § rättegångsbalken, som förslaget innehåller, knappast vara annat än
att, hvad förut i §:n sades angående tredskodom i tvistemål i allmänhet,
skulle tillämpas äfven på fordringsanspråk rörande penningar, utom skadestånd;
men detta syntes vara en själfklar sak, som ej behöfde särskilt
sägas. En annan ledamot, med hvilken de öfriga i hufvudsak instämt,
har ansett, att förslaget innebure ett väsentligt afsteg från de grundsatser
rörande kärandeparts bevisskyldighet, på hvilka gällande rätt måste anses
hvila; det vore att befara, att införandet af två motsatta principer på detta
område skulle bringa förvirring i domstolarnas uppfattning rörande fördelningen
i allmänhet af bevisbördan. Den principlöshet, som vidlådde förslaget,
visade sig särskild! betänklig, då fråga vore om att lösa spörsmålen om
verkan af svarandeparts uteblifvande på senare stadier af rättegången.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Äfven på sådant uteblifvande borde kontumacialförfarandet, om det skulle
genomföras i modern mening, vinna tillämpning, men en sådan reform
syntes alltför omfattande och ingripande för att vidtagas annorledes än i
sammanhang med en fullständig ombildning af rättegångsväsendet. Man
borde därför icke för närvarande utan särdeles tvingande skäl inlåta sig
på någon som helst utsträckning af kontumacialförfarandet i den ordinära
processen. Bell of v et af en lagstiftning i det granskade förslagets syfte
vore emellertid så kännbart, att betänkligheterna mot förslaget borde få
vika, därest annan utväg för afhjälpande af olägenheterna af det nuvarande
tillståndet icke stode till buds. I själfva verket funnes nära till
hands eu annan väg, hvilken ock inom Riksdagen varit antydd, nämligen
den att utanför den allmänna civilprocessens område anordna ett förfarande,
hvarigenom en borgenär, som ej hade skriftligt fordringsbevis, kunde utan
omgång och besvär komma till sin rätt gentemot gäldenären i de fall, då
denne ej gitte bestrida fordringens riktighet. Ett sådant förfarande, hvartill
förebilden funnes i det i Tyskland och Österrike brukliga s. k. anmaningsförfarandet,
berörde icke vare sig den allmänna rättegångsordningen
eller lagsökningsförfarandet; och man hade därför ej att frukta
några återverkningar å processuella hufvudgrundsatser, dem man ej afsett
att rubba.

På nu antydda och af högsta domstolens pluralitet i öfrigt anförda
grunder delar äfven jag de betänkligheter, som uttalats mot en lagstiftning
i den riktning det granskade förslaget afser. Äfven mig synes
frågans lösning för närvarande, i afvaktan på en fullständig ombildning
af rättegångsväsendet, lämpligast vinnas på den af högsta domstolens
pluralitet anvisade vägen.

Medan den allmänna rättegångsordningen bestämmer normerna för
slitande af rättstvister och lagsökningsförfarandet innefattar eu summarisk
process, hvarigenom klar och förfallen fordran, som grundas på skriftligt
fordringsbevis, kan på ett snabbt och föga kostbart sätt göras exigibel,
skulle anmaningsförfarandet afse att lämna offentlig myndighets medverkan
för uttagande af andra fordringar, hvilka väl ej hafva presumtion
för att vara klara och förfallna och därför ej lämpa sig för lagsökningsförfarandets
summariska process, men hvilka, sedan gäldenären lämnats tillfälle
att yttra sig öfver dem, genom hans underlåtenhet att bestrida
visat sig vara utom tvist, och således icke för sitt fastställande till betalning
fordra någon process. Förfarandet kan närmast karakteriseras
såsom handräckning för utbekommande af fordran, som lämnats obestridd.
Ett utmärkande drag för detta förfarande, i motsats till den ordinära
och den summariska processen, rättegång i tvistemål och lagsöknings -

Lagutskottets Utlåtande. N:o 26.

7

förfarande, är att någon process alldeles icke förekommer i detsamma:
så snart det anspråk, som gjorts gällande, mötes af en invändning eller
ett bestridande, afstannar förfarandet. Detsamma innebär allenast, att
en borgenär hos vederbörande myndighet uppgifver viss fordran hos
annan och anhåller om handräckning för dess utbekommande; hvarefter
myndigheten å ansökningen tecknar, för delgifning med gäldenären, en
anmaning till denne att, om han bestrider krafvel inom viss kort tid
anmäla sitt jäf mot fordringen, vid äfventyr att eljest utmätning för gälden
må ske. Förfarandets resultat blir icke en pröfning af fordringsrätten,
icke ens fordringens fastställande till betalning eller att målet såsom tvistigt
förvisas till domstol, utan allenast att vederbörande myndighet konstateraj,
huruvida fordringen mötts af jäf eller den lämnats obestridd, och
att, i det senare fallet, myndighetens bevis därom, tecknadt å ansökningen,
lämnar tillgång till utmätning för den i ansökningen uppgifna fordringen.
Då frågan om fordringens tillvaro eller om beloppet af densamma således
icke i minsta mån pröfvas, lärer det ännu mindre än i lagsökningsförfarandet
böra vara gäldenären betaget att få sin betalningsskyldighet pröfvad
af domstol. Rätt till återvinningstalan ingår således såsom ett komplement
till förfarandet. Ett så summariskt förfarande, i hvilket någon utredning
utöfver ansökningens innehåll icke förekommer, förutsätter att fordringen
i ansökningen angifves med sådan noggrannhet, att vid verkställigheten
någon tvekan, om hvad verkställigheten skall afse, icke kan äga rum. Förfarandet
torde därför icke lämpligen böra utsträckas till andra fordringar
än sådana, som afse penningar. Åberopas till stöd för fordringen skriftligt
fordringsbevis, synes anledning icke finnas att lämna borgenären valet
mellan lagsökningsförfarande och anmaningsförfarande, utan torde det
förra uteslutande böra komma till användning. Beträffande den myndighet,
åt hvilken befattning med det nya förfarandet bör anförtros, synes
någon tvekan knappast kunna råda, att detsamma, såsom till sin natur
närmast sammanhängande med lagsöknings- och handräckningsärenden, bör
öfverlämnas till öfverexekutor. Härför tala äfven historiska förhållanden,
i det att före nya utsökningslagens tillkomst Konungens befallningshafvande
tog befattning äfven med fordringar, som ej stöddes af skriftligt
fordringsbevis. öfverexekutor har också det företrädet framför domstolarna
på landet att vara ständigt tillgänglig, hvarjämte allmänheten har tillgång
till hos öfverexekutor anställd kommissionär för ärendenas bevakande och
för handlingars insändande kan anlita allmänna posten. Rörande öfverexekutors
kompetens torde böra meddelas samma föreskrifter, som i lagsökningsmål.
I det fall att gäldenären vistas utom riket synes billigheten
fordra, att ett förfarande, hvari frågan om behörigt delgifvande och ute -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

blifvandet af ett bestridande är af så afgörande betydelse, icke vinner
tillämpning.

Förfarandet bör. såsom förut blifvit antydt, inledas med en ansökning
af borgenären och torde det böra åligga denne att i ansökningen meddela
alla uppgifter om sig själf och om gäldenären, som för identifiering af
deras personer erfordras; vidare om fordringens belopp, grunden för densamma
och tiden för dess uppkomst. Sistnämnda uppgifter torde ock, i
öfverensstämmelse med vanligt bruk, i stället kunna lämnas i särskild
räkning, fogad vid ansökningen. Af processuella grunder bör föreskrifvas,
att ansökningshandlingarna aflämnas i två exemplar. Därest ansökningen
är ställd till behörig öfverexekutor och densamma finnes uppfylla de föreskrifter
om noggrannhet och tydlighet, som af förut angifven anledning
måste uppställas, skall ansökningen upptagas af öfverexekutor och bör det
åligga honom att å ansökningens ena exemplar teckna föreläggande för gäldenären
att, om han bestrider krafvel inom viss kort tid, som torde kunna
bestämmas till fjorton dagar, efter det ansökningshandlingarna delgitvits
honom, skriftligen hos öfverexekutor anmäla sitt bestridande, vid äfventyr
att eljest utmätning för gälden må ske. Det torde af det föregående
framgå, att jäf skall anses gjordt, om gäldenären blott bestrider krafvel Jät
torde böra anses behörigen anmäldt äfven där det genom betaldt bref med
allmänna posten kommit öfverexekutor tillhanda inom förelagd tid. På
sätt förut blifvit antydt, är det för anmaningsförfarandet utmärkande, att
detsamma är uteslutande ett handräckningsförfarande, hvilket pågår endast
så länge det anspråk, hvars realiserande afses, är utom tvist. Följdriktigheten
fordrar, att detta vinner tillämpning äfven på de kostnader, som i
själfva ärendet uppkomma. Sökandens anspråk på ersättning i sådant
afseende torde därför böra, redan innan ansökningen kommuniceras
gäldenären, af öfverexekutor pröfvas och bestämmas till skäligt belopp,
hvilket, därest detsamma lämnas obestridd skall jämte hufvudfordringen
uttagas.

Af redan antydd anledning torde delgifning utom riket _ icke
böra tillerkännas laga verkan. Ehuru ingifvandet af ansökning i ett
anmaningsärende icke i och för sig medför någon rättsverkan och
det för den uppgifne gäldenären kan vara likgiltigt, om sådana ärenden
under längre tid balanseras hos öfverexekutor, torde likväl vara med god
ordning öfverensstämmande att viss tid föreskrifves, inom hvilken det åligger
sökanden visa, att delgifning ägt rum, vid äfventyr, om den tid försittes,
att ansökningen är förfallen.

Sedan sökanden visat, att gäldenären fått del af ansökningen, och
tiden för jäfs framställande förflutit utan att krafvet blifvit bestridt, är

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

9

sökanden, i enlighet med hvad det gäldenären gifna föreläggandet innehåller,
berättigad att få utmätning för fordringen. Särskilt beslut härom af
öfverexekutor torde icke erfordras, då någon pröfning icke äger rum, utan
synes förfarandet hos öfverexekutor böra afslutas därmed, att denne förser
det hos öfverexekutor kvarliggande exemplar af ansökningshandlingarna med
bevis såväl om det föreläggande, som gifvits gäldenären, som därom att
gäldenären, oaktadt föreskrifven tid efter delgifningen förflutit, ej gjort
jäf mot ansökningen. Sökanden skulle därefter äga uttaga detta exemplar
af ansökningen och på grund däraf erhålla utmätning. Däremot, om inom
förelagd tid jäf göres mot ansökningen, ehvad detta utgöres af ett förnekande
af fordringens uppkomst eller påstående att betalning skett eller
annan invändning mot betalningsskyldigheten, är frågan om utmätning
naturligen förfallen. Särskildt torde böra anmärkas, att erkännande af
gälden åtföljdt af påstående om kvittning måste anses lika med bestridande
af betalningsskyldighet. Bestrides sökandens anspråk allenast i hvad
det afser ersättning för handräckningskostnaden, torde detta icke böra
hindra, att utmätning sker för den ostridiga hufvudfordringen. Däremot
torde icke böra medgifvas att, om i hufvudfordringen ingå ett flertal poster
och af dessa endast en eller annan bestrides, utmätning sker för de återstående,
emedan ett sådant särskiljande synes icke vara förenligt med förfarandets
ytterligt förenklade beskaffenhet.

I fråga om den verkan, anhängiggjord återvinningstalan medför å
fortgången af handräckningsärendet, torde böra gälla samma bestämmelser
som om utmätning för icke laga kraft vunnen dom.

Har gäldenären gjort jäf i fråga om handräckningskostnaden eller
vill borgenären ej åtnöjas med det belopp, som i sådant hänseende blifvit
af öfverexekutor bestämdt, torde med förfarandets natur bäst öfverensstämma
att blott anvisa sökanden utvägen att instämma den sålunda tvistig
blifna frågan till domstol. Öfverexekutors beslut eller åtgärd i anmaningsårende
torde nämligen icke i annat fall böra få öfverklagas än, då öfverexekutor
ej upptagit ansökning om handräckning. I sådant fall synes
sökanden böra få i högre instans pröfvad frågan, om öfverexekutor med
rätta afskurit honom från den genväg till hans anspråks realiserande, som
förfarandet kan innebära. Af samma skäl som i lagsökningsmål torde
klagan öfver hofrätts beslut böra vara utesluten. Rättsmedelsproceduren
torde lämpligen ordnas i öfverensstämmelse med utsökningslagens stadgan
den om besvär öfver öfverexekutors utslag.

Lagstiftning i den riktning, sålunda angifvits, torde böra föranleda
ändring i stadgandet i 14 § utsökningslagen att, om borgenär underlåtit
att vid sin ansökning foga afskrift af den handling, hvarå han grundar sin
J3ih. till Likså. Prot. 1907. 7 Sami. 22 Höft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

fordran, eller om öfverexekutor finner att handlingen icke innefattar bevis
om fordran, ansökningen ej skall upptagas. Det låter nämligen väl tänka
sig, att ansökningen uppfyller de fordringar, som gälla för erhållande af
handräckning för fordrans utbekommande. Stadgandet, att ansökningen ej
upptages, bör därför ersättas med en bestämmelse, att ansökningen skall
af öfverexekutor behandlas så, som afsåge den handräckning för fordrans
utbekommande.

Till sist återstår att beröra frågan om de nu föreslagna bestämmelsernas
förhållande till förordningen den 4 mars 1862 om tioårig
preskription. Uppenbart är, att ansökningens delgifning är en åtgärd af
beskaffenhet att afbryta preskription. Därest vidare åtgärd i handräckningsärendet
icke förekommer, räknas tiden, inom hvilken gäldenären
skall ånyo erinras om fordringen, från tiden för delgifningen. Bestrides
ansökningen af gäldenären, innefattar detta bevis, att han varit om
fordringen erinrad, och tiden för preskriptions inträdande, torde i så fall
böra räknas med utgångspunkt från den tid, då bestridandet skedde.
Har utmätning följt å ansökningen, lärer gäldenären därigenom få anses
ånyo erinrad om skulden, öfverexekutors åtgärd att förse ansökningen
med bevis, att densamma lämnats obestridd eller att jäf gjorts allenast i
fråga om handräckningskostnaden, synes i förevarande afseende vara att
likställa med fordringens fastställande genom dom eller utslag, hvarom i
förordningens 4 §, första punkten, förmäles; och torde ett stadgande i
sådan riktning böra fogas till nämnda paragraf.

Redan i högsta domstolen framlades förslag till lag om handräckning
för fordrans utfående samt till lag . om ändrad lydelse af 14 §
utsökningslagen, byggda på de principer, jag förut utvecklat; och inom
justitiedepartementet har uppgjorts förslag till lag om ändrad lydelse af
4 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.
»

De af föredragande departementschefen sålunda anmälda lagförslagen
hafva därefter varit i grundlagsenlig ordning för granskning öfverlämnade
till högsta domstolen. Med anledning af de i högsta domstolen
uttalade betänkligheter mot de föreslagna ändringarna i utsökningslagen
och i lagen om tioårig preskription och om årsstämning hafva nämnda
ändringsförslag icke blifvit af Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagda. Beträffande
förslaget till lag om handräckning för fordrans. utfående hafva
uti högsta domstolen gjorda erinringar föranlcdt, att vissa jämkningar
vidtagits i detsamma, innan det genom förevarande proposition underställts
Riksdagens pröfning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

11

Vid granskning af lagförslaget har utskottet icke funnit något att
däremot i sak erinra. Emellertid har utskottet, i fråga om den i 7
§ af förslaget intagna föreskrift att å det hos öfverexekutor kvarliggande
exemplar af ansökningen skall tecknas »ej mindre föreläggandet än ock
bevis att ansökningen lämnats obestridd», ansett sig höra, till förekommande
af misstolkning i fråga om lösen och stämpelbeläggning, framhålla,
att denna föreskrift, på sätt jämväl föredragande departementschefen i sitt
ofvan återgifna yttrande vid anmälan af lagförslaget i statsrådet antydt,
är så att förstå, att ifrågavarande påteckning skall affattas i allenast ett
bevis. Någon redaktionell förändring af §:n har utskottet dock ej ansett
erforderlig.

Utskottet hemställer alltså,

att ifrågavarande proposition må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 14 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Zetterstrand har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet, och herr Widén, att han icke
deltagit i den slutliga handläggningen däraf.