Lagutskottets Utlåtande N:o 26

Utlåtande 1905:LU26

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

1

N:o 26.

Ank. till Riksd. kansli den 7 mars 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
rörande ändring af 11 § lagen angående sparbanker.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en
inom nämnda kammare af herr Jönsson i Färeköp väckt motion, n:o 54,
af följande lydelse:

»Lag angående sparbanker den 29 juli 1892 § 11 stadgar bland
annat: Lämnas lån mot borgen eller pant af skuldebref med borgen,
skall, där icke gäldenären utfäster sig att inom tre månader återgälda
lånet, sparbankens styrelse förbehålla sig rätt att, om den så finner nödigt,
uppsäga detsamma till återbetalning inom tre månader.

Utöfver^ tio år må icke lån, hvarom nu är sagd!, utestå; skolande
å lån af ifrågavarande beskaffenhet, som utestår längre tid än ett år, afbetalning
årligen göras med belopp, som i förhållande till den tid, för
hvilken lånet beviljats, blifvit i skuldebrefvet bestämdt, där icke styrelsen
begagnat sin^ rätt att uppsäga lånet till betalning på en gång. Så länge
länet k värst ar, skall styrelsen årligen underkasta detsamma förnyad
profning.

Denna lagbestämmelse har lämnat rum för Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
ombud att göra anmärkning mot det, att stående lån af sparbank
beviljats mot förbindelse med säkerhet af borgen och inteckningar
öfverskridande hälften af taxeringsvärdet å de fastigheter, hvari inteckningarna
meddelats, oaktadt sparbanksstyrelsen vid noggrann ompröfning

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 7 Samt. 22 Höft. (N:is 26 och 27J. 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

funnit säkerheten betryggande, hvadan inga skäl förelåge att använda sin
rätt att uppsäga lånet till betalning på en gång, så mycket mindre, då
ingen förlust för banken visats å dylika lån.

Af den utbredning sparbanksrörelsen tagit å vissa orter på landet
framgår tydligtvis, att berörda lånesätt, att få stående lån med säkerhet i
jordbruksfastighet utöfver halfva taxeringsvärdet då inteckningarna jämväl
förses med borgen, må anses vara af ingripande värde för mindre
jordbrukare. Låntagare vända sig naturligtvis till närmaste bank i landsorten,
där styrelsen också har nära kännedom om erbjudna säkerhetens
beskaffenhet.

Då dylika säkerheter — inteckningar öfver halfva taxeringsvärdet,
förstärkta med borgen — äro för sparbankerna lätta att åtkomma, hvilket
däremot icke är fallet med inteckningar liggande under halfva taxeringsvärdet,
skulle det för sparbankerna innebära eu afgjord fördel, om möjligheten
för dem underlättades att i dylika säkerheter placera en del af
sina kapital.

För småbrukare är det af vikt att kunna förbättra sina hemman,
men icke allom gifvet att kunna amortera nämnvärdt på närmaste tiden,
utan de måste till en tid anlita stående lån och såsom hypotek använda
inteckning utöfver halfva taxeringsvärdet. Därför är det en fördel jämväl
för jordbruket och dess idkare, om genom eu väl afvägd anordning tillfälle
lämnas för behöfvande låntagare i orten att på ett sundt sätt under
skäliga villkor erhålla lån af tillgängliga medel och dymedelst undgå nödvändigheten
att annars anlita de enskilda bankerna i städerna med korta
papper och det för småfolket till ruin ledande växelsystemet, Och må
det för sparbank vara af vikt att begagna tillfälle till utlåning, då pröfvad
säkerhet erbjudes, hellre än att insätta medlen på deposition mot lägre
ränta i enskild bank.

Med hänsyn härtill må det vara rimligt, att lagstiftningen i möjlig
mån underlättar låneförhållandena för nuvarande innehafvare af egna hem,
då detta kan åstadkommas utan någons uppoffring, och enär sistlidne Riksdag
visade ett så behjärtansvärdt tillmötesgående vid förslag till bildandet
af nya egna hem som att lämna stående lån intill 5/6 af hela värdet, så må
det icke vara mer än följdriktigt, att sparbank må bevilja stående lån
mot en pröfvad säkerhet af inteckning inom taxeringsvärdet, då därjämte
finnes borgen, helst som sparbanksstyrelsen har uppsägningsrätt i eventuella
fall.

Af hvad sålunda anförts, vågar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande åt förslag till
sådan ändring af § 11 mom. 3 i gällande lag angående sparbanker, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

3

lån mot säkerhet af borgen jämte inteckningar inom taxeringsvärdet icke
inbegripas under de lån, som inom 10 år måste vara inbetalda.»

Sparbankernas hufvudsakliga uppgift är att befordra kapitalbildning
och ekonomisk förtänksamhet genom att till förräntande mottaga penningar
och genom räntans läggande till hufvudstolen dem ytterligare förkofra,
och sparbankernas verksamhet för detta syfte är särskildt inriktad
på de mindre bemedlade samhällsklasserna och således på personer, hvilka
i regeln torde vara föga skickade att själfständigt pröfva och bedöma eu
penninginrättnings soliditet. Med stor, nästan obegränsad tillit anförtro
dessa sina ofta med möda och försakelse sparade medel åt sparbankerna,
hvilka äro dem kända såsom filantropiska inrättningar, stiftade och ledda
i oegennyttigt syfte. Till skydd för dessa insättare och med hänsyn till
den stora sociala och ekonomiska betydelsen af kapitalbildning hos befolkningens
breda lager har lagstiftningen omgärdat sparbankernas verksamhet
med tryggande föreskrifter, rörande dels villkoren för sparbanks inrättande,
dels ledarnes ansvarighet, dels kontrollen och dels äfven grunderna för
sjUlfva förvaltningen. En bland bestämmelserna af sistnämnda art är den
af motionären återgifva, i 11 § 3 stycket lagen angående sparbanker intagna
föreskrift om lån mot borgen eller mot pant af skuldebref med
borgen.

Jämte syftet att bereda tillfälle till en säker placering af de små
besparingarna hafva sparbankerna emellertid att fylla ett viktigt ändamål,
hvilket hänför sig till deras utlåningsrörelse, nämligen att tillfredsställa
behofvet af kredit på rimliga och lämpliga villkor för vissa låntagare,
hufvudsakligen bland de mindre jordbrukarne och andra smärre näringsidkare.
Men detta ändamål, om än så viktigt, särskildt i vissa orter, där
folket vant sig att få sina flesta lånebehof tillfredsställda af sparbankerna,
är dock det förra underordnadt och får alltså tillgodoses endast i den
mån sådant kan ske utan förryckande af sparbankernas verksamhet för
hufvudsyftet.

Från denna synpunkt skall det af motionären framställda förslaget
pröfvas, och så bedömdt, har det icke vunnit anslutning från utskottets
sida.

Motionärens framställning synes vara grundad hufvudsakligen å hans
intresse för att småbrukarne måtte erhålla efter deras villkor bättre anpassade
kreditförhållanden. Med allt erkännande af det b ehj ärt an svärda i
denna önskan, måste dock utskottet bestämdt häfda, att densamma bör
främjas genom andra medel än det af motionären anvisade, hvars begag -

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

nande icke synes utskottet fullt förenligt med nödig omtanke om insättarnes
säkerhet.

Det torde vara så allmänt insedt och erkändt, att realsäkerhet har för
långifvaren åtskilliga företräden framför namnsäkerhet, att detta förhållande
med dess grunder ej behöfver här närmare utvecklas, helst motionären
ej haft något att i motsatt riktning anföra. Utskottet vill blott erinra,
hurusom den i sparbanksrörelsen utan all jämförelse viktigaste realsäkerheten,
nämligen penninginteckning i fastighet, på grund af dels fast egendoms
natur och dels det sätt, hvarpå inteckningsväsendet är ordnadt, med
flera förhållanden är till sitt medelvärde för eu längre tid lättare bestämbar
än namnsäkerhet, hvars värdeskiftningar, i följd af löftesmannens handlingsfrihet
i ekonomiskt afseende samt förgängligheten af hans ofta för
kreditens omfattning bestämmande arbetskraft, icke kunna inom några
gränser fixeras. Med beaktande af den åtskillnad, som i detta afseende
finnes mellan real- och namnsäkerhet, har lagstiftaren genom det af motionären
anförda stadgande velat påtvinga borgenslånen en däraf betingad
större rörlighet. Längre dylika lån än tre månaders skola från sparbankens
sida vara upjjsägbara till återbetalning inom nämnda tid, och af lån,
som utestå öfver ett år, skall, enligt för hvarje fall i skuldebrefvet bestämda
grunder, ske årlig afbetalning med belopp, beroende å lånets löpetid,
och får denna ej sättas längre än tio år. Så länge lånet kvarstår,
skall sparbanken årligen underkasta detsamma förnyad granskning.

Motionären har nu ifrågasatt sådan ändring af sparbankslagen, att
lån mot säkerhet af borgen jämte inteckningar inom taxeringsvärdet icke
skulle vara inbegripna under de lån, som inom tio år måste varda inbetalda.
Hans hemställan hänför sig ej tydligt till annan bestämmelse
än den om löpetidens längd, men då lian såsom skäl för sitt förslag anför
bland annat, att det icke är allom gifvet att kunna amortera nämnvärdt
på närmaste tiden utan att vissa låntagare för eu tid måste anlita stående
lån, vill det synas, som om han ville i än vidare mån, än ordalagen i
hans hemställan behöfva föranleda, utesluta de om borgenslån gifna bestämmelser
från tillämpning på de lån, hvarom motionen handlar, nämligen
sådana mot säkerhet af borgen jämte inteckning.

Enligt utskottets åsikt böra —- åtminstone i penningrörelse, i hvilken
man skall hafva långifvarens säkerhet så klart för ögonen som vid sparbanlcsrörelse
är af nöden — dylika lån icke i något afseende vara undantagna
från de regler, som gälla borgenslån. Till stöd för denna åsikt vill
utskottet framhäfva det förhållandet, att i hvarje fall, då lämnad inteckningssäkerhet
behöfver förstärkas med borgen, långifvarens risk för en
del åt lånet är betäckt allenast genom sistnämnda säkerhet. Och utskottet

Lagulsfcottsts Utlåtande N:o 26 ,

5

vill vidare fästa uppmärksamheten därå, att den del af lånet, i fråga om
hvilken borgenären således är hänvisad till endast namnsäkerhet, ingalunda
blifvit genom motionärens förslag begränsad till små proportioner. Genom
skogshyggen in. in. kan en fastighets värde inom kort tid betydligt reduceras;
och i många fall torde endast inteckningar under halfva taxeringsvärdet
— om ens dessa — lämna fullgod säkerhet. I dylika fall skulle
alltså vid tillämpning af motionärens förslag kunna inträffa, att lån, för
hvilkas halfva belopp ej funnes annan betryggande säkerhet än borgen,
likväl behandlades såsom lån mot inteckningssäkerhet.

Till sist vill utskottet erinra om ett förhållande, som vid bedömande
af motionärens förslag ej bör förbises, nämligen att sparbankerna enligt
gällande lag i allmänhet äga att fritt pröfva inteckningssäkerhéts godhet.
Det erfordras således ej, att en i och för sig god inteckningssäkerhet förstärkes
genom borgen allenast, emedan inteckningen ligger öfver viss del
af taxeringsvärdet.

På grund af hvad sålunda anförts, får lagutskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 7 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGG ER.

Herrar Hedenstierna, Bandqvist, F. Andersson, A. Olsson och Wiklund
hafva begärt få antecknad!, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
. utskottet.