Lagutskottets Utlåtande N:o 26

Utlåtande 1904:LU26

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

1

iV;o 26*.

Ank. till Riksd. kansli den 3 mara 1904, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående inskränkning
i ägostyckningsförfarandets tillämpning.

Lagutskottet har till behandling fatt emottaga två särskilda, vid
innevarande riksdag afgifna motioner, åsyftande inskränkning i ägostyckningsförfarandets
tillämpning.

I den ena af dessa motioner, n:o 34 inom Första Kammaren, har
herr Hedborg, med instämmande af herr Hägglund, anfört:

»Vid förra årets riksdag väcktes i Andra Kammaren motioner dels
af herr D. Persson i Tällberg m. fl. om antagande för viss tid af lag
angående förbud i vissa fall för bolag och förening af ekonomisk verksamhet
att förvärfva fast egendom, dels af herr O. Emthén om inskränkning
i ägostyckningsförfarandet. Dessa motioner voro ett par af de
många uttrycken för farhågor, att skogsbolagsväldet skulle i Norrland
alldeles förkväfva jordbruket. Dessa farhågor delas af största delen af
Norrlands befolkning och för öfrigt af dem, som känna verkliga förhållandena
därstädes. Motionerna blefvo — sedan lagutskottet hemställt,
att de icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda — af
Riksdagens Andra Kammare bifallna, men af Första Kammaren afslagna.
Jag anser, att ämnets vikt påfordrar dess återupptagande af Riksdagen.

Ett stadgande i lagen om hemmansklyfning, ägostyckning m. m.

Bill. Ull Riksd. Prof. 1904. 7 Samt. 20 Raft. (N:o 26.) ’ ]

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

den 27 juni 1896 tyckes vara alldeles särskild! ägnadt att uppmuntra
bolagen i Norrland att inköpa hemman för att lägga dessas skogsmarker
till bolagens redan förut stora skogskomplex och därigenom förhindra
eller i det längsta undanskjuta uppodlandet af de å skogsmarken
befintliga, odlingsbara områden.

Det är å 1 mom. i 2 § af nämnda lag jag syftar.

Med användning af stadgandet i detta moment hafva bolagen
företagit sig att systematiskt skilja hemmanens inägojord från skogsmarken
för att sedermera försälja inägojorden.

Vid af bolagen påkallade ägostyckningar går det i allmänhet så
till, att den odlade jorden utlägges till en eller flera lotter och att
bolaget behåller den lott, som utgöres af skogsmarken. De odlade
lotterna tilläggas antingen rätt till skogsfång efter utsyning och mulbete
under vissa år å någon mindre del af den af bolagen behållna
skogsmark eller numera i åtskilliga fall äganderätt till ett visst mycket
litet skogsområde.

Härigenom undandragas de odlingslägenheter, som ligga inom de
stora skogsmarkerna, odling, och den utveckling af jordbruket, som
skulle bidraga att göra Norrland till det s. k. framtidslandet, kommer
att alldeles hämmas.

Utvecklingen af jordbruket har i Norrland i allmänhet tillgått
och tillgår fortfarande så, att, då ägaren af ett hemman känt sig oförmögen
att längre sköta detsamma eller dör, hemmanet i regel delats
mellan barnen eller andra arfvingar, hvilka i de lotter, de bekommit,
fått såväl odlad som odlingsbar mark samt skog.

För att arfvingarna, sedan de blifvit uppväxta och bildat egna
hushåll, skulle kunna bärga sig på de resp. lotterna, hafva de måst
uppodla en del af den dem tillfallna odlingsbara marken.

På detta sätt har ett hemman, på hvilket förr endast en familj
varit besutten, efter delningen, tack vare de odlingsbara lägenheterna,
snart genom uppodling kunnat lämna föda åt flera hushåll.

Klart är, att den hemmansägare — särskild! i Norrland — som
måste vädja till andra för att hafva tillgång till skog för husbehof,
måste känna sig betydligt beroende. Så blir fallet, då bonden endast
har rätt till husbehofsskog efter utsyning. För hvarje gång någonting
för gården behöfves, måste han vända sig till ägaren af skogsmarken
och nöja sig med hvad denne låter utsyna. I en högst osjälfständig
och besvärlig ställning måste ägaren af inägojorden sålunda komma.
Han blir ingen äkta telning af vår själfständiga bondestam.

Lagutskottets Utlåtande N:u 26. °

Finge däremot den, som förvärfvade sig inägolotten af hemmanet,
så stor skogsmark med äganderätt, att han där kunde hafva tillgång
till skog och mulbete för husbehof, blefve visserligen icke hans själfständighet
uti ifrågavarande afseende äfventyrad. Men, såsom ofvan
sagts, någon utveckling af de odlingslägenheter, som före bolagets
inköp tillhört hemmanet och därefter kommit inom skogsägarens skogsområde,
vore ej att tänka på. _ ....

Då lagutskottet förra året afslog motionen angående inskränkning
i ägostyckningsförfarandets tillämpning, anförde utskottet såsom motiv
för afslaget bland annat följande: »i hufvudsak äro emellertid stadgandena
om ägostyckning enligt utskottets uppfattning byggda på riktiga
grunder, och utskottet kan därför icke tillstyrka, att desamma för vissa
landsdelar skulle sättas ur tillämpning. Befolkningen därstädes skulle
härigenom komma i eu ganska ogynnsam ställning. Möjligheten att
vinna ägostyckning skulle vara utesluten äfven för sadana fall, da detta
förfarande innebure otvifvelaktig a fördelar, och jordafsöndringsförfarandet,
''till hvilket man i stället oftast vore hänvisad, är på grund af de förändringar,
bestämmelserna därom till någon de! undergingo i sammanhang
med ägostyckningens införande, numera icke alltid så användbart
som dessförinnan.»

De i utskottets motiv särskildt åsyftade fall torde icke hafva
afseende på andra ägostyckningar än sådana, hvarigenom viss till gränserna
bestämd ägovidd afses att utläggas till tomter invid stad, järnvägsstation,
hamnplats eller eljest enligt fastställd plan.

I dylikt fall kan ju ägostyckningsinstitutet äga sin stora betydelse
och bör för dessa fall ''bibehållas äfven hvad Norrland beträffar.

Inom Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län ha följande antal ägostyckningar verkställts, nämligen:
under år 1900 605, 1901 737 och 1902 986. För 1903 finnes ännu
icke tillgänglig någon fullständig statistik, men enligt hvad jag varit i
tillfälle att inhämta från domarnes uppgifter rörande sex norrländska
domsagor, hafva endast i dessa under år 1903 öfver 430 ägostyckningar
ägt rum.

Sålunda blir för hvarje år antalet ägostyckningar allt större, och
under det att under år 1900 i hela riket 177,111 hektar ägostyckats,
så ägostyckades under år 1902 449,665 hektar, af hvilka den ojämförligt
största delen faller på nyss uppräknade fem län. Dessa siffror
visa, med hvilken oerhörd intensitet för jordbruk lämplig mark på angifvet
sätt inom nämnda fem län undandrages sitt ändamål för att bindas
vid skogsmarken. I de flesta fall äro ägostyckningarna i de ofvan

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

ofvan uppräknade fem norrländska länen sådana, som verkställts enligt
§ 2 i ofvan åsyftade lag.

På grund af hvad jag anfört och med hänvisning till hvad i här
ofvan åberopade motioner vid förra riksdagen anförts, vågar jag vördsammast
hemställa, att Riksdagen ville för sin del antaga följande lag
angående inskränkning i ägostyckningsförfarandets tillämning:

Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896 stadgar i afseende å
ägostyckning tills vidare ej skall äga tillämpning inom Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands och Gäfleborgs län i annat
fall, än att med ägostyckningen afses, att viss till gränserna bestämd
ägovidd skall utläggas till tomter invid stad, municipalsamhälle, järnvägsstation,
hamnplats eller eljest enligt af Kungl. Maj:t faställd plan.

Denna lag skall gälla tills vidare intill 1907.»

Den andra af berörda motioner har afgifvits under n:o 78 inom
Andra Kammaren af herr O. Emtlién och är af följande lydelse:

»Den af mig m. fl. vid riksdagen 1903 väckta motionen om inskränkning
af ägostyckningsförfarandet ernådde icke Riksdagens bifall.
Icke desto mindre vågar jag ånyo till Riksdagens bepröfvande frambära
enahanda motion, viss som jag är, att de massvis pågående och allt
mer och mer ökade ägostyckningarna i Norrland skola komma att högst
betydligt hämma jordbruksnäringen samt slutligen leda därhän, att den
själfägande och själfständiga bondeklassen ganska snart skall komma
att sammansmälta till en obetydlighet, om icke en kraftig hjälp af de
lagstiftande myndigheterna skyndsammast lämnas. Jag tror — på grund
af verkställda undersökningar och gjorda iakttagelser — mig icke öfverdrifva,
då jag här påstår, att om ägostyckningarna i Norrland få i
femton år till fortgå på sätt, som de under de senaste fem åren därstädes
ägt rum — i afl synnerhet uti skogssocknarna i de nordligaste
länen — så kommer helt säkert inom en icke alltför lång framtid större
delen af vår jordbrukande befolkning i Norrland att uteslutande vara
hänvisad till den utkomst, som den odlade jorden kan lämna — till och
med de för norrlänningen så betydelsefulla »skogslotterna» komma att
ingå i den egentliga skogsmarken och tillhöra skogägaren (bolagen).
Då emellertid jordbruket i Norrland i stort sedt icke ensamt kan föda
sin man — framför allt om jordbrukaren är nödgad att köpa sitt hus -

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

behofsvirke till vedbrand, och husbygge samt därjämte mulbete för
sina kreatur — är det, enligt min förmening, af högsta vikt, att lagarna
lägga hinder i vägen för en åtgärd, hvarigenom jordbrukarens ställning
så allvarligt äfventyras.

Jag får därför, under åberopande af och hänvisande till den motivering,
som jag haft för min ofvan åberopade motion år 1903 n:o 91,
vördsammast hemställa, att Riksdagen ville för sin del antaga följande
lag angående inskränkning i ägostyckningsförfarandets tillämpning:

Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning, ägostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896 stadgar i afseende å
ägostyckning ej skall äga tillämpning å bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet tillhörigt hemman inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Jämtlands eller Gäfleborgs län; dock skola redan påbörjade
ägostyckningar i enlighet med lagen fullföljas.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1 september 1907.»

I sistnämnda motion hafva herrar P. Hörnsten, J. E. Granlund och
J. Andersson i Baggböle instämt.

Föreliggande båda motioner utgå från det af erfarenheten vitsordade
förhållandet, att tillämpningen af det genom lagen den 27 juni
1896 införda ägostyckningsförfarandet, hvad Norrland vidkommer, i allmänhet
visat sig, i strid med det syfte, ägostyckningsinstitutet afsett att
främja, innebära en alltjämt växande fara för beståndet och utvecklingen
af en själfständig, jordbruksidkande befolkning. I detta afseende har
med styrka framhållits, hurusom styckningen särskildt af trävarubolagens
hemman i mycket stor utsträckning tillgår på det sätt, att själfva
inägojorden frånskiljes utan att tillförsäkras för framtiden nödig skog
och andra skogsrättigheter. Häraf blir den nödvändiga följden, att
de jordbruk, som sålunda uppstå, komma att föra en lynande tillvaro,
då erfarenheten ådagalagt, att jordbruksnäring i Norrland i regel
ej kan med framgång bedrifvas utan tillgång till behöflig skog och
erforderligt mulbete. Jämväl förorsakas därigenom, såsom herr Hedborg
särskildt framhållit, att den till odling användbara och lämpliga delen
af nuvarande skogsmarker icke kommer att för sådant ändamål tagas i
anspråk utan allt fortfarande kommer att begagnas till uteslutande

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

skogsbruk. Att de sålunda berörda förhållandena äro förtjänta af det
allvarligaste beaktande, måste efter utskottets mening anses oförnekligt.
Såsom motionärerna anfört, hafva i Norrland ägostyckningar till stort
antal och betydande omfattning redan ägt rum under åsidosättande af
jordbruksnäringens viktiga intressen, och fara föreligger, därest förhållandena
ostörda fortgå i samma riktning, att jordbruksnäringen i
denna del af landet kan komma i största betryck. För att förebygga
detta äro kraftiga och snara åtgärder af nöden. Motionärernas förslag
åsyfta ej någon positiv lösning af det vidtgående spörsmålet, huruledes
förbättrade förhållanden i antydda hänseende må kunna åvägabringas,
utan allenast att bereda rådrum för ett allsidigt öfvervägande angående
bästa sättet härför. Särskilt synas motionärerna hafva afsett att förhindra
tillväxten af de förefintliga missförhållandena, intill dess den
s. k. Norrlandskommittén afslutat sina arbeten och dess förslag i ämnet
hunnit underkastas statsmakternas pröfning. För sådant ändamål har i
båda motionerna ifrågasatts att tillsvidare intill viss tid suspendera ägostyckningslagens
tillämpning för de fem norrländska länen.

I fråga om detaljerna äro motionärernas förslag emellertid ej fullt
öfverensstämmande. Medan herr Emthén föreslagit, att ägostyckningslagens
tillämpning skulle upphöra allenast för hemman, tillhöriga bolag
eller förening för ekonomisk verksamhet, har herr Hedborg velat utsträcka
ägostyckningslagens suspenderande till alla hemman i Norrland,
vare sig de tillhöra bolag eller ej. Å andra sidan innebär herr Hedborgs
förslag gent emot herr Emthéns en begränsning så till vida, att enligt
det förstnämnda ägostyckningen allt fortfarande skulle äga tillämpning
i de fall, då viss till gränserna bestämd ägovidd skulle utläggas till
tomter invid stad, municipalsamhälle, järnvägsstation, hamnplats eller
eljest enligt af Kungl. Maj:t fastställd plan. Slutligen förefinnes skiljaktighet
mellan motionärernas förslag därutinnan, att herr Emthén ifrågasätter
meddelande af bestämmelse, att ägostyckningslagens bringande ur
tillämpning icke skall hafva någon inverkan på redan påbörjade ägostyckningar,
medan herr Hedborg i sitt förslag ej inrymt något motsvarande
stadgande; hvarjämte tiden för ägostyckningslagens suspenderande
satts olika i förslagen, enligt herr Hedborgs »intill 1907» och
enligt herr Emthéns förslag »intill den 1 september 1907.»

Förslag af i hufvudsak samma innebörd som de nu föreliggande
hafva förut, så väl 1901 som 1903, varit föremål för Riksdagens pröfning.
Desamma, som därvid afstyrkts af lagutskottet, hafva emellertid
ej föranledt någon Riksdagens åtgärd.

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Utskottet, som ansett, de i motionerna berörda förhållandena utgöra
fullgiltig anledning till vidtagande af åtgärd i det i motionerna
föreslagna syfte, har vid öfvervägande, huruledes och i hvilken omfattning
det tilltänkta suspenderandet af ägostyckningslagen lämpligast bör
åvägabringas, funnit sig ej kunna helt ansluta sig till någotdera af
motionärernas förslag. I afseende å spörsmålet, huruvida ägostyckningslagen
borde, på sätt herr Emthén ifrågasatt, suspenderas allenast ifråga
om hemman, som tillhöra bolag eller förening för ekonomisk verksamhet,
eller huruvida detta suspenderande borde utsträckas att afse alla
hemman, har utskottet sålunda funnit sistnämnda åtgärd böra föredragas,
då äfven i sammanhang med försäljning af bondehemman till sågverksintressenter
ägostyckningar i stor utsträckning företagas på det sätt
motionärerna angifvit. Utskottet har äfvenledes funnit herr Hedborgs
förslag att bibehålla ägostyckningslagens tillämpning för utläggande
af tomter invid stad och liknande platser vara att förorda framför
herr Emthéns förslag att äfven för detta fall suspendera ägostyckningslagen.
Utskottet har härvid bestämts af den synpunkten, att ägostyckning
i sistnämnda fall icke kan beräknas i någon mån motverka ändamålet
med den nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärden. Att, såsom herr
Emthén föreslagit, redan påbörjade ägostyckningar skola, utan hinder
af ägostyckningslagens suspenderande, fortsättas och afslutas i enlighet
med nämnda lag, synes utskottet utgöra allenast en konsekvens af
den allmänna principen, att civillag ej bör hafva retroaktiv verkan.
Hvad till sist angår tiden, under hvilken ägostyckningslagen för Norrland
bör bringas ur tillämpning, anser sig utskottet böra härutinnan
förorda herr Emthéns förelag, då därigenom vinnes ökad sannolikhet,
att de lagförslag, som med anledning af den s. k. Norrlandskommitténs
blifvande utlåtande kunna förväntas, skola hinna slutligen behandlas,
innan tiden för ägostyckningslagens suspenderande utlupit.

Slutligen vill utskottet, för att bemöta de betänkligheter, som tilläfventyrs
kunna framställas emot en provisorisk lagstiftning af ifrågasatt
art, erinra, att en dylik lagstiftning icke innebär någon nyhet inom vårt
rättsområde. Sålunda har, såsom bekant, genom lag af den 6 juni 1902,
hvars tillämpning sedermera utsträckts till den 15 maj innevarande år,
förbud för viss tid meddelats mot inmutning annat än för kronans räkning
å kronojord, som ej under ständig besittningsrätt innehafves eller
är till boställe anslagen.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får utskottet alltså
hemställa,

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

att Riksdagen, i anledning af herrar Hedborgs
och Emthéns förevarande motioner, ville för sin del
antaga följande

Lag

angående inskränkning i ägostyckningsförfarandets tilllämpning.

Härigenom förordnas, att hvad lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den
27 juni 1896 stadgar i afseende å ägostyckning ej
skall äga tillämpning inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Jämtlands och Gäfleborgs län i annat
fall, än att med ägostyckningen afses, att viss till
gränserna bestämd ägovidd skall utläggas till tomter
invid stad, municipalsamhälle, järnvägsstation, hamnplats
eller eljest enligt af Kungl.Maj:t fastställd plan;
dock skola redan påbörjade ägostyckningar i enlighet
med lagen fullföljas.

Denna lag skall gälla tills vidare intill den 1
september 1907.

Stockholm den 3 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Leman, Uppström och Waldenström, hvilka
ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till förevarande motioner.

Herrar Hedenstierna, Bandqvist, F. Andersson och Wiklund hafva
begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EPTERTR. TRYCKERI, 1904.