Lagutskottets Utlåtande N:o 26

Utlåtande 1889:LU26

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

1

N:o 26.

Auk. till Eiksd. kansli den 9 mars 1889 kl. 12 m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af § 28 i förordningen om urarfvagörelse m. m. den 18
september 1862.

I § 28 af förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och
om urarfvagörelse, så ock angående undansättande af egendom i död
makes bo den 18 september 1862 stadgas:

»Sterbhusdelegare, som afträdd egendom tillträdt efter hvad i 6
och 10 §§ sägs, vare ej pligtig att för den egendom göra reda för andra
sterbhusdelegare än dem, som voro omyndiga den tid, då egendomen tillträddes,
eller af laga förfall hindrade att före nämnda tid sin rätt bevaka;
testamentstagare, som fått sig tillagd viss egendom eller visst
belopp i penningar, så ock efterlefvande make, som till undansättande
af egendom berättigad är, hafve dock emot den, som tillträdde, samma
rätt, som de emot sterbhuset egt, om boet ej afträdt blifvit. Yppas,
efter sådant egendomstillträde, någon förut okänd tillgång, deri njuta
alla sterbhusdelegare laga rätt.»

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr A. G. Jönsson i Mårarp afgifven motion, n:o
63, hvari föreslås att anförda § måtte erhålla följande ändrade lydelse:

»Sterbhusdelegare, som afträdd egendom tillträdt efter hvad i
6 och 10 §§ sägs, vare ej pligtige att till någon af de i sterbhuset arfsberättigade
redogöra. Yppas efter sådan egendoms tillträde någon förut
okänd tillgång, deri njute alla sterbhusdelegare lika rätt.»

Till stöd för sitt förslag åberopar motionären hvad han andragit
i en år 1887 afgifven motion (1887 A: n:o 27 bland motioner i Andra
Kammaren), hvilken i följd af Riksdagens upplösning icke blef af kamrarne
slutligen behandlad. I sistnämnda motion anfördes:

Bih. till Biksd. Prof. 1889. 7 Sami. 16 Käft.

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

»Enligt denna paragraf befrias den, som afträdd egendom tillträdt,
från skyldighet att för den samma göra reda till andra än de, som voro
omyndige den tid egendomen tillträddes eller af laga skäl hindrade att
före nämnda tid sin rätt bevaka, testamentstagare och efterlefvande
make; men hela urarfvalagen talar ej ett ord om tiden eller sättet för
den redovisning, som åligger tillträdaren. Det kan vara med hans fördel
förenligt att i all sin tid ega och bruka den öfvertagna egendomen
och i de flesta fall är detta enda utvägen att undgå alltför stor förlust
på affären. Då det endast är fråga om att skydda omyndige samt förmyndare
från framtida kraf, ligger i sakens natur att någon redovisning
för sålunda afträdd egendom ej kan ifrågakomma, helst som den sterbhusdelegare,
hvilken iklädt sig boets gäld, icke har anspråk på. någon
godtgörelse för möjligen uppkommande förlust af meddelegarne i sterbhuset.
Då nu alla andra realisationssätt ovilkorligen medföra större
omkostnader och deraf följande förluster för borgenärerna i gäldbundet
bo, torde allt ordande om redovisning böra afskaffas, så att en driftig
och förslagen sterbhusdelegare må våga öfvertaga egendomen med
dess skulder och sålunda förhindra, att egendomen uppfrätes af en
långsam och dyr konkurs. Om tillträdaren gör vinst ellerförlust, är ju
detta hans ensak och mest beroende af hans förmåga att sköta egendomen.

I en tid som denna, då konkurser höra till ordningen för dagen
och en mängd sterbhus äro en enda härfva af skulder, böra alla hinder
för en enkel och billig utredning undanrödjas.»

Hvad först angår den del af motionärens förslag, som afser uteslutande
ur paragrafen af bestämmelsen, att testamentstagare, som fått
sig tillagd viss egendom eller visst belopp i penningar, samt efterlefvande
make, som är berättigad till undan skiftande af egendom, ega
mot den, som tillträdde, samma rätt, som de emot sterbhuset egt, om
boet ej blifvit afträdt, så skulle, enligt lagutskottets tanke, en sådan
lagändring komma i strid med de grundsatser, på hvilka hela ifrågavarande
förordning är byggd. Desse rättsegares ställning gent emot
sterbhuset såsom en helhet synes nemligen vara att närmast jemföra
med en borgenärs; och deras rätt bör ej kunna förminskas derigenom,
att sterbhusets egendom en gång blifvit afträdd, men sedermera af en
sterbhusdelegare tillträdd. Motionären har icke heller anfört några
särskilda skäl för sitt förslag i denna del.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

Beträffande åter frågan om tillträdares redovisningsskyldighet i
förhållande till omyndige och frånvarande kan man vara mera tveksam,
huruvida nu gällande bestämmelser eller de af motionären föreslagna,
hvilka gälde före tillämpningen af 1862 års förordning, må ega företräde.

De komiterade, hvilka år 1859 afgåfvo förslag till konkurslag
samt förändrad lagstiftning i andra dermed sammanhang egande ämnen,
yttrade i fråga om den af dem föreslagna och sedermera af lagstiftaren
godkända § 28 i förordningen om urarfvagörelse:

»Då det ansetts nödigt bibehålla nu gällande lags stadgande derom,
att, i händelse en arfvinge gör sig urarfva, men annan arfvinge
bestrider egendomens afträdande, den senare eger rätt att egendomen
tillträda, har konseqvensen fordrat, att, såsom jemväl lagberedningen
föreslagit, utsträcka denna rätt äfven till andra sterbhusdelegare. Deremot
hafva komiterade funnit betänkligt att stadga ovilkorlig frihet från
redovisningsskyldighet för den sterbhusdelegare, som boet emottagit.
Erfarenheten har nemligen visat, att, då ifrågakomne rättighet blifvit
begagnad, det ofta varit i anledning deraf, att en förmyndare, af en
eller annan orsak, å de omyndigas vägnar afträdt egendomen, ehuru
den i sjelfva verket gifvit ett, kanske icke obetydligt öfverskott. Lockelserna
till ett sådant steg äro ock för förmyndaren stora. Underlåter
han afträda boet, och uppkommer brist, drabbar denna honom ensam,
hvaremot, om vinst eller behållning uppstår, denna tillfaller myndlingarna
allena, komiterade hafva derför i 28 § föreslagit stadgande, som
innefattar att redovisning af den, som boet emottagit, alltid skall ske
till de sterbhusdelegare, hvilka voro omyndiga den tid, då egendomen
afträddés. Samma rätt till redovisning har ock blifvit medgifven den
sterbhusdelegare, som af laga förfall var hindrad att förenämnda tid sin
rätt bevaka. Detta har ansetts nödigt, på det ej t. ex. tvenne närvarande
sterbhusdelegare må kunna genom en i otid tillstäld urarfvagörelse
beröfva en frånvarande allt arf.»

Sedan rikets ständer år 1860 för sin del antagit komiterades förslag,
och högsta domstolens utlåtande infordrats, erinrade, vid granskning
af förevarande paragraf, justitieråden Alexanderson och Cramér,
att, den här ifrågavarande, vanligen med uppoffring förenade, mellankomst
i gäldbundet bo, hvilken i allmänhet kunde antagas främja de rättegandes
ömsesidiga fördelar, skulle betydligen motverkas genom stadgande
af skyldighet att till omyndig och frånvarande sterbhusdelegare
redovisa för boet. Ett sådant undantag från regeln ansågo bemälde
justitieråd derför icke böra göras. Justitierådet Södergren biträdde denna
anmärkning, såvidt den afsåg redovisning till omyndig sterbhusdelegare,

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

hvars rätt vid boets afträdande varit af lagligen ansvarig förmyndare
bevakad.

Vid ärendets föredragning i statsrådet yttrade dåvarande justitiestatsministern: »I

28 § uttalades den grundsats, att sterbhusdelegare, som afträdd
egendom tillträdt, är pligtig att för den egendom redovisa för sterbhusdelegare,
som voro omyndiga den tid, då egendomen tillträddes, eller
af laga förfall hindrade att före nämnde tid sin rätt bevaka. Högsta
domstolen synes i afseende å detta stadgande hafva varit ense om den
anmärkning, att någon skyldighet att visa redo för omyndig sterbhusdelegare
icke bort föreskrifvas. Det lärer dock icke kunna förnekas,
att lockelserna för en förmyndare att utan tvingande skäl göra sina
myndlingar urarfva äro större än för andra sterbhusdelegare. Försummar
han urarfvagörelse, och räcker ej egendomen till gäldens betalning,
åligger betalningsskyldighet honom personligen, hvaremot någon direkt
fördel af arfvets tillgodonjutande icke tillkommer honom. Och då den
ersättningstalan för en i otid verkstäld urarfvagörelse, som skulle emot
förmyndaren kunna anställas, sällan, med afseende å svårigheten att bevisa
myndlingarnes förlust, lärer kunna leda till ersättning för dessa,
synas mig tänkvärda skäl tala för den förmån, som genom ifrågavarande
stadgande blifvit omyndig sterbhusdelegare beredd.»

De skäl, som af komiterade och justitiestatsministern blifvit anförda
för den nu gällande bestämmelsen, synas lagutskottet vara af den
beskaffenhet, att de endast med en bestämd praktisk erfarenhet om
samma bestämmelses olämplighet kunna vederläggas. Någon sådan erfarenhet
har motionären icke åberopat, och lagutskottet känner ej heller
något fall, då olägenhet af ifrågavarande föreskrift bevisligen uppkommit.
öfver hufvud taget torde tillträde af afträdd egendom vara en
ganska sällan förekommande händelse.

Utskottet anser sig följaktligen böra hemställa,

att herr Jönssons förevarande motion icke må
vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 8 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Lagutskottets Utlåtande N:o 26. 5

Reservation

af herr Smedberg, som ansett att utskottet borde tillstyrka bifall
till motionen.

Herr Hasselrot har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

>

Bill. till RUcsd. Prof. 1S8.9. 7 Sami. 16 Häft.

2