Lagutskottets Utlåtande N:o 24

Utlåtande 1909:LU24

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

ffho 24m

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag om tillägg till
§ 7 i förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 maj 1855.

Lagutskottet kar till förberedande behandling förehaft en inom Första
Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, N:o 39, däri herr
Emil Kinander hemställt, att Riksdagen ville för sin del besluta följande
tillägg till § 7 i kungl. förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar:

»I den inventariebok, som sålunda upprättas vid den tidpunkt,
då köpmannen öppnar sin rörelse, äfvensom i den årliga balansräkningen
skola angifvas samtliga de borgens- och andra ansvarsförbindelser för andra,
i hvilka köpmannen häftar. Därest dessa skäligen kunna antagas ej skola
för hela sitt belopp återfalla å köpmannen, må förbindelsernas sammanlagda
belopp kunna upptagas inom linjen och i räkenskapen utföras endast
beloppet af den förlust, de kunna antagas medföra för köpmannen.»

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Under den senaste ekonomiska krisen här i landet har det visat
sig, att borgens- och andra ansvarsförbindelser förekommit i en utsträckning,
som måste betecknas såsom osund och oroväckande. Vid en öfverläggning
inom nationalekonomiska föreningen i Stockholm under december
1908 angående »revisionen af bolagslagstiftningen» bragtes berörda angelägenhet
ur tvenne synpunkter på tal. Dels framhöll nämligen bankinspektören
åtskilliga fall af missbruk vid ingående af kreditförbindelser
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 23 Höft. (N:o 24.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

å aktiebolags vägnar och uttalade såsom sin åsikt, att aktiebolags förbindelse
för ändamål, som vore för bolaget främmande, och hvilken ingåtts
under sådana förhållanden, att detta bort af kreditgifvaren inses, borde
vara ogiltig, där den ej grundades på af bolaget fattadt beslut; och dels
betonade bankofullmäktigen friherre Langenskiöld olägenheterna af den
svårighet, de kreditgifvande institutionerna hafva att skaffa sig en riktig
uppfattning af affärsmännens borgens- och ansvarsförbindelser.

Den förra frågan torde lämpligast blifva föremål för Riksdagens pröfning
i sammanhang med den reviderade aktiebolagslagstiftning, som i sin
tid lärer föreläggas Riksdagen.

Då den senare kan utan samband därmed närmare undersökas, tilllåter
jag mig påkalla Riksdagens uppmärksamhet för densamma, därvid i
hufvudsak följande de af friherre Langenskiöld vid ofvanberörda tillfälle
lämnade anvisningar.

Enligt kungl. förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar, § 1, åligger det enhvar, som gjort till sitt yrke
att i gross- eller minuthandel såsom näring idka eller att varor till försäljning
tillverka eller bearbeta, att föra ordentliga handelsböcker; och
skall samma lag vara för enkelt bolag, som blifvit infördt i handelsregistret,
så ock för aktiebolag, ändå att det ej idkar sådant yrke, som nu är sagdt.
I förevarande förordning angifves vidare omständligt, huru handelsböckerna
skola vara inrättade. Så bestämmes i § 4, att i en så kallad »dagbok»

skola antecknas dag efter dag, i den ordning de inträffat, alla överens kommelser,

företag och affärer, utan undantag, som köpmannen för egen
del eller för andras räkning enligt uppdrag afslutat och som med rörelse
äga samband, de fordringar och den gäld, som däraf eller annorledes tillkommit,
borgenärernas och gäldenärernas namn, de växlar eller andra
skuldförbindelser, som blifvit utgifna, till betalning godkända eller endosserade,
de borgensförbindelser, som blifvit ingångna, de kontanta penningebelopp,
som, på hvilken grund det må vara, för dagen influtit eller utgått,
och särskildt de varor till art, belopp och pris, som utborgade blifvit.
Vidare stadgar § 7: ''Inventariebok skall upprättas vid den tidpunkt, köpmannen
sin rörelse öppnar, och upptaga noggrann uppgift på allt hvad

han äger i fastighet, lösören och varulager, med därå påfördt värde, på

fordringar och gäld och på beloppet af hans kontanta penningar. Inom
de sex första månaderna hvarje år skall ock en balansräkning uppgöras,
utvisande de tillgångar, köpmannen vid nästförflutna rörelseårs utgång ägde,

Lagutskottets Utlåtande N:o 24. 3

och de gäldbelopp, för hvilka han då på en eller annan grund häftade; börande
denna balansräkning i sin ordning uti inventarieboken införas.’

Uppenbart lärer af här lämnade relation af 1855 års förordning
framgå, att lagstiftaren afsett, att den balansräkning, köpmannen skall
upprätta ej mindre vid den tidpunkt, då han börjar sin rörelse, utan ock
därefter årligen, skall vara sådan, att däraf kan bedömas köpmannens
ekonomiska ställning vid tiden för balansräkningens uppgörande. Med
den utveckling, affärsverksamheten numera tagit, har det blifvit allt vanligare,
att en köpman såsom utställare eller öfverlåtare af växlar eller såsom
löftesman är ansvarig för annans gäld. Vid sådant förhållande, och
då dylik ansvarighet för andras gäld ofta medför afsevärd förlust, lämnar
en balansräkning endast en ofullständig bild af köpmannens ställning, om
däri ej intagas de ansvarsförbindelser, som köpmannen åtagit sig, eller åtminstone
den förlust, som dessa ansvarsförbindelser kunna beräknas skola
medföra. Af föreskrifter i 1855 års förordning, särskilt bestämmelsen
att balansräkningen skall upptaga ''de gäldbelopp, för hvilka köpmannen
på en eller annan grund häftade’, vill det synas, att 1855 års åberopade
förordning afsett, att balansräkningen skulle angifva äfven beloppet af de
ansvarsförbindelser för andra, i hvilka köpmannen vid tiden för räkningens
uppgörande häftade. Otvifvelaktigt är emellertid, att förordningen ej allmänt
tolkas såsom innefattande föreskrift om dessa förbindelsers anmärkande
i balansräkningen. Det vill därför synas lämpligt, att förordningen
förtydligas.

Då gifvet är, att ansvar för annans gäld ofta ej medför någon förlust,
bör naturligtvis ej ansvarsförbindelsernas hela belopp afföras i räkenskapen
såsom köpmannens egen gäld, utan bör ansvarsförbindelsernas hela
belopp upptagas inom linjen och i räkenskapen afföras endast den förlust,
ansvarigheten anses komma att medföra.»

En granskning af de af motionären omförmälda stadganden i kungl.
förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj 1855
lärer, såsom motionären framhållit, visa, att en sådan tolkning af dessa
stadganden kunde låta sig försvaras, att den balansräkning, som det enligt
förordningen åligger en köpman att uppgöra, borde innehålla uppgift jämväl
om beloppet af de ansvarsförbindelser för andra, i hvilka köpmannen
häftar. Balansräkningen skall nämligen enligt förordningens 7 § utvisa
bland annat »de gäldebelopp, för hvilka köpmannen vid nästförflutna rörelseårs
utgång på eu eller annan grund häftade», och balansräkningen

Utskottets

yttrande.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

måste hafva förutsatts skola grundas bland annat på den i 4 § omförmälda
dagboken, i hvilken enligt samma paragraf skall antecknas »de
växlar och andra skuldförbindelser, som blifvit till betalning utgifna eller
endosserade, de borgensförbindelser, som blifvit ingångna» m. m. Nämnda
tolkning är emellertid, enligt hvad utskottet inhämtat, icke den vedertagna.

Då, såsom motionären påpekat, det blifvit allt vanligare, att en köpman
är ansvarig jämväl för annans gäld, och denna ansvarighet uppenbarligen
är af stor betydelse för ett riktigt bedömande af affärsmannens
ekonomiska ställning, är det klart, att den omständigheten, att anteckning
om dylik förbindelse ej sker i inventarieboken eller balansräkningen medför,
att dessa blifva behäftade med en viss ofullständighet och sålunda i
viss mån komma att förfela sitt ändamål. Å andra sidan måste beaktas,
att frågan, huruvida och i hvad mån ansvarsförbindelse för annan kan
komma att i framtiden medföra förlust eller icke, i de flesta fall ej låter
sig tillförlithgen beräknas. Det kan därför enligt utskottets mening icke
vara lämpligt att ålägga köpmannen utföra en sådan beräkning, b vilket
emellertid skulle ske, om, såsom motionären föreslagit, föreskrift meddelades,
att förbindelsen antingen skulle utföras i räkenskapen eller upptagas
inom linjen, beroende på, huruvida det skäligen kunde antagas eller ej,
att förbindelsen skulle helt eller delvis återfalla på köpmannen. Subjektiva
hänsyn skulle bär oftast blifva afgörande, och hvad den ene ansåge
sig böra upptaga såsom förlust skulle kanske af den andre ingalunda
räknas såsom sådan. Den, till förmån för hvilken förbindelsen
ingåtts, skulle ock häraf understundom kunna tillskyndas skada. Endast
i det fall att ansvarsförbindelsen, på grimd af föreliggande faktiska förhållanden,
är att anse såsom verklig gäld, gäller om densammas utförande
i räkenskapen detsamma som om gäld i allmänhet. Utskottet har af nu
anförda skäl endast såtillvida funnit sig kunna gå motionärens yrkande
till mötes, att utskottet ansett, att de af honom afsedda förbindelser böra
upptagas i inventarieboken och balansräkningen, men, i den mån de ej
böra hänföras till gäld, under alla förhållanden endast inom linjen
På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Biksdagen måtte för sin del besluta, att 7 §
i kungl. förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

7 §•

5

Inventariebok skall upprättas vid den tidpunkt
köpmannen sin rörelse öppnar, och upptaga noggrann
uppgift på allt hvad han äger i fastighet, lösören och
varulager, med därå påfördt värde, på fordringar och
gäld, och på beloppet af hans kontanta penningar.
Inom de sex första månaderna hvarje år skall ock en
balansräkning uppgöras, utvisande de tillgångar, köpmannen
vid nästförflutna rörelseårs utgång ägde, och
de gäldebelopp, för hvilka han då på en eller annan
grund häftade; börande denna balansräkning i sin ordning
uti inventarieboken införas.

I den inventariebok, som sålunda upprättas vid den
tidpunkt, då köpmannen öppnar sin rörelse, äfvensom i
den årliga balansräkningen skola inom linjen angifvas
samtliga de borgens- och öfriga ansvarsförbindelser förandra,
i hvilka köpmannen häftar, i den mån samma
förbindelser ej äro att hänföra till gäld, hvarom ofvan
nämnts.

Stockholm den 8 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bih. till Likså. Prof. 1909. 7 Sand. 23 Höft.

2