Lagutskottets utlåtande N:o 24

Utlåtande 1908:Lu24

Lagutskottets utlåtande N:o 24.

1

&

N:o 24.

An k. till Biksd. kansli den 28 februari 1908 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen angående förslag till lag om pantlånerörelse.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och till lagutskottet hänvisad
motion, n:r 155, har herr J. Kellgren, med instämmande af herrar S. H.
Kvarnzelius, Frithiof Söderbergh, J. M. Julilin och Gottfr. Thavenius, hemställt,
att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
sådant förslag till lag angående pantlånerörelsens ordnande i vårt land,
att denna rörelse må uteslutande handhafvas af kommunerna själfva och
icke som näringsfång få bedrifvas af enskilda personer eller bolag.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande.

»Den affärsverksamhet, som i vårt land bedrifves under namn af
pantlånerörelse och som i synnerhet i vissa stadssamhällen tagit en mycket
stor omfattning, har allt mer och mer dels på grund af det sätt, på
hvilket den af många bedrifves, samt dels och framför allt på grund af
sina i ekonomiskt och moraliskt afseende skadliga verkningar ådragit sig
en allt annat än smickrande uppmärksamhet.

Meningen med denna rörelse har utan tvifvel från början varit god,
ty det kan icke vara annat än godt, att tillfälle gifves den fattige att i
nödens stund mot en sådan säkerhet, som han kan lämna, erhålla ett tillfälligt
lån, hvilket under sådana omständigheter kan blifva honom till
verklig nytta och hjälp ur den tillfälliga nöden. Men om detta än varit
den ursprungliga meningen med ifrågavarande rörelse, så är det nu mera
icke så. Minst af allt söka pantlånerörelsens idkare i vårt land, öfver
Bih. till Riks. Prof. 1908. 7 Sami 22 Käft. (N:o 24) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

hufvud taget åtminstone, förverkliga ofvan angifna uppgift. Tvärtom
söka de att dels genom oskäligt höga räntor och dels genom frånvaro af
nödig kontroll öfver åt hvilka personer lån lämnas, och öfver hvilka
saker som belånas, erhålla de största möjliga inkomster af sin rörelse,
sak samma om därvid många stackars fattiga mödrar och deras små värnlösa
barn få sitta emellan på ett sätt, som är rent af upprörande, hvilket
hvar och en, som varit i tillfälle att mera ingående studera dessa förhållanden,
nogsamt vet.

Allvarliga röster hafva också höjts såväl inom som utom Riksdagen
mot de förefintliga missförhållandena på här berörda område, och försök
ha också gjorts att på lagstiftningens väg råda bot däremot, ehuru hittills
utan framgång.

Så väcktes senast af herr J. Bengtsson i Bjärnalt vid 1906 års riksdag
en motion, hvari han föreslog, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till författning angående ordnande af pantlånerörelsen
i riket.

Lagutskottet afslog dock motionen, såsom det synes, hufvudsakligen
på den grund, att utskottet ansåg, att pantlånerörelsen på lagstiftningens
väg, svårligen läte sig bättre ordnas, än den blifvit genom föreskrifterna
uti kungl. kungörelsen af den 7 november 1884. Erkännas måste ock,
att ett fullt tillfredsställande ordnande af denna rörelse på lagstiftningens
väg möter mycket störa svårigheter. Saken är dock af så allvarlig beskaffenhet,
att man icke får låta svårigheterna afskräcka från ytterligare
försök att råda bot mot de verkligen svåra missförhållandena, som nu
förefinnas på de allra flesta platser i förening med denna rörelses bedrifvande.

Jag tilltror mig ingalunda vara mäktig anvisa den bästa vägen, på
hvilken denna högst viktiga fråga bäst och lyckligast skall kunna lösas,
men jag vågar dock uttala den meningen, att därest pantlåneiöreisen i
vårt land, närmelsevis åtminstone, skall kunna fylla den uppgift,. som ursprungligen
därmed afsetts, så får den icke öfverlämnas åt enskilda personer
eller bolag, som däri söka sig en förvärfskälla, ur hvilken de på
kortast möjliga tid, men på sätt, som jag förut antydt, ha till mål att
skaffa sig förmögenhet. Genom denna anordning har pantlånerörelsen,
som vore ämnad till de fattiges hjälp, blifvit för dem en källa till ökande
af deras nöd och lidanden. Utom det att lättheten att där få låna penningar
mången gång förleder den fattige till utgifter, som icke äro alldeles
nödvändiga och hvilka i många fall icke heller skulle blifva gjorda,

Lagutskottets Utlåtande N:o 2i.

3

om nämnda möjlighet till erhållande af penningar icke funnits, så lämnas
äfven här den största möjlighet för den pliktförgätne familjeförsörjaren
och den notoriske drinkaren att belåna måhända det sista reella bohagsting,
som finnes kvar i det utarmade hemmet, eller i brist på andra saker belåna
sina egna, sin hustrus eller sina barns kläder för att sedan tillsammans
med sina stallbröder supa upp de därför erhållna penningarne.

Indirekt verkar dock pantlånerörelsen, såsom den nu i regel bedrifves,
lockande och eggande på tjufven, och det är min bestämda öfvertygelse,
att mången, som nu genom tjufnad kommit in på brottets bana, aldrig
skulle ha kommit dit, om icke lättheten att i pantlåneinrättningen få utbyta
det stulna mot reda penningar, gifvit frestelsen till brottet en sådan
kraft. Lika säkert är ock, att nöden i månget fattigt hem icke skulle
— åtminstone icke i en sådan hast, som nu ofta sker — blifva så stor,
och hemmet så totalt utarmadt, om dessa pantlåneinrättningar icke funnos,
eller kanske rättare så bedrefvos, som nu sker.

Såsom jag förut sagt, anser jag, att därest pantlånerörelsen skall
blifva till verklig nytta för dem, som den ju egentligen och uteslutande
är ämnad att vara till hjälp, så bör den icke som ett slags näringsfång
af enskilda personer eller bolag få utöfvas, utan bör dess utöfning uteslutande
öfverlämnas åt kommunerna, hvilka, där omständigheterna sådant
kräfva, böra vara skyldiga att inrätta sådan lånerörelse, hvilken då skulle
stå under af kommunalmyndigheterna själfva anordnad, sträng kontroll.
Naturligtvis skulle räntan i dessa inrättningar vara den lägsta möjliga, och
endast så stor, som erfordras till förvaltningskostnadernas bestridande».

Förevarande motion, hvilken synes afse att råda bot på i hufvudsak
enahanda missförhållanden, som nti den af herr J. Bengtsson i Bjärnalt
väckta motionen omförmäias, skiljer sig från denna väsentligast därigenom,
att pantlånerörelse skulle få bedrifvas uteslutande af kommuner. Till en
början torde fördenskull här förtjäna att återgifvas de synpunkter, hvilka
för 1906 års lagutskott synas hafva varit de afgörande.

I sitt till Kiksdagen afgifna utlåtande n:o 21 yttrade utskottet
följande:

»Den yrkesmässigt bedrifna handteringen att lämna försträckning i
penningar mot säkerhet af lös pant är en samhällsföreteelse, som helt visst
är värd lagstiftarens uppmärksamhet. Denna rörelse åsyftar att betjäna
dem, som, i behof af penningelån, icke vilja eller kunna erbjuda annan
säkerhet för återbetalande af det lånfångna beloppet med ränta än pant af

Utskottets

yttrande.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

löst gods. I följd häraf är det företrädesvis de mindre bemedlade samhällsklassernas
behof och förhållanden, som föranledt uppkomsten af pantlånerörelsen
i dess nuvarande skick, och det lärer vara en viktig uppgift
för det allmänna att tillse, att i pantlånerörelsen långifvaren icke i vinstsyfte
obehörigen begagnar sig af den lånesökandes trångmål eller eljest
utöfvar sin rörelse på ett olämpligt och skadligt sätt.

Såsom motionären omnämner, väcktes vid 1881 års riksdag förslag,
åsyftande att få till stånd en allmän författning angående pantlånerörelsen
i riket. Lagutskottet, som behandlade nämnda motion, förmälte sig emellertid
hysa tvifvelsmål, huruvida pantlånerörelsen skulle kunna på lagstiftningens
väg så ordnas, att de gifna bestämmelserna icke kunde på mångahanda
sätt kringgås, och ansåg för öfrigt inrättandet af goda och under
aktade personers ledning stående pantlåneinrättningar vara det bästa medlet
att förekomma den mångfaldiga skada, pantlånerörelsen på sina afvägar
åstadkomme. Utskottet afstyrkte följaktligen motionen och denna föranledde
icke till någon Riksdagens åtgärd.

Därefter utfärdades emellertid — såsom i förevarande motion jämväl
omnämnes — af Kungl. Maj:t på framställning af öfverståthållareämbetet
kungörelsen den 7 november 1884 angående villkoren för idkande af pantlånerörelse.
I denna författning föreskrifves, att den, som vill såsom yrke drifva
pantlånerörelse, skall hos Konungens befallningshafvande söka tillstånd därtill
med uppgift om stället, hvarest rörelsen skall utöfvas. Sådant tillstånd
får ej meddelas annan än den, som äger medborgerligt förtroende, råder
öfver sig och sin egendom och i öfrigt finnes lämplig. Ombyte af ställe
för rörelsens bedrifvande får ej ske utan anmälan därom hos den myndighet,
som meddelat tillståndet. Pantlånerörelse får äfven idkas af bolag,
dock under villkor att sådant sker genom föreståndare, hvilken är ansvarig
för rörelsens behöriga utöfvande, som om han drefve den för egen räkning.
Med afseende å sådan föreståndare samt beträffande bolagets rörelse gälla
författningens föreskrifter till efterrättelse i tillämpliga delar. Däremot
äger författningen icke tillämpning på anstalt för pantlånerörelse, som af
kommun i vederbörlig ordning inrättats. Tillstånd till pantlånerörelse
förverkas och kan ej ånyo erhållas af den, som dömes till ansvar för
tjufnadsbrott eller, med afseende å hos honom anträffadt stulet gods,
befinnes skyldig till ansvar enligt 3 kap. 10 § strafflagen, hvilket lagrum
stadgar straff för den, som utan vetskap om brott, som annan föröfvat,
gått honom på visst sätt till handa, ändå att han haft skäl att honom
misstänka. Tillstånd till idkande af pantlånerörelsen kan för öfrigt återkallas
om den myndighet, som gifvit tillståndet, finner pantlånaren ej

Lagutskottets Utlåtande N:o 2å.

5

vidare vara lämplig att utöfva rörelsen. I författningen föreskrifves därjämte,
att pantlånaren skall öfver rörelsen föra bok, hvaraf i ordentlig
nummerföljd kan inhämtas upplysning om hvarje af honom mot pant
utlämnadt lån, dag, då sådant skett, villkoren därför och pantens beskaffenhet
samt pantsättarens namn, yrke och hemvist. Pantlånare är dessutom
skyldig att vid pants mottagande tillställa låntagaren ett med lånets bokförda
nummer försedt bevis, innehållande uppgift å dagen, då pantsättningen
ägt rum, lånesumman, villkoren för lånet samt pantens beskaffenhet.
Polismyndighet har uttryckligen tillerkänts befogenhet att, då den därtill
finner skäl, undersöka pantlånares lager samt granska hans bokföring
äfvensom meddela särskilda ordningsföreskrifter i fråga om rörelsens bedrifvande.
Slutligen är i författningen stadgadt bötesansvar för den, som
utan behörigt tillstånd idkar pantlånerörelse eller eljest bryter mot ofvannämnda
föreskrifter.

De tre former för bedrifvande af yrkesmässig pantlånerörelse, hvilka
i 1884 års författning sålunda omnämnas, hafva förefunnits och finnas
ännu, enligt hvad utskottet inhämtat, i olika af rikets städer, under det
att i vissa andra städer äfvensom i allmänhet å landsbygden sådan yrkesmässig
rörelse icke förekommer. I Stockholm utöfvades till år 1889 pantlånerörelse
genom Stockholms allmänna pantlåneinrättning, som var en
kommunal institution. Numera och sedan nämnda inrättning upphört sistberörda
år, finnas i Stockholm 3 aktiebolag och 23 enskilda personer,
som med vederbörligt tillstånd idka pantlånerörelse i tillhopa 40 olika
bodar eller kontor, af hvilka 14 innehafvas af bolagen och 26 af de enskilde
pantlånarne. Såsom en kommunal angelägenhet drifves pantlånerörelsen
ännu i Falun, Söderhamn och Luleå, i hvilka städer stadsfullmäktige
upprättat pantlåneinrättningar med särskilda styrelser under stadsfullmäktiges
kontroll. I ett flertal andra städer, såsom Göteborg, Malmö, Norrköping,
Helsingborg, Ystad, Trelleborg och Yästerås, hafva stiftats bolag,
som utöfva pantlånerörelse. Vanligen finnas i dessa städer därjämte enskilde
pantlånare. I andra städer åter drifves yrkesmässig pantlånerörelse
endast af enskilde personer. Nämnda bolag utöfva dock icke sin verksamhet
efter samma principer. Under det att somliga af dem bedrifva pantlånerörelsen
såsom en vanlig affärsverksamhet i ändamål att bereda delägarne
vinst, äro andra af dessa bolag stiftade hufvudsakligen i filantropiskt syfte.
Utskottet har särskildt af den för utskottet tillgängliga bolagsordningen för
aktiebolaget Malmö pantlåneinrättning funnit, hurusom denna bolagsordning
bland annat stadgar, att styrelsens ledamöter icke i denna sin egenskap
kunna åtnjuta arvode, att utdelning till aktieägare icke må bestämmas

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

högre än fem procent å de af aktieägarne inbetalta medel, att hvad af
vinsten för året kan återstå, sedan denna utdelning blifvit utbetald, må
användas till minskning af utlåningsr änt.an eller annat välgörande ändamål
i enlighet med bolagsstämmas beslut, att förfallna, men icke utlösta panter
skola försäljas å offentlig auktion samt att, om därvid uppstår öfverskott
sedan alla auktionskostnader, lånesumman och låneafgifter blifvit guklna,
detta öfverskott skall tillhandahållas pantbevisinnehafvaren under ett års
tid från försäljningsdagen, men därefter tillfaller bolaget, för den händelse
förbehåll härom är i pantbeviset uttryckligen intaget. I hufvudsak enahanda
stadganden finnas äfven beträffande andra för pantlånerörelse stiftade
bolag, och förslag om bildande af sådan filantropisk inrättning på
plats, där hittills endast funnits enskilde pantlånare, föreligger jämväl.
Det förtjänar äfven i detta sammanhang anmärkas, hurusom erfarenheten
i allmänhet lärer hafva visat, att, där pantlånerörelse bedrifves af såväl
enskilde som bolag, de senares verksamhet alltmera ökas på bekostnad af
de förres. Så till exempel har i Malmö sedan 1 juli 1891, då aktiebolaget
Malmö pantlåneinrättning började sin verksamhet, de enskilde pantlånarnes
antal därstädes, oaktadt stadens betydande tillväxt, nedgått från
9 till 7.

Utskottet har vid behandlingen af förevarande ärende fått den uppfattning,
. att pantlåneväseneet i vårt land väl möjligen knnde vara ännu
bättre inrättadt än det är, men att dock de missförhållanden, som förefinnas,
icke äro af den art och betydelse, att de, på det sätt motionen
åsyftar, synas påkalla en ytterligare lagstiftning. Åtminstone har utskottet
icke kunnat utfinna något utslag till verksammare nya bestämmelser.
Polismyndigheterna lära ock i allmänhet med stöd af föreskrifterna i kungörelsen
den 7 november 1884 hålla en sträng kontroll öfver pantlånerörelsen,
och, såvidt utskottet kunnat finna, har någon mera allmän klagan
öfver dessa stadgandens otillräcklighet icke försports.

kivad beträffar de särskilda synpunkter, som med afseende å en lagstiftning
i ämnet framhållas af motionären, och därvid till en början
önskemålet, att pantlånarens förtjänst borde begränsas genom bestämmelse,
att han endast finge uppbära en måttlig ränta, är det enligt utskottets
mening omöjligt eller åtminstone i hög grad svårt att härutinnan utfinna
någon lämplig allmängiltig bestämmelse. Den ränta, som beräknas under
nuvarande förhållanden å ifrågavarande slags lån, hvilka i allmänhet äro
af den beskaffenhet, att den i lag stadgade begränsningen af räntan icke
gäller med afseende å dem, är mycket olika på olika platser. Under det
att t. ex. den kommunala pantlåneinrättningen i Söderhamn lärer tillgodo -

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

räkna sig ränta endast efter en procent i månaden och i.Stockholm några
få enskilde pantlånare med obetydlig rörelse, hvilka fått tillstånd till
rörelsens bedrifvande under äldre tid, beräkna ända till 5 procent ränta

1 månaden, tillgodoräknar sig aktiebolaget Malmö pantlåneinrättning ränta
å lånet efter 2 procent i månaden. De i Stockholm befintliga pantlånebolagen
beräkna ränta efter 2 procent i månaden för lån mot skrymmande
och mindre värdefullt gods och en procent för lån mot s. k. värdeföremål,
under det att de räntesatser, som i Stockholm för motsvarande fall användas
af andre enskilde pantlånare än dem, som förut nämts, äro 4 och

2 procent. Det ligger äfven i sakens natur, att räntan måste växla efter
de olika förhållanden, under hvilka rörelsen drifves. För öfrigt är att
märka, att ifrågavarande slags rörelse är förenad med icke oväsentliga
kostnader för bland annat godsets vård och förvaring, och rörelsen kan
uppenbarligen icke bedrifvas utan förlust, om räntan sättes allt för lågt.
Konkurrens i allmänhet och särskildt tillvaron af olika slags pantlåneinrättningar
å samma plats torde vara det tillförlitligaste medlet att hålla
räntan å lån mot pant i lösören inom skäliga och måttliga gränser. I
Finland, hvarest den 19 april 1898 utfärdats en förordning angående rätt
att utöfva pantlånerörelse som yrke, har man icke heller försökt att gifva
någon bestämmelse om räntans storlek, utan endast i detta hänseende
stadgat, att ränta och andra afgifter för lånet icke få uppbäras i förskott.
En föreskrift om viss ränta torde äfven lätteligen kunna kringgås, om
vilja därtill finnes.

Att, såsom motionären ifrågasätter, ovillkorligen förbjuda låns utlämnande
till minderårige, synes utskottet icke lämpligt eller nödvändigt. Fall
kunna förekomma, då det är kändt eller uppenbart, att det är någon af
den minderåriges föräldrar eller annan anhörig, som genom honom uppträder
såsom lånesökande. Och hvad beträffar utlämnande af lån till öfverlastade
personer eller mot pant af gods, som kan misstänkas vara stulet,
iakttaga pantlåneinrättningarne, enligt hvad utskottet inhämtat, i allmänhet
stor varsamhet. De äfventyra ju eljest att gå miste om rättigheten till
rörelsens utöfvande. Motionärens förslag, att pantlånaren skulle i hvarje
fall förskaffa sig underrättelse, huruvida behofvet af lån är trängande,
lärer svårligen kunna praktiskt genomföras.

Pantlåneinrättningarna kunna väl i många fall bereda drinkare och
lättingar samt med dem likställde tillfälle att förskaffa sig penningar, men
utskottet vill å andra sidan erinra, att äfven den ordentlige och nyktre
kan, såsom vid sjukdom, tillfällig arbetslöshet eller eljest komma i behof

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

af låneunderstöd, och detta skulle han, om ej pantlåneinrättningen funnes,
kanske ej kunna förskaffa sig.

Såsom af det anförda framgår, finnas redan nu pantlåneinrättningar,
som använda öfverskott å rörelsen till välgörande ändamål och äfven eljest
tillgodose de fattigas bästa, hvilket motionären framhåller såsom i allmänhet
önskvärdt med afseende på denna rörelses bedrifvande. Men att, åtminstone
så länge pantlånerörelsen får drifvas af enskilde, meddela och upprätthålla
en ovillkorlig föreskrift härom, torde icke låta sig göra. Man
torde därför få nöja sig med att det sålunda angifna behjärtansvärda syftemålet
kan i någon mån på frivillighetsns väg mer och mer uppnås.

Slutligen vill utskottet uttala den mening, att de olägenheter och
missförhållanden, hvilka motionären förmenat vidlåda pantlåneinstitutionen
med dess nuvarande anordning i vårt land, i icke ringa grad äro att tillskrifva
förefintligheten af s. k. lumpbodar, hvilkas innehafvare, utan att
vara underkastade samma kontroll som pantlånare, tillhandla sig och drifva
handel med allehanda slags lösörepersedlar. De, hvilka vilja afyttra oärligt
åtkommet gods eller eljest vid behof att tillgodogöra sig tillgängliga lösören
icke så mycket fästa sig vid äganderättens bibehållande, utan hellre
vilja med minsta besvär åtkomma ett penningebelopp, torde lättast vinna
sitt syfte genom att hänvända sig till en sådan handlande. Särskild lagstiftning
beträffande sistnämnda slags handtering kunde möjligen vara till
gagn, men är nu icke ifrågasatt.»

Frågan om ordnandet af pantlånerörelse såsom en kommunal institution
bör enligt utskottets mening ankomma på vederbörande kommun att,
eftersom den finner lämpligt, själf afgöra. Ett åläggande i lagstiftningsväg
af skyldighet för kommun att inrätta och på visst sätt uppehålla pantlåneinrättningar
bör därför icke ifrågakomma.

Hvad angår större kommuner torde väl dylika låneinrättningar utan
större uppoffring och svårighet i ekonomiskt hänseende från deras sida
kunna åvägabringas och upprätthållas. Under de senare åren hafva ock
allt flera kommuner upprättat dylika låneanstalter. Men för smärre och
fattigare kommuner skulle eu i lag meddelad föreskrift om dylik skyldighet
i många fall komma att kännas afsevärdt betungande och svårligen
kunna bringas till verkställighet.

Erfarenheten lärer för öfrigt gifva vid handen, att å de orter, där
pantlånerörelsen drifves af såväl kommunen som enskilde personer, konkurrensen
dem emellan haft den följd, att de lånesökande erhållit fördelaktigare

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

9

villkor. I denna konkurrens liar den kommunala pantlåneinriittningen
ingalunda varit den, som dragit kortaste strået, utan har densamma antingen
så småningom utträngt den enskilda pantlånerörelsen eller visat sig
kunna äga bestånd vid sidan af densamma.

Utskottet hyser fördenskull fortfarande den öfvertygelsen, att gällande
lagstiftning icke kan anses otillfredsställande samt att, därest å någon ort
verkligen behof finnes af en kommunal pantlåneinrättning, vederbörande
kommun icke lärer underlåta, att såvidt det är möjligt upprätta en sådan.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:
Ernst Trygger.

Herrar Lindhagen och Pettersson från Södertälje hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 22 Häft.

2