Lagutskottets Utlåtande N:o 24

Utlåtande 1904:LU24

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

K:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 3 mars 1904, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om förklaring af 11 § 3 mom.
i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Lagutskottet har till behandling fått emottaga en af herr C. A.
Lindhagen inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 104, af följande
lydelse:

»Uti gällande strafflags 7 kap. 3 § stadgas förbud, utom att å
sabbatstid idka handtverk eller annat arbete, som kan tåla uppskof,
jämväl att å sådan tid till salu öppna »kramlåda eller annan dylik bod».
Uti den kungl. propositionen till ny strafflag både i öfverensstämmelse
med föreskrift i missgärningsbalken af 1734 års lag föreslagits, att
förbudet skulle i sista delen afse »kramlåda eller annan bod». Den
nuvarande lydelsen antogs emellertid af 1862—63 års Riksdag på förslag
af lagutskottet. Till stöd för förändringen anförde utskottet, att
visserligen stadgandena uti förevarande lagrum vore nödiga ej mindre
i anseende till det synnerligen förargelseväckande och för andras frid
störande uti utöfvandet på sabbat af vissa slags arbeten, utan äfven
och i synnerhet, på det husbönder, fabriksidkare m. fl. icke måtte förmå
underhafvande med eller mot deras vilja att arbeta på söndag. Men
fall kunde gifvas, då grunden för statens straffrätt i detta fall, nämligen
fridens störande eller förargelses väckande, icke förefunnes, och
utöfver lagens grund borde icke dess stadganden sträckas. Brödbodar,
mjölkmagasin, sockerbagerier och andra dylika butiker, hvaruti en
handel drefves, som till rörelsens omfång och art ingalunda vore jämBih.
till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 18 Käft. (Ro 24).

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

förlig med den, som idkades i egentliga kramlådor, höllos ofta öppna
å sabbat utan att, såvidt utskottet försport, någon förargelse därigenom
åstadkommits. För att utmärka, det sådana försäljningsställen icke
vore under förbudet inbegripna, hade utskottet föreslagit omförmälda
förändring.

Vid tillämpningen af ifrågavarande stadgande yppade sig emellertid
sedermera olika meningar, huruvida förbudet omfattade sådan bod,
däri såldes tobak, snus och cigarrer.

Genom ett högsta domstolens utslag den 25 juni 1884 bötfälldes
innehafvaren af en dylik bod, för det han hållit den öppen under sönoch
helgdagar. Parterna i målet hade uppfattat saken så, att frågan
gällde, om tobak var en nödvändighetsvara eller icke. Bodens innehafvare
påstod det förra och åklagaren det senare.

Uti ett af högsta domstolen i plenum den 22 november 1887 afgjordt
mål meddelades enahanda beslut. Bodens innehafvare gjorde i
detta mål gällande, att tobaksbodar torde närmast kunna jämföras med
mjölkmagasin och konditorier, hvarest såldes åtskilliga varor, som ej
voro nödvändigare än tobak.

Då emellertid ett högsta domstolens utslag ej är bindande lag
för underrätterna, blef frågan ej härigenom afgjord. Praxis beträffande
cigarrbodars öppenhållande å sabbatstid var fortfarande olika på olika
orter.

Af denna orsak drogs saken slutligen af enskild motionär under
1893 års Riksdags pröfning. Och i anledning häraf blef på nämnda
Riksdags förslag utgifven förklaringen den 9 juni 1893, hvarigenom
förklarades, att med det i 7 kap. 3 § strafflagen stadgade förbud mot
öppnande till salu å sabbatstid af kramlåda eller annan dylik bod afses
jämväl bod, där tobak eller hvad däraf är förfärdigadt hålles till salu.
I detta ämne hade lagutskottet anfört, att tobak, snus och cigarrer
icke kunde anses vara nödvändighetsvaror af den beskaffenhet, att de
icke utan olägenhet kunde på förhand anskaffas, eller sådana varor,
som lagutskottet vid 1862—63 års riksdag velat undantaga från förbud
mot kramlådas öppenhållande under sabbatstid. Under debatten i kamrarne
framhölls också allmänt till stöd för lagförklaringen, att lagstiftningen
ej velat frigöra annan handel än handel med lifsmedel och
dylikt, och att tobak ej vore att hänföra till sådan vara.

Den allmänna stängning af cigarrbodarne, som denna lagförklaring
medförde, föranledde emellertid, såsom bekant, att tobakshandeln
å sön- och helgdagar i stället genom kringvandrande försäljare flyttades
ut på gator och allmänna platser. Denna trafik har allt mer ökats och

Lagutskottets Utlåtande N:o 24. 3

numera såväl i afseende å säljarnes antal som afsättningens storlek
tagit en omfattning, hvarom man i allmänhet ej har någon föreställning.
Det är ju också klart, att på detta sätt goda affärer kunna göras
just under helgdagar, då den stora publiken företrädesvis för sitt nöjes
skull är ute i rörelse. De, som igångsätta eller furnera denna handel,
lära förnämligast vara mindre fabrikantfirmor. En dylik firma kan på
en gång utsända många tiotal försäljare. Äfven förekommer, att dylik
handel anordnas af agenter eller från en och annan mindre cigarrhandel.

Att medgifvandet af en sådan rörelse innefattar en illojalitet mot
cigarrhandlarne, är obestridligt. Detta framstår så mycket tydligare,
som rörelsen äger rum just om helgdagarne, men i det stora hela afstannar
om hvardagarne, då publiken hellre uppsöker de då tillgängliga
cigarrbodarne. Innehafvarne af cigarrbodar förlorade genom 1893
års beslut hvar och en omkring sextio dagskassor om året, och förespeglingarna
om att afsättningen i stället skulle bli så mycket större
på lördagarne hafva ej uppfyllts hufvudsakligen i följd af den uppträdande
gutuhandeln.

Gatuhandeln med tobak är i ett annat afseende till orättmätigt
förfång också för såväl tobaksfabrikanter, hvilka föra äkta vara med
ett eget upparbetadt märke, som för allmänheten. Förfalskning af
cigarrer och isynnerhet af cigarretter börjar nämligen alltmer förekomma
i stor skala. Och afsättningen af dessa förfalskade fabrikat
lär möjliggöras företrädesvis genom söndagshandeln å gatorna, i hvilket
fall kontroll å varorna och beifran af förfalskningen blir synnerligen
svår.

Denna handel är naturligtvis i de afseenden, som framhöllos uti
nedan omförmälda riksdagsskrivelse af år 1896, otvifvelaktigt skadlig
äfven för de unga personer af uppnådda 14 års ålder, som fortfarande
mångenstädes användas som försäljare. Den anses äfven bereda minderårige
särdeles lägliga tillfällen till åtkommande af tobak och därigenom
hafva ökat minderåriges rökning.

Utom dessa sakskäl, som kunna anföras mot gatuhandeln med
tobaksvaror, kommer nu äfven, att densamma i själfva verket äger rum
i strid mot gällande lag. Det lagbud, under hvars hägn ifrågavarande
handel utöfvas, återfinnes i näringsfrihetsförordningens 11 § 3 mom.,
enligt hvilket det är »en hvar, vare sig i stad eller på land, medgifvet
att, utan anmälan eller tillstånd som ofvan sägs, till salu kringföra lifsförnödenheter,
jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk
husslöjd». Af dessa produkter kan det ej ifrågakomma att hänföra

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

tobaksvaror annat än till lifsförnödenheter, men att de enligt författningens
mening ej heller kunna infogas under nämnda rubrik, bör helst
efter utfärdandet af 1893 års förklaring till 7 kap. 3 § strafflagen, vara
alldeles uppenbart.

Förhållandet är därför nu detta, att medan man ålägger en innehafvare
af en cigarrbod att hålla den stängd under sabbatstid på den
grund, att tobaksvaror äro att hänföra till kram och ej till lifsförnödenheter,
med hvilka senare handel äfven å sabbat är frigifven, så tillåter
man, att samtidigt på gatan utanför denna bod får säljas just tobaksvaror,
och detta på grund däraf, att man vid tolkningen af en annan
författning anser sig böra hänföra tobaksvaror till lifsförnödenheter.

Detta är dock hvarken konsekvent eller rättvist. Men däremot
är det egendomligt, såväl att man städse föreställt sig, att gällande lag
ej medger någon utväg för förhindrande af söndagshandel med tobaksvaror,
som att försöken att beifra densamma vant sig till alla möjliga
utvägar utom den enda naturliga, nämligen att upprätthålla gällande
lagstiftning.

Sålunda bär det ifrågasatts att vinna målet genom tillämpning af
eller ändring i den föreskrift i ordningsstadgan för rikets städer, som
bestämmer, att »å gator eller andra allmänna platser icke utan tillstånd
försäljning finge bedrifvas från stånd, bord eller dylikt eller så att den
på stället framgående rörelsen därigenom hindrades eller uppehölles».
Någon utväg att alldeles förbjuda tobakshandeln, såsom störande för
gatutrafiken, bar polismyndigheten emellertid, såsom det synes med
rätta, ansett icke kunna ifrågakomma.

Vid 1896 års riksdag väcktes motion om att skydda barn från
de fördärfliga följderna att användas till försäljare af cigarrer på sönoch
helgdagar. I kungl. förordningen den 10 juni 1891 hade nämligen
tillfälle beredts att å orter, där fråga därom kunde uppstå, förbjuda
gossar under 14 år och flickor under 15 år att å gator eller andra allmänna
platser m. m. till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor,
kramvaror eller annat, hvilket förbud dock ej finge utsträckas
öfver tiden från kl. 8 e. m. till kl. 8 f. m. På Riksdagens af nämnda
motion föranledda förslag utgafs en ny förordning i ämnet af den 4
december 1896, hvarigenom stadgades, att dylikt förbud i afseende å
sön- och helgdagar finge meddelas för hela dygnet. I motionen framhölls
jämväl, att den ambulatoriska cigarrhandeln i och för sig vore
ett missförhållande och ett »kringgående af gällande lagar och författningar».
Men man trodde sig vara tvungen att stå handfallen inför
själfva saken och ansåg sig därför nödsakad att inskränka åtgörandena

Lagutskottets Utlåtande N:o 2i. 5

till att undanröja åtminstone en af de svåraste olägenheterna af nämnda
handel.

Genom särskilda åren 1894, 1895 och 1897 väckta riksdagsmotioner
ifrågasattes att få bort ifrågavarande handel genom ny förklaring eller
ändring af 7 kap. 3 § strafflagen i detta speciella syfte. Dessa förslag
förkastades dock hufvudsakligen af det skäl, att en förklaring ej i detta
fall var på sin plats och att en ändring ej ansågs påkallad af omsorgen
om sabbatens helgd. Ett verkligt beifrande af handeln skulle
emellertid möjligen kunna genomföras genom en särskild lag om söndagshvila,
som mera tog hänsyn till den ur social synpunkt viktiga omsorgen
att bättre, än nu äger rum, bereda alla arbetande människor erforderlig
hvila från sitt ansträngande arbete. Såsom ansatser i den
riktningen kunna betecknas dels de förslag till omarbetning i allmänhet
af 7 kap. 3 § strafflagen, som framkommo i motioner vid 1893 och 1894
årens riksdagar och genom en riksdagsskrifvelse af år 1901 och dels
1901 års riksdagsskrifvelse om utredning, i hvad mån nödig sabbatshvila
må kunna beredas tjänstemän och betjänte vid postverket, statens
järnvägar samt statens telegraf- och telefonväsende.

Ännu lättare skulle målet sannolikt vinnas genom åtgärder på det
lagstiftningsområde, där man af enahanda omsorg, som ofvan sist omförmäldes,
söker åstadkomma en lagstadgad arbetstid äfven på hvardagar.
De nu i sådan riktning vid denna riksdag framburna motioner
om lagstadgad stängningstid för bodar synas nämligen äfven kunna och
böra medföra förbud för gatuhandel med motsvarande varor under
stängningstiden.

Det är nu visserligen klart, att förr eller senare en mer eller
mindre genomförd lagstiftning om söndagshvila eller normalarbetsdag
skall komma till stånd. Men äfven de förslag, som i detta afseende
med anledning af därom redan väckta frågor kunna vara att först motse,
taga dock sin tid. Under väntan härpå synes därför allt skäl vara
att redan nu borttaga den ambulatoriska söndagshandeln med tobak
genom tillämpning af gällande författningar. Såsom ofvan framhållits,
böra åklagare och polismakterna utan vidare anvisning här hafva fullt
skäl för ett ingripande, hvilket ej behöfver ske utan urskillning. Men
då en motsatt föreställning hitintills alltjämt gjort sig gällande, torde
något sådant för hela riket likformigt ingripande ej vara att motse.
Det synes därför blifva erforderligt att för ändamålet utfärda en förklaring
af 11 § 3 mom. i näringsfrihetsförordningen, hvilket bort ske
redan år 1893 i sammanhang med enahanda förklaring af 7 kap. 3 §
strafflagen, hvartill den utgör ett själffallet komplement. Därigenom

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

kommer det öfverklagade missförhållandet att upphöra. Man kan nämligen
sedan ej heller på andra vägar kringgå lagen. Genom anmälan
om handel vinnes endast rätt att försälja varor i bod eller från annat
upplagsställe. Gårdfarihandel får idkas blott utom den ort, där den
handlande är bosatt, och dessutom fordras tillstånd därtill. Den fria
handelsrätt, som i vissa fall är tillagd landtmän, äger här ej tillämpning.
Och den rätt till försäljning, som under vissa villkor tillkommer
s. k. själfförsörjare, kan uppenbarligen ej för ifrågavarande syfte komma
till någon afsevärd användning.

I detta sammanhang bör omnämnas, att cigarrhandlarne i sina
till myndigheter och enskilda riksdagsmän ofta framförda klagomål
öfver cigarrhandeln å gatorna äfven rikta anmärkningar mot tobakshandeln
å restauranger och kaféer under sabbatstid, ehuruväl de framhålla
den förra handeln såsom beredande dem det största förfånget.

Idkas tobakshandel i någon inom en restaurang inrättad kiosk,
bör denna senare gifvetvis anses såsom bod och därför hållas stängd
under sabbatstid. Tillsägelse härom har ock utgått från polismyndigheten
i Stockholm, och en restauratör, som vägrade hörsamma tillsägelsen,
blef åtalad och fälld till ansvar.

Den försäljning åter, som äger rum vid borden till gästerna, är utan
tvifvel laglig. Enligt näringsfrihetsförordningen skall dess stadgande om
rättighet att idka handel eller annat näringsfång icke äga tillämpning å
källare-, vinskänks-, schweizeri-, värdshustraktörs-, krog eller annan
dylik rörelse. Försäljningen af cigarrer och cigarretter är här endast
att anse som servering. Att genom ny lag alldeles förbjuda detta vore
också mycket vanskligt, då en sådan åtgärd helt visst för närvarande
skulle sakna stöd af den allmänna meningen. Det kan ju också sägas,
att större orätt ej tillskyndas cigarrhandlandena genom omförmälda
servering af cigarrer och cigaretter än den, som genom utskänkning af
viner tillfogas vinhandlarne, hvilka ock skola hafva sina bodar stängda
å sabbatstid.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utfärda
en förklaring af innehåll, att med det i 11 § 3 mom. af näringsfrihetsförordningen
gifna medgifvandet för enhvar att utan anmälan eller
tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter
samt alster af inhemsk husslöjd icke afses handel med tobak
eller hvad däraf är förfärdigadt.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 2i.

7

Motionären har enligt utskottets åsikt anfört fullgiltiga skäl för
vidtagande af den utaf honom föreslagna lagstiftningsåtgärd. Allenast
i ett afseende föranleder hans framställning till någon erinran från
utskottets sida. Det vill nämligen synas utskottet, som om motionären
tilläfventyrs något underskattat den möjlighet att i viss mån förringa den
ifrågasatta lagförklaringens effektivitet, som kan ligga i den uti 11 § 2 mom.
af näringsfrihetsförordningen medgifna rätt för s. k. själfförsörjare att med
biträde af hustru eller hemmavarande barn till salu kringföra sina egna
tillverkningar. Äfven om denna form för idkande af tobakshandel om
söndagarne hittills varit mera sällsynt, förefinnes ej någon säkerhet att
så allt fortfarande skulle blifva fallet, därest öfrig tobakshandel å
söndagarne komme att upphöra. Emellertid lärer Kungl. Maj:t få anledning
taga jämväl denna fråga under öfvervägande, därest Riksdagen
aflåter den skrifvelse, hvarom motionären väckt förslag, och utskottet
anser sig alltså böra hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes utfärda en förklaring af innehåll, att
med det i 11 § 3 mom. af näringsfrihetsförordningen
gifna medgifvandet för enhvar att utan anmälan eller
tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruksoch
ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd
icke afses handel med tobak eller hvad däraf
är förfärdigadt.

Stockholm den 3 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselnöt, Hedenstierna, G■ Andersson och Ridderbjelke.

Herrar Bandqvist och Waldenström hafva begärt få antecknadt, den
förre, att han icke deltagit i utskottets behandling af detta ärende, och
den senare, att han ej närvarit vid ärendets slutliga handläggning.