Lagutskottets Utlåtande N:o 24

Utlåtande 1900:LU24

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

I

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 9 ''mars 1900, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
64 § skiftesstadgan.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 96, anför herr J. Johnsson:

»Bestämmelsen i § 64 af Kongl. Maj :ts förnyade stadga om skiftesverket
i riket den 9 november 1866, hvilken afser ego grad erm gen, är
ej af beskaffenhet att lemna full säkerhet, att vid jemförelse af värdet
å de olika egoslagen hänsyn tages till alla de förhållanden, som kunna
inverka på detta värde.

Väl kan synas vid en flygtig genomläsning af paragrafens nuvarande
lydelse, som hade lagstiftaren genom föreskriften, att egorna
vid graderingen »böra jemföras med hvarandra samt, med afseende å
större eller mindre svårighet och kostnad vid bruket, den större eller
mindre nytta och behållna afkastning beräknas», velat uttrycka den
grundsatsen, att alla de förhållanden, som inverka på värdet såväl beträffande
de olika egoslagen som läge och andra förhållanden böra
dervid komma till sin fulla rätt; men den praktiska tillämpningen har
utvecklats i en helt annan rigtning.

Svårigheterna att vid laga skifte erhålla en på rättvisa och objektiva
grunder fotad gradering få ej underskattas, och dessa svårigheter
förringas ej deraf, att eu del af landtmäterikåren saknar den praktiska
Bill. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 16 Häft. (N:o 24.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

utbildning i frågan, som möjliggör ett rätt bedömande af värdet å de
olika egoslagen, och godemännen kunna jemväl sakna nödig erfarenhet.
Såsom exempel härpå kan åberopas det alltför ofta i vissa landsorter
förekommande fall, att mylla på godartad lerbotten, hvilken otvifvelaktigt
bör sättas ganska högt i värde, genom bristande insigt om jordartens
beskaffenhet förblandas med sämre lerjord, s. k. »jäslera», hvilken
trots jordbrukarens alla ansträngningar ej frambringar en försvarlig
skörd, men icke förty åsättes ett högt gradvärde just af det skälet, att
jorden hvilar å lerbotten; och enahanda är förhållandet med andra jordformationer,
såsom mergel och mossjord, för hvilkas rätta bedömande
fordras insigt och erfarenhet — men som ofta saknas hos dem, hvilka
hafva att handlägga dylika spörsmål. Att ordförande i egodelningsrätterna,
derest graderingen dragés under denna domstols pröfning,
skall på något verksammare sätt kunna bidraga till utjemning af ifrågavarande
missförhållanden, kan man enligt sakens natur ej heller fordra.

Men möjligheten att erhålla ett rättvist värde å de olika egorna
försvåras än ytterligare genom det i paragrafen intagna tillägget »allt i
förhållande till jordartens naturliga godhet och beskaffenhet», ty härigenom
har den tolkning vunnit insteg, att vid egograderingen endast
jordens beskaffenhet, men icke dess läge och andra förhållanden, som
kunna på värdet inverka, må tagas i beräkning.

Följden häraf har blifvit de största rättskränkningar. En by t. ex.
med jord af ett för dess egare invid byn fördelaktigt läge och af stort
värde har utskiften af dålig beskaffenhet och ofördelaktigt läge. En af
delegarne i byn, som derpå tror sig göra en vinst, begär laga skifte,
hvarunder en eller flere delegare blifva ålagda att utflytta och således
tvingade afträda den i fördelaktigt läge belägna, af dem egda jorden
mot ett till läget ofördelaktigt område, som af antydd anledning icke
ens har hälften så stort värde som det område, han lemnar. Den som
icke närmare satt sig in i saken antager nu, att vid graderingen tagits
nödig hänsyn till dessa förhållanden, och att graden utjemnat den relativa
olikheten af jordens och lägets beskaffenhet. Så är emellertid ej
förhållandet.

Till den afträdda jordens i förhållande till den erhållna fördelaktigare
läge, vare sig för afsättning af jordbruksalster eller betingade högre pris
vid försäljning, tages vid graderingen ingen hänsyn; och då läget, som i
vår tid mera än tillförene är af genomgripande vigt för jordbruket, icke
får göra sig gällande, begås vid skiften den största orättvisa. Bekräftelse
härpå är lätt att vinna genom en jemförelse af värdet mellan olika hemman,
som undergått laga skifte. Härvid visar sig, att af hemman, som före

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

skiftet i förhållande till mantalet haft enahanda värden, har det utflyttade
hemmanet genom det vid skiftet erhållna ofördelaktigare läge icke ens
hälften så stort värde som de i byn qvarboende, hvilka fått öfvertaga
den del af det utflyttade hemmanets jord, som just genom sitt läge haft
det högsta värde. Detta missförhållande bör afhjelpas.

Nu kan den invändningen göras, att ett rättvist bedömande af
värdet å de olika egoslagen är beroende mera på tillämpningen af lagbestämmelsen
än på dess form, och att föga således skulle i sak vinnas
genom ändrade lagbestämmelser.

Häremot vill jag erinra, att för erhållande af ett, så vidt ske kan,
rättvist resultat genom graderingen, förordningen bör gifva? den form,
att deraf tydligen må framgå, att vid gradering af jord alla de förhållanden,
som kunna på värdet inverka, skola vinna tillämpning, och
följaktligen icke allenast de olika jordarternas beskaffenhet, den större
behållna afkastningen genom minskade brukningskostnader den bättre
jorden lemnar i förhållande till den sämre, än äfven jordens läge med
afseende å afsättning af jordbrukets alster och andra förhållanden, som
kunna inverka på värdet, såsom jordens användning till annat ändamål
än jordbruk med mera.

Ehuru af äldre författningar framgår, att vid skiften utflyttningar
endast i de fall förekommit, då delegarne derom varit ense, och att
någon större rubbning af hemmanens läge dervid således icke egt rum,
har uti 1783 års skiftesstadga, beträffande graderingen, intagits den bestämmelsen,
’att i et skäligt öfvervägande äfven komma bör, att sådane
til vidd större, men til godhet sämre ägor fordra både mer arbete och
vidlyftigare stängsel, än the til vidd mindre, men til godhet bättre
ägor’.

Genom denna föreskrift, som icke återfinnes i 1827 års skiftesstadga,
synes lagstiftaren velat anvisa, att det är den nettobehållning,
jorden på ett eller annat sätt lemnar egaren, som bör vara bestämmande
för åsättande af värdet eller graden, men icke den qvantitativa
skörden.

På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
för sin del ville besluta, att § 64 af Kongl. Maj:ts förnyade stadga
om skiftesverket i riket den 9 november 1866 må hafva följande förändrade
lydelse:

Förrän om lotternas läge afgjordt varder, företages egograderingen
eller den gradering, hvarmedelst egor, som, i anseende till deras
naturliga beskaffenhet, äro sämre eller hafva ett ogynsamrnare läge,, och
derför, oaktadt lika skötsel, gifva mindre afkastning, än andra af bättre

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

jordmån eller fördelaktigare läge kunna, genom en derefter lämpad tillökning
i vidden, med hvarandra jemföras och till vederlag beräknas.
Vid denna gradering, som skall under egornas besigtning och undersökning
på marken verkställas, böra egorna efter ofvan nämnda grunder
jemföras med hvarandra, samt, med afseende å större eller mindre
svårighet och kostnad vid bruket, den större eller mindre nytta och
behållna afkastning beräknas, som af hvarje till godheten olika egostycke
må kunna i vanliga år erhållas och såsom stadigvarande, icke såsom
tillfällig, anses. Härvid böra egorna indelas i sådana grader eller proportioner,
att ett till alla delar rigtigt förhållande emellan den sämre
och bättre jorden må uppkomma; och ty bör all inrösningsjord uppskattas
efter enahanda grund, så att, om den bästa jorden anses till 1,
den sämre sättes till 1,1, 1,2, 1,3, 1,4 o. s. v., 2, 3, 4 o. s. v., hvarigenom
en qvadratref af den bästa jorden kommer att svara mot 1,1,
1,2, 1,3, 1,4 o. s. v. 2, 3, 4 o. s. v. qvadratref af den sämre, allt i
förhållande till jordartens naturliga godhet och beskaffenhet, samt jordens
mer eller mindre gynsamma läge och andra förhållanden, som kunna
på värdet inverka. Afrösningsjorden — — — — — — — — — —

hvartill de kunna anse sig befogade.»

Vid bedömande af föreliggande fråga har lagutskottet trott sig
böra fästa särskild vigt vid den synpunkten, att gällande skiftesstadga
tillkommit i syfte att på rättvis grund åstadkomma en för vårt lands
modernäring, jordbruket, möjligast fördelaktig delning af landets jord,
samt att det varit med hänsyn till detta stadgans syftemål, som fördelningen
blifvit byggd på en enda grund af ständigt fortvarande betydelse,
nemligen markens naturliga beskaffenhet från jordbrukssynpunkt.
Utskottet håller ock före, att ingen grund för fördelningen så som denna är
egnad att bereda trygghet såväl för behörigt tillgodoseende af jordbrukets
intressen som ock derför, att delningen kommer att innebära
ett i högsta möjliga mån rättvist utskiftande af deras rättsanspråk,
hvilka egt del i den oskiftade samfälligheten.

I förstberörda afseende synes utskottets uppfattning icke skäligen
böra möta någon gensägelse. Det torde nemligen vara oförnekligt, att
jordbrukets kraf kunna antagas säkrare vinna beaktande vid en fördelning,
som sker allenast efter markens lämplighet för jordbruk, än

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

förhållandet skulle blifva, derest vid fördelningen äfven andra hänsyn
finge göra sig gällande.

Deremot kan det visserligen förefalla, som om, långt ifrån att
skiftesstadgans bestämmelser i ämnet särskildt befrämjade en rättvis
fördelning af jorden mellan förutvarande delegare, det tvärtom mången
gång skulle leda till ett rigtigare resultat, derest, på sätt motionären
föreslagit, vid egograderingen icke allenast markens naturliga beskaffenhet
i jordbruksafseende, utan äfven dess läge och andra på värdet inverkande
omständigheter finge tagas i betraktande. Men utskottet föreställer
sig, att, åtminstone i regel, så icke komme att blifva förhållandet.
De omständigheter, som sålunda skulle tillmätas betydelse, äro
nemligen, såvidt utskottet kan finna, icke sådana, att med ledning af
dem någon betryggande värdesättning å jorden skulle kunna ega rum.

Enär med laga skifte åsyftas en varaktigt bestående fördelning
af den mark, som i skiftet ingår, torde också det värde, som vid graderingen
åsättes olika egor i förhållande till hvarandra, i den mån
möjligt är, böra vara sådant, att det kan antagas göra sig gällande
för en längre framtid samt i hvilken egares hand marken kommer;
och lära med hänsyn härtill omständigheter af tillfällig och vexlande
beskaffenhet icke kunna anses utgöra lämplig grund för graderingen.
Det vill emellertid synas utskottet, som om i sådant afseende betänkligheter
skulle möta mot hvarje annan grund än den för närvarande
stadgade.

Motionären har i första hand fäst uppmärksamhet på det inflytande,
som belägenheten utöfvar på jordens värde. Oförnekligt är
också, att sådant inflytande ofta gör sig i hög grad gällande såväl då
marken användes till jordbruk, i hvilket fall ett för afsättning af jordbrukets
produkter fördelaktigt läge är af stor betydelse, som ock på
det sätt, att jordens läge kan göra densamma eftersökt för andra ändamål
än jordbruk, t. ex. om den lämpar sig att sönderstyckas till tomtplatser.
Men sällan torde det vara möjligt att ens för den närmaste
framtiden med någon högre grad af tillförlitlighet beräkna det ökade
värde, som af sådana anledningar borde tilläggas välbelägen jord framför
mindre välbelägen. Fördelarne af läget vexla hastigt. Särskildt
förändringar inom kommunikationerna kunna ofta inom få år medföra
sådan omgestaltning af förhållandena å en ort, att en dessförinnan
ogynsam belägenhet derefter kommer att innebära synnerliga fördelar,
medan samtidigt andra egor gå miste om de förmåner, som med deras
läge förut varit förbundna.

Några andra omständigheter, som skulle kunna ifrågasättas att

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

komma i betraktande vid egors gradering, äro icke af motionären angifna,
men utskottet föreställer sig, att lian med sin framställning åsyftat,
förutom läget, sådana med marken förenade naturliga rikedomar,
hvilka, utan att förhöja dess användbarhet för jordbruk, kunna, särskildt
för industriella ändamål, vara af högt värde, såsom lertägter, torfmossar
o. d. Äfven för dem gäller emellertid, enligt utskottets tanke, att deras
värde är alltför skiftande och ovisst att böra läggas till grund för egogradering.
Den synpunkten torde ej heller böra lemnas utan beaktande,
att egors värde i industrielt afseende väsentligen är beroende af
huruvida den person, hvilken desamma tillskiftas, är lämplig och villig
att tillgodogöra sig befintliga naturliga förutsättningar för industriella
anläggningar. Ofta skulle det innebära uppenbar orättvisa, derest industriel
verksamhet rent af framtvingades genom åsättande af högre
värde, än som motsvarade markens användbarhet för jordbruksändamål.

Motionären har, i utskottets tanke fullkomligt oberättigadt, uttalat
tvifvel, huruvida våra skiftesmyndigheter och egodelningsrätter ega förmåga
att på ett tillfredsställande sätt tillämpa gällande bestämmelser
angående egogradering. Med vida mera fog skulle det kunna ifrågasättas,
huruvida tillförlitlig egogradering skulle kunna åstadkommas,
derest sådana förhållanden, som de af motionären föreslagna, måste
komma under betraktande. Det torde nemligen kunna anses hardt när
omöjligt att finna någon fast grund för bestämmande af det ökade
värde, som med hänsyn till berörda omständigheter kunde böra åsättas
vissa egor i förhållande till andra, och vill det derför synas utskottet,
som om just dylika faktorers införande skulle föranleda dertill, att ett
visst godtycke komme att vid graderingen göra sig gällande.

Utskottet vill ytterligare erinra om att man redan enligt skiftesstadgans
nuvarande lydelse ingalunda saknar utvägar att förebygga
den orättvisa, som någon gång kunde vållas af markens fördelning
uteslutande med hänsyn till dess naturliga beskaffenhet i jordbruksafseende.
Sålunda torde det böra beaktas, att skiftesstadgans bestämmelser
icke böra anses helt och hållet utesluta möjligheten att vid
graderingen taga hänsyn till jordens läge. Tvärtom lärer för det
fall, att läget medför särskild svårighet och kostnad vid bruket, denna
omständighet både kunna och böra komma i betraktande. Ej heller
torde det böra förbises, att, med stöd af gällande bestämmelser om
undantag af mark för delegarnes allmänna behof, sådan mark, som i
ett eller annat afseende har öfverlägset naturligt värde, kan afsättas
såsom en samfällighet för skifteslaget.

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Till sist ligger en enligt utskottets uppfattning ganska tillfredsställande
garanti mot orättvis fördelning deri, att, derest jord, som skall
skiftas, på grund af läge eller andra förhållanden är af allt för olika
värde, hvarje delegare, såvidt möjligt, lärer böra beredas del i de olika
slagen jord, för hvilket ändamål, om omständigheterna dertill föranleda,
flera skiften kunna utläggas.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 9 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

: : JO •■■!

Reservation

af herrar Zetterstrand och Jansson, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka skrifvelse till Kongl. Maj:t i motionens syfte.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.