Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1907:LU23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1907 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 7 och
8 §§ lagen angående äganderätt till skrift.

Uti en inom Andra Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:r 102, anför herr B. Wijk:

»Författarerätt i modern mening infördes i Sverige först genom
1812 års tryckfrihetsförordning, som i § 1 mom. 9 stadgar, att »hvarje
skrift vare författarens eller dess rätts laglige innekafvares egendom».

Den äganderätt till skrift som här tillerkändes författaren
och hans rättsinnehafvare var till tiden obegränsad. Det dröjde
dock ej länge innan tendenser visade sig att i det allmännas intresse
sätta vissa gränser för författarerättens ©inskränkthet. Vid
1840—41 års riksdag infördes den ändring i tryckfrihetsförordningen,
att, om författarättens innehafvare ej inom hvarje 20-årsperiod från
författarens död begagnat sig af sin rätt, skulle denna vara förfallen
och det stånde hvar och en fritt att utge skriften. Då författarerätten
år 1855 utsträcktes till att omfatta äfven rätten till
uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, begränsades
rätten i detta fall till författarens lifstid, dock att gälla

Bih. till Riksd. Prat. 1907. 7 Sami. 19 Käft. (Ko 23).

1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

i minst 5 år efter arbetets tryckning; denna skyddstid utsträcktes
sedermera till att omfatta författarens lifstid och 5 år efter hans död
och slutligen, år 1904, till författarens lifstid och 30 år efter hans död.

Behofvet att modifiera bestämmelserna angående den litterära
äganderätten ledde slutligen till dessa bestämmelsers utbrytande ur
tryckfrihetsförordningen år 1876; följande år sammanfördes de i
nu gällande »lag angående äganderätt till skrift af den 10 Augusti
1877». Genom denna lag upphäfdes såväl den obegränsade författarerätten
som den däri 1840—41 gjorda inskränkningen, och i
stället stadgades, att »författarerätt vare gällande under författarens
lifstid och femtio år efter hans död». Valet af denna skyddstid
motiverades hufvudsakligen därmed att densamma var gällande i
våra grannländer Norge och Danmark, och mot de invändningar
som i Biksdagen anfördes mot skyddstidens längd genmäldes, att
inom ett litet språkområde som vårt, med dess jämförelsevis små
afsättningsmöjligheter för litterära alster, behöfde författarne ett
desto mera utsträckt skydd.

Någon ändring i 1877 års stadgande i detta afseende har
sedermera icke gjorts. Nu gällande bestämmelser angående tiden
för författarerätts bestånd i Sverige äro i korthet följande:

Författarerätt till skrift (det vill säga ensamrätt till dess
mångfaldigande på svenska) gäller under författarens lifstid och 50
år därefter;

skydd mot offentligt uppförande af dramatiskt eller musikalisktdramatiskt
arbete gäller under författarens lifstid och 30 år därefter;

skydd mot öfversättande af skrift till främmande språk gäller
(i enlighet med Bernerkonventionen) under 10 år från skriftens utgifvande.

Bestämmelsen om 50-årigt skydd efter författarens död har
till följd, att svensk litteratur frigöres från författarerätten kanske
i medeltal efter omkring 70 år, och i många fall först 80 år eller
mer efter skriftens första utgifvande.

De parter, hvilkas intressen beröras af tidsbestämmelsen för
litterär äganderätts bestånd, äro författarne och allmänheten. Lagen
afser att tillförsäkra författaren det fulla värdet af hans arbete,
och ger honom för den skull under en lång följd af år ensam förfoganderätt
däröfver. Å andra sidan vill lagen tillgodose det allmänna
intresse, som kräfver att få fritt tillgodogöra sig det andliga
arbetets produkter och i vidast möjliga mån gorå dem tillgängliga

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

3

för folket. Det är detta allmänna intresse, som liar ledt till att
den förut obegränsade författarerätten inskränkts till att i hvarje
fall gälla endast under en viss begränsad tidsperiod.

Lagens egen mening kräfver alltså, att skyddstiden för äganderätt
till skrift ej utsträckes längre än hvad hänsynen till författarens
rätt verkligen fordrar. Utsträckes den längre, så kan man
ej vidare tala om författarerätt i ordets ursprungliga mening: äganderätten
blir då helt enkelt ett vanligt monopol, ej till författarens utan
till förläggarens fördel, och till motsvarande nackdel för allmänheten.

Den litteratur, som skulle komma att beröras af eu förkortning
af gällande skyddstid, är den del af den skönlitterära produktionen,
som ännu några tiotal år efter författarens död har full lifskraft, som
då ännu allmänt läses, och som kan sägas utgöra vår nationallitteratur
i egentligaste mening. Att göra denna folkets andliga
egendom i största mån spridd och lätt tillgänglig är icke utan
betydelse för svensk bildning och svensk kultur. Det är gifvet att
en sådan spridning gynnas bättre om litteraturen är fri och kan
utges af hvar och en under inbördes täflan, än om den är förlagsegendom
och med monopolets rätt innehafves af en enda, och
det synes därför vara af vikt att tillse, att skyddstiden för den
litterära äganderätten ej utsträckes längre än hvad som är nödigt.

I likhet med de flesta utländska lagar om litterär äganderätt
väljer den svenska lagen till utgångspunkt för tidsbestämningen icke
arbetets utgifningsår utan författarens dödsår. Häremot torde intet
vara att invända. Skyddstiden blir visserligen på detta sätt af mycket
olika längd i olika fall, men å andra sidan får författaren tillfälle
att under hela sin lifstid åtnjuta frukten af sitt arbete, och vid hans
död kan denna ännu i full mån komma hans efterlefvande till
godo. Det torde nämligen allt mer bli bruk, att skönlitterära författare
ej sälja till förläggarne författarerätten till sina arbeten, utan
endast förlagsrätten till hvarje särskild upplaga, så att vid författarens
död författarerätten ännu är i hans ägo och öfvergår till
hans efterlefvande. Dessas rätt torde lämpligen tillgodoses, om de
få åtnjuta en så pass utsträckt skyddstid, att eu ytterligare förlängning
af denna ej i någon väsentlig mån skulle öka författarerättens
värde vid deras tillträdande af densamma.

Jag tror att detta mål vinnos fullt ut om skyddstiden från
nuvarande 50 år nedsättes till att gälla i 30 år från författarens
död, eller samma tid, som gäller i Tyskland, Österrike-Ungern och

4

Lagutskottets Utlåtande Ko 23.

Schweiz i fråga om äganderätt till skrift, och i Sverige beträffande
uppföranderätt till dramatiskt och musikaliskt-dramatiskt arbete.

Det pris, en förläggare kan betala för författarerätten till ett
enskildt arbete eller till en författares samlade skrifter, måste hufvudsakligen
bero på den vinst, han anser sig kunna erhålla dels af ett
omedelbart utgifvande af skriften och dels af eventuella nya upplagor
under den närmaste framtiden. Afsättningsmöjligheterna i en mer
aflägsen framtid äro svårberäkneliga och osäkra, och penningvärdet
af en sådan aflägsen rättighet, reducerad till närvarande tid, är
alltför ringa för att kunna åstadkomma någon nämnvärd värdeskillnad
mellan en förlagsrätt på 50 år och en sådan på 30 år från
författarens död. Skulle åter eu författares efterlefvande ej skilja
sig från författarerätten, utan alltjämt behålla densamma (hvilket
mer sällan torde ske), så kan äfven i detta fall en tid af 30 år
anses utgöra eu lagom lång skyddsperiod.

Då jag alltså håller före, att en inskränkning af skyddstiden
från 50 år till 30 skulle vara till gagn för det allmänna utan att
samtidigt skada författarnes intresse, och då en dylik ändring på intet
sätt skulle försämra Sveriges ställning gent emot öfriga till Bernerkonventionen
anslutna stater, tillåter jag mig vördsamt föreslå, att
Riksdagen för sin del ville besluta, att följande paragrafer i lagen
angående äganderätt till skrift af den 10 augusti 1877 måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 7. Författarerätt vare gällande under författarens lifstid
och trettio år efter hans död. Där två eller flere gemensamt författat
en skrift, som ej består af själfständiga bidrag från särskilda
medarbetare, räknas dessa trettio år från den senast aflidne författarens
död.

§ 8. För skrift, utgifven af vetenskapligt samfund eller annan
förening, som utesluter personlig författarerätt, så ock för skrift,
som utgifves först efter författarens död, njutes skydd mot eftertryck
i trettio år från det skriften först utgafs. Lag samma vare
om skrift af författare utan uppgifvet eller under diktadt namn;
dock att, där författaren före utgången af trettionde året från det
skriften först utgafs gifver sig tillkänna antingen å titelbladet till
ny upplaga eller genom anmälan i justitiedepartementet och tre
gånger i allmänna tidningarne införd kungörelse, han då må njuta
tillgodo den rätt, som i 7 § sägs. Intill dess ---— förläggare.

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

5

Jag tillåter mig äfven hemställa att utskottet, till livilket
motionen hänvisas, ville föreslå de tillägg och ändringar i öfrig!,
som på grund af den föreslagna nya lydelsen af 7 och 8 §§ möjligen
kunna finnas påkallade.»

Med anledning af förevarande motion har utskottet från
styrelsen för Sveriges Författareförening fått mottaga en å styrelsens
vägnar af dess nuvarande ordförande, professor K. Warburg,
undertecknad skrifvelse af den 27 nästlidne februari, hvilken utskottet
funnit vara af beskaffenhet att här böra i dess helhet intagas.
Skrifvelsen är af följande lydelse:

»I eu af herr Hjalmar Wijk i Andra kammaren väckt motion
föreslås, att den tid, hvarunder en författares rättsinnehafvare må
åtnjuta skydd för författarerätten, begränsas från 50 till 30 år efter
författarens död, jämte flere i sammanhang därmed stående ändringar
i »Lagen rörande äganderätt till skrift».

Då detta ju innebär eu försämring af den immateriella äganderättens
villkor, anhåller Styrelsen för Sveriges Författarförening
vördsammast att häremot få framställa följande erinringar.

Hvad först angår skyddstiden i olika land, har motionären
anfört, att Tyskland, Österrike-Ungern och Schweiz hafva en
skyddstid af 30 år efter författares död eller densamma som han
påyrkar. Emellertid må härvid anmärkas, att den nu gällande skyddstiden
50 år — är bestämd i ett större antal länder, exempelvis
Danmark, Norge, Finland, Ryssland, Frankrike, Belgien och Portugal,
att exempelvis Spanien utsträcker skyddstiden till 80 år, vissa utomeuropeiska
land (såsom Mexiko) låta författarerätten vara obegränsad,
under det att för Italien, Nederländerna, Förenta Staterna och
England (i hvilket sistnämnda land skyddstiden är ofördelaktigast
för författaren) gälla mera kombinerade föreskrifter. 1

1 I dot nyss utkomna häftet af Nordisk Familjebok meddelas i en af Författarföreningens
sekreterare författad uppsats under rubrikon »Eganderätt (litterär), uppgifter om förhållandena
i alla länder.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

När de nuvarande bestämmelserna af år 1877 infördes, gjordes
ju, såsom motionären själf anmärker, gällande emot en ifrågasatt
förkortning af skyddstiden, att inom ett litet språkområde som
vårt — med dess jämförelsevis små afsättningsmöjliglieter för litterära
alster — författarne behöfde ett mera utsträckt skydd.

Så vidt Styrelsen kunnat finna, har intet inträffat, som minskat
dessa skäl eller som påkalla ändring till nackdel för författarnes
och deras rättsinnehafvares intressen.

Motionären åberopar häremot det allmänna intressets kraf
att tillgodogöra sig det andliga arbetets produkter och i vidaste män
göra dem tillgängliga för folket, och anser vidare, att det egentligen
endast är den del af den skönlitterära produktionen, som ännu några
tiotal år efter författarens död ej förlorat lifskraft, hvilken skulle
beröras af skyddstidens förkortning.

Härutinnan torde — såsom längre fram skall visas — motionären
misstaga sig, men om vi tills vidare dröja vid skönlitteraturen,
visar erfarenheten, att äldre klassiska författares verk, hvilka
först blifva »fria» 50 år efter det lagen af 10 aug. 1877 trädde i
kraft, likväl äro tillgängliga i särdeles prisbilliga upplagor. Och någon
fara föreligger knappast för att folkliga skönlitterära arbeten
— äfven med bibehållande af äganderätten — icke komme att förefinnas
i godtköpsupplagor, enär detta ligger i vederbörande förläggares
eget välförstådda intresse.

Några exempel må här anföras:

Tegnérs »samlade skrifter» tillhandahållas allmänheten för 5
kronor i en vårdad upplaga; hans »Fritiofssaga» säljes för 50 öre,
»Axel» för 15 öre, »Nattvardsbarnen» för 25 öre; eu samling fosterländska
dikter för 20 öre; hans skaldestycken i urval för läroverken
för 75 öre.

Runebergs samlade skrifter fås för 5 kronor; »Fänrik Ståls
sägner» för 60 öre, »Kung Fjälar» för 30 öre, »Älgskyttarne» för
25 öre.

Geijers dikter föreligga i en upplaga för 1 kr. 50 öre; hans
valda skrifter för 2 kronor.

Fru Lenngrens skaldeförsök tinga nu 2 kronor 50 öre, men
en upplaga utkommer om några dagar för 1 krona.

Bellmans Fredmans Epistlar säljes nu för 1 krona.

Äfven senare tiders märkligare arbeten hafva utgifvits i
godtköpsupplagor, och på allra sista tiden har man gått mycket

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

7

långt i att sänka priserna för »berömda böcker» ända ned till 1
krona för ganska dryga band.

Det är därför knappast sannolikt att eu lagändring skulle
framkalla billigare pris. Visserligen kan konkurrensen vålla någon
nedpressning, men å andra sidan lum också en förläggare sätta priset
lägre, då lian har trygghet mot att affären ej lider inkräktningar
från annat håll. I alla fall gäller det ju att konkurrera med andra
likartade verk, och förläggarintresset bjuder då att hålla priset lågt
för att främja största möjliga spridning.

Vinnes sålunda intet väsentligt för allmänheten, torde däremot
en nedsättning af skyddstiden ofördelaktigt drabba författarna
och deras efterlefvande. En författare kan sällan lämna de sina
stort annat i arf än sina skrifter, och det pris en förläggare betalar
för dessa, i händelse han köper dem vid författarens död, blir
naturligtvis, därest de antagas äga bärkraft under en längre tidsföljd
— trots motionärens motsatta förmodande — högre, om hans firma
får ensamrätt under 50 år, än om det endast gäller 30 år. Det är
för öfrigt icke utan exempel, att en författare, som länge varit mer
eller mindre glömd, plötsligen åter kan blifva populär och komma
i kurs. Med en svensk författare, Almqvist, har detta inträffat just
30 å 40 år efter hans död.

Dessutom vill Styrelsen framhålla, att frågan icke enbart,
såsom motionären förmenar, rör skönlitterära verk, utan all litteratur,
exempelvis äfven läroböcker, lexika och dylikt. Betalningen för
dessa utgår vanligen icke en gång för alla, utan med en viss del
af hvarje upplagas bruttovärde. Det kan dröja många år, innan en
författare på detta sätt får sin möda fullt ersatt. Antag att en
lexikograf använder en god del af sitt lif på att utarbeta en ordbok
och att han dör kort efter att manuskriptet föreligger färdigt.
Ligger det då någon rättvisa i att icke hans efterlefvande skola
utfå ordentlig ersättning för resultatet af hans trägna arbete, kanske
det enda han lämnat dem i arf? År det någon mening i att hvilken
bokförläggare som hälst skall, då trettio år förflutit, utnyttja
produkten af en annans flit till förfång för hans närmaste?

På den materiella äganderättens område ifrågasättes ännu icke
gratis-expropriation. Hvarföre då göra detta på den immateriella?

Då bifall till motionen icke skulle medföra något verkligt
gagn för den läsande allmänheten, under det att det skulle lända

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

författarnes intressen till men, vågar Författarföreningens styrelse
vördsammast hemställa hos lagutskottet, att detta måtte afstyrka
motionens antagande.»

Motionären synes icke i sin förevarande framställning hafva
påvisat, att några af sevärda olägenheter af den nuvarande skyddstiden
för författarerätten i vårt land verkligen uppkommit. Ej
heller synes han i förhållande till de skäl för bibehållande af berörda
tid, som i ofvan intagna skrifvelse utvecklas och belysas,
hafva anfört tillräckliga omständigheter att böra föranleda inskränkning
i denna tid.

Under sådana förhållanden hemställer alltså utskottet,

att förevarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Oskar Eklunds Boktr., 1907.