Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1905:LU23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksil. kansli den 2 mars 1905, kl. 3.3 0 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion angående tillsättande af
en för Sverige, Norge och Danmark gemensam sjölagskommitté.

Lagutskottet har till behandling föréhaft en inom Andra Kammaren
af herr G. O. Wallenberg väckt och till utskottet hänvisad motion, n:o 79,
af följande lydelse:

»Den sjölag, som från år 1892 i vårt land är gällande, utgjorde i
likhet med de i hufvudsak därmed öfverensstämmande nya norska och
danska sjölagarna resultatet af ett samvetsgrant, mångårigt samarbete mellan
de tre länderna, hvarunder ditintills vunnen erfarenhet inom sjörättens
område i möjligaste mån tagits i anspråk.

Emellertid utsäges redan i det kommittébetänkande, som föregick
nämnda sjölag, att den nya lagen icke finge anses innehålla tillfredsställande
bestämmelser för alla de frågor, hvilka inom sjörätten väntade en
lösning. Men framför att lagstifta i de fall, där vunnen erfarenhet ännu
icke gaf tillräcklig ledning för ett afgörande, fann man sig böra lämna
lösningen af dylika spörsmål åt framtiden, med fullt erkännande således
af det förhållande, att den pågående hastiga och till sin riktning oförutsedda
utvecklingen inom sjöfarten städse väcker nya frågor till lif och
nödvändiggör ett ständigt aktgifvande därpå, att gällande lag anknyter sig
till de praktiska förhållandena.

Bih. till Riksil. Prat. 1905. 7 Sami 19 Höft. (N:o 23).

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

De senaste årens erfarenheter hafva jämväl till fullo ådagalagt, att en
sjölag, huru förträfflig deri från början än är, med nödvändighet måste
jämförelsevis hastigt och ofta undergå revision för att fylla de alltjämt
växande skilda klufven inom sjöfartsnäringen. Till de frågor, hvilka vid
tiden för den nuvarande sjölagens antagande först börjat framträda, men
som nu trängt sig fram i förgrunden, hafva kommit alldeles nya spörsmål.
Och många af dessa hafva efter hand blifvit så brännande, att en
snar lösning af desamma på lagstiftningens väg måste anses af beliofvet
påkallad.

Redan vid det 4:de nordiska sjöfartsmötet i Stockholm år 1897 behandlades
frågan om eu revision af sjölagen. De anmärkningar, som då
framställdes emot densamma, befunnos emellertid icke vara af den vidtgående
beskaffenhet, att de påkallade allmän revision af eu lag, som under
så kort tid varit i kraft. Sedan dess hafva emellertid klagopunkterna ökats
i antal och betydelse samtidigt med att tiden upphäft invändningen att
lagen icke tillräckligt länge varit i verksamhet, för att en revision af densamma
skulle böra ifrågakomma.

Inom alla på området intresserade läger har därför en bestämd opinion
bildat sig, som kräfver skyndsamma och grundliga reformer af den nordiska
sjörätten. Det starkaste och mest samlade uttrycket för denna opinion
finna vi i förhandlingarna och besluten från det sist i Köpenhamn den
2—4 juli 1903 hållna Öde nordiska sjöfartsmötet. Det måste anses såsom
synnerligen betecknande för stämningen härutinnan inom skilda, för sjöfarten
intresserade kretsar, att huru skarpt än meningarna eljest bröto sig
å nämnda möte, däri såväl redare och befälhafvare som representanter för
lastägare och assuradör^- deltogo, så uttalade likväl mötet enhälligt, att det
ansåge eu allmän revision af de skandinaviska sjölagarna vara högeligen
af beliofvet påkallad.

Med anslutning till de anmärkningar, hvilka vid sjöfartsmötet i Köpenhamn
mot de gällande nordiska sjölagarna framställdes, vill jag bär
anföra några exempel på sådana fall, där nya förhållanden inom sjöfarten
påkalla förnyad uppmärksamhet af lagstiftningen.

Det är framförallt segelfartygens undanträngande af ångfartygen, som
karakteriserar sjöfartens utveckling under de senare åren.

Angbåtsflottans starka tillväxt har åter medfört en storartad ökning
af trafiken i fasta router. Och det är i främsta rummet denna de fasta
liniernas oväntade utveckling, som väckt spörsmål, på hvilka den nuvarande
lagstiftningen lämnar intet eller otillräckligt svar.

Bland de frågor, som på sista tiden mest diskuterats, har framträdt
handelskårens fordran på eu begränsning af den allmänna rättighet, hvilken

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

särskild t redarnc i de fasta routerna begagna sig af, då de genom s. k.
konnonssementsklausuler inskränka sitt ansvar för det mottagna godset.

Köpman och lastassuradörer hafva på sina möten diskuterat denna
fråga och hos respektive regeringar, äfven hos den svenska, föreslagit ingripande
på lagstiftningens väg mot den utsträckta avtalsfrihet mellan
redare och köpmän, som nu är rådande. Däremot hafva sjöfartens representanter,
å allmänna möten såväl som genom skrivelser till respektive
regeringar, framhållit sina betänkligheter mot rubbandet af den eljest
strängt häfdade aftalsfrihetens princip, som de anse böra upprätthållas åtminstone
till dess man genom internationella öfverenskommelser uppnatt
enighet i detta stycke.

Meningarna i denna fråga äro sålunda starkt delade. Men i hvarje
fall bör man vara ense om att finna densamma tillräckligt betydelsefull
för att göras till föremål för en allsidig utredning.

iVr nyssnämnda spörsmål ännu icke till fullo utredt, hafva åter andra
frågor, Indika stå i samband med de fasta linjernas utveckling, länge nog
mognat under tillämpning enbart af praxis för att nu blifva genom lag
rättsligen bestämda. Så möter oss fragan om mäklarens och kommissionärer
ställning till redare och lastägare. Genom tydlig lag bör fastslås,
i hvilket fall kommissionären är att anse som redarens ombud, eller
när*han bör betraktas som en själfständig mellanhand, till hvilken varuägaren
ensamt, utan rätt gentemot fartyg och rederi, äger att hålla sig. Likaså
bör det bestämmas, om och i Indika fall mäklaren äger befogenhet att
teckna konnossement och ingå andra aftal med rättsbindande verkan för
rederi et

I detta sammanhang bör särskilt äfven anmärkas, att vår sjölag i
fråga om fartygs befraktning och mottagande af gods och fartyg endast
afscr visst fartyg, men ej alls berör de numera vanliga, oftast genom mäklare
slutna, generella befrakta in garna för hel seglationstid af viss myckenhet
tonnage. Det är dock tydligt, att de spörsmål, hvilka härigenom kunna
uppstå i ”fråga om mäklarens ställning och det af honom slutna, aftalets
natur och uppfyllande, ofta kräfva ett afgörande, vid hvilket speciellt sjörättsliga
och ej'' allenast allmänna civilrättsliga regler äro nödiga.

Här skall vidare framhållas den roll, som den genom de fasta routerna
möjliggjorda genomgående trafiken numera spelar i världsmarknaden. \ aror
sändas exempelvis från Nordamerikas västkust till de störa europeiska
handelscentra och vidare under ett enkelt transportkontrakt på s. k. genomgående
konossement. De ytterst viktiga frågor, som härvid uppstå angående
de olika transportörernas ansvar för godset och deras inbördes
ställning, äro icke för närvarande genom lag bestämda. Och tydligt är,

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

att, äfven om man på detta område bör verka för erhållande af internationella
bestämmelser, det icke är rådligt att lita på de obestämda och
aflägsna utsikterna härför, utan synes det;önskvärd!, att de nordiska länderna
för sitt vidkommande söka finna en lösning på lagstiftningens väg
af hithörande frågor. " ö

. Slutligen tillåter jag mig erinra om, att en form af befraktning, som
vid antagandet af 1891 års sjölag var så godt som okänd, nu användes i
mycket stor utsträckning utan att därom finnes något som helst i lag
stadgadt. Jag afser den s. k. månadsbefraktningen eller det aftal, hvarigenom
en redare till annan person bortleger fartygets lastrum för fraktande
af varor in. in, men själf genom befälhafyaren i hufvudsak fortfar
att ombesörja fartygets drift.

Huru behöfliga bestämmelser i lag om denna särskilda art af befraktning
äro ligger i öppen dag. Det bör bland annat lagligen fastslås,
hvad det är för eu frakt, som hör till sjöförmögenheten, och för hvilken
redaren häftar; om det är manadsfrakten, beräknad för den normala tiden
af den resa, som är i fråga; eller kon nossements frakt en; eller gångbar
frakt för en sådan resa, som den, angående hvilken frågan om redarens
ansvar uppstår. Äfvenså behöfvas stadganden om frakten som försäkringsobjekt,
om dess _ bidragsplikt vid gemensamt haveri o. s. v. Vid fall °af
gemensamt haveri måste en dubbel dispaschering äga rum, först med resefrakten
som^ bidragspliktigt värde och sedan för reglering af förhållandet
mellan de båda i frakten intresserade parterna. Härom finnes intet stadgande,
lika litet som något finnes i lag bestämdt om hvem som skall
gocltskrifvas för kost- och månadspenningar, hvilka utgå vid uppehåll i
nödhamn, då månadsfrakt fortfarande löper under uppehållet: om det är
redaren, som faktiskt lagt ut penningarna, eller månadsbefraktaren, som
indirekt betalat dem, enär manadsfrakten innefattar godtgörelse för hyra
och kost till besättningen. J

. T. ^es*a ^ro blott^ några fa, särskildt å det ofvannämnda sjöfartsmötet
i Köpenhamn framhållna exempel på frågor af den största praktiska betydelse,
hvilka påkalla ett helt system af rättsregler, då månadsbefraktningen
kommer att till sin natur och verkan genom lag bestämmas.

I det att jag inskränker mig till att hänvisa till det ofvan anförda
för adagaläggande af, att nya tidsförhållanden öppnat nya områden inom
sjöfarten, för hvilka vår nuvarande sjölag saknar tidsenliga bestämmelser,
blott anmärka, att talrika bevis kunde am dragas jämväl för det
fölhallandet, att gällande lagstadganden, äfven på de områden, som afsetts
att vara genom desamma reglerade, i mångt och mycket nu måste anses
foraldrade och oriktiga eller ock kräfva ett förtydligande. Härpå anfördes

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

särskilt vid sjöfartsmötet i Köpenhamn en mängd exempel, och yttrade
man sig allmänt för en ändring i anmärkta afseenden.

Om det sålunda måste anses ostridigt, att en genomgripande revision
af sjölagen är af hehofvet påkallad, återstår att afgöra, på hvad sätt en
dylik revision lämpligen bör åstadkommas.

Den opinion, som vid det ofta nämnda nordiska sjöfartsmötet i Köpenhamn
enhälligt uttalat sig för en allmän revision, synes mig jämväl hafva
anvisat den säkraste och bästa vägen för dess ernående. Under uttalande
af, att behöfliga ändringar i och tillägg till de skandinaviska sjölagarna
borde ske gemensamt för de tre folken med aktgifvande på och i samförstånd
med det arbete, som sedan lång tid tillbaka fortgått för införande
af likformighet inom sjörätten mellan såvidt möjligt alla sjöfartsidkande
nationer, fann sig mötet desslikes böra taga ett bestämdt steg i riktning
af att förverkliga det stora syftet. Mötet beslöt nämligen, lika enhälligt
som det afgjorde frågan om lämpligheten af en revision, att tillstyrka den
åtgärd, hvilken för närvarande torde få anses som den enda effektiva för
åvägabringande af en allmän revision af bestående värde inom ett så föränderligt
område som sjörättens, i det alt mötet uttalade sig för tillsättandet
af en nordisk sjölagskommitté, gemensam för de tre länderna,
sammansatt af lika antal representanter för olika intressenter inom sjöfarten,
hvilken kommitté skulle äga till hufvudsaklig uppgift att under
samverkan med myndigheter såväl som med korporationer och enskilda
hafva uppmärksamheten riktad på., hvilka ändringar i den nordiska sjörätten
som efter hand visade sig behöfliga, samt att utarbeta och till de
nordiska regeringarna ingifva sammanstämmande förslag till sådana ändringar.

I öfverensstämmelse med nämnda beslut och till utförande af mötets
uppdrag har också Bestyrelsen for Nordisk Skibsrederforening till de
respektive regeringarna i Sverige, Norge och Danmark inkommit med
underdånig anhållan om åtgärder för förverkligandet af det önskemål
Nordiska sjöfartsmötet sålunda uttalat. Uti särskilda skrivelser till respektive
regeringar hafva därefter Sveriges Allmänna Sjöfartsförening och
Fall es rep resen t a ti on en for Dansk Skibsfart tillkännagivit sin fulla anslutning
till ofvanberörda hemställan.

Frågan om eu allmän revision af sjölagen efter förarbeten af en nordisk
sjölagskommitté är alltså redan underkastad Kung]. Maj:ts nådiga pröfning.

Då emellertid genom olika framställningar till Riksdagen under de
senare åren nya lagbestämmelser inom skilda områden af sjörätten påyrkats
genom speciell lagstiftning för vårt land, kan jag, förvissad som jag
är, att tillsättandet af en gemensam kommitté för de tre nordiska länderna

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

innebär den mest tillfredsställande lösningen af samtliga förevarande spörsmål
i deras sammanhang med hvarandra och mhd tidsförhållandena, icke
underlåta att härmed påkalla Riksdagens kraftiga understöd för åvägabringande
af en dylik kommitté med den sammansättning och befogenhet
ofvan antydts.

Till stöd för min af de mest sakkunnige inom sjöfartsområdet omfattade
mening om lämpligheten af sistnämnda form för det önskade lagstiftningsarbetet
vill jag i detta sammanhang allenast anföra:

att liksom vår nuvarande sjölag tillkommit genom samarbete med de
öfriga skandinaviska länderna, så att de olika sjölagarna kunna betraktas
som ett organiskt helt, bör ock den fortsatta lagstiftningen till ändring
och utveckling af vår i hufvudsak gemensamma sjörätt uppenbarligen ske
gemensamt till ömsesidig förkofran för de tre ländernas sjöfart;

att en sådan gemensam lagstiftning emellertid icke kan åvägabringas
genom speciella förslag allenast mellan regering och representantförsamling
i hvart land för sig, utan förutsätter ett föregående arbete antingen af
tre samverkande kommissioner (såsom vid utarbetande af de nu gällande
sjölagarna var fallet) eller ock af en enda gemensam kommitté från desamma; att

tillsättandet af en enda gemensam kommitté, där endast ett fåtal
ledamöter från hvarje land torde behöfva insättas, otvifvelaktigt under
närvarande förhållanden är att föredraga;

enär vidare en mindre, gemensam kommitté lättare kommer i förtroendefullt
förhållande till såväl regeringarna som de enskilde sjöfartsintresserade,
hvilka senare hittills alltför litet tillåtits utöfva inflytande
på lagstiftningen, men som numera genom sina fast organiserade olika
korporationer inom de tre länderna lättare kunna göra sina önskningar
hörda hos en gemensam kommitté än hos tre olika kommissioner;

samt enär slutligen inom en sådan kommitté ett enhetligt och konsekvent
arbete säkrare och snabbare åstadkommes, liksom äfven skilda
meningar inom eu dylik lättare hopjämkas till ett gynnsamt resultat med
hänsyn till de olika kraf på ändringar, hvilka från skilda läger och land
framkomma.

Den ifrågasatta kommittén skulle, på sätt ofvan antydts, hafva till
sylte att, under aktgifvande på den storartade internationella verksamhet,
som under lång tid pågått för ernående af likformighet mellan alla
nationers sjölagar, gifva ökad auktoritet och styrka åt vår sjöfart gentemot
de öfriga sjöfartsidkande folken. Men vidare och i främsta rummet
skulle det åligga kommittén att förut taga i öfvervägande och med inkommande
förslag söka afhjälpa de mest iögonenfallande bristerna, efter

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

hanel som dessa visat sig i de olika ländernas lagstiftning. Med hänsyn
till denna kommittés aktuella uppgift torde den anmärkning bortfalla,
hvilken i ett par vid föregående riksdag under nås 13 och 173
i Andra Kammaren väckta motioner anmärkts mot den föreslagna anordningen
af en kommitté, nämligen att vissa reformer, hvilka läge
motionärerna särdeles om hjärtat, därigenom kunde komma att undanskjutas.

En dylik farhåga är obefogad, hvaremot det är tydligt, att utredningen
genom en kommitté sådan som den ifrågavarande erbjuder den
mest fullständiga garanti för att allsidig och sakkunnig behandling af
föreliggande material förenas med skyndsamhet vid föreslåendet af nödiga
reformer.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får jag hemställa, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung! Maj:ts anhålla, det Kung! Maj:t
täcktes för Sveriges vidkommande medverka till åstadkommandet af en
för Sverige, Norge och Danmark gemensam sjölags kommitté, bestående af
lika antal medlemmar från hvarje land, utsedde af vederbörande regering
efter samråd med sjöfartens och handelsståndets representanter, och med
uppgift att uppmärksamma, hvilka ändringar i den nordiska sjörätten som
kunna vara önsldiga; att mottaga och behandla framställningar i detta
hänseende både från enskild och offentlig sida; samt att utarbeta och till
hvar af de nordiska regeringarna afgifva, såvidt möjligt, till innehåll och
form med hvarandra öfverensstämmande förslag till nya bestämmelser på
sjölagens område.»

1 motionens syfte hafva herrar K. G. Karlsson i Göteborg, O. A.
Brodin och C. J. Ödman instämt.

Med förevarande motion åsyftas åvägabringande af en allmän revision
af gällande sjölag och med afseende härå framställes i motionen
förslag, åsyftande, att en sådan omarbetning måtte ske under samverkan
med de lagstiftande organen i Norge och Danmark, på det att den nu
rådande öfverensstäinmelsen mellan de tre nordiska länderna på förevarande
område måtte bibehållas. Äfven vid nästlidet års riksdag väcktes
en motion i detta syfte. Såsom önskemål med afseende å den ifrågasatta
allmänna revisionen af sjölagen framhöll dåvarande motionär dels
åstadkommande af ändrade föreskrifter rörande bland andra åtskilliga af
de ämnen, som beröras i nu förevarande motion, dels ock en skärpt
kontroll å fartygs sjövärdighet. Lagutskottet vid 1904 års riksdag, som

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

till behandling i ett sammanhang förehade berörda motion och en
annan jämväl till utskottet öfverlämnad framställning, som dock endast
alsåg sistberörda spörsmål — åstadkommande af lagstiftningsåtgärder till
förebyggande af de med sjöfarten förbundna faror — höll emellertid
före, att frågan om föreskrifter rörande fartygs sjövärdighet vore ett fristående
spörsmål, som, i den mån dylika föreskrifter vore nödiga, borde
lösas utan • samband med eu allmän omarbetning af sjölagen, nämligen
genom utfärdande af författningar, gällande vid sidan af denna. Utskottet
ansåg sålunda en revision af sjölagen icke erforderlig för åvägabringande
af ytterligare föreskrifter rörande fartygs sjövärdighet. Hvad därefter beträffade
en sjölagsrevision för uppnående af de öfriga önskemål, som med
afseende därå framställts, ansåg utskottet på anförda grunder icke nödigt
eller lämpligt, att Riksdagen öfver hufvud gjorde framställning hos Kungl.
Maj:t om eu allmän omarbetning af sjölagen. Utskottet hemställde på
grund häraf dels om aflåtande till Kungl. Maj:t af en skrifvelse med anhållan,
att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande hvilka lagbestämmelser
kunde utöfver de gällande vara erforderliga och lämpliga i ändamål att,
till motverkande af de med sjöfarten förbundna faror, åstadkomma en betryggande
kontroll å fartygs sjövärdighet samt därefter till Riksdagen inkomma
med de förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda,
dels ock att den väckta framställningen om revision af sjöfartslagstiftningen
i andra hänseenden än de nämnda icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda. Utskottets berörda hemställan blef af Riksdagen bifallen.

Det nuvarande lagutskottet finner sig ej heller kunna förorda, att
Riksdagen hos Kungl. Maj:t gör den ifrågasatta framställningen i syfte
att, åstadkomma en omarbetning af sjölagen. Väl må det vara sant, att
på sjöfartens område utvecklingen går snabbt framåt och att ändrade förhållanden
kräfva en efter desamma ändrad lagstiftning. Men vår gällande
sjölag, af den 12 juni 1891, är dock ganska ny och, enligt hvad allmänt
torde erkännas, utarbetad med den största omsorg och skarpsinnighet. Vid
tiden för sin tillkomst lärer den med rätta hafva ansetts stå på höjden af
hvad lagstiftningen på förevarande område åstadkommit och fylla de längst
gående anspråk på en tidsenlig och tillfredsställande reglering af hithörande
rättsförhållanden. Äfven om, såsom nämndt, därefter i mycket ändrade
förhållanden uppkommit, kan väl ifrågavarande lag svårligen sägas vara
föråldrad. Tvärtom torde de grundsatser, som i densamma äro uttryckta,
ännu i allmänhet till fullo motsvara hvad på förevarande område anses
riktigt och lämpligt. Motionären åberopar icke heller, åtminstone icke
hufvudsakligen, till stöd för sin framställning, att så icke skulle vara
förhållandet. Hans erinringar mot den gällande lagstiftningen gå egentligen

9

Lagutskottets Utlåtande K:o 23.

ut därpå, att densamma icke innefattar bestämmelser med afseende å
åtskilliga frågor, beträffande hvilka behof af lagstadganden skulle hafva
gjort sig gällande.

Utskottet vill dock häremot till eu början i allmänhet invända, att
man icke gärna kan fordra, att en lag med den tunga apparat dess stiftande
krafvel’ skall kunna tätt i spåren följa den snabba utveckling, som
särskilt råder på nu ifrågavarande område. Om i lagen inrymmes plats
för alltför många detalj bestämmelser, måste följden blifva, att lagen knappt
hunnit träda i kraft, innan åtskilliga af dess stadganden blifvit föråldrade;
och det kan ej vara lämpligt att inrätta lagen så, att den för att bevara
sin tillämplighet tarfvar ändring och jämkning efter hvarje skiftning i det
praktiska lifvets förhållanden.

Hvad därefter -beträffar de särskilda ämnen, som enligt motionärens
mening företrädesvis borde gifva anledning till och beaktas vid en revision
af sjölagen, anser sig utskottet böra framhålla, att de till stor del
äro af den speciella och delvis rent tekniska beskaffenhet, att utskottet om
desamma icke kunnat bilda sig någon utpräglad uppfattning. Det synes
dock utskottet, som om den af motionären berörda frågan om mäklarens
och kommissionär ens ställning till redare och lastägare skulle kunna och
böra afgöras efter allmänna civilrättsliga regler om fullmäktigskap och andra
närstående rättsinstitut och något behof af speciellt sjörättsliga normer
härutinnan icke förefinnas.

Med afseende å spörsmålet, huruvida och i hvilken utsträckning den
nu rådande aftalsfriheten om t. ex. innehållet af certeparti och konnosseinent
bör inskränkas, erkänner utskottet till fullo, att detta är en angelägenhet
af största vikt för i befraktningsförhållanden intresserade. Men
såsom jämväl af motionen framgår och redogörelsen för förhandlingarna
på det af motionären omnämnda femte nordiska sjöfartsmötet i Köpenhamn
år 1903 gifver vid handen, äro meningarna i denna fråga långt
ifrån eniga. Under det att t. ex. köpmän och andra lastintressenter ifra
för åstadkommande af förbud mot användande i konnossement af en
s. k. negligence-klausul, hvarigenom redare frikallar sig från ansvar för
skada å och förlust af gods, äfven då skadan eller förlusten förorsakats
genom befälhafvaren3 eller besättningens vållande, motsätta sig redarne
på det bestämdaste ett sådant förbud. Intressena stå här emot hvarandra,
och det är ej lätt att härutinnan i lag träffa något riktigt och lämpligt
afgörande. Lagstiftningen har i allmänhet icke heller lagt hinder i vägen
för redarnes berörda tillvägagående, och rättspraxis har erkänt vidt gående
dylika förbehåll såsom rättsligen giltiga. Endast i Nordamerikas Förenta
stater har genom konnossementslagen af den 13 februari 1893 (den s. k.

Bill. till Bil sd. Prof. 1905. 7 Sami. 19 Håft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Harter Act) i viss mån eu inskränkning af aftalsfriheten i förevarande
hänseende ägt rum.

Motionären omnämner vidare den stora roll, som den s. k. genomgående
trafiken spelar i världsmarknaden, samt förmenar, att en lösningpå
lagstiftningens väg af hithörande frågor vore önskvärd. Eu tillfredsställande
lösning lärer emellertid icke vara lätt att åstadkomma. Utskottet
erinrar sålunda om att det i nu afsedda fall ofta är fråga om transport såväl
till lands som sjöss samt att ifrågavarande trafik, såsom motionären jämväl
framhåller, i allmänhet är af internationell natur. Med hänsyn till
sistnämnda förhållande torde det för öfrigt kunna ifrågasättas, huruvida
stadganden med afseende å en sådan trafik i en svensk eller eu gemensam
nordisk sjölag kunna medföra någon väsentlig nytta.

-Såsom motionären omnämnt, finnas om s. k* tids- eller månadshefraktning
inga särskilda bestämmelser i de skandinaviska sjölagarna.
Men de däri gifna allmänna reglerna om befraktning torde kunna, om
de också närmast afse befraktning för viss resa, åtminstone delvis analogiskt
tillämpas på tidsbefraktning. Äfven främmande sjölagar sakna i
allmänhet stadganden om ifrågavarande art af befraktning eller innehålla
mycket sparsamma bestämmelser härom. I praxis torde dock hafva utbildat
sig vissa bestämda regler för tidsbefraktning, och i de härom upprättade
certepartierna lära i allmänhet kontrahenternas rättigheter och
skyldigheter och hvad eljest till aftalet hörer noggrant bestämmas,
så att i hvarje särskilt fall afgörandet af de praktiska spörsmål, som
motionären i förevarande hänseende framkastar, icke möter några större
svårigheter.

Att utskottet, såsom af det ofvan anförda framgår, hvarken kan bilda
sig någon bestämd uppfattning om behofvet af de af motionären ifrågasatta
lagstiftningsåtgärderna eller kommit till insikt om, i hvilken riktningen
sådan lagstiftning skulle gå för att lämpligast tillfredsställa ett möjligen
förefintligt behof och råda bot på missförhållanden på sjöfartsnäringens
område, utgör för utskottet en viktig och tillräcklig anledning att icke
biträda motionärens hemställan om vidtagande af åtgärder för eu allmän
revision af sjölagen. Utskottet håller tillika före, att initiativet till åstadkommande
af en sådan revision lämpligast bör tagas af de af frågan
närmast intresserade institutioner och enskilde, hos hvilka önskan framträdt
om en sådan omarbetning. Såsom af motionen framgår, har äfven
enligt på ofvannämnda sjöfartsmöte fattadt beslut styrelsen för Nordisk
Skibsrederforening under år 1903 till Kungl. Maj:t aflåtit en framställning
med anhållan om Kungl. Maj:ts medverkan till åstadkommande af eu
nordisk sjölagskommitté med det uppdrag, som i förevarande motion

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ifrågasatts. Den framställning i motionens syfte, som sålunda redan gjorts
tran sakkunnigt och intresseradt håll, lärer det icke vara nödigt, att Riksdagen
understödjer, för att densamma skall af Kung! Maj:t vinna det
beaktande den förtjänar.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1905.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Reservation:

af herr Lindhagen, som i afseende å utskottets motivering anfört:

»Sista stycket af utskottets motivering synes mig hafva bort stanna
vid ett framhållande af att motionären enligt utskottets uppfattning ej
förebragt en fullt öfvertygande utredning om behofvet för närvarande af
eu fullständig revision af sjölagen. Jag anser således, att ur motiveringen
bort utgå utskottets mera på sidan om saken gjorda allmännare uttalanden,
som inledas med orden: »Utskottet håller tillika före, att initiativet till
åstadkommande af en sådan revision lämpligast bör tagas af de af frågan
närmast intresserade institutioner och enskilde, hos hvilka önskan framträdt
om en sådan omarbetning».

Utskottet synes härvid förbisett, att motionären själf och åtminstone
två af de personer, som instämt med honom, tillhöra de i frågan ''närmast
intresserade personel''’, och att dessa till yttermera visso stödt sig äfven på
ett uttalande af en intresserad »institution», nämligen femte nordiska sjöfartsmötet.
Menar åter utskottet, att vederbörande intressenter i frågan icke
lämpligen böra med sina initiativ vända sig till Riksdagen, så ställer sig
utskottet med ett dylikt åskådningssätt i strid mot vår författning, som
stadgar, att Riksdagen representerar svenska folket, till hvilket ju sjöfarts -

12

Laqulskottels Utlåtande N:o 23.

näringens intressenter också äro att räkna. Och da utskottet slutligen, nu
liksom vid ett par föregående tillfällen, framhåller, att »det icke lärer vara
nödigt» att Riksdagen understöder en motion, så snart framställning af
enskilde i enahanda syfte gjorts direkt hos Kungl. Maj:t, så underkänner
utskottet därmed all erfarenhet, som af naturliga skäl visar, att det oftast
är nödigt och alltid nyttigt, att en sak, som förtjänar beaktande, vinner
Riksdagens mera betydelsefulla understöd.»

af herr Segerdahl, som ansett, att i utskottets motivering bort ingå
följande:

»Utskottet anser sig så mycket mindre kunna biträda motionärens
hemställan, som utskottet icke kunnat undgå att finna den af motionären förordade
utvägen att för ändamålet tillsätta en kommitté, hvilken icke endast
hade att afhjälpa redan förefintliga brister i den gällande lagen, utan
också att allt fortfarande uppmärksamma hvilka ändringar i den nordiska
sjörätten kunna vara önskliga, icke vara lämplig. En dylik permanent
institution, hvilken skulle mottaga och behandla framställningar i detta
hänseende både från enskild och offentlig sida, skulle enligt utskottets
tanke icke vara ägnad att tillgodose det behof, som vid all lagstiftning
dock är ett af de viktigaste, eller ett säkert och stadgadt rättstillstånd».

Herrar F. Andersson, A. Olsson, Wiklund och Eedelius hafva begärt
få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1905.