Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1904:LU23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 29 februari 1904, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12
mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af
järnvägs drift och till lag om ändrad lydelse af 25 § i
lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till
renbete i Sverige, dels ock en med föranledande af
nämnda proposition väckt motion.

Genom proposition, n:o 23, af den 31 december nästlidet år, hvilken
blifvit af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Kiksdagen att antaga följande förslag till

l:o) Lag

om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd af järnvågs drift.

Härigenom förordnas, att 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 7 Sami. 17 Htift. (N:o 23.)

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Varder annorledes, än i 5 § sägs, gods, som icke af järnvägens
förvaltning eller betjäning för befordran mottagits, i följd af järnvägens
drift skadadt, och ligger vållande därtill järnvägens förvaltning eller
betjäning till last, ersätte järnvägens innehafvare skadan.

Har ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om
de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige, blifvit annorledes än i
5 § sägs, i följd af järnvägs drift, skadad eller dödad, och skedde det
å trakt, där lapparne vid tiden för skadans timande ägde uppehålla sig
med sina renar, vare, ändå att icke järnvägens förvaltning eller betjäning
vållat skadan, järnvägens innehafvare skyldig gälda skadestånd, där
ej den, hvilken vård om renen ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet
vid bevakningen varit till skadan vållande.

2: o) Lag

om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de
svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige skall erhålla följande ändrade
lydelse:

1. Den, som olofligen fäller eller misshandlar lapparnes renar
eller uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att renarne genom
skrämskott, af hundar eller på annat sätt ofredas på tillåtna uppehållsställen,
eller söker att fördrifva dem därifrån, straffes, där ej förseelsen
är efter allmän lag straffbar, med böter från och med fem till och med
tvåhundra kronor; ersätte ock skadan.

Lag samma vare, där någon uppsåtligen eller genom vårdslöshet
förorsakar, att vid skogsafverkning renar skadas eller dödas genom fällning
af träd. Har vid arbetet anställd person gjort sig därtill skyldig,
vare jämväl den, för hvars räkning afverkningen sker, ansvarig för skadans
ersättande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe af hund, vare hundens ägare
pliktig ersätta skadan, äfven om ofredandet skett utan någons uppsåt
eller vållande.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Under skada, som i detta mom. afses, skall förstås icke blott skada,
som tillfogats ren, utan ock, där i något af de angifna fallen renhjord
blifvit skingrad, kostnad och besvär, som uppkommit för renhjordens
hopsamlande, äfvensom skada, som rename genom skingringen kunna
hafva förorsakat.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren i följd af järnvägs
drift, är särskilt stadgadt.

I sammanhang med nämnda proposition har lagutskottet till
behandling förehaft en i anledning af densamma inom Andra Kammaren
af herr C. A. Lindhagen väckt och till utskottet öfverlämnad motion, n:o
176, af följande lydelse:

»Uti riksdagsskrivelse af år 1901 begärdes utredning och lagförslag
rörande de villkor, under hvilka rätt till ersättning må kunna tillerkännas
lapp för renar, som blifvit af järnvägståg öfverkörda och dödade.
Riksdagen uttalade därvid, att ersättning icke borde ifrågakomma, därest
den öfverkörda renens ägare själf uppsåtligen eller genom grof vårdslöshet
föranledt skadan.

Genom kungl. proposition n:o 23 till innevarande års Riksdag
har nu framlagts förslag om ett tillägg till, bland annat, 6 § i lagen den
12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift,
hvarigenom rätt till ersättning i angifvet fall skulle tillkomma lapparne.
Förslaget innehåller emellertid tillika, att järnvägens innehafvare är fritagen
från skyldighet att gälda skadestånd, därest den, hvilken vård om
renen ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen varit
till skadan vållande.

I propositionen gifves ingen upplysning, hvarför förslaget frångått
Riksdagens uttalade mening, att endast grof vårdslöshet skulle betaga
lappen rätt till ersättning. Under hand uppgifves emellertid, att man
ansett sig böra begagna samma uttryckssätt, som förekommer i lagen den
1 juli 1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige. Där
stadgas nämligen i 25 §, att den, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet
förorsakar, att renarne ofredas på tillåtna uppehållsställen, eller att de
skadas eller dödas vid skogsafverkning, är förfallen till ansvar och ersättningsskyldighet.
Och vidare innehålla de i 14 och 15 §§ upptagna

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

bestämmelser om lapps ersättningsskyldighet för skada, som af ren förorsakas
å växande eller bärgad gröda, den grundsatsen, att ersättningsskyldigheten,
där den ej är ovillkorlig, inträder, så snart den, som haft
renarne i vård, vållat skadan genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnes
bevakning.

Denna sammanställning bortser emellertid enligt min uppfattning
från, att här är fråga om olika saker.

Att den, som af vanlig vårdslös ofredat renar i allmänhet, haft
i sin makt att undvika dylikt ofredande och följaktligen, då så ej skett,
bör stånda ansvar, är väl uppenbart. Äfven 1886 års lag om lapparnes
rätt till renbete ställde sig i denna del på samma ståndpunkt.

Hvad åter angår lapparnes ersättningsskyldighet för skada å gröda,
så är att märka, att deras rätt till renbete omfattar ej inägor — till
hvilka räknats, jämte åker och äng, äfven utängsslåtter af viss beskaffenhet
— utan allenast hvad man kallat egentlig utmark. Enligt vanliga
rättsregler skulle därför lappens skyldighet att gälda skadestånd vara
ovillkorlig, när renarne göra skada å mark, som han ej har rätt att begagna.
Det är således en eftergift i denna grundsats redan då ersättningsplikten
för vissa fall inskränkts till den händelsen, att uppsåt eller
vårdslöshet föreligger. 1886 års lag gick ännu längre och bestämde, att
endast uppsåt eller grof vårdslöshet kunde i afsedda fallen föranleda ersättningsskyldighet
för lappen. Under förarbetena till 1898 års lag vidhölls
denna ståndpunkt såväl inom vederbörande kommitté af dess ordförande
som i det af Kungl. Maj:t till högsta domstolen remitterade lagförslaget.
Men förändringen vidtogs emellertid med hänsyn till den nya lagstiftningens
ändamål att bringa ordning i förhållandet mellan lappar och bofaste,
för hvilket ändamål vissa nya band ansågs böra läggas på båda
parterna och bevisningsskyldigheten i fråga om liden skada ej öfver
höfvan försvåras för den bofaste.

Helt annorlunda ställer sig förhållandet, då fråga är om ersättning
för den förlust, som i angifvet afseende tillskyndas lapparne genom järnvägsanläggningar
inpå deras laga betesmarker. Här är det fråga om ett
intrång, som äger rum i lapparnes rättigheter, och om en ersättning, som
i anledning däraf skulle utgå till lapparne. Med hänsyn härtill och särskild!
till de säregna svårigheter, som äro förenade med renarnes vård
har i propositionen i öfverensstämmelse med Riksdagens och samtliga
hörda myndigheters mening ansetts, att i detta fall järnvägens innehafvare
skall vara skyldig gälda skadestånd, ändå att icke järnvägens förvaltning

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

5

eller betjäning vållat skadan. Det gäller val då att se till, att lappen
också verkligen får hvad lian skall hafva.

Man måste då till en början af ofvan anfördt skäl icke fordra af
lappen, att han skall ägna sina renhjordar den sorgfalliga bevakning,
som en bofast kan ägna sin egendom. Och liksom man ej velat försvåra
för den bofaste att bevisa sin rätt till ersättning genom att fordra
utredning om grof vårdslöshet hos lappen, så bör man ännu mindre för
lappen göra det kanske hart när omöjligt att utfå sin godtgörelse blott
därför, att den myndighet, som skall utbetala ersättningen, i uppgifvet
intresse att skydda sig själf för efterräkningar finner sig uppfordrad att
tillvita lappen äfven den minsta vårdslöshet, ehuru han icke rimligen
bör läggas sådan till last, därest saken ses ur hans synpunkt. Hur det
kan gå i dessa fall, belyses af de rättegångar, järnvägsstyrelsen utan medhåll
från domstolarnes sida plägat föra genom alla instanser i fråga om
ersättning för skada, som drabbat järnvägstjänsteman. Så mycket mer
betänksam måste man därför å lapparnes vägnar blifva, då man af handlingarna
i ärendet finner, att just järnvägsstyrelsen har påyrkat, att uttrycket
»grof vårdslöshet» utbytes mot »vårdslöshet», under det att de tre
Konungens befallningshafvande, som blifvit hörda i ärendet, ej haft något
att erinra mot Kiksdagens förslag i förevarande del.

Inom lagstiftningen är det också en redan antagen rättsgrundsats,
att en person, som lidit skada i förhållanden, där vanlig aktsamhet ej
kan af honom fordras, förverkar sin rätt till ersättning endast om han
vållat skadan genom uppsåt eller grof vårdslöshet. Enligt 3 § i lagen
om ersättning för skada i följd af järnvägs drift gäller detta om den,
som är anställd i järnvägens tjänst eller arbete och i följd af järnvägens
drift skadats. Lagen om ersättning i följd af olycksfall i arbete den 5
juli 1901 har i 1 § en motsvarande bestämmelse. Samma grundsats tilllämpas
i fråga om rätt till ersättning för skada å såväl person som egendom
i följd af elektrisk anläggning jämlikt stadgandet i 7 § af lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Det har framhållits, att eu ändring af propositionen i anfördt afseende
möjligen borde föranleda ett tillägg till 11 § i förevarande lag.
Där stadgas nämligen, att utgifvet skadestånd må sökas åter af den, som
skadan vållat, »där icke denne själf lidit skadan och enligt 3 § är berättigad
att därför njuta ersättning». I denna sats borde, menar man,
införas en hänvisning äfven till den föreslagna 6 § 2 mom. Detta är

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

från formell synpunkt otvifvelaktigt riktigt. I sak kar det emellertid ej
någon betydelse. Det anförda tillägget är enligt motiven tillkommet
endast för att gifva uttryck åt något, som ligger i sakens natur. Och
vare sig detta utsäges äfven om den nu föreslagna ersättningen eller
icke, så kommer alltid samma grundsats att gälla äfven för densamma.
I 12 § af omnämnda lag om elektriska anläggningar, där ett lika stadgande
bort hafva ifrågakommit, har detta likväl såsom påtagligen öfverflödigt
blifvit uteslutet.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att Eiksdagen ville
besluta den ändring i den genom propositionen n:o 23 föreslagna nya lydelsen
af 6 § i lagen om ersättning för skada i följd af järnvägs drift, att ordet
vårdslöshet utbytes mot grof vårdslöshet, äfvensom vidtaga de öfriga tilllägg
till nämnda författning, som till äfventyrs anses böra häraf föranledas
*.

Förevarande proposition är föranledd af Riksdagens skrifvelse den
22 maj 1901, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda,
under hvilka villkor rätt till ersättning kunde tillerkännas lapp för
renar, som blifvit af järnvägståg öfverkörda och dödade, äfvensom till
Riksdagen inkomma med det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde
föranleda. Genom propositionen har föreslagits, att ett stadgande af den
utaf Riksdagen sålunda ifrågasatta innebörd skulle införas i 6 § af lagen
den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs
drift i form af ett nytt moment i nämnda lagrum, hvarjämte propositionen
åsyftar inrymmande i 25 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska
lapparnes rätt till renbete i Sverige af en hänvisning till det föreslagna
nya stadgandet i lagen den 12 mars 1886.

Vid jämförelse emellan den i propositionen föreslagna formuleringen
af 6 § i lagen angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs
drift och motionärens härutinnan afgifna ändringsförslag har utskottet
funnit det sistnämnda böra förordas till antagande.

Såsom motionären omförmält, står detta förslag i öfverensstämmelse
med den uppfattning, Riksdagen i förberörda skrifvelse uttalat.

Visserligen innebär redan det af Kungl. Maj:t föreslagna stadgandet
en utvidgning för vissa fall af den ersättningsplikt, som för närvarande
påhvilar järnvägs innehafvare, men de säregna förhållanden, som

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

ansetts höra föranleda denna afvikelse från hittills gällande skadeståndsregler,
lära äfven betinga, att skyldigheten för järnvägs innehafvare att i förevarande
fall gälda skadestånd, i enlighet med Riksdagens förut uttalade
mening, utsträckes på sätt motionären föreslagit. Eljest torde det vara
att befara, att det skydd, man afser att bereda lapparne mot skada å renar
i följd af järnvägs drift, i många fall blifver föga effektivt. Att en sådan
grundsats som den af motionären i förevarande hänseende förordade redan
är af lagstiftningen i flera fall antagen, har i motionen äfven ådagalagts.

I likhet med motionären och på de af honom anförda skäl finner
utskottet ett tillägg till 11 § i lagen den 12 mars 1886, hvarigenom
sistberörda lagrum skulle komma i formell öfverensstämmelse med den af
motionären föreslagna lagändringen, icke erforderligt.

På grund af hvad sålunda anförts och då utskottet icke utöfver
hvad ofvan nämnts haft något att erinra mot ifrågavarande lagförslag,
hemställer utskottet:

a) att Riksdagen, med förklarande, att det i förevarande
proposition innefattade, under l:o) här ofvan
intagna lagförslag icke kan i oförändradt skick bifallas,
måtte, i anledning af propositionen i denna del
och förevarande motion, för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 6 § i lagen den 12 mars 1886 angående
ansvarighet för skada i följd af järnvågs drift.

Härigenom föroi’dnas, att 6 § i lagen den 12
mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd af
järnvägs drift skall erhålla följande ändrade lydelse:

Yarder annorledes, än i 5 § sägs, gods, som
icke af järnvägens förvaltning eller betjäning för befordran
mottagits, i följd af järnvägens drift skadadt,
och ligger vållande därtill järvägens förvaltning eller
betjäning till last,ersätte järnvägens innehafvare skadan.

Har ren, tillhörig den, som har rätt till renbete
enligt lagen om de svenska lapparnes rätt till
renbete i Sverige, blifvit annorledes än i 5 § sägs, i

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

följd af järnvägs drift, skadad eller dödad, och skedde
det å trakt, där lapparne vid tiden för skadans timande
ägde uppehålla sig med sina renar, vare, ändå
att icke järnvägens förvaltning eller betjäning vållat
skadan, järnvägens innehafvare skyldig gälda skadestånd,
där ej den, hvilken vård om renen ålegat,1 uppsåtligen
eller genom grof vårdslöshet vid bevakningen
varit till skadan vållande;

b) att det i propositionen innefattade förslaget
till lag om ändrad lydelse af 25 § i lagen den 1 juli
1898 om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige
måtte af Riksdagen antagas.

Stockholm den 29 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrot.

Reservation

af herrar Hasselrot, Gustaf Andersson, Ridderbjelke och Uppström, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad.

Herrar Hedenstierna och Bandqvist hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1904.