Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1899:LU23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

5

N:o 23.

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1899, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående lagstiftning om testamentsexekutörer.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 198, har herr Lindhagen anfört:

»Man brukar ibland beteckna såsom en lucka i vår lagstiftning, att
den ej stadgar något om testamentsexekutörer och deras befogenhet.

Denna syn på saken kan dock ej gerna vara rigtig. Ty den,
hvilken förordnats till verkställare af en aflidens yttersta vilja, behöfver
i sjelfva verket ingen vidare fullmagt, än den han fått genom testamentet.
När det enligt lag är medgifvet bestämma om egande- och
nyttjanderätten till sin qvarlåtenskap ocli i öfrigt föreskrifva vilkor för
dess användning, så bör det äfven vara medgifvet utse någon att med
testators magt och myndighet under boutredningen taga boet i besittning
i ändamål att bringa testators vilja till verkställighet.

Då detta är allt för påtagligt, anses också vanligen den antydda
bristen i lagstiftningen gälla endast testamentsexekutörs behörighet att
tillträda sitt uppdrag redan vid dödsfallet och innan testamentet »vunnit
laga kraft». Men det är svårt att förstå, huru man skall kunna förmena
honom öfvertaga boet äfven under nämnda tid, då dess angelägenheter
lika fullt kräfva omvårdnad. Ett förefintligt testamente måste
nemligen anses gälla i alla sina delar, intill dess det blifvit upphäfdt;
och den omständigheten, att svensk lag i olikhet med andra länders
lagar har beredt, testamentstagare särskild utväg att kunna begränsa
liden för klandertalan, bör ej förändra detta förhållande. Domstolarna

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

pläga äfven erkänna en testamentsexekutör såsom boets rätte ställföreträdare,
oafsedt att testamentet ej fått laga kraft. Han tillätes bevaka
testamentet, låta uppsätta och inregistrera bouppteckningen samt i öfrigt
tala och svara i förekommande ärenden. Allmänna uppfattningen lutar
också derhän, att man kan utan risk inlåta sig med honom, ehuruväl
det bör anmärkas, att vissa bankinrättningar lära försigtigtvis hos sig
behålla deponerade värdehandlingar, till dess testamentet blifvit laga
kraftvunnet.

Då emellertid insigt i denna fråga förutsätter ett juridiskt omdöme,
måste hos allmänheten tvekan lätt kunna uppstå, särskildt när invändning
från arfvinges sida göres mot den utsedde exekutorns befogenhet att
företräda boet. Och, enligt hvad erfarenheten visat, faller det sig i
synnerhet ytterligt lätt att i utlandet framkalla misstankar i detta afseende
och derigenom till boets skada förhindra, att dess intressen der
blifva tillvaratagna.

Det kan sålunda hafva ett afsevärdt praktiskt intresse, att den befogenhet,
som enligt sakens natur tillkommer en testamentsexekutör,
äfven får ett tydligt uttryck i sjelfva lagen. Men å andra sidan bör
man ock stanna vid detta och undvika att hemta för oss främmande
förebilder till en vidlyftig lagstiftning i ämnet från andra länders lagar,
hvilkas i mångt och mycket invecklade bestämmelser kanske ofta mindre
tjena till att skydda det rätta än att bereda utvägar för obehöriga afsigter
att göra sig gällande. Och särskildt bör man icke förvanska
en testamentsexekutörs uppdrag genom uppställande af andra eller flera
garantier än dem, som ligga i testaters eget förtroende till den, han
gifvit fullmagt att utföra sin yttersta vilja.

På grund af hvad sålunda anförts och under förhoppning, att en
blifvande lagstiftning, derest den kommer till stånd, måtte nära anslutas
till gällande praxis, hemställer jag vördsamt, att Riksdagen ville hos
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag om testamentsexekutörer.»

Lagutskottet delar till fullo motionärens uppfattning, att om någon
i sitt testamente förordnat viss person att verkställa hans yttersta vilja,
denne för fullgörande af uppdraget icke behöfver åberopa annan fullmagt
än den han fått genom testamentet. Att sådant förordnande kan
med laga verkan meddelas, synes äfven förutsättas i 1 § af kongl.
förordningen angående vård af död mans bo den 24 september 1861,
der det talas om person, som af den döde till syssloman i boet satt är.

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Hvad myndighet öfver boet en dylik testamentsexekutör skall anses
ega, lär ock i första hand bero på testamentets bestämmelser, dock att
naturligtvis ingen kan genom testamente åt annan upplåta större befogenheter,
än lian sjelf i lifstiden innehaft, samt att testamentet i detta
afseende liksom i andra kan rättas efter lag, om någon sterbhusdelegares
rätt till den dödes qvarlåtenskap genom detsamma trädts för
nära. Finnas uppdragets gränser icke angifna, blir afgörandet af hvad
detsamma skall anses innebära en fråga, hvars lösning beror på omständigheterna
i hvarje särskildt fall.

Att något synnerligt behof af lagstiftning rörande testamentsexekutörer
hos oss skulle förefinnas, synes knappast vara af motionären påstådt,
och utskottet har sig icke något bekant, som angifver, att så
vore förhållandet. Utskottet föreställer sig, att de rättskollisioner på
detta område, hvilka måhända någon gång förekomma, lättast och bäst
lösas genom domstolarnes praxis, särskildt som det torde möta afsevärda
svårigheter att i förevarande ämne åstadkomma en lagstiftning, hvilken
blefve af praktisk betydelse utan att dock lägga hinder i vägen för
en sund rättsutveckling. Motionären har sjelf erinrat om det varnande
exemplet af främmande länders lagar med deras invecklade bestämmelser.

Åtminstone kan det icke enligt utskottets åsigt vara skäl att företaga
denna fråga till särskildt afgörande. Vår lagstiftning rörande
testamenten är i dess helhet i många afseenden föråldrad och oklar,
och man torde kunna antaga, att en allmän omarbetning af densamma
är förestående inom icke aflägsen framtid. I samband härmed lär ock
lämpligheten af sådan lagstiftning som den, motionären föreslagit, komma
under pröfning.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 24 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Herrar C. F. Pettersson och Ohlsson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.