Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1898:LU23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

■/* b 1: . • , v. ■1 ■ * • ''.i . •- * /!''.•.g '' :»[’-* it

^ 1 - •■•f''’1 - ''•! 1 -j i ir-s ,4>*!o

Ank. till Riksd. kansli den 18 febr. 1898, kl. 2 e. Öl.

'' '' • ''■ " |. - \hk iid iiTijr U> , ! .0< !'', ...»f»•; T

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande
bestämmelser rörande skyldigheten att deltaga i byggnad
och underhåll af kyrka m. to., prestgård samt tingshus
och här ads fängelse.

Genom lag den 12 juni 1885 är beträffande byggnad och underhåll
af kyrka med hvad dertill hörer samt sockenstufva stadgadt:

»Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer,
så ock sockenstufva, som enkom för det med sådant hus afsedda ändamål
utan sammanhang med annan kommunal byggnad är eller varder
uppförd, skola, der icke annorlunda är särskildt förordnadt, uppehållas
och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen erlägga kommunalutskylder.
I sådan kostnad skola de skattskyldige deltaga, för
fastighet efter hela och för andra beskattningsföremål efter en fjerdedel
af derå belöpande fyrktal; dock vare de, hvilka ega åtnjuta de genom
presterskapets previlegier förunnade förmåner, ej skyldige att i den kostnad
deltaga i vidsträcktare mån, än som med samma privilegier må
vara förenligt. Uppkommer vid beräkning, som ofvan sägs, bråktal,
skall det bortfalla»;

och i lag angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll af prestgård den 1 maj 1885 har förordnats:

»Der, enligt 26 kap. 2 § byggningabalken eller särskilda författningar,
det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra
husen å prestgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församBih.
till Riksd. Prot. 1838. 7 Sami. 12 Haft. (N:o 23.J 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

lingen erlägga kommunalutskylder, deltaga, för fastighet efter hela samt
för andra beskattningsföremål efter en fjerdedel af derå belöpande fyrktal;
dock vare de, hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier
förunnade förmåner, skyldige att i den kostnad deltaga endast i
den mån de ej äro derifrån enligt samma privilegier befriade. Uppkommer
vid beräkning, som ofvan sägs, bråktal, skall det bortfalla.»

Beträffande skyldigheten att deltaga i kostnaden för byggnad och
underhåll af tingshus och härad sfängelse har genom lag den 26 september
1884 stadgats: att i kostnaden för uppförande och underhåll af
sådan byggnad skola alla de, hvilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga, för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål
efter en fjerdedel af derå belöpande fyrktal. Uppkommer vid
den beräkning bråktal, skall det bortfalla.

Beträffande skyldigheten att deltaga i kostnaden för byggande och
underhåll af samtliga dessa allmänna byggnader, gäller således, att deri
taga del alla de, som inom församlingen eller tingslaget betala kommunalutskylder,
och detta så, att afgiften beräknas för fastighet efter
hela det derå belöpande fyrktal och för andra beskattningsföremål efter
en fjerdedel af fyrktalet.

Nu hafva uti sex inom Andra Kammaren väckta motioner, hvilka
blifvit till lagutskottet hänvisade, föreslagits sådana ändringar af ofvannämnda
bestämmelser, att kostnaden för ifrågavarande allmänna byggnader
blefve jemnt fördelad på alla byggnadsskyldige i förhållande till
’ deras skattskyldighet till kommunen.

I lagen angående byggnad och underhåll af kyrka m. in. har en
ändring derhän föreslagits genom motionerna n:o 9 af hörr O. Anderson
i Hasselbol och n:o 70 af herr O. A. Ericsson i Ofvanmyra.

Den förre erinrar att, efter utfärdandet af nyssnämnda lag, hvarigenom
frågan ingalunda blifvit löst, utan endast ett steg tagits i rätt
rigtning, det af honom nu framstälda förslaget upprepade gånger förevarit
hos Riksdagen, men icke vunnit dess bifall, ehuru numera andra
beskattningsföremål än fastighet vuxit till så stor betydelse, att bevillningen
för dem stälde sig till fastighetsbevillningen såsom 2 till 3,
och anför, att det icke lärer kunna påstås, att fastighetsinnehafvaren
har större behof eller fördelar af anordningar, som främja en kommuns
religiösa intressen, än andra skattskyldige. Det vanliga skälet mot förslag
af den innebörd som detta, att andra beskattningsföremål än fastighet
vore mera rörliga, vore betydelselöst, då det vore allmänt kändt,

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

att vissa skatteobjekt äfven inom fastighetsbeskattningen vore rörliga.
Och om det också funnes mera rörlighet inom andra beskattningsföremål
än fastighet, så lemnades genom bevillningsförordningen full ersättning
derför, i det att den mindre inkomsten hade bevillningsafdrag och jordbruksfastigheten
vore åsatt högre bevillning, oaktadt intet annat beskattningsföremål
vore så beroende af väderleksförhållanden och mångskiftande
orsaker till felslagna förhoppningar och derigenom mindre
förmåga till skatternas betalande, än de privilegierade skattskyldige.
Härtill komme, att vid byggnad eller större reparationer å kyrka vore
vanligt, att man toge amorteringslån på 10, 20 å 30 år och derigenom
fördelade de större utgifterna för sådana företag.

På dessa grunder föreslår herr Anderson, att, med ändring af hvad
i lagen af den 12 juni 1885 stadgadt är i byggningabalkens 26 kap.,
Riksdagen ville för sin del antaga följande lag angående förevarande
byggnads- och underhållsskyldighet:

Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat som till kyrka hörer,
så ock sockenstuga, skola, der icke annorluuda är särskildt förordnadt,
uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskylder, efter åsatt fyrktal; dock vare de, hvilka ega
åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade förmåner, ej
skyldige att i denna kostnad deltaga i vidsträcktare mån, än som med
samma privilegier må vara förenligt.

Herr O■ A. Ericsson lemnar i sin motion i detta ämne en kort
framställning af äldre stadganden uti ifrågavarande hänseende och af
de förändringar, som dessa bestämmelser undergått intill dess lagen
den 12 juni 1885 utfärdades, och fortsätter:

Äfven efter denna lags tillkomst återstode dock än ett väsentligt
steg att tagas, innan full rättvisa och billighet äfven i detta hänseende
ernåddes, ty så länge som nämnda byggnader icke vore afsedda för
någon viss klass af medborgare, borde ej heller någon särskild deraf
mer betungas än den andra; hvarje medborgare borde deltaga i byggnads-
och underhållsskyldigheten i mån af skatteförmåga; och denna
uppfattning hade numera i vårt land vunnit stadga och ett allmänt
erkännande. Dertill borde med afseende å byggnad och underhåll af
kyrka med hvad dertill hörer erinras om olämpligheten utaf att göra
klasskilnad i skyldigheter.

Mot de framställningar uti ifrågavarande rigtning, som i Riksdagen
gjorts sedan 1885, hade man ej kunnat förebringa något annat väsentligt
skäl, än att det varit för tidigt att så omedelbart vidtaga en ändring
af omnämnda lagstadgande; men nu, då tretton år gått sedan Riks -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

dagen antog 1885 års lag, hvilken allmänt ansågs som ett öfvergångsstadgande,
borde detta motskäl vara försvunnet, och rätta tiden inne fölen
rättvisare skattefördelning uti det afseende, hvarom nu fråga vore.

Herr O. A. Ericsson hemställer på dessa grunder, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att lagen angående skyldighet att deltaga i
byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer, så ock af särskild
sockenstufva den 12 juni 1885 erhåller följande förändrade lydelse:

Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer,
så ock sockenstufva, skola, der icke annorlunda är särskildt förordnadt,
uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen erlägga
koramunalutskylder. I sådan kostnad skola de skattskyldige deltaga
efter den grund, som för utgörande af dessa utskylder är stadgadt ;
dock vare de, hvilka eg a åtnjuta de genom presterskapets privilegier
förunnade förmåner, ej skyldige att i den kostnad deltaga i vidsträcktare
mån, än som med samma privilegier må vara förenligt.

En utjemning af skyldigheten att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll af prestgård föreslås likaledes af samme motionärer, herrar
O. Anderson i Hasselbol och O. A. Ericsson i Ofvanmyra. Den förre
har i motionen n:o 10 hemstält, att, med ändring af hvad i lagen af
den 1 maj 1885 stadgadt är i byggningabalkens 26 kap. rörande byggnad
och underhåll af prestgård, Riksdagen ville för sin del antaga följande
lag:

Der enligt 26 kap. 2 § byggningabalken eller särskilda författningar
det åligger socknemän att på sin bekostnad bygga eller bättra
husen å prestgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen
erlägga kommunalutskylder, deltaga lika efter åsatt fyrktal; dock
vare de, hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade
förmåner, skyldige att i den kostnad deltaga endast i den mån
de ej äro derifrån enligt samma privilegier befriade.

Herr O. A. Ericsson har i motionen n:o 71 föreslagit Riksdagen
att för sin del antaga en ändrad lydelse af lagen den 1 maj 1885 af
samma innehåll som den af herr O. Anderson föreslagna lydelsen, men
på det sätt annorlunda formulerad, att orden i herr O. Andersons förslag
»lika efter åsatt fyrktal» utbytts mot orden »efter den grund, som
för utgörande af dessa utskylder är stadgadt», samt att herr Ericsson
i sitt förslag använder uttrycket »på sin kostnad» i stället för det i herr
Andersons förslag förekommande uttrycket »på sin bekostnad».

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 5

Herr 0. Anderson anför, att äfven uti ifrågavarande afseende
ett steg i rätt rigtning blifvit taget genom lagen den 1 maj 1885,
men att, då rättvisa skulle skipas, detta borde ske till fullo och icke
endast till en fjerdedel. En församlings religiösa intresse vore eller
borde vara lika för alla, och derför vore större skäl, att byggnadsskyldigheten
för dess befrämjande blefve lika för alla efter skatteförmåga, än
för skolhusbyggnader, der endast de som hade barn i skolåldern hade
direkt nytta af dem. Det oaktadt hade ingen klagan försports öfver
lagen om full likställighet i dessa dryga kostnader, men deremot förspordes
mycket missnöje deröfver, att en lag, som vore bevisad och
erkänd orättvis, skulle år efter år få vänta på sin lösning.

Under hänvisning till sin ofvanberörda motion om ändring i lagen
angående byggnad och underhåll af kyrka m. m., anför herr O. A. Ericsson:

Sant vore, att skyldigheten att bygga och underhålla prestgård
icke kunde i allo ställas i analogi med samma skyldighet för kyrka med
hvad dertill hörde, enär af ålder stadgats, att äfven boställshafvaren
i mer eller mindre grad skulle deltaga i och till och med på eu del
trakter helt och hållet bestrida samma skyldighet. Och äfven under
detta årtionde hade från sjelfva regeringen framstälts förslag om att
ordna densamma mellan församlingen och boställshafvaren, hvilket förslag
Riksdagen likväl icke kunnat ena sig om. Riksdagen tycktes vilja
lösa ordnandet af sistnämnda fråga i samband med den väntade nya
prestlöneregleringen. Men beträffande åter ifrågavarande skyldighet de
skattskyldige församlingsboarne emellan, hade densamma senast reglerats
på samma sätt och efter samma grund, som med afseende å byggnadsskyldigheten
för kyrka vore stadgadt; och i detta hänseende kunde
också ifrågavarande skyldigheter till sin natur fullt jemnställas. Och
då, särskildt på vissa trakter inom landet, byggnads- och underhållsskyldigheten
af prestgård kräfde stora uppoffringar, hvaraf de skattskyldige,
enligt nu gällande bestämmelser, drabbades ojemnt, tillkoinme
det lagstiftaren att äfven härutinnan vidtaga rättelse.

Hvad till sist angår frågan om skyldigheten att taga del i kostnaden
för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse, så
hafva förslag om utjemning af denna skyldighet framlagts dels af herr
O. Persson i Killebäckstorp, som i motionen n:o 39 hemställer, att
Riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen angående skyldighet att
deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse
den 26 september 1884 erhåller följande förändrade lydelse:

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

»Med ändring af hvad 26 kap. 4 § byggningabalken och särskilda
författningar stadga angående skyldighet att deltaga i byggandet af
tingshus och häradsfängelse förordnas härigenom, att i kostnaden för
uppförande och underhåll af sådan byggnad skola alla de, hvilka inom
tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga efter fyrktai»;

och dels af förbemälde herr O. A. Ericsson, som i motionen n:o 72 hemställer,
att, med ändring af hvad i lagen af den 26 september 1884
stadgadt är, Riksdagen ville för sin del antaga följande lag angående
skyldigheten att deltaga i kostnaden för byggnad och underhåll af tingshus
och häradsfängelse:

att i kostnaden för uppförande och underhåll af sådan byggnad
skola alla de, hvilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga
efter den grund, som för utgörande af dessa utskylder finnes stadgadt;

hvilka båda förslag innebära i sak detsamma.

Herr Persson erinrar, att han för sistlidet års Riksdag framlagt en
motion i samma syfte, hvilken dock fallit genom Första Kammarens
motstånd; att han i denna motion anfört, bland annat, att skatteregleringskomitén
i sitt utlåtande den 13 september 1882 förklarat, att man
sedan länge kommit till insigt derom, att mantalet icke vidare vore en
tillförlitlig gradmätare på olika fastigheters skatteförmåga; att komitén
föreslagit, att kostnaderna för de i 26 kapitlet 1, 2 och 4 §§ byggningabalken
omförmälda byggnader skulle utgå efter samma grund,
som komitén föreslagit för utgörande af kommunalutskylder; att i motioner,
som vjd 1884 års riksdag i ämnet framkommit, anförts, att
stadgandet i 1734 års lag om deltagandet i kostnaderna för byggandet
af tingshus och häradshäkte vore föråldradt och kunde icke anses tillämpligt
på landets närvarande förhållanden; att sedan tiden för stiftandet
af nämnda lag många andra näringar än jordbruket uppstått, af hvilka
domstolarne lika mycket anlitades och besvärades som af jordbrnkarne,
och att billighet och rättvisa fordrade, att förändring i samma rigtning,
som beslutats beträffande fördelning af kostnaderna för byggande af
andra gemensamma byggnader, såsom skolhus m. m., skedde för kostnaden
att bygga och underhålla tingshus och häradshäkte; att han betecknat
stadgandet i lagen den 26 september 1884, att de, som erlade
kommunalutskylder för andra beskattningsföremål än fastighet, skulle
deltaga i byggnadsskyldigheten efter en fjerdedel af derå belöpande
fyrktai, allenast såsom ett öfvergångsstadgande, för att slutligen komma
till målet eller lika deltagande i nämnda skyldighet för alla skattedra -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 7

gande efter fyrktalet; samt att han ytterligare framhållit, att, då lagskipningen
vore en allmän angelägenhet, samt bruksidkare, fabrikanter,
handlande och handtverkare m. fl. i lika mån som jordbrukaren hade
intresse af rättskipningens behöriga handhafvande och, såsom förhållandena
numera utvecklat sig, lika mycket eller ännu mera än jordbrukaren
besvärade domstolarne, sådan fördelning syntes vara billig
och rättvis, hvadan skyldigheten till deltagande uti ifrågavarande skyldighet
torde böra bestämmas efter hvars och ens skatteförmåga, angifven
genom det honom påförda fyrktal.

Herr O. A. Ericsson hänvisar till den i hans ofvan omförmälda
motion beträffande skyldigheten att deltaga i kostnaden för byggnad
och underhåll af kyrka m. m. framstälda historik, deri redogjordes för
hurusom en rättvis reglering mellan de skattskyldige af den byggnadsskyldighet,
hvarom förmäldes i 1, 2 och 4 §§ af 26 kap. byggningabalken,
sedan lång tid tillbaka stått på dagordningen, utan att den ännu
fullständigt kunnat uppnås, och anför vidare, bland annat:

Med skäl kunde man fråga, hvarför egare eller innehafvare af
fastighet skulle deltaga fyradubbelt mot andra beskattningsföremål, då
det visat sig, att skattskyldige efter sistnämnda kategori lika mycket,
om icke mera än fastighetsegaren, besvärade domstolarne och hade intresse
utaf rättskipningens behöriga handhafvande? Hvarför icke här
fördela bidragen för upprätthållande af dessa lika med hvad som för
andra nyttiga samhällsinstitutioner vore stadgadt? Aktning för lagstiftaren
befrämjades ej, när sådana orättvisor läge i öppen dag,
hvilka berörde förhållanden, inom hvilka lag och rätt skulle skipas. Det
tillkomme således Riksdagen att, intill dess staten möjligen åtoge sig
ifrågavarande byggnadsskyldighet, fördela densamma emellan de skattskyldige
efter hvars och ens skatteförmåga, angifven genom det honom
påförda fyrktalet.

Utskottet har funnit lämpligt att i ett sammanhang behandla samtliga
ofvannämnda sex motioner och att om dem afgifva gemensamt
utlåtande, och detta af den anledning, att de afse ändringar i stadgande^
hvilka, ehuru angående olika slag af allmänna byggnader, äro
fullständigt likartade och grundade på samma principer, och derför att
jemväl de afsedda ändringarne beträffande de olika lagarne gå i alldeles
enahanda rigtning och i allt hufvudsakligt äro stödda på samma grunder.

Flere gånger förut har utskottet uttalat den mening, att en ytterligare
utjemning af byggnads- och underhållsskyldigheten beträffande

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

de allmänna byggnader, om hvilka i motionerna är fråga, påfordras af
rättvisa och billighet; och då det icke finnes någon i sakens egen
natur grundad anledning, hvarför fastigheter böra hafva sig ålagd en
drygare börda härutinnan än öfriga beskattningsföremål, bör efter utskottets
förmenande utjemningen ske genom att, på sätt alla motionärerna
yrkat, fullt likställa samtliga beskattningsföremål med hänsyn
till deras deltagande i förevarande besvär. Den uppfattning, som utskottet
sålunda hyser, torde vara allmänt erkänd såsom i och för sig
berättigad, medan skiljaktighet råder i frågan, när den rätta tidpunkten
för förändringens genomförande må anses vara för handen. Utskottet
håller före, att ett vidare uppskof icke är af förhållandena påkalladt.
De nu gällande författningarna, hvilkas natur att innefatta en blott
öfvergångsreglering helt visst från början stått klar för hvar och
en, hafva nu varit i gällande kraft inemot 13 och 14 år; och det
torde medgifvas, att en så pass lång tidrymd inneburit ett tillräckligt
långt förberedelsestadium för en förändring, hvars genomförande vid
lagarnes stiftande otvifvelaktigt uppfattades såsom en uppgift för en
ganska snar framtid. Man må i öfrigt ihågkomma, att en sådan lagändring
som den nu ifrågasatta alltid skall, när helst den sättes
i verket, tidigare eller senare, medföra en rubbning af bestående
förhållanden. Det bör dock anmärkas, att, då utvägen att genom amorteringslån
fördela bördan af särskilda byggnadsföretag på en längre
tidrymd helt visst i regeln kommer till användning i hvarje fall, der
kostnaden är af någon större betydenhet, öfvergången till det nya bör
kunna ske utan att blifva så påfallande eller känbar, som man vid
första påseendet kunde vara benägen antaga.

På grund af det anförda hemställer alltså utskottet,

l:o) att Riksdagen måtte, i anledning af herr O.
Andersons motion n:o 9 och herr O. A. Ericssons
motion n:o 70, för sin del antaga följande:

Lag

angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer, så ock

af sockenstufva.

Med upphäfvande af hvad hittills varit stadgadt förordnas som följer :

Kyrka med klockstapel, kyrkomur och annat, som till kyrka hörer,
så ock sockenstufva, skola, der icke annorlunda är särskildt förordnadt,
uppehållas och byggas på deras kostnad, hvilka inom församlingen

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

9

erlägga kommunalutskylder, efter åsatt fyrktal; dock vare de, livilka
ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade förmåner, ej
skyldige att i denna kostnad deltaga i vidsträcktare mån än som med
samma privilegier må vara förenligt;

2:o) att Riksdagen ville, med anledning af herr
O. Andersons motion n:o 10 och herr O. A. Ericssons
motion n:o 71, för sin del antaga följande:

Lag

r ,

angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad oeh underhåll af

prestgård.

Med upphäfvande af hvad hittills varit stadgadt förordnas som följer:

Der, enligt 26 kap. 2 § byggningabalken eller särskilda författningar,
det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra
.husen å prestgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen
erlägga kommunalutskylder, deltaga efter åsatt fyrktal. Dock
vare de, hvilka ega åtnjuta de genom presterskapets privilegier förunnade
förmåner, skyldige att i den kostnad deltaga endast i den mån
de ej äro derifrån enligt samma privilegier befriade;

samt 3:oj att Riksdagen måtte, i anledning af
herr O. Perssons motion n:o 39 och herr O. A. Ericssons
motion n:o 72, för sin del antaga följande:

Lag

angående skyldighet att deltaga i kostnaden för byggnad oeh underhåll af

tingshus och liäradsfängelse.

Med upphäfvande af hvad hittills varit stadgadt förordnas som följer:

I kostnaden för uppförande och underhåll af tingshus och häradsfängelse
skola alla de, hvilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder,
deltaga efter åsatt fyrktal.

Stockholm den 18 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Bih. till llilcsd. Prat. Vid8. 7 Sami. 12 Haft.

2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Reservation

af herrar Hasselrör Lundström, Pehrsson, Rudebeck och C. F. Pettersson.

Herrar Fröberg, Öländer och Ohlsson hafva begärt fa antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1898.