Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1888:LU23

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Kikad. kansli den 27 febr. 1888, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i
gällande lagbestämmelser rörande ränta å försträckning ar
i penningar.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en
inom nämnda kammare af herr M. Andersson i Löfhult, med hvilken
herr A. G. Jönsson instämt, afgifven motion, n:o 74, hvari hufvudsakligen
anföres:

Det vore allmänt bekant, att de svenska näringarne, såväl jordbruk
som fabriker och handtverkerier, för närvarande arbetade under
ogynsamma förhållanden. Orsakerna härtill vore flera, och en bland
dessa orsaker vore den höga ränta, som enligt nu gällande lag erlades
med sex procent och för kortare betalningstid med vida högre procent.
Om räntan genom lag bestämdes till lägre procent, skulle det
verka mycket nyttigt för näringarne; och äfven kapitalister och banker
skulle ej förlora, utan genom näringarnes uppblomstring snarare vinna
derpå.

På grund af hvad han sålunda anfört, föreslår motionären, att
Riksdagen ville bestämma, »det ingen långifvare är berättigad att uppbära
högre ränta eller afgäld än 4^ procent årligen, då inteckning eller
pant lemnas, och högst fem procent årlig ränta, då icke inteckning
eller pant lemnas.»

I 6 § af 9 kapitlet handelsbalken stadgas, bland annat: »Ingen
tage eller läte förskrifva sig större ränta, än sex för hundrade om
året. Hvar som det gör, eller tager ränta på ränta, hafve förbrutit
Bih. till Rifcsd. Prof. 1888. 7 Sami. 12 Haft.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

hela räntan, och böte tiondedelen af hufvudstolen åt de fattiga.»
Denna bestämmelse undergick, efter en omsorgsfull utredning af den
så kallade fmanskomitén och på rikets ständers förslag, ändring genom
förordningen den 13 september 1864, hvilken lyder: »Hvad i 9 kap. 6
§ handelsbalken är stadgadt om förbud att taga eller låta förskrifva
sig större ränta, än sex för hundrade om året, ege ej tillämpning vid
försträckning, som mot förskrifning, utan säkerhet af inteckning i fast
egendom eller pant af i sådan egendom intecknadt skuldebref, Uemnas
på viss tid, ej öfverstigande sex månader.»

De skäl, hvilka såväl då framhöllos, som ock i allmänhet kunna
andragas för frihet i ränteaftalet, äro hufvudsakligen: att då ränta ej
är annat än ersättning för nyttan af försträckta medel, och denna
måste, under de ständigt och i oändlighet vexlande förhållanden inom
alla näringsgrenar, der kapital användes, blifva vexlande, lagstiftaren
ej synes böra mera vid detta än vid andra aftal inskränka parternas
frihet att öfverenskomma om vilkoren vid aftalet; att räntans storlek,
hvilken ock kan betecknas såsom priset på penningar, helt naturligt
bestämmes af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på kapitalmarknaden;
samt att, enligt hvad erfarenheten visat, ett uppdrifvande
af räntan, som skäligen kan kallas ocker, icke kan, der lånesökandens
ställning är sådan, att han måste på hvad vilkor som helst skaffa sig
penningar, förekonimas genom lagbestämmelser om en viss räntefot,
enär långifvaren i dylika fall lätt kan finna utvägar att kringgå lagen.

Det torde äfven böra erinras, att räntan, sedan densamma genom
1864 års förordning för vissa fall frigafs, ingalunda i allmänhet röjt.
någon benägenhet att stiga öfver det bestämda maximum af sex procent,
utan fast mera visat ett temligen jemnt nedåtgående, hvilket just
på senaste tiden fortgått med en öfverraskande snabbhet.

Utskottet får på sålunda anförda skäl hemställa,

att motionen måtte lemnas utan vidare afseende.

Stockholm den 27 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Herr A. Göransson i Åsen har begärt få här antecknadt, att han,
på grund af ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets
slutliga behandling inom utskottet.