Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Utlåtande 1887:LU23 - majjul

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

1

N:o 23.

Ank. till Itiksd. kansli den 22 juni 1887, kl. 12 nödd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af § 144 i konkurslagen den 18 september 1862.

Från Första Kammaren tiar lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr C. B. Hasselrot afgifven motion, n:o 25, så
lydande:

»Angelägenheten att få domstols beslut i fråga om en persons
försättande i konkurstillstånd så hastigt som möjligt, i fall af klagan,
utaf öfverrätt pröfvadt har förledt många domare att, utan uttryckligt
lagbud i sådant hänseende, hänvisa parter att genom besvär och ej
efter vad fullfölja talan mot dylikt beslut. Då emellertid olika praxis
härutinnan är rådande, synes ändamålsenligt vara att härom meddela
tydlig bestämmelse, hvarvid samtidigt torde böra förordnas, att talan
i förvaltningsfrågor rörande konkurs bör på enahanda sätt fullföljas.

Jag tillåter mig derföre vördsamt hemställa, att Riksdagen ville
för sin del besluta följande förändrade lydelse af 144 § konkurslagen:

»Den, som ej nöjes åt underrätts beslut i frågor, hvilka uti 1, 2
och 4 kapitlen af denna lag omförmälda äro, eger deröfver sig besvära
i hofrätten inom den i 16 kap. 1 §• rättegångsbalken stadgade tid.

Klagan öfver åtgärd eller beslut, som af domaren eller någon
rättens ledamot vidtagits eller meddelats i fall, der sådant enligt denna
lag på honom ankommer, må jemväl inom ofvan nämnda tid genom
besvär hos hofrätten anföras; dock gånge beslutet ej dessmindre i verkställighet,
der ej förbud deremot från hofrätten kommer.

Bill. till Likså. Prot. 18S7. IB. 7 Samt. 12 Häft.

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Öfver hofrättens utslag i dessa mål må klagan genom besvär hos
Konungen fullföljas inom den tid och i den ordning, som i 30 kap. 18
§ rättegångsbalken föreskrifves.»

Med afseende å sjelfva arten af de rättsfrågor, som i konkurs
blifva föremål för domstolens pröfning, synes såsom allmän regel böra
uppställas, att talan mot domstolens hufvudsakliga beslut i dessa frågor
bör fullföljas genom vad. Emellertid innehåller konkurslagen för åtskilliga
särskilda fall föreskrift eller åtminstone antydan, att sådan talan
skall genom besvär fullföljas. Sålunda stadgas i § 10, att om någon
vill klaga deröfver att konkursansökning upptagits, tiden för besvärs
anförande skall räknas från det stämningen blef i allmänna tidningarne
första gången införd; och det torde vara i analogi med detta stadgande,
som domstolarne äfven i andra fall hänvisat den, som vill söka ändring
i domstolens beslut om en persons försättande i konkurs, att fullfölja
sin talan genom besvär.

Likaledes meddelas i § 34 föreskrift derom att i de frågor som
i 2 kapitlet omförmälas, d. v. s. i frågor »om gäldenären och hans
skyldighet under konkursen mot sina borgenärer, så ock om hans
underhåll och hans ansvarighet för gälden» besvär öfver rättens beslut
må hos hofrätten anföras; hvaremot sådant icke i fjerde kapitlet
finnes uttryckligen stadgadt i afseende å rättens beslut i der behandlade
frågor om afträdd egendoms förvaltning.

Då, såsom motionären anmärkt, bristen på uttryckliga bestämmelser
i förevarande afseende föranledt en vacklande praxis, och då
det snabbare sättet att få underdomstolens beslut af öfverrätt pröfvadt
synes, med afseende å konkursförfarandets ändamål, böra ega företräde,
får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af motionen, uti
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande
om och i hvad mån nya eller förändrade
bestämmelser tarfvas för att talan mot domstols beslut
dels i fråga om en persons försättande i konkurstillstånd
dels ock i de i 2 och 4 kapitlen konkurslagen
omförmälda förvaltnings- och andra frågor må kunna
fullföljas inom den tid och i den ordning, som för

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

besvärsmål är i lag bestämd, samt, för den händelse
Kongl. Maj:t funne förhållandena dertill föranleda, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till de
bestämmelser, som i berörda afseenden må anses erforderliga.

Stockholm den 22 juni 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

X:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 22 juni 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af kamrarnes äterremiss af
det i utskottets utlåtande n:o 9 afgifna förslag till lag
angående ändrad lydelse af 1 § i förordningen om lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Sedan Andra Kammaren till lagutskottet hänvisat en inom nämnda
kammare af herr J. Smedberg afgifven motion, hvaruti föreslogs sådan
ändring af 1 § i förordningen om lagfart å fång till fast egendom, att,
då sterbhusdelegare afhändt sig dem samfäldt tillhörig fast egendom
samt lagfart å den nye egarens fång och å sterbhusdelegarnes samtidigt
söktes, lagfart skulle för alla sterbhusdelegarne gemensamt beviljas,
hvarvid dock i lagfartsprotokollet skulle antecknas, huru stor lott
hvardera enligt arfskifte, bodelning eller testamente bekommit, så hade