Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1907:LU22

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

I.

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli don 8 mars 1P07, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående upphörande i visst fall af kyrkoherdes
sjålfskrifrenhet att vara ordförande i skolråd m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit eu inom Andra
Kammaren af herr B. A. Wawrinsky i Saltsjöbaden väckt motion, n:o 6,
däri anföres:

»Vid flera tillfällen har frågan om upphäfvandet af föreskriften om
prästs själfskrifvenhet såsom ordförande i skolrådet varit föremål för behandling
inom Riksdagen, utan att dock de i sådant afseende framställda
förslagen lyckats vinna gehör vare sig i vederbörande utskott eller i
kamrarna.

Väl har man erkänt, att fall förekommit, då den själfskrifne ordföranden
till följd af ålderdom, sjuklighet, bristande nit eller annan orsak
varit olämplig för befattningen, men man har likväl icke ansett de
olägenheter, som häraf uppstått, tillräckligt stora för att motivera yrkandet
på en förändring af de nu gällande bestämmelserna i förevarande afseende.

De skäl, som vanligen anförts mot förslagen, hafva dels varit, att
folkskolans angelägenheter dock i allmänhet omfattades af prästerskapet
med varmt intresse; att många församlingar bland sina medlemmar saknade
andra personer än prästen, lämpliga att utöfva ifrågavarande funkBih.
till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 18 Höft. (N:o 22). 1

2

iMgutskottets Utlåtande N:o 22.

tion; att vederbörande pastor icke gärna kunde, därest befattningen gjordes
till ett kommunalt uppdrag, tillförbindas vidsträcktare skyldighet att efter
val mottaga och innehafva detta uppdrag, än som ålåge enhvar af församlingens
medlemmar; att staten hade en viss garanti för det riktiga och
ändamålsenliga användandet af utgående statsbidrag för folkskolan däruti,
att en person på grund af sitt ämbetes plikt stode i spetsen för folkskolan
i hvarje församling; att ingen af församlingsmedlemmarne hade tid
nog att ögna sig åt skolan i lika hög grad som pastor samt att för de
redogörelser och de statistiska uppgifter, som skola från skolrådet ingå,
ingen i regel vore lämpligare att bära närmaste ansvaret än församlingens
pastor.

De flesta af dessa invändningar äga onekligen ett visst berättigande,
så snart frågan gäller ett generellt upphäfvande af pastors själfskrifvenhet
såsom ordförande i skolråd, ehuru å andra sidan icke får förglömmas,
att ju aldrig ifrågasatts annat, än att pastor fortfarande skulle kunna
väljas till ordförande, där han lämpade sig för uppdraget. Men om rättigheten
att välja skolrådsordförande inskränktes blott till vissa församlingar,
där förutsättningar alltid måste finnas för att utom prästen äfven andra
personer vore boende, som lika väl och stundom bättre än vederbörande
pastor kunde fullgöra eu skolrådsordförandes funktioner, så synes mig
udden vara bruten af alla de anmärkningar, som riktats mot den ifrågasatta
reformen, åtminstone alla de anmärkningar, som äro af någon verklig
betydelse. Vinsten af ett sådant medgifvande skulle för dessa församlingar
blifva, att de för sådana fall, där pastor af en eller annan anledning icke
vore lämplig till ordförande i skolrådet — och sådana fall förekomma ju,
enligt hvad allmänt erkännes och jag själf varit i tillfälle att bevittna —
finge tillfälle att utse annan person, som bättre vore ägnad att tillgodose
folkskolans kraf och tillvarataga såväl statens som kommunens intressen i
fråga om denna viktiga angelägenhet. Ingenting hindrar ju dessutom att
låta pastor, där han ej är ordförande, vara själfskrifven ledamot af skolrådet,
hvarigenom alltid hans erfarenhet i sin mån skulle komma skolrådet
till godo. Visserligen har lagutskottet vid 1902 års riksdag förklarat,
att en sådan föreskrift väl näppeligen kan på allvar ifrågasättas,
men då en motsvarande anordning under många år och till största fromma
tillämpats inom andra kommunala korporationer, exempelvis beträttände
vederbörande stadsläkare inom städernas hälsovårdsnämnder, torde denna
lagutskottets för öfrigt icke på något sätt motiverade anmärkning knappast
böra stå i vägen för en dylik bestämmelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

3

Det gäller då närmast att afgöra, åt hvilka församlingar rättigheten
skulle tillerkännas att själfva välja skolrådsordförande. Såsom ofvan antydts,
skulle denna rättighet, tillkommen för att bereda en församling
möjlighet att erhålla en duglig skolrådsordförande i de fall, där vederbörande
pastor af en eller annan anledning visat sig olämplig, endast betraktas
såsom undantag; regeln skulle fortfarande vara, att pastor vore
själfskrifven ordförande i skolrådet.

I nådiga förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 § 21 föreskrifves bland annat, att »kyrkoråd och
skolråd må, där så lämpligen sig göra låter, kunna till ett gemensamt
kyrko- och skolråd förenas». I själfva verket är nu förhållandet sådant,
att man tämligen allmänt gjort sig till godo denna tillåtelse att välja ett
gemensamt kyrko- och skolråd, så att för närvarande endast ett jämförelsevis
litet antal kyrkoförsamlingar i riket välja ett särskildt kyrkoråd och ett
särskildt skolråd. Af helt naturliga skäl är det också hufvudsakligen i
de större landtförsamlingama och i stadsförsamlingarna, som det sistnämnda
förhållandet äger rum, d. v. s. i de kyrkoförsamlingar, där på grund af
befolkningens storlek och sammansättning största förutsättningarna förefinnas
att kunna erhålla tillräckligt antal personer, lämpliga att handhafva de
åligganden, som tillhöra förenämnda kommunala myndigheter. Det ligger
följaktligen närmast till hands, att, därest någon grupp af kyrkoförsamlingar
skulle erhålla ofvan föreslagna undantagsrätt att få själfva välja ordförande
i skolrådet, denna grupp just borde utgöras af de församlingar, som hafva
särskilda kyrko- och skolråd, och detta så mycket mera, som det måhända
skulle visa sig vara opraktiskt att i ett gemensamt kyrko- och skolråd
hafva tvenne ordförande. Äfven om den reform, som här åsyftas och som
erfarenheten på flera håll visat vara väl behöflig, icke skulle på detta sätt
komma mer än ett fåtal kyrkoförsamlingar till godo, så bereddes dock
alltid genom densamma en utväg för de församlingar, som bäst kände
behof däraf, att få eu olämplig skolrådsordförande ersatt med annan
person, hvilken med mera omsorg kunde vårda folkskolans intressen, på
samma gång som härigenom erfarenhet på ett varsamt och föga ingripande
sätt vunnes rörande lämpligheten att fortsätta på den sålunda inslagna
reform vägen.

Det är af dessa nu anförda skäl, som jag vågat ånyo draga denna
fråga under Riksdagens pröfning, och får jag alltså vördsamt föreslå, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung],
Maj:t utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

nådiga forordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862, att den däri stadgade själfskrifvenheten för kyrkoherde eller
den hans ämbete förestår att i skolrådet föra ordet må inskränkas allenast
till de kyrkoförsamlingar, som hafva ett gemensamt kyrko- och skolråd;
dock med rätt för kyrkoherde i församling med särskild! skolråd att vara
själfskrifven ledamot af skolrådet som ock att kunna väljas till ordförande
i detsamma på sätt för öfriga församlingsmedlemmar kan varda stadgadt.»

I motionen hafva herrar J. M. Juhlin och J. Ericsson i Vall sta
instämt.

Frågan om upphörande af prästs själfskrifvenhet såsom ordförande
i skolrådet har, såsom motionären erinrar, gång efter annan varit föremål
för behandling inom representationen, utan att dock de i sådant
afseende gjorda framställningarna kunnat af lagutskottet förordas eller föranledt
någon Riksdagens åtgärd. Vid 1902 års riksdag, då frågan senast
förelåg till behandling, åberopade lagutskottet till stöd för sin afstyrkande
hemställan i hufvudsak samma grunder, som förut blifvit af utskottet i
sådant hänseende andragna, och anförde:

»Att en dylik förändring skulle vara behöflig eller lämplig, synes
utskottet icke vara genom hittills vunnen erfarenhet ådagalagdt. Om
det ock någon gång skulle kunna inträffa, att pastor till följd af ålderdom,
sjuklighet, bristande nit eller annan orsak icke vore lämplig till ordförande
i skolrådet, så hafva dock, på sätt folkskoleinspektörernas ämbetsberättelser
gifva vid handen, folkskolans angelägenheter i allmänhet af
prästerskapet omfattats med varmt intresse och blifvit med mycken omsorg
vårdade. Många församlingar torde ock bland sina medlemmar sakna
andra personer än prästen, lämpliga att utöfva ifrågavarande mödosamma
och ansvarsfulla befattning eller villiga att utan särskild ersättning åtaga
sig densamma. I fall befattningen gjordes till blott ett kommunalt uppdrag,
kunde ej heller pastor gärna tillförbindas vidsträcktare skyldighet
att efter val emottaga och innehafva detta uppdrag, än som ålåge enhvar
af församlingens öfriga medlemmar. För folkskolan torde det vara af
ganska stor vikt, att i hvarje församling i spetsen för densamma står
någon, som har befordrandet af dess väl till sitt ämbetes plikt, och staten,1

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

5

som i sin icke obetydliga mån bidrager till skolans underhåll, har häruti
en viss garanti för bidragets riktiga och ändamålsenliga användande, en
garanti, som icke göres öfverflödig af den å statens vägnar anordnade
folkskoleinspektionen. Och äfven ur denna inspektions eller ur rent
administrativ synpunkt torde pastors själfskrifvenhet såsom ordförande i
skolrådet vara förtjänt af att bibehållas. För de redogörelser och de
statistiska uppgifter, som skola från skolrådet ingå, torde i regel ingen
vara lämpligare att bära närmaste ansvaret än församlingens pastor, hvilken
ock oftast torde vara bäst skickad att i öfrigt lämna de särskilda upplysningar,
som i förekommande folkskoleärenden kunna från skolrådet
begäras. Det torde ej heller vara utan betydelse, att vederbörande folkskoleinspektör
inom hvarje församling har någon person med tjänstemannaansvar
att i förekommande fall hålla sig till. Att, såsom motionären föreslagit,
låta pastor i stället för ordförande vara själfskrifven ledamot af
skolrådet synes utskottet näppeligen på allvar kunna ifrågasättas och skulle
i allt fall för skolan och dess angelägenheter icke hafva den betydelse,
som pastors nuvarande ställning innebär.

Slutligen vill utskottet erinra därom, att ifrågavarande själfskrifvenhet
förefinnes i Norge och Danmark (å landet), hvarjämte äfven i det protestantiska
Tyskland och Skottland prästen i kraft af sitt ämbete innehar
en likartad ställning.»

Hvad sålunda af 1902 års lagutskott i frågan anförts synes utskottet
fortfarande och äfven beträffande den modifierade form, i hvilken förslaget
genom nu förevarande motion framkommit, äga full giltighet. Utskottet
hemställer alltså,

att förevarande motion ej må till någon Eiksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

O. A. SJÖCEONA.

Bill. till Biksd. Prof. 1907. 7 Sami. 18 Höft.

2

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Reservation

af herrar Zetter strand, C. P. Jansson i Edsbäcken, B. P. Er sson,
Nordin, Forsberg, Neiglick och N. Persson från Malmö, som velat tillstyrka
bifall till motionen.

Herrar Cederberg, Widén och Lindhagen hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons A.-B. Tr., 190?.