Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1904:LU22

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 27 febr. 1904 kl. 2,80 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändring
af 10 § näringsfrihetsförordningen m. m.

Lagutskottet har till behandling fått emottaga två inom Andra Kammaren,
under n:o 59 af herr K. H. Bergendahl och under n:o 96 af herrar
E. O. Magnusson i Tumhult och J. P. Persson i Hult väckta motioner,
som med hvarandra äga nära samband och hvilka utskottet fördenskull
förehaft till gemensam handläggning.

Motionen n:o 59 lyder sålunda:

»Uti 10 § i kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet, sådan
nämnda paragraf lyder genom kungl. förordningen den 30 juni 1893, är
stadgadt, att handlande, som vill utom den ort, där han anmält sig till
handels idkande, på kortare tid å auktion eller under hand annorledes än
å marknad afyttra lager af handelsvaror (s. k. realisation), skall söka tillstånd
därtill i Stockholm hos öfverståthållareämbetet och i öfriga orter
hos vederbörande Konungens befallningshafvande, och gäller enahanda
föreskrift för den, som utom den ort, där han är bosatt, önskar kringföra
varor till salu annorledes än å marknad (s. k. gårdfarihandel).

Bill. till Riksd. Prat. 1904. 7 Samt. 16 Häft. (N:o 22).

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Berörda stadgande, hvilket enligt 11 § i näringsfrihetsförordningen
icke är tillämpligt i afseende å försäljning af lifsförnödenheter, jordbruksoch
ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd m. m., har tillkommit
i syfte att mot en besvärande samt mer eller mindre illojal konkurrens
från främmande näringsidkare skydda dem, hvilka på försäljningsplatsen
idka handel eller annan rörelse af stadigvarande art och där
erlägga sina af rörelsen föranledda utskylder. Stadgandet torde jämväl
vara ägnadt att utgöra ett skydd för allmänheten mot de geschäftsmakare,
som, utan att äga en köpmans bättre egenskaper, hafva förmåga att genom
braskande reklamer och en talande tunga uppväcka de lättrognas
köplystnad och dymedelst vinna afsättning för varor, som icke kunnat
afyttras i hemorten. Ty ofta är det öfverblifna, förlegade varor eller
varor af underhaltig beskaffenhet, som utbjudas vid en slik, tillfällig
försäljning åt kundkretsen på den främmande orten. Ett sådant skydd
för platsens egna näringsidkare och för allmänheten, som saknar all personlig
kännedom om den tillfällige varuförsäljaren, synes vara fullt befogad! Det

är under sådant förhållande högst betänkligt, att berörda stadgande
så lätt kan kringgås och att detta i verkligheten så ofta sker. Det
tillgår vanligen på det sätt, att handlande, som önskar att tillfälligtvis
afyttra lager af handelsvaror på andra platser, än där han idkar handel,
anmäler till det handelsregister, hvari hans firma finnes intagen, att han
ämnar å vissa uppgifna orter öppna filialer af sin handelsrörelse med
förvaltning från hufvudkontoret. Sedan en sådan handelsanmälan skett,
hvilken anmälan för enskild handlande icke betingar högre kostnad än
tre kronor, har anmälaren ansetts lagligen berättigad att å de uppgifna
orterna uti tillfälligt förhyrd lokal eller eljest från bord eller stånd å
allmän försäljningsplats idka försäljning af sådana varor, som utgöra föremål
för hans handelsrörelse.

Till bestyrkande af att en sådan uppfattning gjort sig gällande kunna
åberopas flera af Kung! Maj:t meddelade utslag.

Uti ett sådant utslag, hvilket gifvits in pleno den 15 mars 1900,
heter det, att då N. N. till handelsregistret anmält, att filial af den
handelsrörelse, han behörigen utöfvade inom Ytterlännäs socken, komme
att öppnas inom, bland andra socknar, Ramsele socken, ansågs af N. N. därefter
vid särskildt tillfälle inom sist sagda socken i tillfälligt förhyrd
lokal äfvensom från bord vid landsvägen idkad försäljning af korta varor
hänförlig till sådan handel, hvartill N. N. på grund af berörda anmälan

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

3

vore berättigad; hvadan mot N. N. för sagda försäljning anställdt åtal
ogillades.

På enahanda sätt kan den gå till väga, hvilken vill kringföra varor
till försäljning annorledes än å marknad; han anmäler nämligen upprättandet
af filialer på alla de orter, han ämnar besöka. Understundom
plägar handelsanmälan ske till handelsregistren för de särskilda städer och
orter på landet, där försäljning är afsedd att äga rum, och leder detta
lika säkert till målet, ehuru sådant tillvägagående är något obekvämare och
kostsammare.

Det synes således, som om en handlande genom att så förfara, som
ofvan sägs, kan undandraga sig icke blott den afgift, som han enligt
vederbörande ämbetsmyndighets bestämmande har att erlägga till den
kommun, där den tillfälliga försäljningen äger rum, än äfven den pröfning,
som han är skyldig underkasta sig och på hvilken ett afslag eller
bifall till hans begäran kommer att grundas.

Då det åsyftade stadgandet uti ifrågavarande 10 § med den lydelse
paragrafen nu äger således icke på ett tillfredsställande sätt tillgodoser
det intresse, som stadgandet afsett att skydda, torde en ändring af eller
ett tillägg till sagda paragraf af omständigheterna påkallas. Skulle ett
sådant förtydligande tillägg till paragrafen ifrågakomma, torde åt detsamma
kunna gifvas ungefärligen följande lydelse:

Har den, som på grund af skedd anmälan är berättigad att å viss
ort idka handel, tillika anmält, att han å en eller flera andra orter ämnar
drifva handelsrörelse, men har den handel, han på dessa orter idkat,
endast innefattat sådan försäljning af tillfällig art, hvarom i 1 mom. förmäles,
eller varit af beskaffenhet, som i 2 mom. sägs, skall den omständighet,
att anmälan skett, utan att tillstånd till sådan försäljning af vederbörande
ämbetsmyndighet erhållits, icke medföra befrielse från påföljd för
näringsrättighetens öfverskridande, hvarom i 18 § i denna förordning
stadgas.

Som jag emellertid förutser, att en bättre formulering af ett stadgande
uti nämnda syfte kan gifvas än den, som här ofvan förslagsvis
blifvit affattad, får jag, utan att påyrka antagandet af ett tillägg af
nämnda lydelse, vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga sådan ändring i
ofvannämnda 10 § i förordningen angående utvidgad näringsfrihet, att
stadgandet, att näringsidkare icke må utan vederbörligt tillstånd på kortare

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

tid å auktion eller under hand afyttra lager af handelsvaror eller sådana
varor genom kringförande försälja utom den ort, där han idkar handelsrörelse
eller är boende, varder fullt verksamt.»

Motionen n:o 96 är af följande lydelse:

»Genom Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående utvidgad näringsfrihet
af den 18 juni 1864: och lagen angående handelsregister, firma och
prokura af den 13 juli 1887 hafva helt visst många fördelar vunnits för
det fria varuutbytet befolkningen emellan, och den firma medgifna rätten
att inom annan kommun än den, där hufvudkontoret är beläget, öppna
filial af sin affär, har säkerligen tillkommit i afsikten, att större och solidare
affärer på så sätt skulle uppstå, men jämsides med dessa fördelar
hafva en del missförhållanden insmugit sig. Det tillgår nämligen ofta
sålunda, att en handlande, vanligtvis af dem, som i sin hemort ej hafva
större kundkrets, anmäler till handelsregistret, att han på ett flertal ställen
— oftast inom 10 å 20 kommuner inom och utom länet — ämnar
öppna filial af sin affär, men denna affär drifves på det sätt, att han på
den plats, där filialen enligt anmälan skulle vara belägen endast under
några dagar af året, då torgdag eller kreatursmöte enligt Konungens
befallningshafvandes medgifvande äger rum på platsen i fråga, utbjuder
sina varor i några för tillfället förhyrda tält.

Dylik provisorisk filialhandel utgör endast en maskerad gårdfarihandel
till förfång såväl för denna som för de inom de respektive kommunerna
bosatte och skattskyldige handlandena.

Enligt flera prejudikat må vid af Konungens befallningshafvande
kungjord torgdag eller kreatursmöte ej andra varor utbjudas, än som i
Konungens befallningshafvandes kungörelse nämnas, men denna lagens
mening kan genom det nu rådande systemet för handelsfilialer ej vinna
tillämpning. Härigenom hotas de i landet så talrikt anordnade torgdagarne
och kreatursmötena att förändras till marknader, hvilket ingalunda
varit afsikten. Denna olägenhet torde säkerligen kunna afhjälpas,
om i lag stadgades, antingen att rätt till handel från provisorisk filial ej
medgåfves, eller åtminstone att den handlande, som erhållit dylik rätt,
vore förpliktad drifva sin rörelse i egen byggnad eller i lokal, som icke
blott för tillfället vore förhyrd. «

På grund af det här anförda, få vi vördsamt hemställa, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte till

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Riksdagen inkomma med förslag, hvarigenom rätten för handlande att
utom den ort, där han är boende och idkar handel, drifva handel från
filial eller eljest utöfva sådan rörelse af tillfällig art, varder lämpligen
begränsad.!)

Enligt ursprungliga lydelsen af § 9 mom. 3 i förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 skulle den, som ville, själf eller
genom annan, utom den ort, där han var bosatt, kringföra varor till salu
annorledes än å marknad, vara skyldig att, med företeende af föreskrifna
intyg för behörighet att idka handel, anmäla sig i mantalsskrifningsorten
hos vederbörande, d. v. s. i stad hos magistrat eller annan stadsstyrelse
och å landet eller i köping hos Konungens befallningshafvande, kronofogde
eller af Konungens befallningshafvande särskildt förordnad person. Han
skulle därvid ock uppgifva de personer, han ville begagna till biträde i
rörelsen, samt aflämna betyg, att sådan person vore välfrejdad och myndig.
Beträffande utlänningar funnos i berörda författning särskilda bestämmelser.

Genom förordningen den 20 juni 1879 meddelades skärpta bestämmelser
dels i afseende på utlänningars handelsrätt här i riket, dels och
särskildt i fråga om den ambulatoriska handelsverksamheten, ehvad den
öfvades af svenskar eller utlänningar, men redan snart därefter förspordes
klagomål, att man icke med nämnda bestämmelser förmått afvärja de
olägenheter, man åsyftat därmed förekomma. I skrifvelse till Kungl. Maj:t
den 1 maj 1886 anhöll Riksdagen med afseende å vissa anmärkta olägenheter
vid varors kringförande till försäljning, synnerligen då sadant skedde
genom utlänningar, att Kungl. Maj:t täcktes bringa denna viktiga fråga
under utredning samt, ifall omständigheterna skulle därtill föranleda,
föreslå förändringar i gällande lagstiftning till olägenheternas afhjälpande.
Riksdagen anförde därvid, bland annat, att ett ofog af nära likartad beskaffenhet
med det, som bedrefves af kringresande handelsmän, hvilka,
oftast af utländsk härkomst, icke tvekade att, för att bereda afsättning af
sina varor, lämna bedrägliga uppgifter om dessas värde, ofta utöfvades
på det sätt, att en handlande för kortare tid sloge sig ned på en plats
vare sig i stad eller å landet och där till stort förfång för ortens bofasta
handlande och skada för allmänheten utsålde en mängd mera eller mindre
värdelöst kram, vanligen under benämning »realisation för en utländsk
konkursmassas räkning» eller dylikt. För den ofta ganska betydliga vinst,
som hämtades af en dylik försäljning, undginge vanligen försäljaren att

6 Lagutskottets Utlåtande Ko 22.

erlägga någon skatt till den kommun, inom hvilken försäljningen skedde.
Da nya handelsplatser hastigt uppväxte och bofasta handlande funnes
spridda öfverallt å landsbygden samt kommunikationerna alltjämt lättades
ocji förbättrades, ansage Riksdagen, att det slags handel, som här vore i
fråga, icke i någon män utgjorde ett verkligt behof för allmänheten och
att därför en skärpning af villkoren för sådan handelsrörelse eller åtminstone
ett strängare handhafvande af gällande därå tillämpliga bestämmelser
icke kunde medföra någon skada för den allmänna rörelsen.

Med anledning af Riksdagens berörda framställning tillkom förordningen
den 28 september 1887 om ändring af vissa paragrafer i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, genom hvilken
förstnämnda författning införts de i hufvudsak ännu gällande bestämmelserna
angående ambulatorisk handelsverksamhet. Enligt 10 § 1 mom. af
näringsfrihetsförordningen erfordras, såsom herr Bergendahl i sin ofvanintagna
motion anfört, för bedrifvande af s. k. realisation numera särskildt
tillstånd af öfverståthallareämbetet eller Konungens befallningshafvande, och
skall vid ansökan om sådant tillstånd, som bör innehålla uppgift om
kommun, hvarinom och tid hvarunder sökanden inom hvarje kommun
ärnar bedrifva försäljningen, fogas dels betyg, att sökanden efter behörig
anmälan inom riket idkar handel och gjort sig känd för redbarhet och
ordentlighet, dels ock förteckning å varulagret. Om det sökta tillståndet
beviljas, har i sammanhang därmed öfverståthållareämbetet eller Konungens
befallningshafvande att, med afseende å varuförteckningens omfattning och
det tillämnade antalet försäljningsdagar, bestämma en särskild afgift ej
under 25 kronor, eller öfver 500 kronor att af sökanden erläggas till
hvarje kommun, inom hvilken försäljningen skall ske. Jämväl för behörighet
att bedrifva s. k. gårdfarihandel erfordras, enligt hvad i 2 mom.
af nyssnämnda paragraf stadgas, särskildt tillstånd, hvaremot skyldighet
icke förefinnes att för sådan handel erlägga viss afgift.

I förevarande motioner anföres nu, att sådan ambulatorisk handelsverksamhet,
som omnämnes i 10 § näringsfrihetsförordningen, kan bedrifvas
och i tämligen stor utsträckning bedrifves i strid med syftet af nyssanförda
bestämmelser, nämligen därigenom att en handlande till det handelsregister,
där hans firma är intagen, anmäler, att han ämnar å vissa uppgifna
orter öppna filialer af sin handelsrörelse. Sedan sådan anmälan skett
skulle, enligt hvad i motionen anföres, köpmannen vara berättigad att på
dessa orter, utan att därstädes drifva egentlig handelsrörelse, tillfälligtvis
afyttra lager af handelsvaror.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

7

Att en särskilt med s. k. realisation i viss mån likartad handelsverksamhet
kan på sådant sätt som nyss nämnts bedrifvas, utan att bestämmelserna
i 10 § näringsfrihetsförordningen äro därpå tillämpliga, är,
såsom motionärerna anfört, också genom rättspraxis fastslaget, men olägenheterna
häraf äro enligt utskottets mening icke så stora, att de böra föranleda
lagstiftningsåtgärder, mot hvilka betänkligheter möta i åtskilliga
afseenden.

Såsom af det ofvananförda framgår, var en af de väsentligaste anledningarna
till utfärdandet af förordningen den 23 september 1887 att
söka i det af Riksdagen i förutnämnda skrifvelse jämväl anförda förhållandet,
att för realisationerna icke erlades skatt till den kommun, där
försäljningen skedde, och med anledning däraf meddelades stadgande om
afgift för rätt att bedrifva realisation. Väl är det riktigt, såsom i ofvan
först intagna motion anföres, att en handlande kan genom det i motionen
anmärkta förfarande undandraga sig berörda afgift Men då en person till
handelsregistret anmält, att han inom en kommun öppnat filial af sin
handelsrörelse, och de affärer han på grund däraf satts i stånd att därstädes
lagligen bedrifva hafva en afsevärd omfattning, lära vederbörande
myndigheter kunna och höra tillse, att köpmannen i fråga icke undgår
att till den kommun, hvarinom han hämtar inkomst, erlägga skatt
för densamma. Vid sådant förhållande och då det ligger i de kommunala
myndigheternas eget intresse att ägna uppmärksamhet åt att kommunen
erhåller alla skattebidrag, hvartill den kan vara berättigad, i följd hvaraf
det i allmänhet icke torde vara att befara, att sådan ambulatorisk handelsverksamhet
som den nu ifrågavarande undgår vederbörlig beskattning,
finnes sålunda från denna synpunkt enligt utskottets mening intet behof
af ändrade föreskrifter i ämnet.

Hvad beträffar det af herr Bergendahl i motionen n:o 59 jämväl omnämnda
förhållande, att en köpman genom det i motionen öfverklagade
förfarandet kan undandraga sig den för tillstånd att företaga realisation
föreskrifna pröfning, torde faran af olägenheter härutinnan icke heller vara
särdeles stor. Den person, hvarom fråga är, besitter ju i hvarje fall de
för handels idkande erforderliga kvalifikationerna. Och någon verklig pröfning
af beskaffenheten utaf det varulager, som realisationen skall omfatta,
lärer väl svårligen kunna förekomma ens då tillstånd till realisationen
sökes enligt 10 § näringsfrihetsförordningen.

Det viktigaste skälet, hvarför utskottet icke kan förorda en lagstiftningsåtgärd
af nu ifrågasatt innebörd, är dock, att det för vinnande af

8

Lagutskottets Utlåtande N-o 22.

motionernas syfte skulle vara nödigt att på visst sätt bestämma hvad som
menades med filial af en handelsrörelse — hvilket torde möta stor svårighet
— samt inskränka detta begrepp på ett sätt, som enligt utskottets
mening kunde leda till praktiska olägenheter och hafva till följd, att under
begreppet realisation skulle falla hvad som icke alls hade karaktären af detta
slags handelsverksainhet. Att t. ex. fordra, att en handelsrörelse, för att
kunna betraktas såsom verklig sådan och ej allenast anses såsom realisation,
skall bedrifvas utan afbrott i anseende till tiden, lärer icke låta sig göra.
A flera platser är befolkningens storlek betydligt olika under olika tider
af året och sålunda omsättningen af handelsvaror växlande. Det kan väl
icke blifva tal om att betrakta en vederbörligen till handelsregistret anmäld
rörelse, som å en viss ort regelbundet bedrifves allenast under viss
årstid eller del däraf, såsom realisation.

Att allmänhetens bästa mången gång kan tillgodoses därigenom, att
de å viss plats bosatte handlandena utsättas för konkurens från en mera
tillfällig handelsrörelse, synes utskottet äfven uppenbart. Väl ligger det
onekligen i de bofaste handlandenas intresse, att dessa slags realisationsföretag
förhindras eller försvåras, men denna omständighet kan enligt utskottets
tanke ej verka afgörande gentemot de betänkligheter, som, enligt
hvad ofvan framhållits, kunna anföras emot lagstiftningsåtgärden i det uti
motionen angifna syfte.

På grund häraf hemställer alltså utskottet:

l:o) att förevarande motion n:o 59 icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

2:6) att motionen n:o 96 ej heller må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 25 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

9

Reservation

af herr Lindhagen, med hvilken herrar A. Olsson och Wiklund instämt:

Mot de äldre bestämmelserna rörande rätt till varors kringförande till
försäljning framkommo upprepade klagomål i anledning af de olägenheter,
som däraf föranleddes vare sig denna rörelse bedrefs af kringvandrande
handelsmän, eller en handelsman, såsom också var vanligt, för en kortare
tid slög sig ned pa en plats och »realiserade» ett medfördt handelslager.
I båda fallen visade sig rörelsen lända till skada för allmänheten, som
vanligen ° under falska förespeglingar förleddes till dyra och onyttiga inköp
af dåligt kram. Och särskildt i senare fallet drabbades dessutom de
bofasta, skattskyldiga handlandena ofta af en otillbörlig illojal konkurrens.

I anledning häraf reglerades den ambulatoriska handeln år 1887 på
sätt som skett i 10 § af förordningen om näringsfriheten med de i 11 §
omförmälda undantagsbestämmelser. Lagstiftningen skiljer härvid mellan
s. k. realisation, eller då handlande utom den ort, där han, på sätt i 9 §
sägs, anmält sig till handels idkande, på kortare tid å auktion eller under
hand annorledes än a marknad vill afyttra lager af handelsvaror, och
s. k. gårdfarihandel eller då någon vill själf eller genom annan utom den
ort, där han vore bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad.
I bägge händelserna fordras nu tillstånd, därvid pröfning äger rum
af personernas lämplighet och andra inverkande omständigheter. År fråga
om realisation, fordras att äfven förteckning öfver varulagret företes, samt
att förskottsvis erlägges en''''för hvarje fall bestämd afgift, som tillfaller
den kommun, inom hvilken försäljningen skall ske. Genom dessa bestämmelser
har man velat bibehålla den ambulatoriska handelns fördelar men
förekomma dess olägenheter. Och därjämte är vederbörande kommun alltid
tillförsäkrad en viss inkomst, som i många fall ej lagligen kan i beskattningsväg
påföras och för öfrigt i sådan ordning ofta blifver vansklig att
kunna uttaga.

Emellertid har det visat sig, att man härvid lämnat en lucka i lagstiftningen,
som gifvit rum för ifrågavarande bestämmelsers kringgåeende.
Genom eu enkel anmälan om handels idkande och särskildt om afsikt att
öppna filialer till handelsrörelse utöfvas på många orter faktiskt både realisation
och gårdfarihandel utan att de för dessa slag af handelsrörelse
flik. till Likså. Prat. 1904. 7 Sami. 16 Haft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

gifna villkor komma till uppfyllelse. Följden har också blifvit, att å
nämnda orter de forna olägenheterna återkommit och med dem äfven de
gamla klagomålen öfver desamma.

Det är också i och för sig ett missförhållande, att sålunda två i lagen
definierade slag af handel få utöfvas utan iakttagande af därför stadgade
bestämmelser. Och då dessa bestämmelser väl fortfarande få anses
hafva skäl för sig, synas de äfven höra upprätthållas. Därigenom hindras
ej att all annan handel fortfarande kan idkas äfven genom filial. Och
är det till nytta, att en orts varubehof dessutom tillgodoses genom anordnande
af realisation och gårdfarihandel, så möter därför ej heller något
hinder, blott det sker i laga ordning.

Belysande för hvad frågan här egentligen gäller äro domstolarnas
olika motiver i det uti ena motionen åberopade rättsfall, som i högsta
domstolens minnesbok ätergifves sålunda:

»Vid Ramsele tingslags häradsrätt yrkades ansvar å handlanden Gustaf
Engblom i Nyland, för det han skulle utan erhållet tillstånd under kronouppbördsmöten
i Ramsele socken åren 1898 och 1899 från en för tillfället
förhyrd lokal äfvensom från invid landsvägen uppsatta bord idkat
handel med färdiggjorda kläder, skodon, tyger och andra manufakturvaror
in. m. Enär åtalade försäljningen icke utöfvats i det omfång, som afsåges
i 9 § af kungl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864, sådant detta lagrum lydde enligt kungl. förordningen den 28 september
1887, utan vore att hänföra till sådan handel af mera tillfällig
beskaffenhet, som omförmäldes i 10 § af kungl. förordningen den 18 juni
1864, enligt dess lydelse i kungl. förordningen den 30 juni 1893, samt
det ålegat Engblom att till erhållande af rätt till utöfvande af sådan
handel utverka sig Konungens befallningshafvandes tillstånd, men
handelsfirman C. J. Engblom & C:o i Ytterlännäs socken, af hvilken firma
Engblom vore innehafvare, allenast låtit den 18 februari 1897 till handelsregistret
för länet anmäla, att filial af firmans rörelse komme att
öppnas inom Ramsele socken, dömde häradsrätten Engblom för hvad han
sålunda låtit komma sig till last att, jämlikt 18 § i förstnämnda kungl.
förordning, höta 50 kronor. — Svea hofrätt fann skäl ej vara anfördt,
som kunde föranleda ändring i häradsrättens utslag. — Men enär upplyst
vore, att handelsfirman C. J. Engblom & C:o i Ytterlännäs socken, af
hvilken firma Engblom ostridigt vore innehafvare, låtit den 18 februari
1897 till handelsregistret för Västernorrlands län anmäla, att filial af
firmans rörelse komme att öppnas inom Ramsele socken, och Engblom

11

Lagutskottets Utlåtande N-o 22.

icke i målet vore förvunnen att hafva idkat annan handel, än hvartill
han på grund af samma anmälan varit berättigad, har högsta domstolen
pröfvat rättvist, med ändring af domstolarnas beslut, ogilla den mot Engblom
i målet förda talan».

På grund af hvad sålunda anförts och med erinran, att utskottet
synes hafva förbisett, att motionärernas förslag syfta på icke blott realisation
utan äfven gårdfarihandel, hvilken ofta står den förra mycket
nära, hemställes,

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga sådan ändring i förordningen
om näringsfrihet, att genom vanlig anmälan om idkande
af handelsrörelse ej må förvärfvas rättighet att,
utan iakttagande af därför stadgade villkor, idka sådan
handel, som i 10 § af sagda förordning under benämningarna
realisation och gårdfarihandel omförmäles.