Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1899:LU22

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1899, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta, motioner angående ändring af
§ 32 värnpligtslagen

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat tvenne särskilda,
inom nämnda kammare väckta motioner, åsyftande ändring af § 32
värnpligtslagen.

I den ena af dessa motioner, n:o 24, föreslår herr A. J. Högstedt,
att Riksdagen för sin del ville besluta, att 32 § värnpligtslagen af den
5 juni 1885 må erhålla följande förändrade lydelse:

De till beväringen hörande värnpligtige skola, så snart ombyte af
vistelseort inträffar, genast derom skriftligen underrätta vederbörande
kompanichef; dock äro de å sjömanshus inskrifne från sådan skyldighet
befriade. Sådan anmälan må till vederbörande med allmänna posten
insändas.

Till stöd för motionen anföres:

Enligt värnpligtslagen af den 5 juni 1885, § 32, skulle de till
beväringen hörande värnpligtige, som icke under årets lopp varit inkallade
till tjenstgöring, undergå mönstring kompanivis, eller, då kompaniområdets
vidsträckt^ dertill föranledde, socknevis; dock vore de å
sjömanshus inskrifne från inställelse vid dylik mönstring befriade, så
ock öfrige värnpligtige, hvilka till befälet aflemnat tillförlitlig uppgift
om sin bostad.

Bih. till Rihd. Prot. 1899. 7 Sami. 13 Häft. (N:n 22, 23).

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Att detta lagstadgande i allmänhet emottagits med stor missbelåtenhet
vore ej att förundra sig öfver, ty för den värnpligtige vore en
sådan inställelse ganska besvärlig och kostsam, icke allenast för den
värnpligtige, som ofta vore aflägset boende och på egen bekostnad måste
färdas många mil till samlingsplatsen, utan äfven för staten genom de
dryga rese- och traktamentsersättningarne, som till kompanicheferne för
sådana resor utginge. Visserligen vore det medgifvet den värnpligtige
att skriftligen till befälet öfverlemna tillförlitlig uppgift om sin bostad,
men för att uppgiften skulle kunna godkännas, måste densamma till
rigtiglxeten vara bestyrkt antingen af prest i församlingen eller annan
tjensteman eller ordförande i kommunalstämman, kommunalnämnden
eller stadsfullmägtige. Detta vore för den värnpligtige icke så lätt att
åstadkomma. Ofta ansåge sig den värnpligtige, ehuru skrifkunnig, icke
kompetent att författa en sådan skrifvelse, utan måste tillita annan person
och sedan färdas lång väg till den person, som skulle intyga uppgiftens
rigtighet. Härmed vore icke nog, den värnpligtige skulle sedan
lega en person, som instälde sig vid mönstringsplatsen och till befälet
öfverlemnade inskrifningsboken jemte intyg om vistelseort. För undvikande
af alla dessa besvär och kostnader föredroge i afl synnerhet
den mindre bemedlade värnpligtige att sig personligen inställa.

Det syntes motionären, som om sjelfva ändamålet med ifrågavarande
mönstringar borde kunna vinnas på ett både för den ene och
andre mindre kostsamt och besvärligt sätt, derigenom att den värnpligtige
först vid inträffande ombyte af vistelseort vore skyldig att till
befälet aflemna ifrågavarande uppgift.

Den andra af ifrågavarande motioner, n:o 70, har afgifvits af
herrar E. L. M. Hedin i Torp och A. P. Gustafsson och är af följande
lydelse:

»De ofta återkommande motionerna angående ändring af värnpligtslageus
32 § utgöra ett tydligt • bevis för det missnöje, som råder
i afseende på denna skyldighet, sådan den nu i nämnda paragraf är
bestämd, och då inga verkliga skäl kunna framhållas för dess oförändrade
bibehållande, så hafva vi funnit oss föranlåtna att till Riksdagen
framkomma med motion, innehållande nytt förslag till frågans
lösning.

Det har vid flera tillfällen med fog framhållits, hurusom den uti
ifrågavarande paragraf föreskrifna mönstringen förorsakar statsverket
afsevärda utgifter samt vederbörande befäl och värnpligtige mycken
tunga utan motsvarande nytta.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

Då lagen innehåller medgifvande för dem, som till kompanibefälhafvaren
före mönstringen aflemna tillförlitliga uppgifter om bostad,
att från personlig inställelse vara befriade, så skulle kunna hända, att
nära nog alla begagnade sig af denna rättighet, och vederbörande befäls
resa till mönstringsstället måste företagas för att mönstra kanske en
eller ett par värnpligtige, eller ock, hvad bättre vore, att alla mönstringspligtige
begagnade sig af denna medgifna rättighet, då i sådant fall
hela mönstringsförrättningen vore fullgjord på tjenstemannens expeditionslokal,
hvarigenom den från militärt håll påstådda fördelen, att den
värnpligtige genom de årligen återkommande mönstringarne skulle påminnas
om och känna sig bunden vid sin militära tjenstepligt, är genom
detta medgifvande försvunnen; hvilket påstående vi för öfrigt anse
icke böra tillmätas någon betydelse. Då emellertid ett sådant förfaringssätt
är tillåtet och fullt tillräckligt för ändamålets vinnande, hvarför icke
då göra en sådan lagbestämmelse obligatorisk, så att den årliga mönstringspligten
vore fullgjord genom skriftlig uppgift till kompaniområdets befälhafvare?
Men ännu enklare skulle ifrågavarande lag blifva, om dertill
fogades sådan bestämmelse, att bostadsuppgiften skulle meddelas
vederbörande militära befälhafvare genom presterskapet, församlingsföreståndare
eller mantalsskrifniugsförrättare, efter årets mantalsskrifning;
och vi tro, att sålunda upprättade och aflemnade uppgifter skulle
blifva lika tillförlitliga som dessa många från hvar och en af de mönstringspligtige
sjelfva särskild! aflemnade. Till vår kännedom har kommit,
att kommuner finnas, der pastor godhetsfullt bär vidtagit den enkla, men
praktiska åtgärden att efter församlingsboken upprätta och till vederbörande
befäl insända förutnämnda uppgifter, och att detta icke förorsakar
pastor nämnvärdt mera besvär än de månatliga uppgifterna, som
han enligt nu gällande lag är skyldig aflemna, men befriar den värnpligtige
från ett åliggande, som i många fall genom glömska förorsakar
honom obehag och kostnader.

Genom sålunda förändradt tillvägagångssätt skulle så väl förenkling
som fullständigare ordning och reda i afseende å ifrågavarande bostadsuppgifter
erhållas, än som med det nuvarande förfaringssättet uppnås,
samt det rådande missnöjet med mönstringspligten försvinna.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi vördsamt hemställa, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att 32 § värnpligtslagen
och andra dermed i sammanhang stående lagrum så ändrades,
att den deri stadgade årliga mönstringspligten för värnpligtige,
som icke under årets lopp inkallats till tjenstgöring, upphörde, och i
stället vederbörande presterskap, församlingsföreståndare eller mantals -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

skrifningsförrättare ålades att efter årets mantalsskrifning, med ledning
af församlingsbok eller mantalsskrifningslängder, till kompaniområdets
befälhafvare insända uppgift på de värnpligtiges bostad.»

Enligt hvad utskottet varit i tillfälle inhemta, har Kongl. .Maj:t
den 14 oktober nästlidet år tillsatt en komité med uppdrag, bland
andra, att verkställa utredning, i hvad mån genom ändring af värnpligtslagens
bestämmelser antalet öfverträdelser af samma lag må kunna
nedbringas. Vid sådant förhållande och då komitén vid berörda uppdrags
fullgörande lärer få anledning taga under ompröfning, i hvad
mån och på hvad sätt lättnad må kunna beredas i den de värnpligtige
enligt § 32 värnpligtslagen åliggande mönstringsskyldighet, anser sig
utskottet böra, utan att ingå i närmare bedömande af de uti ifrågavarande
motioner framstälda förslag, hemställa:

l:o) att herr Högstedts motion ej må vinna
Riksdagens bifall; samt

2:o) att herrar Hedins och Gustafssons motion
ej heller må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.