Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1898:LU22

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

N:o 22.

Ank. till: Hukad. kansli den 18 februari 1898, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
i fråga om kungörande af slutting.

Uti en vid sistlidet års riksdag inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 168, hemstälde herr K. A. Staajf, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj it täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till mera betryggande bestämmelser
i fråga om kungörande af tiden för afslutande af ting.

Till stöd för motionen anförde herr Staaff:

I 2 § kongl. förordningen angående kungörande af tiden för allmänna
tingssammanträden i vissa domsagor samt för afslutande af ting
den 21 mars 1884 stadgades, att tiden för afslutande af ting, der afslutandet
till särskild dag utsättes, skall genom domhafvandens försorg
förut kungöras i tingslagets kyrkor.

Då en domhafvande, som hölle ett ting exempelvis i början af
februari, ju kunde utsätta tid för samma tings afslutande till hvilken
dag och månad, han behagade, under vårens eller försommarens lopp,
kunde nyss anförda bestämmelse, som tilläte domhafvanden att inskränka
publicerandet af sluttinget till en kungörelse i tingslagets kyrkor söndagen
före tingets hållande, tydligen på ett oskäligt sätt betunga de
rättsökande eller deras — ofta ej ens å orten vistande — ombud, hvilka
Bih. till Biksd. Prof. 1898. 7 Samt. 11 Häjt. (N:o 22.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

icke hade någon annan genom lagstiftningen dem beredd möjlighet att
med säkerhet erfara dagen för sluttinget än att söndag på söndag låta
efterhöra, om kungörelse i kyrkan skett.

Då man betänkte, att i tvistemål sluttinget utjorde utgångspunkten
för den öfver allt lika korta tiden för vads erläggande, och att följaktligen
svår rättsförlust kunde följa af ett förbiseende af sluttingstiden,
torde det äfven böra erkännas, att bestämmelsen i fråga vore egnad
att sätta rättssäkerheten i verklig fara.

Bestämmandet, huruvida ändring lämpligen borde ske på det sätt,
att dagen för tingets afslutande tillkännagåfves redan å sjelfva förhandlingsdagarne,
eller att det ålades domhafvanden att längre tid än
några dagar förut och jemväl i tidningarne kungöra sluttingsdagen eller
att till äfventyrs vederbörande hofrätter borde i god tid erhålla underrättelse
om densamma eller på ännu något annat sätt, ansåge motionären
böra få bero på en blifvande utredning.

Lagutskottet, till hvars behandling ifrågavarande motion hänvisades,
afgaf deröfver ett så lydande utlåtande:

»Ehuru några större olägenheter af nu gällande stadgande om
kungörande af slutting, såvidt utskottet kunnat erfara, icke hafva uppstått,
i det vederbörande domhafvande i allmänhet låtit sig angeläget
vara att föranstalta om dylik kungörelses uppläsande i tillräckligt god
tid, anser utskottet motionärens hemställan dock förtjena beaktande.
Nuvarande lagbestämmelse synes nemligen icke innebära full trygghet
för att allmänheten i god tid får kännedom om tiden för tings afslutande,
och utskottet har sig bekant, att till följd af långsam postgång
fall inträffat, då kungörelse om slutting kommit att uppläsas först en
eller ett par dagar före detsamma. Visserligen utgår vadetiden först
en vecka efter det domen afkunnats, och vederbörande parter torde
derför, äfven om de till följd af kungörelsens sena uppläsande icke
hunnit infinna sig till sluttinget, ändock haft tid att bevara sina fatalier,
men uppenbart synes vara, att lagstiftaren bör söka förebygga blotta
möjligheten deraf, att tiden för sluttingen, låt vara i undantagsfall, på
sätt nu omförmälts kungöres så sent, att rättsförluster i följd deraf
kunna uppkomma.

Beträffande frågan, huru den ifrågastälda lagändringen bör åvägabringas,
vill utskottet såsom sin åsigt framhålla, att något åläggande
för domaren att redan å sjelfva förhandlingsdagarne tillkännagifva dagen
för tingets afslutande icke är lämpligt eller ändamålsenligt. Först och
främst möter härvid det hinder, att tiden för uppsättande af alla de
handlingar, som skola å sluttinget föreligga färdiga, icke kan beräknas,

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

förr än alla förhandlingarne äro afskräde, och att äfven då det icke
med t < dämdhet kan sägas, hvilken dag arbetet kan blifva färdigt.
Extra i rättningar kunna vålla, att arbetet å sjelfva tinget för någon
tid muste läggas å sido. I fall domaren derför skulle vara skyldig
att, så snart handläggningen af de till ett ting eller tingssammanträde
hörande mål och ärenden vore afslutad, underrätta parterna om dagen
för sluttinget, skulle han, för att vara säker på att då hafva allt färdigt,
nödgas utsätta sluttinget till en långt senare dag än eljest kunde ega
rum. Härigenom skulle ofta onödigt dröjsmål vållas för parterna, under
det att sluttinget nu, då domaren icke behöfver bestämma dagen
för detsamma förr än han kan beräkna, när arbetet med tinget är färdigt,
ofta kan hållas långt tidigare.

Något hinder mot stadgande af skyldighet för domaren att senast
viss kortare tid före sluttinget derom utfärda kungörelse torde deremot
ej möta; och äfven synes det böra tagas under öfvervägande, huru vida
ej annonsering i lämplig tidning bör om tiden för sluttinget eg a rum.

Den närmare utredningen härom torde emellertid lämpligen böra
genom Kongl. Maj:ts försorg åvägabringas, och hemställer alltså utskottet,
att Riksdagen, i anledning af herr Staaffs ifrågavarande motion, måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t. anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till i ofvan angifvet syfte
ändrade bestämmelser i fråga om kungörande af tiden för afslutande
af ting.»

Denna lagutskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen,
hvaremot Första Kammaren afslog såväl utskottets hemställan som
motionärens förslag.

Vid innevarande riksdag har herr Staaff uti en inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 168, återupptagit sin ofvanberörda hemställan,
dervid i hufvudsak åberopande detsamma, som han sistlidet år
till stöd för sin framställning anfört, med bemötande tillika af de skäl,
som vid diskussionen inom Första Kammaren åberopades för afslag å
utskottets hemställan.

I sistnämnda afseende har motionären bestridt påståendet, att
redan gällande stadgande om kungörande af tiden för slutting måste
tydas så, att kungörelsen om tingsaf slutningen skall meddelas så tidigt,
att vederbörande parter må kunna, om de så önska, der inställa sig för
att bevaka sin talan; hvarjemte motionären emot påståendet, att den
af motionären föreslagna reformen skulle för parterna medföra olägen -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

het, derigenom att sluttingen blefve längre undanskjutna, framhållit, att
det vore af mindre vigt, när sluttinget hölles, än att det beständigt
hölles vid ungefär samma tidpunkt.

Utskottets ståndpunkt i föreliggande fråga är alldeles densamma,
som intogs af 1897 års lagutskott. De skäl, som af sistnämnda utskott
åberopades för aflåtande af skrifvelse i motionens syfte, äro äfven nu
för utskottet afgörande, och får utskottet alltså under åberopande af
desamma hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Staaffs ifrågavarande
motion, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga .förslag till ändrade bestämmelser
i fråga om kungörande af tiden för afslutande
af ting.

Stockholm den 18 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Rudebeck, G. Andersson och Öländer, hvilka
ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till motionen.

Herrar Fröberg och Lundström hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1898.