Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Utlåtande 1888:LU22

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

]

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 27 februari 1888, kl. 12 nödd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i konkurslagen den 18 september 1862.

Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare
hänvisats sex särskilda motioner om ändringar i konkurslagen den 18
september 1862, hvilka afgifvits, inom Första Kammaren af herr Johan
Boström, n:o 8, och af herr Holm, n:o 24, samt inom Andra Kammaren
af herr C. A. Ekeborgh, med hvilken herr J. Ericsson instämt, n:o 58,
af herr H. Andersson i Nöbbelöf, n:o 89, af herr C. J. Petersson i
Eksebo, n:o 92, och af herr A. Peterson i Hasselstad, med hvilken tio
ledamöter af Andra Kammaren instämt, n:o 96.

I dessa motioner föreslås
af herr Boström:

»det konkurslagen af den 18 september 1862 § 67 måtte så förändras,
att arfvode för konkursboets förvaltning efter försäljningssumman
utgår af fastigheter från tio kronors kapital eller försäljningssumma
till och med fem tusen tre procent, från fem tusen till tjugu
tusen två procent, från tjugu tusen till femtio tusen eu procent, från
femtio tusen kronor till högre belopp en half procent.

För lösören:

från	10	till	och med	3,000	kronor	sex procent,
11	3,000	11	11	11	10,000	ii	tre „
ii	10,000	11	11	11	20,000	ii	två „
ii	20,000	11	11	11	40,000 belopp	ii	en „
ii	40,000	till	högre	en half procent, dock

Bih. till Riksd. Prot. 1888. 7 Sami. 11 Höft. 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

högre belopp, huru stor konkursen än må vara, än 5,000 kronor i både
fast och löst. Af detta arfvode tage rättens ombudsman gode män
och sysslomän f. Ej må arfvodet upptagas förr än gode män och
sysslomän slutlig reda för sig gjort»;

af herr Holm:

att Riksdagen för sin del måtte besluta ett sådant tillägg till
73 § i nu gällande konkurslag, »att rättens ombudsman, sedan de skriftligen
författade anmärkningarne blifvit af rättens ordförande eller domaren
till honom aflemnade, han eller sysslomännen i konkurs ålägges
att till den i 74 § samma lag bestämda dag så tidigt skriftligen kalla
de borgenärer, emot hvilkas fordran jäf gjordt är, att de till vederläggning
af sagde jäf — så framt förlikning derutinnan icke träffas —
må dervid kunna aflemna det svaromål och de handlingar, som ytterligare
bekräfta deras talan»;

af herr Ekeborgh:

»att den befattning med konkursförvaltningar, hvars innehafvare
benämnes rättens ombudsman, må afskaffa^ och för den skull § 41 af
nu gällande konkurslag af den 18 september 1862 upphöra att vara
gällande; samt — om detta förslag vinner bifall — att uti förbemälde
konkurslags öfriga §§ de förändringar må blifva vidtagna, som af förslagets
antagande betingas»;

af herr Andersson:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, det
Kongl Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga
förslag till sådan ändring i konkurslagen att institutionen af
rättens ombudsman må upphäfvas»;

af herr C. J. Petersson:

»att Riksdagen behagade besluta i skrifvelse till Konungen anhålla,
det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för nästa Riksdag framlägga
förslag till ändringar i nu gällande konkurslag i syfte att institution
af rättens ombudsman vid konkurser må vara upphäfd»;

samt af herr A. Peterson:

att Riksdagen uti skrifvelse till Kong]. Maj:t anhåller, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring
i konkurslagen i syfte att institutionen rättens ombudsman upphäfves,
och att borgenärssammanträden kungöras icke blott i allmänna tidningarne,
utan ock i tidning inom orten, der konkursen är anhängiggjord.

I motionerna framställas således|följande särskilda förslag:

1) att institutionen rättens ombudsman måtte afskaffas (af herrar
Ekeborgh, Andersson, C. J. Petersson och A. Peterson);

2) att arfvodet för konkursförvaltningen måtte bestämmas med

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

hänsyn till försäljningssumman för konkursboets egendom (af herr Boström); 3)

att rättens ombudsman eller sysslomännen måtte åläggas att,
der jäf mot bevakning gjorts, skriftligen kalla de borgenärer, mot
h vilkas bevakning anmärkning skett, till det enligt 74 § konkurslagen
bestämda sammanträde så tidigt, att de må kunna sin rätt dervid bevaka
(af herr Holm); samt

4) att kallelse till borgenärssammanträden skall införas jemväl i
tidning inom orten (af herr A. Peterson).

Hvad först angår det ifrågasatta upphäfvandet af institutionen
rättens ombudsman, får utskottet nu, likasom vid 1886 års riksdag, hänvisa
till sitt år 1883 afgifna utlåtande, n:o 20, i anledning af en.vid
sistnämnda års riksdag väckt motion i samma syfte. Utskottet åberopade
i berörda utlåtande hvad de komiterade, hvilka utarbetade 1859
års förslag till konkurslag, i förevarande ämne yttrat, så lydande:

»I likhet med det tillförene uppgjorda förslag till ny konkurslag,
förutsätter äfven det af komiterade upprättade, att ensamt borgenärernas
kontroll öfver förvaltningen icke är tillräcklig för att befordra skyndsamhet
vid konkursers utredning samt förekomma den osäkerhet och
de förluster, som egennyttiga eller egenmäktiga åtgärder af godemännen
eller sysslomännen kunna tillskynda borgenärerna. Erfarenheten
berättigar en sådan förutsättning. I de flesta konkurser beklaga
sig nästan alla borgenärer i något af nämnda hänseenden, men en
hvar litar på den andra, och ingen vill uppträda genom en rättegång,
der besväret, omkostnaderna och obehaget vanligen äro säkra, vinsten
deremot tvifvelaktig. Slutligen uttröttas alla och öfverlemna åt slumpen
att afgöra, om och när de skola erhålla någon utdelning. Man kan
invända, att sådant är borgenärernas eget fel, och att lagen gjort nog
genom att anvisa dem utväg till rättelses vinnande. Detta inkast
kunde eg a sin vigt, om icke dels detta borgenärernas uttröttande vore
en följd af sjelfva formerna för rättelses sökande, dels ock antydda
förhållande jemväl i allmänhet verkade menligt på allmänna krediten
och liksom lockade en borgenär att hellre än att äska konkurs å en
insolvent gäldenär söka på annat sätt och till öfriga borgenärers förfång
vinna betäckning för sin fordran eller åtminstone någon del deraf.
Till afhjelpande af nu anmärkta brister hafva icke heller komiterade
kunnat finna någon bättre institution än den franska lagens »juge -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

commissaire)), i förslaget benämnd Rättens ombudsman. Likväl är härvid
med afseende å sammansättningen af våra underrätter på landet
och i anledning af högsta domstolens anmärkningar vid det förra förslaget
till konkurslag, den förändring föreslagen, att denne, af rätten
eller domaren förordnade, ombudsman skulle kunna väljas likaväl utom
som inom rätten, i följd hvaraf något stadgande om skyldighet för
honom att inför rätten föredraga dit hänskjutna konkursfrågor icke
heller finnes i förslaget upptaget. Stöld utom förvaltningen egde han
intet intresse uti att fördröja konkursens utredning eller låta den verkställas
på ett med borgenärernas anspråk icke öfverensstämmande sätt;
men väl uti dess snabba och ändamålsenliga bringande till slut, hvarför
viss andel i kuratorernas arfvode blifvit honom tillförsäkrad. Vaksam
uppsigt öfver förvaltningens lagliga gång är den första af hans
pligter, och brister han deruti, kan han hvad ögonblick som helst af
rätten eller domaren, utan vidare procedere, entledigas. Pligtig att
lyssna till hvarje borgenärs billiga klagan emot gode männen eller
sysslomännen, är det han, som skall ställa dem till rätta för deras fel
eller försummelser. Men äfven en vidsträcktare befattning är ombudsmannen
genom förslaget föreskrifven jemväl i öfverensstämmelse med
nästan alla nyare länders konkurslagar, nemligen att såsom ordförande
leda flere af borgenärernas vigtigare öfverläggningar samt meddela
beslut i åtskilliga förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande af den
beslutande rätt, som bör borgenärerna allena tillkomma. Denna institution
är följaktligen ett synnerligt vigtigt moment i komiterades
förslag, och flere af dess stadganden äro grundade derå. Komiterade
befara ej att ju icke i hvarje landsort såväl som i hvar stad skola
finnas personer qvalificerade till en sådan befattning, som den ifrågavarande,
äfven då någon rättens ledamot icke dertill lämpligen kan
nämnas.»

Utskottet anförde vidare bland annat:

»Då man påyrkar upphäfvande af ombudsmannens verksamhet
och konkursutredningens öfverlemnande i dess helhet till gode männen
och sysslomännen, synes man icke tillräckligt beakta, att ombudsmannens
förnämsta pligt just är att hafva tillsyn öfver gode männens och
sysslomännens förvaltning. Behöfligheten af denna tillsyn kan erfarenheten
icke anses hafva jäfvat, om än de tillfällen icke varit så många,
då denna ombudsmannens verksamhet behöft omedelbarligen framträda.

Bifölles motionärens förslag, skulle för framtiden en borgenär,
för att göra sin rätt gällande mot tredskande utredningsmän, nödgas
underkasta sig olägenheterna af en tidsödande och kostsam rättegång,
i stället för att nu endast erfordras en anmälan till ombudsmannen,

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

hvilkens pligt det är att bereda den rättelse, hvartill en sådan anmälan
kan föranleda. Många tvister mellan borgenärer inbördes eller mellan
desse och gäldenären, hvilka eljest skulle slitas vid domstol och föranleda
dryga kostnader för massan, blifva nu, genom ombudsmannens
bemedling bilagda vid det sammanträde, som omförmäles i 74 § konkurslagen.
Då sysslomännen, hvilka oftast tillika äro borgenärer, i
allmänhet äro de, som framställa anmärkningar mot bevakade fordringar,
kunna de icke derjemte utöfva det kall såsom medlare mellan
stridigare åsigter, hvilket, enligt hvad nyss är nämndt, blifvit uppdraget
åt den i saken opartiske ombudsmannen. Visserligen äro gode
männen och sysslomännen utsedde af borgenärerna, men af dessas
majoritet, kanske ofta endast af några få större fordringsegare, och
förevarande institution har tillkommit äfven derför, att genom densamma
minoritetens rätt må blifva vid konkursförvaltningen tillgodosedd.
Utskottet vill icke bidraga till att minska skyddet för denna
minoritetens rätt.))

De skäl, utskottet sålunda anfört för institutionens bibehållande,
torde fortfarande ega giltighet, och om än erfarenheten någon gång
gifvit vid handen, att en rättens ombudsman icke motsvarat de anspråk,
som skäligen kunna på honom ställas, torde dock ingalunda
derigenom vara ådagalagdt, att institutionen är obehöflig och onyttig.

Hufvudsakliga skälet för de ofta framkomna förslagen om afskaffande
af ifrågavarande institution är, såsom jemväl af de nu föreliggande
motionerna framgår, önskan att derigenom nedbringa kostnaderna
för konkursboets förvaltning. Det är ock otvifvelaktigt, att
rättens ombudsman i icke få fall erhållit arfvode, som icke stått i skäligt
förhållande till hans besvär. Men denna olägenhet, hvilken, såsom
utskottet skall söka att här nedan närmare påvisa, torde kunna på
annat sätt undanrödja^, bör icke föranleda till upphäfvande af en institution,
som är både nyttig och nödvändig.

Utskottet får följaktligen hemställa

Do) att herrar Ekeborghs, Anderssons och C. J.
Petersons motioner samt herr A. Petersons motion i
hvad den afser, att institutionen rättens ombudsman
skulle upphäfvas, icke må af Riksdagen bifallas.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

I 67 § konkurslagen stadgas: »Arfvode för konkursboets förvaltning
må borgenärerna utsätta antingen till visst af hundrade, eller
efter annan grund; dock må det ej för sysslomän efter tid räknas. Af
det arfvode tage rättens ombudsman, der ej rätten annorlunda bestämmer,
en tredjedel, och gode männen eller sysslomännen två delar.
Nöjas de ej med borgenärernas beslut derutinnan, eller menar någon
borgenär, eller gäldenären, att arfvodet blifvit för högt bestämdt, lägge
rätten dem emellan, som skäligt pröfvas. Ej må arfvode njutas förr
än gode män eller sysslomän slutlig reda för sig gjort. — Arfvode, som
belöper för egendom, hvilken är intecknad eller deri särskild förmånsrätt
eljest eger rum, skall, likasom kostnaden för den egendoms vård
och försäljning, af egendomens afgäld och köpeskilling utgå.»

Såsom utskottet redan i det föregående antydt, är utskottet af
den mening, att hufvudsakliga anledningen till det missnöje med rättens-ombudsmans-institutionen,
som under de senare åren på ett oförtydbart
sätt framträdt, är att söka i de dryga kostnader, som konkursförvaltningen
medför, särskildt genom arfvodet till rättens ombudsman.
Att man härvid mera fäst sig vid arfvodet till den sistnämnde än vid
arfvodet till gode männen och sysslomännen har väl sin grund deri,
att desses besvär med förvaltningen i de flesta fall är större än rättens
ombudsmans. Men otvifvelaktigt inträffa ofta fall, då äfven gode männens
och sysslomännens arfvode bestämmes oskäligt högt.

Med afseende härå kan visserligen erinras, att enligt ofvan anförda
lagrum borgenärerna ega sjelfva bestämma arfvodet för konkursboets
förvaltning samt att, om någon borgenär eller gäldenären anser
arfvodet för högt, rätten eger att derom bestämma. Men det är, såsom
särskildt herr Boström anmärkt, genom erfarenheten ådagalagdt, att dessa
föreskrifter icke innefatta ett tillräckligt korrektiv mot den öfverklagade
olägenheten. Sysslomännen äro nästan alltid sjelfve fordringsegare,
ofta de, som hafva största fordringarne, och kunna med lätthet
skaffa sig så många fullmagter, att de bestämma beslutet. Rättens ombudsman
åter har i följd af föreskriften, att hans arfvode i regel skall
utgöra en tredjedel af hela arfvodet för konkursförvaltningen, ett gemensamt
intresse med sysslomännen, hvilket möjligen afhåller honom
från att verka för arfvodets nedsättande. År ett borgenärsbeslut en
gång åvägabragt, förefaller det en enskild borgenär motbjudande och
besvärligt att klaga deröfver hos rätten; och gäldenären befinner sig
väl oftast i en så grannlaga ställning till sysslomännen, att han icke
vill inlåta sig på en sådan åtgärd.

Till förekommande af arfvodenas oskäliga uppdrifvande lärer det

7

Lagutskottet,s Utlåtande N:o 22.

således vara nödigt att vidtaga någon ändring i konkurslagens föreskrifter
om sättet för deras bestämmande. Herr Boström har i sådant
afseende föreslagit, att arfvodet för konkursförvaltningen skulle utgå i
visst förhållande till försäljningssumman för konkursboets egendom,
med någon olikhet i beräkningen för fast och lös egendom samt med
sådan begränsning, att arfvodet icke i något fall skulle få uppgå till
högre belopp än 5,000 kronor. Arfvodet skulle sedermera fördelas
mellan rättens ombudsman och sysslomannen enligt samma grund, som
nu gäller.

Hufvudtanken i detta förslag synes vara förtjent af lagstiftarens
uppmärksamhet, om ock detaljbestämmelserna lemna rum för anmärkningar,
särskildt med hänsyn till desammas tillämplighet i de fall, då
konkurs blifvit genom förlikning eller ackord nedlagd. Man kan visserligen
mot förslaget erinra, att arbetet och omtanken icke alltid stå i
ett direkt förhållande till de förvaltade beloppens storlek; men de
oegentligheter, som derigenom kunna uppstå, torde åtminstone för
rättens ombudsman, hvilken ju vanligen innehar samma uppdrag i flere
konkurser, utjemnas genom olika förhållanden i de olika konkurserna.
Utskottet anser således att detta förslag anvisar den rigtning, hvari man
för den föreliggande frågans lösning bör gå.

Äfven andra utvägar kunna dock tänkas till vinnande af det
åsyftade målet. Ett steg dertill skulle innefattas redan i införandet af
en föreskrift, att arfvodet skall bestämmas särskildt för sysslomännen
och särskildt för rättens ombudsman, hvarigenom desses gemensamhet
i intresse skulle åtminstone i viss mån upphäfvas. Ett annat sätt vore
att rätten i hvarje fall skulle pröfva borgenärernas beslut i förevarande
ämne.

Utskottet, som af ofvan anförda skäl finner en lagstiftningsåtgärd
i ifrågavarande syfte synnerligen önskvärd, föreställer sig emellertid
att en sådan bäst kan vinnas genom att hos Kongl. Maj:t anhålla om
framläggande af förslag dertill, och får utskottet följaktligen hemställa,

2:o) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till ändring i gällande konkurslag i
syfte att medelst bestämda föreskrifter i afseende å
arfvodet för konkursbos förvaltning förekomma att
samma arfvode kan uppdrifvas till oskäligt belopp.

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Beträffande vidare herr Holms förelag om ett tillägg till 73 §
konkurslagen, hvarigenom sysslomännen eller rättens ombudsman skulle
åläggas att, der jäf mot bevakning gjorts, derom underrätta borgenär,
mot hvars bevakning anmärkningen rigtats, i så god tid att borgenären
kunde å det i 74 § omförmälda sammanträde ingifva svaromål och
framlägga handlingar till styrkande af sin rätt, så kan detta förslag
måhända vid första påseendet förefalla både tilltalande och lätt att
genomföra. Men då man besinnar, att tillvaron af ett sådant stadgande,
hvarigenom syssloman och rättens ombudsman blefve sjelfskrifne rättegångsfullmägtige
för alla borgenärerne, väl i de flesta fall skulle föranleda
borgenär att icke vidtaga någon åtgärd för att sjelf skaffa sig
underrättelse om möjligen gjorda jäf, och att om vederbörande syssloman
eller rättens ombudsman underläte att, sin pligt likmätigt, underrätta
om anmärkningen, borgenären icke kunde af den sålunda felande
utfå ersättning för den förlust, som tillskyndades honom i följd af
underlåtenheten att ingifva svaromål och handlingar till styrkande af
bevakningen, så inses lätt, att den föreslagna bestämmelsen icke medför
någon verklig fördel för borgenärerne. Då dertill kommer, att den
ifrågasatta skyldigheten ofta nog skulle blifva svår, om icke omöjlig att
fullgöra, finner sig utskottet böra hemställa,

3:o) att herr Holms motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver herr A. Petersons förslag,
att kungörelse om borgenärssammanträden skulle införas icke blott
i allmänna tidningarne utan ock i tidning inom orten. Detta förslag synes
innefatta en verklig förbättring; och dess godkännande kan så mycket
mindre väcka någon betänklighet, som 15 § konkurslagen innehåller
ett dylikt stadgande i fråga om den offentliga stämningen. Emellertid
torde lämpligen böra göras samma inskränkning som i afseende å den
offentliga stämningen, nemligen att kallelsen skall införas i ortens tidning,
der så ske kan.

Utskottet får följaktligen hemställa,

4:o) att Riksdagen ville, i anledning af herr
A. Petersons motion, för sin del antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

9

Lag

angående ändrad lydelse af 59 § konkurslagen den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 59 § konkurslagen skall hafva följande
ändrade lydelse:

Då, enligt hvad i nästföregående paragraf sagdt är, borgenärer
höras skola, varde de till sammankomst å viss tid och ort kallade
genom, kungörelse, som i allmänna tidningarna och, der sä ske kan, i
tidning inom orten tre gånger införas bör, första gången minst tio dagar
före sammanträdet, der ej rättens ombudsman, med afseende å särskilda
omständigheter, finner nödigt annan tid för visst fall bestämma.
Sedan syssloman förordnade blifvit, vare kungörelse i tidningarna ej
nödig, der gäldenären och alla borgenärer, som vid sammankomsten
ega talan, annorledes om densamma så tidigt underrättas, att de sjelfva
eller genom ombud sig infinna kunna.

Stockholm den 27 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservationer

mot utskottets hemställan i första punkten:

af herrar Smedberg, A. P. Lind, A. Nilsson i Rinkaby, C. Persson
i Stallerhult och P. Pehrson i Törneryd, hvilka ansett, att utskottet,
på de af motionärerne anförda skäl, bort tillstyrka Riksdagen att i
skrifvelse till Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och. för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i konkurslagen,
att institutionen rättens ombudsman varder afskaffad;

mot utskottets hemställan i andra punkten:

af herr Huss, med hvilken herr Liljesköld instämt: »Den af

Bih. till Riksd. Prof. 1888. 7 Samt. 11 Raft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

utskottet uttalade mening att det af herr Boström framstälda förslag,
att arfvode för förvaltning af konkursbo skulle utgå i visst förhållande
till försäljningssumman för konkursboets egendom anvisade den
rigtning, hvari man för lösning af frågan om samma arfvodes belopp
borde gå, har jag ej kunnat dela. Det mått af omtanke och arbete,
som för konkursförvaltningen tages i anspråk, är ej beroende allenast
af det större eller mindre värdet utaf konkursboets tillgångar, utan
jemväl af flera andra faktorer, såsom tillgångarnes beskaffenhet, antalet
bevakade fordringar, dessas mer eller mindre tvistig^ beskaffenhet
in. m.; och kan förty förvaltningen af ett konkursbo med betydliga
tillgångar kräfva ringa kunskap och arbete, under det att utredningen
af ett konkursbo med vida mindre tillgångar tager i anspråk mycken
möda och insigt. Vid sådant förhållande synes en på den af bemälde
motionär angifna grund byggd lagstiftning å ena sidan ej blifva egnad
att afhjelpa öfverklagade missförhållandena, men å andra'' sidan kunna
föranleda till att arlvode för förvaltning af konkursbo understundom
skulle komma att utgå med mindre belopp än skäligt vore; och torde
blotta möjligheten häraf kunna framkalla svårighet att för konkursförvaltningen
erhålla fullt tjenliga personer»;

samt af herrar Lilienberg och Lind.

Herr A. Göranson i Åsen har begärt få här antecknadt, att han,
på grund af|ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets
slutliga behandling inom utskottet.

STOCKIIOJ.M, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1888.