Lagutskottets Utlåtande N:o 21

Utlåtande 1906:LU21

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl.

Mag:t i fråga om förslag till författning angående pantlånerörelse.

Lagutskottet bar till förberedande behandling fått emottaga en inom
Andra Kammaren af herr J. Bengtsson i Bjärnalt vackt motion, n:o 53,
af följande lydelse:

»Att många och stora brister vidlåda lagstiftningen om pantlånerörelsen,
torde af ingen kunna förnekas. Men hittills har just ingenting gjorts
för att råda bot härpå. Visserligen framlade en enskild motionär för 25
år sedan i Andra Kammaren ett sldsseradt förslag till ordnande af pantlanerörelsen
i riket, men lagutskottet, »som hyste tvifvelsmål, huruvida
pantlånerörelsen skulle kunna på lagstiftningens väg så ordnas, att de
gifna bestämmelserna icke kunde på mångahanda sätt kringgås», afstyrkte
enhälligt förslaget; och utan debatt biföll kammaren utskottets hemställan.

Tre år senare — den 7 november 1884 — utfärdade dock Kungl.
Maj:t på hemställan af öfverståthållareembetet, som funnit, att den enskilda
pantlånerörelsen visat sig vara ett kraftigt medel till främjande af
brott mot äganderätten, en kungörelse angående villkoren för idkande af
pantlånerörelse. Härmed var visserligen mycket vunnet, men ändock återstod
och återstår ännu mycket att göra för att förekomma alla de olägenheter,
som äro förknippade med ifrågavarande lånerörelse.

Särskildt ett par af dessa olägenheter torde för de flesta vara allBih.
till Likså. Prof. 1906. 7 Samt. 20 Käft. (Ko 21).

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

mänt kända. Bedan år 1881 kunde motionären i denna kammare vittna
om den sorgliga uppmärksamhet, som pantlånerörelsen tilldragit sig: »den
fattige husfadern, som fallit offer för dryckenskapslasten, beröfvar sin lidande
maka och barn deras nödtorftiga artiklar för att genom pantlånarens
benägna medverkan bereda ytterligare näring åt sin lidelse. Brottslingar
och minderåriga hafva i pantbanken lättare än annorstädes att på
en olofligen åtkommen vara genast erhålla penningar».

Ännu i dag är pantlånerörelsen föremål för samma sorgliga uppmärksamhet,
och med afseende på ofvannämnda två missförhållanden har knappt
någon förändring till det bättre inträdt efter utfärdandet af 1884 års
nådiga kungörelse. Detta kan möjligen bero på svårigheten att lagstifta
i detta ämne, men nog borde man väl kunna finna ut några föreskrifter,
som gjorde det omöjligt för öfverlastade personer och minderåriga samt
sådana, hvilka kunde misstänkas hafva på oärligt sätt kommit i besittning
af det gods, som erbjudes till belåning, att i pantbanken skaffa sig klingande
mynt. Svårigheten att afgöra, huruvida en person är öfverlastad
eller minderårig, torde ej vara så stor; svårare ställer det sig nog, då det
gäller att afgöra, huruvida en lånesökare är en tjuf eller icke, men säkert
är, att en vida strängare kritik borde kunna utöfvas mot lånesökare än
hvad som nu är fallet.

Det finnes ju förbud att utskänlca brännvin till den, som är rusig
eller minderårig; hvarför icke utestänga dem äfven från pantbanken? Därmed
skulle mycket vara vunnet; ty pantbanken är väl icke till för att
göra det så lätt som möjligt för den notoriske drinkaren att förvandla det
sista plagg han äger i brännvin? Och pantlånaren borde väl, om icke utaf
sitt samvete så dock utaf fruktan för lagens straff, känna sig uppfordrad
att afvisa en minderårig, som kanske på sin öfverlastade eller brottslige
faders eller moders befallning kommer för att pantsätta törkända det sista
reella bohagsting, som finnes kvar i hemmet, eller det värdeföremål, som
kanske strax förut på oärligt sätt anskaffats.

Huru denna fråga på bästa sätt skall lösas, tilltror jag mig icke att
afgöra. Dock skall jag tillåta mig framhålla ett par synpunkter, som torde
vara af betydelse vid frågans bedömande. Först och främst borde den
förtjänst, pantlånaren ägde att beräkna, af lagstiftaren begränsas, så att
han endast finge uppbära en måttlig ränta. Ett eventuellt öfverskott vid
den oinlösta pantens försäljning borde användas för de fattigas bästa.
Vidare borde förbud utfärdas för utlämnande af lån åt öfverlastade, minderåriga
och dem, som skäligen kunde misstänkas för att vara tjufvar eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

3

delaktiga i tjufnadsbrott. Ett beviljadt lån borde icke genast utlämnas
till lånesökanden, utan först efter t. ex. 24 timmar från det ansökningen
blifvit gjord. Under mellantiden borde pantlånaren kunna vara i tillfälle
att skaffa sig underrättelse, huruvida bebofvet af lån är trängande; pantbankens
enda uppgift borde nämligen vara att hjälpa — icke att på samma
gång stjälpa. Slutligen borde åt någon myndighet uppdragas att utöfva
noggrann kontroll öfver det sätt,''hvarpå lånen utlämnas. En sådan kontroll
åligger väl redan nu, åtminstone enligt lagens mening, polismyndigheten,
men endast »då den därtill finner skäl».

Det är min öfvertygelse, att dessa eller liknade föreskrifter skulle i
icke ringa mån hindra mången från att beträda brottets bana eller komma in
på lastens eller det ekonomiska fördärfvets väg.

Enär denna fråga, enligt min tanke är af djupt ingripande betydelse
för hela vårt land, torde den böra underkastas en grundlig och allsidig
utredning. Jag tillåter mig därför hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Ivungl. Maj:t anhålla, att Kung! Ma:jt täcktes låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till författning angående ordnande af pantlånerörelsen
i riket.»

Den yrkesmässigt bedrifna handteringen att lämna försträckning i
penningar mot säkerhet af lös pant är en samhällsföreteelse, som helt visst
är värd lagstiftarens uppmärksamhet. Denna rörelse åsyftar att betjäna
dem, som, i behof af penninglån, icke vilja eller kunna erbjuda annan
säkerhet för återbetalande af det lånfångna beloppet med ränta än pant af
löst gods. I följd häraf är det företrädesvis de mindre bemedlade samhällsklassernas
behof och förhållanden, som föranledt uppkomsten af pantlånerörelsen
i dess nuvarande skick, och det lärer vara en viktig uppgift
för det allmänna att tillse, att i pantlånerörelsen långifvaren icke i vinstsyfte
obehörigen begagnar sig af den lånesökandes trångmål eller eljest
utöfvar sin rörelse på ett olämpligt och skadligt sätt.

Såsom motionären omnämner, väcktes vid 1881 års riksdag förslag,
åsyftande att få till stånd en allmän författning angående pantlånerörelsen
i riket. Lagutskottet, som behandlade nämnda motion, förmälte sig emellertid
hysa tvifvelsmål, huruvida pantlånerörelsen skulle kunna på lagstiftningens
väg så ordnas, att de gifna bestämmelserna icke kunde på mångahanda
sätt kringgås, och ansåg för öfrigt inrättandet af goda och under
aktade personers ledning stående pantlåneinrättningar vara det bästa medlet

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

att förekomma den mångfaldiga skada, pantlånerörelsen på sina afväga!’
åstadkomme. Utskottet afstyrkte följaktligen motionen ock denna föranledde
icke till någon Riksdagens åtgärd.

Därefter utfärdades emellertid — såsom i förevarande motion jämväl
omnämnes — af Kung!. Maj:t på framställning af öfverståthållareämbetet
kungörelsen den 7 november 1884 angående villkoren för idkande af pantlånerörelse.
I denna författning föreskrifves, att den, som vill såsom yrke drifva
pantlånerörelse, skall bos Konungens befallningshafvande söka tillstånd därtill
med uppgift om stället, hvarest rörelsen skall utöfvas. Sådant tillstånd
får ej meddelas annan än den, som äger medborgerligt förtroende, råder
öfver sig och sin egendom och i öfrigt finnes lämplig. Ombyte af ställe
för rörelsens bedrifvande får ej ske utan anmälan därom bos den myndighet,
som meddelat tillståndet. Pantlånerörelse får äfven idkas af bolag, dock
under villkor att sådant sker genom föreståndare, hvilken är ansvarig för
rörelsens behöriga utöfvande, som om han drefve den för egen räkning.
Med afseende å sådan föreståndare samt beträffande bolagets rörelse gälla
författningens föreskrifter till efterrättelse i tillämpliga delar. Däremot
äger författningen icke tillämpning på anstalt för pantlånerörelse, som af
kommun i vederbörlig ordning inrättats. Tillstånd till pantlånerörelse
förverkas och kan ej ånyo erhållas af den, som dömes till ansvar för
tjufnadsbrott eller, med afseende å bos honom anträffadt stulet gods,
befinnes skyldig till ansvar enligt 3 kap. 10 § strafflagen, bvilket lagrum
stadgar straff för den, som utan vetskap om brott, som annan föröfvat,
gått honom på visst sätt till banda, ändå att han käft skäl att honom
misstänka. Tillstånd till idkande af pantlånerörelse kan för öfrigt återkallas,
om den myndighet, som gifvit tillståndet, finner pantlånaren ej
vidare vara lämplig att utöfva rörelsen. I författningen föreskrifves därjämte,
att pantlånaren skall öfver rörelsen föra bok, hvaraf i ordentlig
nummerföljd kan inhämtas upplysning om hvarje af honom mot pant
utlämnadt lån, dag, då sådant skett, villkoren därför och pantens beskaffenhet
samt pantsättarens namn, yrke och hemvist. Pantlånare är dessutom
skyldig att vid pants mottagande tillställa låntagaren ett med lånets bokförda
nummer försedt bevis, innehållande uppgift å dagen, då pantsättningen
ägt rum, lånesumman, villkoren för lånet samt pantens beskaffenhet.
Polismyndighet bar uttryckligen tillerkänts befogenhet att, då den därtill
finner skäl, undersöka pantlånares lager samt granska hans bokföring
äfvensom meddela särskilda ordningsföreskrifter i fråga om rörelsens bedrifvande.
Slutligen är i författningen stadgadt bötesansvar för den, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 21. 5

utan behörigt tillstånd idkar pantlånerörelse eller eljest bryter mot ofvannämnda
föreskrifter.

De tre former för bedrifvande af yrkesmässig pantlånerörelse, b vilka
i 1884 års författning sålunda omnämnas, hafva förefunnits och finnas
ännu, enligt hvad utskottet inhämtat, i olika af rikets städer, under det
att i vissa andra städer äfvensom i allmänhet å landsbygden sådan yrkesmässig
rörelse icke förekommer. I Stockholm utöfvades till år 1889 pantlånerörelse
genom Stockholms allmänna pantlåneinrättning, som var en
kommunal institution. Numera och sedan nämnda inrättning upphört sistberörda
år, finnas i Stockholm 3 aktiebolag och 23 enskilda personer,
som med vederbörligt tillstånd idka pantlånerörelse i tillhopa 40 olika
bodar eller kontor, af hvilka 14 innehafvas af bolagen och 26 af de enskilde
pantlånarne. Såsom en kommunal angelägenhet drifves pantlånerörelsen
ännu i Falun, Söderhamn och Luleå, i hvilka städer stadsfullmäktige
upprätta! pantlåneinrättningar med särskilda styrelser under stadsfullmäktiges
kontroll. I ett flertal andra städer, såsom Göteborg, Malmö, Norrköping,
Helsingborg, Ystad, Trelleborg och Yästerås, hafva stiftats bolag, som utöfva
pantlånerörelse. Vanligen finnas i dessa städer därjämte enskilde pantlånare.
I andra städer åter drifves yrkesmässig pantlånerörelse endast af
enskilde personer. Nämnda bolag utöfva dock icke sin verksamhet efter
samma principer. Under det att somliga af dem bedrifva pantlånerörelsen
såsom en vanlig affärsverksamhet i ändamål att bereda delägarne vinst,
äro andra af dessa bolag stiftade hufvudsakligen i filantropiskt syfte. Utskottet
har särskildt af den för utskottet tillgängliga bolagsordningen för
aktiebolaget Malmö pantlåneinrättning funnit, hurusom denna bolagsordning
bland annat stadgar, att styrelsens ledamöter icke i denna sin egenskap
kunna åtnjuta arfvode, att utdelning till aktieägare icke må bestämmas
högre än fem procent å de af aktieägarne inbetalta medel, att hvad af
vinsten för året kan återstå, sedan denna utdelning blifvit utbetald, må
användas till minskning af utlåningsräntan eller annat välgörande ändamål
i enlighet med bolagsstämmas beslut, att förfallna, men icke ntlösta panter
skola försäljas å offentlig auktion samt att, om därvid uppstår öfverskott,
sedan alla auktionskostnader, lånesumman och låneafgifter blifvit guldna,
detta öfverskott skall tillhandahållas pantbevisinnehafvaren under ett års
tid från försäljningsdagen, men därefter tillfaller bolaget, för den händelse
förbehåll härom är i pantbeviset uttryckligen intaget. I hufvudsak enahanda
stadganden finnas äfven beträffande andra för pantlånerörelse stiftade
bolag, och förslag om bildande af sådan filantropisk inrättning på

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

plats, där hittills endast funnits enskilde pantlånare, föreligger jämväl.
Det förtjänar äfven i detta sammanhang anmärkas, hurusom erfarenheten
i allmänhet lärer hafva visat, att, där pantlånerörelse bedrifves af såväl enskilde
som bolag, de senares verksamhet alltmera ökas på bekostnad af de
förres. Så till exempel har i Malmö sedan den 1 juli 1891, då aktiebolaget
Malmö pantlåneinrättning började sin verksamhet, de enskilde pantlånarnes
antal därstädes, oaktadt stadens betydande tillväxt, nedgått från
9 till 7.

Utskottet har vid behandlingen af förevarande ärende fått den uppfattning,
att pantlåneväsendet i vårt land väl möjligen kunde vara ännu
bättre inrättadt än det är, men att dock de missförhållanden, som förefinnas,
icke äro af den art och betydelse, att de, på det sätt motionen
åsyftar, synas påkalla eu ytterligare lagstiftning. Åtminstone har utskottet
icke kunnat utfinna något uppslag till verksammare nya bestämmelser.
Polismyndigheterna lära ock i allmänhet med stöd af föreskrifterna i kungörelsen
den 7 november 1884 hålla en sträng kontroll öfver pantlånerörelsen,
och, såvidt utskottet kunnat finna, har någon mera allmän klagan
öfver dessa stadgandens otillräcklighet icke försports.

Hvad beträffar de särskilda synpunkter, som med afseende å en lagstiftning
i ämnet framhållas af motionären, och därvid till en början
önskemålet, att pantlånarens förtjänst borde begränsas genom bestämmelse
att han endast finge uppbära en måttlig ränta, är det enligt utskottets
mening omöjligt eller åtminstone i hög grad svårt att härutinnan utfinna
någon lämplig allmängiltig bestämmelse. Den ränta, som beräknas under
nuvarande förhållanden å ifrågavarande slags lån, hvilka i allmänhet
äro af den beskaffenhet, att den i lag stadgade begränsningen af räntan
icke gäller med afseende å dem, är mycket olika på olika platser.
Under det att t. ex. den kommunala pantlåneinrättningen i Söderhamn
lärer tillgodoräkna sig ränta endast efter en procent i månaden och i Stockholm
några få enskilde pantlånare med obetydlig rörelse, hvilka fått tillstånd
till rörelsens bedrifvande under äldre tid, beräkna ända till 5 procent
ränta i månaden, tillgodoräknar sig aktiebolaget Malmö pantlåneinrättning
ränta å länet efter 2 procent i månaden. De i Stockholm befintliga
pantlånebolagen beräkna ränta efter 2 procent i månaden för lån mot
skrymmande och mindre värdefullt gods och en procent för lån mot s. k.
värdeföremål, under det att de räntesatser, som i Stockholm för motsvarande
fall användas af andre enskilde pantlånare än dem, som förut nämts,
äro 4 och 2 procent. Det ligger äfven i sakens natur, att -räntan måste

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

7

växla efter de olika förhållanden, under Indika rörelsen drifves. För öfrigt
är att märka, att ifrågavarande slags rörelse är förenad med icke oväsentliga
kostnader för bland annat godsets vård och förvaring, och rörelsen
kan uppenbarligen icke hedrifvas utan förlust, om räntan sättes alltför
lågt. Konkurrens i allmänhet och särskilt tillvaron af olika slags
pantlåneinrättningar å samma plats torde vara det tillförlitligaste medlet
att hålla räntan å lån mot pant i lösören inom skäliga och måttliga
gränser. I Finland, hvarest den 19 april 1898 utfärdats en förordning
angående rätt att utöfva pantlånerörelse som yrke, bär man icke heller
försökt att gifva någon bestämmelse om räntans storlek, utan endast i detta
hänseende stadgat, att ränta och andra afgifter för lånet icke få uppbäras
i förskott. Eu föreskrift om viss ränta torde äfven lätteligen kunna
kringgås, om vilja därtill finnes.

Att, såsom motionären ifrågasätter, ovillkorligen förbjuda låns utlämnande
till minderårige, synes utskottet icke lämpligt eller nödvändigt. Fall
kunna förekomma, då det är kändt eller uppenbart, att det är någon af
den minderåriges föräldrar eller annan anhörig, som genom honom uppträder
såsom lånesökande. Och hvad beträffar utlämnande af lån till öfverlastade
personer eller mot pant af gods, som kan misstänkas vara stulet,
iakttaga pantlåneinrättningarne, enligt hvad utskottet inhämtat, i allmänhet
stor varsamhet. De äfventyra ju eljest att gå miste om rättigheten till rörelsens
utöfvande. Motionärens förslag, att pantlånaren skulle i hvarje fall
förskaffa sig underrättelse, huruvida behofvet af lån är trängande, lärer
svårligen kunna praktiskt genomföras.

Pantlåneinrättningarna kunna väl i många fall bereda drinkare och
lättingar samt med dem likställde tillfälle att förskaffa sig penningar, men
utskottet vill å andra sidan erinra, att äfven den ordentlige och nyktre
kan, såsom vid sjukdom, tillfällig arbetslöshet eller eljest komma i behof
af låneunderstöd, och detta skulle han, om ej pantlåneinrättningen funnes,
kanske ej kunna förskaffa sig.

Såsom af det anförda framgår, finnas redan nu pantlåneinrättningar,
som använda öfverskott å rörelsen till välgörande ändamål och äfven eljest
tillgodose de fattigas bästa, hvilket motionären framhåller såsom i allmänhet
önskvärdt med afseende på denna rörelses bedrifvande. Men att, åtminstone
så länge pantlånerörelsen får drifvas af enskilde, meddela och upprätthålla
en ovillkorlig föreskrift härom, torde icke låta sig göra. Man
torde därför få nöja sig med att det sålunda angifna behjärtansvärda syftemålet
kan i någon mån på frivillighetens väg mer och mer uppnås.

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Slutligen vill utskottet uttala flen mening, att de olägenheter och
missförhållanden, hvilka motionären förmenat vidlåda pantlåneinstitutionen
med dess nuvarande anordning i vårt land, i icke ringa grad äro att
tillskrifva förefintligheten af s. k. lumpbodar, hvilkas innehafvare, utan
att vara underkastade samma kontroll som pantlånare, tillhandla sig
och drifva handel med allehanda slags lösörepersedlar. De, hvilka vilja afyttra
oärligt åtkommet gods eller eljest vid behof att tillgodogöra sig tillgängliga
lösören icke så mycket fästa sig vid äganderättens bibehållande, utan hellre
vilja med minsta besvär åtkomma ett penningebelopp, torde lättast vinna
sitt syfte genom att hänvända sig till en sådan handlande. Särskild lagstiftning
beträffande sistnämnda slags handtering kunde möjligen vara
till gagn, men är nu icke ifrågasatt.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCEONÄ.

Herr Widén har begärt få anteclcnadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Victor Pettersons A.-B. tr., Stockholm, 1906.