Lagutskottets Utlåtande N:o 21

Utlåtande 1904:LU21

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1904, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående åtgärder för inskränkning
af tobaksförbrukningen särskildt bland den uppväxande
ungdomen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 82, anför herr P. Hörnstén:

»Tobaksbrukets motarbetande har under lång tid varit föremål
för uppmärksamhet från såväl enskilda föreningars som lagstiftande
myndigheters sida, men ju längre man kommit i tiden, ju större fart
har tobaksbruket tagit, och ju svårare tycks det bli att påvisa något
acceptabelt sätt för detta kostbara och ohälsosamma bruks afskaffande.
Den debatt, som i Andra Kammaren fördes öfver denna fråga vid 1899
års riksdag, visar mer än tydligt, huru svårt det ter sig att komma
tobaksbruket till lifs.

Det är dock ett af de flesta erkändt faktum, att tobaksbruket är
både farligt för hälsan, skadligt för ekonomien och menligt för moralen
och hygienen. Därom vittna de uttalanden af läkare och andra, som
tidt och ofta finnas införda i vår dagspress från såväl vårt land som
utlandet. Så har bland annat en engelsk läkare nyligen förklarat, att
endast 2 procent bland de af honom undersökta skolbarn, hvilka pläga
röka cigarretter, kunde anses som »präktiga pojkar»; 57 procent utgjordes
däremot af »dåliga gossar». Då tobaksbruket under formen af
cigarrettrökning också har sin största användning och utbredning just
bland de unga, ännu jämförelsevis outvecklade individerna, så är ju
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 15 Höft. (.N:o 21). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

klart, att undersökningarna företrädesvis riktat sig på detta område,
och i Förenta Staterna, England och Canada förberedes också ett »cigarettkrig''»,
hvarvid man med alla till buds stående medel söker genom bland
annat förbud af olika slag vinna målet: cigarretternas utrotande.

Så förberedes i Canada ett totalförbud mot såväl tillverkning som
införsel och försäljning af cigarretter.

Då i vårt land frågan om försäljningsförbud af tobak till minderåriga
icke kunnat bifallas, emedan förbudets upprätthållande ansetts föga
möjligt, torde det kanske vara skäl tänka på den inom Canada till lif
väckta principen om totalt förbud för tillverkning, införsel och försäljning.
Visserligen stå vi inför skatteobjekts-sökeriets hemska spöke för att genom
alla möjliga skatter söka täcka vår jämnt växande budget, men då den
form af tobaksbruk, som cigarrettrökningen utgör, nästan uteslutande
utöfvas af de yngre individerna i samhället, i åldern 5—20 år, och
hvilkas skyddande mot nikotinismen det borde vara staten en bjudande
plikt att sörja för, så borde, hur tobaksbeskattningsfrågan i öfrigt må
utfalla, den lands- och släkt.fördärfvande cigarrettillverkningen och införseln
kunna förbjudas utan vidare hänsyn till den minskning i statsinkomster,
som däraf kunde för någon tid bli en följd. Om för öfrigt
Kung!. Maj:t finge frågan sig förelagd, så kunde ett dylikt förslag förberedas
och framläggas utan att några ekonomiska rubbningar följde
därpå.

Den häntydning på undervisningens arbete för tobaksbrukets motarbetande,
som vid frågans förekomst vid 1899 års riksdag uttalades,
har visserligen sitt berättigande och är äfven af mig föreslagen i motion
till innevarande Riksdag. Men skall ingenting vidare göras för att
hindra tillgången till dessa för i synnerhet de unga så frestande cigarretterna,
så är fara värdi, att hela frågan om undervisningen äfven,
liksom vårt släktes framtida fysiska och moraliska styrka — »går upp
i rök» från de cigarretter, hvilkas införsel och tillverkning ej i vederbörlig
tid blef förbjuden!

Under förhoppning, att Riksdagen ville behjärta frågan, »medan
tid är», och möjlighet ännu finnes, att majoriteten af vårt folk ej ännu
hunnit passioneras af cigarrettbruket, vågar jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kurigl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes taga under allvarligt bepröfvande möjligheten af
att genom förbudslagstiftning inskränka tobaksförbrukningen särskilt
bland den uppväxande ungdomen, i synnerhet hvad cigarrettrökandet
vidkommer, samt fortast möjligt till Riksdagen inkomma med de förslag
i ämnet, Kungl. Maj:t kan finna af behofvet påkallade.»

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Till gemensam behandling med denna motion har lagutskottet
förehaft en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 148, hvari
herr G. O. V. Lindgren i Örebro anfört följande:

»Tobaksbruket och i synnerhet cigarr- och cigarrettrökning griper
allt mer och mer omkring sig i vårt land. I synnerhet har cigarrettrökningen
tilltagit bland ungdom och minderåriga gossar i så hög
grad, att det väckt allvarlig oro och stora bekymmer hos föräldrar,
målsmän och lärarekår. Hur skall denna i synnerhet för outvecklad
ungdom — för såväl hälsa som intelligens och karaktär — högst skadliga
vana kunna stäfjas? En mängd unga gossar uppträda dagligen
på våra gator och allmänna platser rökande och spottande, vänjande
sig så tidigt som möjligt vid nikotin, hvarigenom de snart nog blifva
nikotinförgiftade, så att det blir dem nästan omöjligt afstå från tobaksrökandet,
hvadan denna vana hos sådana i det närmaste kan betecknas
som last.

Skolstadgan förbjuder visserligen skolgossar att röka, men detta
förbud respekteras vanligen icke, hvarföre någon kraftåtgärd behöfver
företagas för att råda bot på detta onda, innan det blir för sent.

Mindre samvetsgranna tobakshandlare uppmuntra ofta gossar och
ungdom att röka. Hafva gossarne ej pengar att köpa för, så få de
gärna röka på kredit. Tobakshandlaren hyser hopp om att föräldrar
eller målsmän skola betala gossarnas rökskulder, och i alla fall blir
det god förtjänst vid framtida försäljningar, då den unge mannen får
inkomster — blott han lär sig röka ordentligt, d. v. s. så mycket som
möjligt.

Läkare och vetenskapsmän hafva upplyst oss om huru ytterst
skadligt tobaksbruket — och i synnerhet cigarrettrökning — är för de
unga och outvecklade, och den dagliga erfarenheten visar oss äfven
detta.

På grund af hvad jag anfört, hemställer jag därför vördsamt,

att Riksdagen behagade besluta ingå till Kungl. Maj:t med begäran,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag om förbud att försälja eller tillhandahålla tobaksvaror
till minderåriga.»____

Den fråga, hvarom förevarande två motioner röra sig, har, såsom
ene motionären antydt, redan förut varit föremål för behandling i Riksdagen.
Vid 1899 års riksdag väcktes nämligen inom Andra Kammaren
två motioner, som åsyftade att få till stånd, den ena ett allmänt förbud
mot tobaksrökning för lärjungar vid folkskolor, allmänna läroverk och
andra därmed jämförliga läroanstalter, som åtnjöte statsunderstöd, och

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

den andra ett förbud att till personer under viss ålder sälja eller utlämna
tobak. Det tillfälliga utskott inom Andra Kammaren, som hade
att behandla dessa två motioner, ansåg, att, äfven om man icke ville
gå så långt som motionärerna föreslagit, det dock syntes möjligt att
vidtaga en eller annan åtgärd i den åsyftade riktningen, hvarför utskottet
hemställde om en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att
Kungl. Maj:t måtte taga frågan i öfvervägande och, därest lagbestämmelser
till hämmande af tobaksbruket bland minderåriga skulle pröfvas
erforderliga och möjliga, för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
omständigheterna kunde föranleda. Emellertid afslogs såväl berörda
hemställan som omförmälda två motioner af Andra Kammaren, där från
flera håll uttalades betänkligheter mot att för frågans lösning inslå på
lagstiftningens väg.

Beträffande nu förevarande motioner har herr Lindgren återupptagit
tanken på att genom lag få till stånd ett förbud mot att försälja
eller tillhandahålla tobaksvaror till minderåriga, under det herr Hörnstén,
som tyckes vara tveksam om möjligheten af frågans lösning på denna
väg, närmast synes hafva tänkt på ett fullständigt förbud mot tillverkning
och införsel af cigarretter, betingadt, enligt hans åsikt, däraf, att
cigarrettrökningen skulle vara den mest skadliga formen för tobaks användande
och nästan uteslutande utöfvas af personer, som ej nått
myndig ålder.

Att för personer under uppväxtåren begagnande af tobak i hvarje
form i många hänseenden medför menliga påföljder, torde numera vara
allmänt erkändt, och att detta bruk på senare tider tilltagit i sådan grad
bland den uppväxande ungdomen, att det gifvit, anledning till allvarliga
farhågor, kan ej heller förnekas. Med allt erkännande därför af det
behjärtansvärda i motionärernas önskan att söka inskränka tobaksförbrukningen
särskildt bland ungdomen, anser sig dock utskottet i
frågans nuvarande outredda skick ej kunna instämma med motionärerna
i deras åsikt om lämpligheten af lagstiftningsåtgärder i detta syfte.

Att, såsom herr Hörnstén ansett, cigarrettrökning nästan uteslutande
utöfvas af personer i åldern 5—20 år lär väl icke vara öfverensstämmande
med verkliga förhållandet; och om också denna form af tobaksbruk
är särskildt skadlig för unga och outvecklade personer, torde dock
detta . ensamt ej kunna betinga ett sådant fullständigt förbud mot tillverkning,
införsel och försäljning af cigarretter, som sistnämnde motionär
föreslagit. Ifragasättas kan väl äfven, om genom ett dylikt förbud
skulle vinnas det resultat, som samme motionär Ytterst åsyftat.

Hvad åter angår frågan om att genom lagstiftning förbjuda för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

5

säljning och tillhandahållande af tobaksvaror till minderåriga synes utskottet
uppenbart, att upprätthållande af ett dylikt förbud skulle möta
de största svårigheter. Visserligen kan häremot anmärkas, att dylika
svårigheter icke visat sig i fråga om det enligt nu gällande lagstiftning
förekommande förbudet mot försäljning af spritdrycker till minderåriga,
men det torde vara att märka, att det finnes ojämförligt många flera
butiker, där tobak tillhandahålles, än försäljningsställen för spritdrycker,
hvartill äfven kommer, att försäljning af dylika drycker i allmänhet
sker under sådana förhållanden, att någon ekonomisk fördel för de
säljande ej är förbunden med öfverträdelse af förbudet i fråga. Denna
garanti för efterlefnaden af ett dylikt förbud saknas däremot beträffande
tobakshandeln, där det naturligtvis ligger i de enskilde handlandenas
intresse att erhålla största möjliga omsättning, äfven om detta skulle
vinnas genom försäljning af tobaksvaror till minderåriga. Med de talrika
bodar, där tobaksvaror försäljas, torde därför med visshet kunna
antagas, att någon verksam kontroll öfver efterlefnaden af ett förbud utaf
ifrågavarande slag icke skulle kunna i nämnvärd grad utöfvas.

Att emellertid något bör åtgöras för att råda bot för det öfverhandtagande
bruket af tobak bland minderåriga, vill, som ofvan sagts,
utskottet för ingen del förneka. Lösningen af denna fråga synes dock
först och främst böra hvila på dem, som hafva hand om det uppväxande
släktets uppfostran. Genom samverkan mellan skola och hem borde
mycket kunna vinnas för stäfjande af den bland minderåriga allt mera
framträdande oseden att begagna tobak. Därest åter denna fråga från
ena eller andra hållet icke omfattas med intresse, lärer saken svårligen
kunna hjälpas med lagstiftningsåtgärder.

Under sådana förhållanden anser utskottet ej heller lämpligt att
hos Kungl. Maj:t begära utredning af frågan om sådan förbudslagstiftning,
som i motionerna åsyftas.

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa:

l:o) att föreliggande motion n:o 82 icke må af Riksdagen
bifallas;

2:o) att förevarande motion n:o 148 icke heller må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

6

Lagutskottets Utlåtande N:o SI.

Reservation

af herr Lindhagen, som anfört:

»Såsom utskottet själft yttrar, är numera allmänt erkändt, att för
personer under uppväxtåren begagnande af tobak i hvarje form i många
hänseenden medför menliga påföljder äfvensom att detta bruk på senare
tider tilltagit i sådan grad bland den uppväxande ungdomen, att det
gifvit anledning till allvarliga farhågor. Utskottet säger sig icke heller
vilja förneka, att något bör åtgöras för att råda bot för det öfverhandtagande
bruket af tobak bland minderårige. Utskottet anser emellertid
lösningen böra sökas i samverkan mellan skola och hem och icke uti
lagstiftningsåtgärder.

Visserligen måste nu medgifvas, att de, som närmast hafva ungdomens
uppfostran om hand, här hafva en uppgift att fylla. Men det
ifrågavarande onda är uppenbarligen af den natur, att uppfostraren
måste komma att stå allt maktlösare däremot, om hans sträfvanden ej
på samma gång stödjas af lagstiftningen.

Redan nu har man ju också i många afseenden just på lagstiftningens
väg inskridit för värnande af barn och minderåriges andliga
och fysiska hälsa gent emot menliga sociala inflytelser. Sålunda finnas
föreskrifter, som inskränka deras användning till arbete i fabrik, handtverk
eller annan handtering. Förbud kan i stad, där sådant finnes
af behofvet påkalladt, meddelas för barn att å allmänna platser eller
offentliga lokaler till salu utbjuda eller utdela tryckalster, blommor,
kramvaror eller annat. Brännvin, vin eller maltdrycker må icke å utskänkningsställe
utlämnas till den, som är minderårig. Mot barns användande
vid offentliga förevisningar finnas föreskrifter meddelade.
Minderårige kunna ock afvisas såsom åhörare vid allmän underrätt och
poliskammare, när skäl därtill äro. Och i läroverksstadgan är föreskrifvet,
att lärjunge icke får vistas på värdshus, källare, biljarder eller
dylika allmänna ställen liksom allt spel med kort eller tärning är lärjunge
förbjudet, såvida det icke sker i föräldrars eller målsmans närvaro.

Hvad särskildt ungdomens tobaksmissbruk angår, så saknas icke
heller ansatser i lagstiftningen till ingripande däremot. Sålunda stadgades
redan i en författning af 1741 förbud för »ungdomen i gemen» att
röka tobak vid 2 daler silfvermynts plikt för hvarje gång, bvilket straff

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

äfven kunde drabba föräldrar, förmyndare och husbönder, om de gjorde
sig till medbrottslige geuom flathet och försummelse i tillsynen öfver
författningens efterlefnad af barn, pupiller och tjänstefolk. Det ofvan
omförmälda förbudet för barn att idka viss försäljning tillkom också
med hänsyn bland annat till de frestelser till rökning, hvarför barn utsattes
genom att användas som utbjudare af tobaksvaror. Och vinna
ifrågasatta åtgärder mot den ambulatoriska söndagshandeln i åtskilliga
städer afseende, så skulle därmed undanrödjas eu af ungdomen gärna
anlitad utväg att åtkomma tobak,

Under sådana förhållanden synes det nu ifrågasatta förbudet mot
att försälja eller utlämna tobaksvaror till minderåriga endast vara en
naturlig, af förhållandena påkallad utveckling af den lagstiftning, som
redan förefinnes till ungdomens skydd, och det kan betraktas såsom ett
komplement till det gällande förbudet att utlämna rusdrycker till minderårige.
Utom i andra länder har man äfven i Finland och Norge inslagit
på denna väg. I sistnämnda land gäller i ämnet bifogade lag af
den 19 april 1899 till beskyddande af barn mot bruk af tobak, enligt
hvilken hvarje kommunalstyrelse berättigats att genom beslut, stadfästadt
af Konungen, förbjuda försäljning eller utlämnande af tobak till barn
under 15 år. Inom ett år efter lagens tillkomst hade åtminstone elfva
kommuner i Norge begagnat sig af sin rätt att tillämpa den nya författningen.

Då emellertid behof af en lagstiftning uti förevarande afseende
måste vara mycket olika på skilda orter, så bör förbudet äfven hos oss
för närvarande lämpligen göras beroende af de lokala myndigheternas
beslut, såsom skett i Norge. Förebild härtill hafva vi också i förordningen
om förbud för barn att idka viss försäljning.

På grund af hvad sålunda anförts och med instämmande i utskottets
uppfattning, att ett totalt förbud för tillverkning, införsel och
försäljning särskildt af cigaretter ej bör i anledning af herr Hörnsténs
motion tillstyrkas, hemställer jag,

att Riksdagen i anledning af herrar Hörnsténs och
Lindgrens ifrågavarande motioner ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes efter
utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, hvarigenom tillfälle beredes
att för kommuner, där behof däraf gör sig
gällande, meddela förbud för försäljning eller utlämnande
af tobak till minderårige.»

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Bil

»Lov af 19 april 1899 til Beskyttelse af B0rn mod Brug af Tobak.

§ 1. Genem Vedtaegt, stadfaestet af Kongen, kan ethvert Kommunestyre forbyde
Sälg af Tobak i hvilkensomhelst Form til Bom under 15 Aar, uanseet om Tobakken
angives kobt til Bornets eget eller andres Brug.

Vedtaegten kan ligeledes indebolde Förbud mod åt kjobe Tobak i nogen Form
til Brug for eller efter Opfordring af Bom under 15 Aar samt åt överläde saadant
Born Tobak som Gave eller i Laan eller Bytte eller mod Vederlag i Arbeide eller
personlige Tjenster.

§ 2. Den i § 1 omhandlede Vedtaegt kan indebolde Bestemmelser om, åt
Politiets Tjenstemaend kan skride ind mod Bern, der nyder Tobak paa Gade, Landevei
eller andet offentligt Sted. I hvilken Udstraekning saadan indskriden kan ände Sted,
maa noie angives i Vedtaegten.

§ 3. Overtraedelse af Vedtaegter, der er givne i Henhold til denne Lov, straffes
med Bödel- fra Kr. 2,oo til Kr. 100,oo og behandles efter de for Politisager
givne Lovregler»;

samt af herr Waldenström, hvilken förklarat sig instämma i ofvanintagna
reservations syfte.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1904.