Lagutskottets Utlåtande N:o 21

Utlåtande 1900:LU21

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

1

N:o 21.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1900, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af § 51
i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr A. Johansson
i Möllstorp inom nämnda kammare afgifven motion, n:o 30, af
följande lydelse:

»I kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862 upptagas åtskilliga kommunala befattningar och bestyr, hvilka de
dertill af kommunalstämman valde icke må afsåga sig utom i de fall,
som omförmälas i 14 § af nämnda kongl. förordning. Bland dessa uppdrag
kan exempelvis nämnas ordförandebefattningen i kommunalstämma,
kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse, hvilka uppdrag kunna understundom
vara både arbetsamma och svårskötta; och mycken tid tages
i allmänhet i anspråk, om dessa befattningar skola på ett tillfredsställande
sätt fullgöras. Jemlikt § 51 i omberörda kongl. förordning skola
dylika uppdrag som de ofvan anförda fullgöras utan annan ersättning
än till skrifmaterialier, postporton m. m., hvilket belopp det ligger i
kommunalstämmans hand att godtyckligt bestämma. I åtskilliga större
kommuner är måhända detta arfvode något rundligare tilltaget, men i
allmänhet torde 10 å 25 kronor för år vara det vanliga. Vore det nu
så, att alla fyrkinnehafvare eller å kommunalstämma röstberättigade
personer inom kommunen finge i tur och ordning bestrida dylika skyldigheter
och menighetsbestyr, vore härom mindre att säga. Men detta
är alldeles icke förhållandet. Tvärtom äro enligt § 41 af ofta åbe llih.

till llilcsd. Frot. W00. 7 Samt. 14 Höft. (Nös 21, 22). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

ropade kongl. förordning vissa samhällsmedlemmar genom sitt embete
och tjenst befriade från sådana kommunala uppdrag. Andra åter äro
på grund af åtskilliga orsaker, såsom ålderdom, sjuklighet m. fl., befriade
från dessa bestyr. Många medlemmar af en kommun kunna
gifvetvis icke väljas att sköta dessa befattningar af det skäl, att de
anses derför sakna nödiga förutsättningar. Att emellertid alla medlemmar
af en kommun hafva fördel af och äro intresserade i att dessa
meninghetsbestyr och kommunala befattningar väl skötas, torde vara
obestridligt. Det har liändt och händer väl ganska ofta, att personer
emot sin vilja och sina egna berättigade intressen påtvingas dylika
svåra uppdrag utan att vara i besittning af förmåga att sköta desamma,
hvarför de af egna medel nödgas att betala annan person för befattningens
bestridande. Att en sådan extra beskattning icke är rättvis,
ligger i öppen dag.

Men äfven andra omständigheter böra vid bedömande af dessa förhållanden
tagas i öfvervägande.

Under de sista årtiondena har jordbrukarnes ställning i högst väsentliga
delar förändrats. Genom de högt stegrade, arbetsprisen och
den ofta förekommande totala bristen på lefvande arbetskrafter har den
mindre jordbrukaren och yrkesidkaren kommit i det läge att nödgas
för att kunna existera begagna sin tid och hela sin energi till eget
arbete, hvarför någon tid för honom till skötandet af större allmänna
göromål icke blifver öfrig.

Under de år, som förflutit, sedan kommunal sjelfstyrelse infördes,
hafva dessutom en sådan mängd af nya författningar och cirkulär utkommit
och komma årligen allt fort, att arbetet i högst väsentlig grad
ökats för kommunalnämndens ordförande. Jag tillåter mig blott nämna
om hans skyldighet att lemna alla dessa statistiska uppgifter, som af
vederbörande myndigheter infordras.

Att sådana uppdrag, som jag nu omnämnt, varit och måhända ännu
betraktas som förtroendeuppdrag, torde icke kunna omintetgöra eller
ens förringa betydelsen af de sakförhållanden, jag nu tillåtit mig vidröra.

Man kan icke bortvisa det rättskraf, att ett tungt och mångårigt
arbete för det allmänna, hvaraf alla inom samhället hafva gagn, och som
icke kan utföras utan afsevärda uppoffringar af den enskilde, bör af allmänheten
betalas. Ett stöd för denna min uppfattning hemtar jag af den
omständigheten, att vi helt nyss fått en lag, som stadgar aflöning åt fjerdingsman,
hvilken tjenst dock fortfarande betraktas som ett menighetsbestyr.

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 21.

Då jag anser, att åtskilliga kommunala befattningar äro af den beskaffenhet,
att deras innehafvare borde tillerkännas skälig ersättning, men
det å andra sidan skulle blifva allt för betungande för kommunerna, som
redan nu flerstädes äro belastade af tryckande kommunala skattebördor,
vill jag inskränka mig till att vördsamt föreslå, att Riksdagen genom
underdånig skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning,
huruvida icke sådan ändring af § Öl af kongl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 kunde vidtagas, att
ordföranden i kommunalnämnd och fångvårdsstyrelse måtte ega rätt
uppbära lön för sin tjenst, samt att härom aflåta förslag till Riksdagen.»

Utskottet kan för sin del ej förorda det af motionären framstälda
förslaget. Dettas antagande skulle på ett betänkligt sätt rubba den
princip, som genomgår vårt kommunala förvaltningssystem, att nemligen
de kommunala förtroendeuppdragen fullgöras utan ersättning för
dermed förenadt arbete. Något praktiskt behof af den föreslagna förändringen
har ej heller, så vidt utskottet känner, gjort sig gällande,
och det möter i allmänhet ej några svårigheter att Anna personer, villiga
och lämpliga att bekläda ordförandebefattningarne i kommunalnämnd
och fattigvårdsstyrelse. Att, såsom motionären antydt, dessa befattningar
föranleda direkt ekonomisk förlust för innehafvarne, lärer höra till
undantagen och behöfver ej förekomma, då kommunalstämman, vid fastställande
af godtgörelse för skrifmaterialier, postporto, samt skrifvareoch
räkenskapshjelp, har tillfälle att taga hänsyn till och afpassa ersättningsbeloppet
efter omständigheterna i hvarje särskilt fall. I regel
plägar också, så vidt utskottet känner, nämnda ersättning bestämmas
vida högre än motionären påstått och torde ofta uppgå till 100 å 150
kronor om året och ej sällan betydligt derutöfver.

Af det sålunda anförda föranlåtes utskottet hemställa,

att föreliggande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.