Lagutskottets Utlåtande N:o 20

Utlåtande 1908:Lu20

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 28 februari 1908, kl. 4 e. ni.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af vissa paragrafer i förordningen om kyrkostämma
samt, kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

TTti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 3, har herr A. von Möller anfört följande:

»Vid förra riksdagen väckte jag motion, ''att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kung! Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till ändringar, som kunna finnas
erforderliga, i kungl. förordningen 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd samt därmed sammanhängande lagrum och författningar, för
uppnående af de önskemål, som af mig i motiveringen blifvit antydda.''

På lagutskottets tillstyrkan afslog Riksdagen motionen. Beträffande
den del af motionen, som afsåg kyrkorådets sammansättning, åligganden
och befogenhet i vissa afseenden, ansåg utskottet, att, ’då dessa bestämmelser
grunda sig på eller stå i samband med stadganden i den allmänna
civillagen och kyrkolagen, hvilka stadganden alltså för vinnande af det
i motionen angifna syftemål skulle erfordra förändringar, men så nyligen
som år 1905 inom Riksdagen väckt förslag i fråga om revision af sistnämnda
lag icke vunnit Riksdagens godkännande, anser utskottet, hvad
Bih. till Bikul, Prof. 1908. 7 Sami. 19 Höft. (Kris 20, 21.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

motionären i berörda hänseende anfört icke böra föranleda bifall till
motionen’. Riksdagen 1905 afslog visserligen en revision af kyrkolagen
i dess helhet, emedan Riksdag och kyrkomöte antagligen icke skulle
kunna enas om eventuellt föreslagna mera vidtomfattande ändringar, men
detta torde väl ej få hindra försök till partiella reformers införande.

Under hänvisning till den motivering, jag anförde föregående år,
anser jag mig ånyo för Riksdagens pröfning böra framlägga en ny motion
i mera begränsad form om vissa ändringar i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Man torde kunna vara enig därom, att en lagtext bör vara så kort
och exakt som möjligt, samt att den i möjligaste mån bör affattas så,
att dess uttryck eller tolkning ej så att säga inbjuda till godtycke och
ojämnhet vid tillämpningen, allra helst då den skall nandhafvas af personer,
som i allmänhet äro i saknad af tillräcklig juridisk bildning.

§ 28 innehåller, att ledamöter i kyrkorådet äro församlingens
kyrkovärdar samt så många i kyrkostämma valde för gudsfruktan och nit
hände män, som församlingen finner lämpligt utse’.

1843 års förordning innehöll i stället orden rälfrejdade män, och
uti § 24 af 1862 års kungl. förordning bestämmes ju, att ledamot i

kyrkoråd eller skolråd kan ej vara--- hvilket väl borde kunna

anses tillräckligt. Det är faktiskt omöjligt för kyrkostämman att vid
val af kyrltorådsledamöter med betryggande resultat afgöra, om den föreslagne
är känd för gudsfruktan och nit eller icke.

En persons gudsfruktan är väl en dess inre egenskap och tillhörighet
samt af så grannlaga natur, att den icke bör få tillåtas utgöra ett
diskussionsämne i en offentlig församling. Den gudsfruktan, som ligger
nå ytan och mest faller i ögonen, är väl oftast hyckleri, och en peisons
flitiga kyrkobesök äro förvisso ett otillförlitligt kriterium på hans hjärtas
gemenskap med Gud.

Enligt en tidningsuppgift ''valdes i en församling i Skara stift i
december 1906 en frireligiös man till medlem af kyrko- och skolråd,
hvilket val blcf öfverklagadt och af domkapitlet upphäfdt på den grund,
att den valde ej låtit i svenska kyrkan döpa sina barn. Domkapitlet
ansåg nämligen, att detta ej var förenligt med det nit om kyrkan, som
bör finnas hos kyrkorådsledamot. Vid anförda besvär häröfver har nu
Kungl. Maj:t undanröjt domkapitlets beslut och fastställt valet .

Beträffande skolråd finnes endast föreskrifvet, att därtill skola väljas
för nit om skolväsendet kända män eller kvinnor, och dock åligger det ju

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

3

skolrådet att öfva tillsyn äfven öfver religionsundervisningen. Då emellertid
på landsbygden kyrko- och skolråd oftast bestå af samma personer, ligger
det nära till hands, att kandidatens ortodoxa kvalifikationer komme att beaktas
såsom de viktigaste och hans lämplighet, hans insikter i undervisningsfrågor
tillmätas mindre betydelse, ehuru det torde vara uppenbart, att
tillsynen om skolväsendet är af bra mycket större vikt för kommunen och
dess skolungdom än kyrkopolisens renlärighet. Man torde väl ej kunna
godkänna det skäl, hvilket af en ledamot vid debatten i Första Kammaren
20 mars 1907 anfördes, ''om icke dessa ord, gudsfruktan och nit, stode
i kyrkostämmoförordningen, så vore det väl icke så stor skada därmed,
men när de en gång stå där, så kan jag icke finna något skäl, hvarför
man skulle utesluta dem’.

Då orden för ''gudsfruktan och nit’ ej kunna innebära några verkliga
garantier, men väl leda till olämpliga och motbjudande tvister, böra
de saklöst kunna utgå.

§ 22 innehåller, hvad ''kyrkorådet tillkommer’. Att dessa åligganden
äro i vissa fall svåra att klart specificera, i andra åter otidsenliga
och olämpliga, torde väl ej kunna bestridas.

Det bör vara ganska vanskligt för ett kyrkoråd att klargöra paragrafens
räckvidd beträffande vakandet öfver ''gällande författningars’ efterlefnad,
’i afseende på hvad till religionens och sedernas vård hör’. Brytes härvidlag
mot strafflagens bestämmelser, tillkommer det ju allmänna åklagaren
att ingripa. Visserligen lär nog ett kyrkoråd med anspråk på
vanligt förnuft ej i våra dagar understå sig att kalla och varna någon
i fråga om försummandet af gudstjänsten, uteblifvande från läsförhör eller
olydnad mot föräldrar, men bibehållandet af dessa antikverade bestämmelser
kunna dock vålla förvirring och obehag, som framgår af kungl.
resolutionen 1898. ''Kyrkorådet i Q. hade inkallat två makar att varnas
för uteblifvande från husförhör. Kungl. Maj:t resolverade, att kyrkorådet
ej bort kalla dem till inställelse, hvadan begärd handräckning för deras
inställande afslogs’.

Får paragrafen i oförändrad! skick kvarstå, kan detta lätt lämna
enfalden och fanatismen vapen i händerna mot personer af en liberalare
uppfattning i kyrkliga och religiösa frågor.

Att uppdraga koncisa gränser mellan vårdslösad eller icke vårdslösad
barnauppfostran torde icke vara lätt, men kan leda till allvarliga missoch
öfvergrepp. Beträffande försummelse af skolgång tillhör det ju skolrådet
att ingripa.

4

Laijutskoltcts Utlåtande A’:o 20.

Men än vanskligare torde det vara för kyrkoråd att vaka öfver att
''spridande af vilseförande läror förekommes ock kyrklig tvedräkt ock
söndring förkindras.’

Grundlagens ock kyrkolagens uppfattning om k vad som menas med
den rena evangeliska läran kar ännu ej bragts i full öfverenstämmelse,
ock det torde väl ej af ett kyrkoråd kunna begäras betyget godkänd om
försvarlig kunskap rörande innekållet i Uppsala mötes beslut, Augsburgiska
bekännelsen eller Concordieboken — det skulle kanske ofta nog
ej ens för orföranden själf vara lätt att klara sig i en dylik examen.
— Så länge våra teologier ock kyrkans präster ka så stridiga uppfattningar
rörande kyrkans fundamentaldogmer, om treenigketen, om Jesus
bör betraktas såsom en person i gudomen eller som blott människa,
om den blodiga försoningen genom Jesu offerdöd, om arfsynden, rättfär
diggörelsen, den eviga fördömelsen, om dopet ock nattvarden, underverken,
verbalinspirationen m. m., torde det väl ej med fog kunna begäras af
ett kyrkoråds ledamöter, allra helst på landsbygden, oftast med endast
folkskolebildning, att afgöra, om en lära bör betraktas som vilseförande
dier ej.

Bibehållandet af dessa bestämmelser i paragrafen torde sålunda vara
minst sagdt olämpligt, praktiskt outförbart och alltför lätt ledande till
trakasserier, öfvergrepp på privatlifvets ock religionsfrihetens område
och odiösa kätterimål, kvilka minst af allt kunna gagna kyrkan, hvilken,
såsom förkunnande kärlekens och fridens evangelium, väl borde söka
på annat ock bättre sätt än genom polismakt ock böter häfda sitt anseende
ock ställning.

Då kyrkovaktmästaren väl torde vara tillräcklig för att upprätthålla
ordning ock skick i kyrkan, så länge gudstjänst där pågår, kan det väl
vara ganska öfverflödigt att bekläda församlingens kyrkoherde ock öfriga
ledamöter i kyrkorådet med fiskals eller polismäns befattningar.

De i naivt välmenande syfte föreskrifna patriarkaliska varningarna
i den 46 år gamla förordningen kafva i våra dagar en alltför stark
bismak af medeltidens kyrkliga supremati för att längre böra fördragas.
Denna prästerliga inkvisitionsanordning är till sin sammansättning föga
skickad att beklädas med en så vidsträckt befogenhet som den att kalla
inför sig, bötfälla ock med ordningsmaktens bistånd tvinga fria medborgare
till inställelse, för att emottaga varningar ock tillrättavisningar
i fråga om handlingar inom privatlifvets områden eller för deras religiösa
åsikter ock uttalanden, inför en nämnd bestående af en prästman ock

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

o

några bisittare, valda på grund af deras kända gudsfruktan och nit’,
hvilka äro föga tillfredsställande garantier för omdöme och hänsynsfullhet.

Dessa paragrafer strida så uppenbart mot religions- och den personliga
frihetens grundsats och gagna ingalunda att stärka kyrkans ställning,
att deras bibehållande icke af några slags kyrkopolitiska orsaker
kan försvaras.

Kan kyrkan icke genom kärlek och sanningens makt hålla sig uppe,
lär hon icke vinna något genom envist fasthållande vid en föråldrad
kyrkotukt, böter och andra yttre maktmedel.

I ett fall måste dock kyrkorådets rätt kvarstå att kalla och i nödfall
med tvångsmedel inställa, nämligen i fråga om varnings tilldelande åt
oeniga äkta makar. Här är det ej kyrkorådet, som själf tar initiativ,
det fullgör blott eu motbjudande rättsplikt, som kyrko- och civillagen
ålagt detsamma.

För att ej utsätta motionen för samma invändning, som vid förra
riksdagen framställdes, nämligen att den var för vidtomfattande, har jag,
som synes, inskränkt mig att föreslå ändringar i vissa paragrafer af kungl.
förordningen den 21 mars 1862, och äger ju lagutskottet rätt att, om
det så anser behöfligt, omredigera den föreslagna ordalydelsen.

På grund af det anförda föreslår jag vördsamt, att Påksdagen mätte
besluta, att i kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862 §§ 22, 23, 28 och 29 måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 22. Kyrkorådet tillkommer: att i afseende på — — — — författningar;
att upptaga frågor om oordning och oskick vid gudstjänsten,
vid oenighet i äktenskap samt att vårda kyrkans angelägenheter. Skolrådet
tillhör — — — — af kyrkostämman infordras.

§ 23. Kyrkoherden, — — — stämman tillstädes. Ledamöter i
kyrkorådet äro församlingens kyrkovärdar samt så många i kyrkostämman
valde män, som församlingen finner lämpligt utse. Till ledamöter i skolrådet
— — — — suppleanter för ledamöterna i skolrådet.

§ 28. Kyrkorådet må i frågor, som omförmälas i § 22, ej annorledes
än — — — — författningar öfverensstämmer.

§ 29. Kallar kyrkorådet någon, som inom församligen bor, till
inställelse för att erhålla sådan varning, som i giftermålsbalken 14 kap.
1 § sägs, är han pliktig kallelsen hörsamma — — — — lita Kungl.
Maj:ts befallningshafvande till.»

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Såsom motionären erinrat, föranledde en af honom under nästlidet
års Riksdag väckt motion om skrifvelse till Konungen med begäran om
framläggande af förslag till erforderliga ändringar i förordningen om
kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd m. m. icke någon Riksdagens
åtgärd. Lagutskottet afstyrkte motionen under hänvisning i den del,
hvarom nu är fråga, på sambandet mellan de af motionären åsyftade
bestämmelserna och vissa stadganden i allmänna civillagen och kyrkolagen
samt på det förhållande, att så nyligen som år 1905 väckt motion
om revision af sistnämnda lag icke vunnit Riksdagens godkännande.

1 den nu förevarande motionen har motionären begränsat sig till
att påyrka ändringar af vissa uppgifna stadganden i förenämnda förordning;
och har motionären framhållit, att, äfven om en fullständig revision
af kyrkolagen af Riksdagen ansetts icke böra äga rum, detta ej finge
utgöra hinder för försök till partiella reformers genomförande.

Frånsedt det antydda sambandet mellan de af motionären åsyftade
bestämmelserna och annan lag, kan emellertid utskottet för sin del icke
finna, att nämnda bestämmelser äro i verkligt behof af ändring, på sätt
motionären förutsatt. Såsom motionären framhållit, har också i fall, där
dessa bestämmelser i praktiken verkligen tolkats på ett med vår tids
uppfattning mindre öfverensstämmande sätt, ändring skett efter i laga
ordning förd klagan.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, och då utskottet antager,
att, där stadgandena i fråga skulle i ett eller annat fall gifva anledningtill
misstolkningar, dessa fortfarande komma att efter pröfning af vederbörlig
myndighet behörigen rättas, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Widén, Lindhagen och Pettersson från Södertälje hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom
utskottet.