Lagutskottets Utlåtande N:o 20

Utlåtande 1904:LU20

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

1

Nio 20.

Ank. till Riksd. kansli den 26 februari 1904, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstadgad stängningstid
för handelsbutiker m. m.

• I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 4, har herr K. G. Karlsson i Göteborg hemställt,
att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda frågan om lagstadgad stängningstid för handelsbutiker
och i samband därmed undersöka, hvilka ändringar i nu gällande
bestämmelser rörande gatuhandel, som införandet af lagstadgad
stängningstid skulle göra nödvändiga, samt till Riksdagen inkomma
med de förslag, som sagda utredning kan föranleda.

I motionens syfte har herr C. Faxe instämt.

I sammanhang med ofvanberörda motion har utskottet till behandling
förehaft en af herr J. J. Byström inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 25, däri hemställes, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta, med särskild hänsyn
till att handelsarbetaren måtte kunna beredas drägligare villkor i
sin verksamhet, utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser
om bestämd stängningstid för handelsbodar, och att dessa
bestämmelser måtte varda sådana, att under den tid, handelsbod är
stängd, varuförsäljning utom hus ej må tillåtas.

Bill. till Riksd. Prof. 11)04. 7 Sami. U Käft. (N:o 20).

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

I denna motions syfte hafva herrar Oskär Eklund, Hjalmar
Branting, Jakob Pettersson och M. F. Nyström instämt.

Till stöd för hvardera motionen har afgifvits en vidlyftig framställning,
till hvilken utskottet tillåter sig att hänvisa.

Under behandlingen af förenämnda båda motioner har utskottet från
Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott fått emottaga en
den 15 februari 1904 dagtecknad framställning, däri på grundvalen
af en utförlig motivering uttalats anslutning till syftet med de i motionerna
framlagda förslag.

Ifrågavarande motioner, som hafva till syfte att tillförsäkra dem,
som arbeta inom minuthandelsyrket, mera tid, än efter nu rådande förhållanden
i allmänhet medgifves, till hvila och sysselsättningar utom
yrket, äro enligt utskottets åsikt förtjänta af allvarligt beaktande. Såsom
motionärerna på ett belysande sätt framhållit, medför det nuvarande
tillståndet i fråga om tiden för öppenhållande af minuthandelsbutiker
afsevärda olägenheter för den därvid använda personal, icke blott
beträffande hvilotiden, utan jämväl i afseende å tillfälle för ifrågavarande
personer att förskaffa sig intellektuell utbildning eller sådan förströelse,
som tjänar att befordra deras allmänna välbefinnande så i andligt som
kroppsligt hänseende. I detta afseende intaga arbetande inom minuthandelsyrket
onekligen en vida sämre ställning än den, som står arbetarne
inom de flesta andra yrken till buds. I likhet med motionärerna
anser utskottet därför af behofvet påkalladt, att åtgärder vidtagas
för åvägabringande af ett bättre sakernas tillstånd. I detta afseende
framställer sig såsom den närmast liggande utvägen, att ett tillfredsställande
ordnande af handelsbutikers öppenhållande skulle kunna åvägabringas
genom frivillig sammanslutning af dem, som af saken närmast
beröras. Detta vore obestridligen ett väsentligt mera tilltalande sätt
för frågans lösning än statsmakternas inskridande. Emellertid torde,
enligt hvad erfarenheten visat, denna utväg ej kunna föra till målet.

Såsom motionärerna framhållit, hafva sedan ganska lång tid tillbaka
försök i angifven riktning anställts på ett flertal orter inom lan -

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

3

det, men dessa synas ofta hafva strandat på motvilja från några få
handelsidkares sida att foga sig efter flertalets önskningar. Att förhållandena
härutinnan skulle under framtiden ställa sig gynnsammare,
lärer ej heller vara att förvänta; snarare torde den för hvarje dag alltmera
uppdrifna konkurrensen lägga ytterligare hinder för ifrågavarande
syftes vinnande på frivillighetens väg. Vid sådant förhållande anser
utskottet statens mellankomst vara både nödig och nyttig. Från redan
gällande lagstiftning kan ock hämtas bevis för lämpligheten i vissa fall
af lagbestämmelser rörande användande af den personliga arbetskraften.
Utskottet vill i detta afseende erinra om lagstiftningen angående minderåriges
och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke; och en
beaktansvärd omständighet vid bedömande af nu föreliggande fråga
torde vara, att af de personer, som den af motionärerna åsyftade
lagstiftningen skulle komma till godo, ett icke så ringa antal utgöres
af just minderårige och kvinnor. Att det arbete, som åligger
de i handelsbutiker anställde personer, om än till sin natur ej
jämförligt med arbete i industriellt yrke, dock är så beskaffad^ att en
oskäligt lång arbetstid kan särskildt för minderårige och kvinnor medföra
menliga påföljder, lärer icke kunna förnekas. I detta sammanhang
kan ock erinras om lagens allmänna förbud för utförande af arbete
å sön- och helgdag. Detta stadgande hvilar väl ursprungligen
på religiös grund, men är ock påkalladt af statens intresse att bereda
samhällsmedlemmarne erforderlig hvila från arbetet. Då sålunda staten
med fog helt allmänt föreskrifver, att arbetet skall hvila åtminstone under
en dag af veckan, kan man också med skäl göra gällande, att staten i det
allmännas intresse äfven kan och bör för vissa fall meddela föreskrifter om
bestämd hvilotid under de särskilda dagarne i veckan, då detta inom
något yrke visat sig omöjligt att på annan väg ernå. För bedömande
af frågan om det berättigade i lagstiftarens ingripande i dess., förhållanden
torde ock böra framhållas, att, i samma mån som det ekonomiska
lifvet allt rikare utvecklas, i samma mån visar ock den därigenom
stegrade konkurrensen benägenhet att uppdrifva arbetstiden utöfver
hvad som kan anses skäligt; och då staten efter hand lämnat
konkurrensen allt friare spelrum, kan man också med fog fråga sig,
om det icke tillkommer staten att träda emellan i syfte att minska de
med konkurrensens frigifvande förbundna olägenheterna.

Ett ytterligare skäl för den ifrågasatta lagstiftningen ligger efter
utskottets åsikt däri, att, såvidt kunnat inhämtas, bland såväl arbetsgivare
som arbetstagare inom minuthandelsyrket det långt öfvervägande
flertalet hyser eu allvarlig önskan om lagbestämmelser i det af niotio -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

närerna angifva syfte. Denna omständighet ådagalägger, att den föreslagna
lagstiftningen endast för ett fåtal handelsidkare skulle innebära
något ingrepp i deras personliga frihet att utsträcka arbetstiden efter
eget behag och att snarare det nuvarande tillståndet, hvarigenom ett
fåtal handelsidkare emot flertalets önskan kan omöjliggöra arbetstidens
normala begränsning, medför inskränkning af flertalets frihet att disponera
arbetstiden på sätt skäligt anses.

Hvad angår möjliga olägenheter af den föreslagna tidsbegränsningen
tillåter sig utskottet framhålla, att äfven om en sådan förändring
icke i det stora hela sedt skulle för butikägarne med afseende å minskade
omkostnader medföra den vinst, som motionärerna tänkt, det å andra
sidan tämligen säkert kan antagas, att de butikägare, som hittills ställt
sig afvoga mot förslaget om bestämd stängningstid, icke skulle drabbas
af förlust, om sådan genom lag infördes. I många fall lärer väl också
deras vägran berott mindre på fruktan för dylik förlust än önskan att
genom senare stängningstid än öfriga handlande bereda sig ökad vinst.

Från synpunkten af deras intresse, som hafva anställning såsom
biträden eller arbetare i minuthandelsbutiker, kan en begränsning af
arbetstiden ej antagas medföra annat än fördelar, då ju denna begränsning
ej föranleder någon minskning af den vinst, handelsidkarne under
nuvarande förhållanden kunna påräkna af sin rörelse, och således det
ej beböfver befaras, att åtgärden skulle förorsaka någon nedsättning i
biträdenas och arbetarnes löneförmåner. Ej heller från allmänhetens
sida kunna, såvidt utskottet kan finna, några befogade erinringar göras
emot den ifrågasatta lagstiftningen, om densamma blott anordnas så,
att behörig hänsyn tages till olika förhållanden i ena eller andra afseende!
å olika orter.

Såsom motionerna omförmäla, finnes lagstiftning af den art, som
nu ifrågasättes, införd såväl i Tyskland som i Norge. Tyska lagen påbjuder
en ovillkorlig stängningstid för alla butiker, utom för särskild!
uppräknade fall, samt lämnar dessutom åt de särskilda kommunerna att
under vissa förutsättningar bestämma om ytterligare inskränkning af
den tid butikerna sålunda få hållas öppna. Lagen gör också i vissa
afseenden skillnad mellan samhällen med större och mindre folkmängd.
Norska lagen åter öfverlämnar helt och hållet åt kommunerna själfva
att afgöra frågan om införande af viss stängningstid för handelsbutiker.
Att denna fråga har sitt hufvudsakligaste intresse för de större stadssamhällena,
där den alltjämt växande konkurrensen uppdrifver arbetstiden,
synes utskottet uppenbart. Att emellertid af sådan anledning
lagstifta uteslutande för dessa samhällen eller öfverhufvudtaget vid en

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

lagstiftning af ifrågavarande slag gorå åtskillnad på städer och landsbygd
vore enligt utskottets åsikt ej lämpligt, äfven om för landsbygden
denna fråga i allmänhet torde vara af mindre betydelse. Å andra sidan
kan utskottet icke förorda en lagstiftning, som föreskrefve viss bestämd
stängningstid för alla handelsbutiker öfver hela landet. En sådan lagbestämmelse
skulle nödvändiggöra en mångfald undantagsbestämmelser,
hvilket också den tyska lagen tydligen visar.

Då emellertid behofvet af viss stängningstid uppenbarligen är
olika för olika orter, samt äfven på en och samma plats olika behof
i detta hänseende torde förefinnas särskildt beträffande olika slag af
handelsbutiker äfvensom i fråga om olika tider på året eller särskilda
dagar under en månad eller vecka, synes det utskottet lämpligare, att,
såsom i Norge, genom lag bestämdes, att på orter, där behofvet af en
bestämd stängningstid för handelsbutiker särskildt gjorde sig gällande,
sådan kunde åvägabringas genom de kommunala myndigheternas försorg.
Lagen skulle sålunda i hufvudsak endast innehålla de allmänna
förutsättningar, under hvilka en dylik stängningstid för viss ort antingen
i fråga om alla eller blott vissa slag af handelsbutiker skulle kunna
komma till stånd. Åt de kommunala myndigheterna skulle däremot
öfverlämnas att meddela de särskilda föreskrifter, som för hvarje fall
kunde erfordras. Såsom förutsättning för att eu dylik beslutanderätt
skall tillkomma de kommunala myndigheterna nämner norska lagen,
att icke en tredjedel af de bofasta handlandena, hvilkas handelsrörelse
skulle beröras af beslutet, på förhand förklarat sig vara emot viss stängningstid.
I öfverensstämmelse härmed kan ock tänkas, att lagen bestämde,
att, om en viss procent af de bofasta handlandena gjorde ansökan
om införande af viss stängningstid, sådant icke kunde vägras.
Emellertid torde väl frågan om, under hvilka förutsättningar det skulle
tillkomma kommunala myndigheter att besluta i hithörande delar, lämpligen
böra öfverlåtas till en kommande utredning i ämnet.

För att en lagstiftning angående bestämd stängningstid för handelsbutiker
skall blifva fullt effektiv, torde också vara nödvändigt, att närmare
bestämmelser i sammanhang därmed meddelas om gatuhandel
under den tid butikerna skola hållas stängda.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida och
på hvilka villkor kommun må berättigas att bestämma
Bih. Ull Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 14 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

viss tid, under hvilken inom kommunen belägna handelsbutiker
skola hållas stängda, samt för Riksdagen framlägga
det förslag till lagbestämmelser, hvartill utredningen
kan gifva anledning, äfvensom i sammanhang
därmed förslag till erforderliga ändringar i gällande
lagstiftning rörande gatuhandeln.

Stockholm den 26 februari 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Hedenstierna och Gustaf Andersson, hvilka ansett,
att utskottet bort afstyrka bifall till ifrågavarande motioner.

Herr grefve Lewenhaupt
deltagit i ärendets behandling

har begärt få antecknadt, att han icke
inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1904.