Lagutskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1908:Lu19

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

1

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den 25 februari 1908, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående lag om adoption.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 89, har herr E. D. V. Martin, med instämmande af herr
K. Warburg, anfört följande:

»Ett rättsinstitut, som saknas i vår lagstiftning, men som, på sätt
här nedan närmare omförrnäles, förefinnes i de flesta andra länders lagar,
är bestämmelse om rätt till adoption, det vill säga rätt att såsom eget
barn, med däraf härflytande rättigheter, upptaga barn, som ej till den
adopterande står i sådant förhållande, att det utan adoption äger äkta
barns rätt till namn och arf efter denne. Redan det omnämnda förhållandet,
att institutet är infördt i de flesta länders lagstiftning, torde i och
för sig vara ett talande skäl för dess behöflighet och hänvisa till att det
är en brist i svensk lagstiftning, att institutet här saknas. Otvifvelaktigt
gifva de praktiska förhållandena också vid hand att så är fallet.

Det torde väl i alla tider hafva förekommit, att personer af olika
anledningar omhändertagit andras medel- eller värnlösa barn för att vårda
och uppfostra dem i sitt eget hem. Motivet till ett sådant omhändertagande
kan vara af olika slag, frändskap till eller vänskap för barnets
föräldrar eller den ena af dessa, barmhärtighet och välvilja för en nödställd
varelse, det kan också tänkas, till exempel hos barnlösa makar, till
en stor del vara barnakärlek i allmänhet, längtan att få ett barn i hemmet.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 18 Häft. (N:o 19.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

— Af hvilken anledning än ett barn sålunda varder omhändertaget, vårdadt
och uppfostradt, händer det ofta, ja det torde kanske vara regel,
att detta barn upptages i fosterhemmet såsom eget barn. Men äfven
många af de barn, som mottagits till vård mot betalning i en oskyld
familj och som stanna där hela sin barndom, blifva upptagna och behandlade
som om de vore fosterföräldrarnas egna barn. Detta omhändertagande
af andras barn och deras upptagande som egna torde under senare tider
förekomma allt oftare. Exemplen blifva allt talrikare därpå, att personer
i god ekonomisk ställning upptaga fattiga barn som egna barn, vare sig
från enskilda familjer eller från mödrarna eller ock från Allmänna barnhusinrättningen
i Stockholm. Enligt uppgift från Allmänna barnhusinrättningen
förekommer ej sällan, ja det blir alltmera vanligt, att barn, som
mottagits som fosterbarn, sedermera upptagas af sina fosterföräldrar såsom
egna barn, det vill säga behandlas och anses såsom sådana. Statistiska
uppgifter från Allmänna barnhusinrättningen gifva sålunda vid handen, att
de barn, som från inrättningen antingen från början upptagits såsom egna
barn eller också, upptagna som fosterbarn, sedermera af fosterföräldrarna
tilldelats större penningbelopp i fosterföräldrarnas testamenten eller genom
andra dispositioner för deras räkning, under tiden åren 1867—1907 utgjorts
af följande antal:

1867—1876 ............... 58 barn

1877—1886 ............... 72 »

1887—1896 ............... 114 »

1897—1906 ............... 123 »

1907 .............. 6 »

Summa 373 barn.

Hade rätt till adoption funnits, är det väl antagligt, att i ganska
många af dessa fall de barn, som sålunda tillgodosetts genom testamenten
eller andra dispositioner till deras förmån, i stället blifvit adopterade. En
alldeles särskild moralisk betydelse synes denna adoptionsrätt kunna äga
för det säkert ej så sällsynta fall, att fosterbarnet eller det såsom eget
upptagna barnet i verkligheten står i mycket nära släktskapsförhållande
till endera af fosterföräldrarna, ehuru under förhållanden, som ej medföra
rätt till namn eller arf.

För svenska lagstiftningen har emellertid på sätt ofvan sagts rätten
till adoption varit främmande. I våra äldsta lagar talas visserligen om ett
institut, som påminner om adoption eller så kallad ättledning, det vill säga
upptagande i ätt af frigifven eller friköpt träl. I detta fall liksom i de fall

o

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

då, såsom på 1600- och 1700-talen efter konungens medgifvande någon
gång skedde, personer upptogos såsom medlemmar af adliga släkter, åstadkoms
emellertid allenast eu konstlad släktgemenskap och ej grundläggandet
af familjeförhållanden eller någon arfsrätt för den ättledda eller adopterade.
Däremot äga vi som bekant i vår nuvarande rätt bestämmelser rörande
fosterbarn och fosterföräldrar. 1 legostadgan omtalas sålunda ett emottagande
af barn till fattiga föräldrar till uppfostran, födande och klädande
emot vissa års tjänst, äfvensom om upptagande af fader- och moderlöst
barn. Dessa bestämmelser afse emellertid, såsom äfven deras plats i legohjonsstadgan
gifver vid handen, hufvudsakligen att skapa ett legohjonsförhållande
mellan fosterföräldrarna och fosterbarnen och äro därför icke
ägnade att i större utsträckning hafva sin tillämpning på förhållandet
mellan det som eget barn upptagna barnet och den upptagande. Endast
så tillvida skulle man möjligen för sistnämnda fåll analogivis kunna draga
nytta af berörda bestämmelser rörande fosterföräldraskap, att, så länge förhållandet
mellan den upptagande och det som eget barn upptagna barnet
består, den förstnämnde bör anses vara berättigad att före barnets naturliga
föräldrar vara dess målsman, förmyndare och giftoman. Härmed är
dock icke synnerligt vunnet.

Förhållandet mellan den upptagande och barnet kan när som helst
häfvas. Om den förstnämnde än måste anses vara skyldig gifva barnet
åtminstone nödtorftigt underhåll, så länge han behåller detsamma hos sig,
så tinnes emellertid icke något hinder för honom att när han finner för
godt skicka barnet ifrån sig. A andra sidan kunna barnets föräldrar eller
i fråga om så kallade oäkta barn dess moder när som helst återfordra
barnet. Ej ens en skriftlig förklaring från barnets föräldrar eller moder
att för all framtid afstå från anspråk på barnet torde lagligen lägga hinder
i vägen för dessa att göra gällande sådana anspråk. Den förklaring af
sagda beskaffenhet, som, enligt livad vi anse oss veta, plägar lämnas af
mödrar, hvilkas barn intagits på Allmänna barnhusinrättningen och sedermera
därifrån upptagas som egna barn, lärer i allmänhet samvetsgrant
respekteras, men bindande är den gifvetvis icke.

Det upptagna barnet har vidare icke någon rätt att dela den upptagandes
villkor i fråga om stånd, religion, statsborgerskap och hemort,
kin analogisk tillämpning af bestämmelserna rörande fosterbarn och fosterföräldrar
på nu ifrågavarande förhållande gifver det resultat, att barnet,
såsom ofvan är antydt, endast äger rätt till nödtorftigt underhäll samt en
tjänares uppfostran.

Det upptagna barnet har icke någon rätt att bära den upptagandes
namn. I verkligheten brukar väl ofta barnet tilldelas den upptagandes

4

hagutshottets Utlåtande N:o 19.

namn, men någon rätt därtill äger detsamma icke. Med nu gällande
bestämmelser rörande villkoren för antagande af nytt familjenamn blir
det i många fall omöjligt för barnet att ens någonsin kunna förvärfva
sådan rätt.

Slutligen har det upptagna barnet icke någon rätt till arf eller laglott
efter den upptagande, ej heller till pensions- och nådårsrätt eller
annat understöd från tredje man, där sådant skulle förekomma i fråga
om äkta barn. Har den upptagande sålunda uraktlåtit att ihågkomma
barnet i sitt testamente, står denne utan medel vid den upptagandes
frånfälle.

Af hvad nu är sagdt torde med tydlighet framgå, att på grund af
bristen på laga bestämmelser rörande adoption rättsförhållandet mellan det
som eget barn upptagna barnet och den upptagande är vidt skildt från
det mellan föräldrar och barn, och att, oaktadt fosterföräldrarna i allo
vilja betrakta det upptagna barnet såsom sitt, det dock icke förefinnes
möjlighet att på laglig väg ordna rättsförhållandena dem emellan så, som
borde vara den naturliga följden af nämnda förhållande, nämligen att
barnet äfven kunde få namn och arf efter fosterföräldrarne.

En öfverblick öfver andra länders lagstiftning rörande adoption klargör
äfven detta.

Uti de flesta kulturländers lagstiftning har, såsom förut är närnndt,
lämnats plats för bestämmelser rörande adoption, sålunda i Tysklands,
Österrikes, Rysslands, Schweiz’, Italiens, Spaniens, Frankrikes och Danmarks
lagar, hvilka bestämmelser torde leda sitt ursprung från den romerska
rättens utförliga stadganden i ämnet.

1 den engelska rätten finnes visserligen icke några bestämmelser
rörande adoption, men gifves det enligt denna rätt dock andra medel för
en person att förläna en annan person sitt namn och insätta honom som
sin arfvinge.

Den utländska rättens allmännaste och hufvudsakligaste bestämmelser
rörande adoption äro dessa:

Villkoren för adoption äro:

Adoptanten skall hafva uppnått viss ålder (i allmänhet 50 år, i somliga
lagar 40 år eller 30 år), vara vissa år äldre än den adopterade (18
eller 15 år) och vara i afsaknad af legitima bröstarfvingar. Med den inskränkning,
som följer af hvad ofvan är sagdt, kan den adopterade innehafva
hvilken ålder som helst. Enligt fransk rätt måste den adopterade
emellertid uppnått myndig ålder samt i minst sex år hafva åtnjutit understöd
från adoptanten, innan adoption får ifrågakomma. Makar kunna
gemensamt adoptera.

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

5

Angående sättet för adoption bestämmes:

Adoptionsförhållandet grundlägges genom aftal, som ingås inför
domstol eller någon annan myndighet. För aftalets bestånd erfordras dess
stadfästelse af domstol eller annan myndighet; enligt en del lagar är dock
allenast inregistrering af aftalet i myndighets register till fyllest. 1 Danmark
erfordras konungens eller åtminstone justitieministeriets tillstånd till
adoptionens företagande. Aftalet ingås mellan adoptanten och den adopterade,
om den senare fyllt 14 år, i annat fall med hans laga ställföreträdare.
Dock erfordras bifall till adoptionen vidkommande adoptanten,
därest denne är gift, af makan eller maken och beträffande den adopterade
af dennes föräldrar, intill dess denne hunnit viss högre ålder.

Adoptionens rättsverkningar äro:

Rättsförhållandet mellan adoptanten och den adopterade blir detsamma
som det melllan föräldrar och barn. Den adopterade äger sålunda rätt att
bära adoptantens namn med eller utan tillägg af sitt eget. Det åligger
adoptanten försörjningsskyldighet i förhållande till den adopterade och
tillkommer den förstnämnde föräldrars makt och myndighet öfver den
senare. Denne får enahanda arfsrätt, som tillkommer barn efter föräldrarnes
frånfälle. Däremot erhåller adoptanten icke arfsrätt till den adopterades
egendom, af det skäl att adoptionen är till för den adopterades skull
och ej tvärt om. Franska lagen gör undantag härifrån för vissa fall, i
det att under några uppgifna förutsättningar ej blott adoptanten utan
äfven i ett fall hans descendenter tillerkänts arfsrätt till den del af den
adopterades egendom, som den adopterade erhållit såsom gåfva från adoptanten.
Enligt rysk rätt äger jämväl adoptanten arfsrätt till den adopterades
förvärfvade förmögenhet. Adoptionen sträcker sina verkningar äfven till
den adopterades afkomlingar.

Trots den adopterades ofvannämnda ställning såsom barn i förhållande
till adoptanten, kvarstår den adopterade dock som medlem af sin
naturliga familj med hänsyn till skyldigheter och rättigheter.

Adoptionsförhållandet kan upplösas under samma former som de,
hvarunder detsamma tillkommit.

Ur social synpunkt är det uppenbarligen af stor betydelse, att barn,
som sakna namn och hem, blifva upptagna såsom egna barn af välbärgade
fosterföräldrar, hvilka ägna dem vård och uppfostran, och ofta uppstår
emellan fosterföräldrarne och barnen ett så innerligt förhållande, att den
naturliga konsekvensen fordrar, att lagstiftningen medger ett sanktionerande
af detta förhållande genom rätt till adoption.

Så länge vår rätt emellertid icke lämnar utrymme för bestämmelser
härom, blir, såsom ofvan påvisats, detta upptagande af andras barn som

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Utskottets

yttrande.

egna barn icke stort mer än ett tomt ord. Endast känslan däraf att det
upptagna barnet när som helst kan återfordras eller af den upptagande
bortvisas, torde i månget fall verka Underligt för att ett förhållande
mellan de båda, enahanda som det emellan föräldrar och barn, skall kunna
uppstå. Lägger man härtill den omständigheten, att den upptagne ej
äger rätt att bära den upptagandes namn samt ej heller äger rätt till arf
efter denne, bör det för en hvar framgå, att bristen på laga bestämmelser
i ämnet ofta kan förhindra förverkligandet af ett förhållande, hvars gagn
allmänt torde inses. En lagstiftning rörande adoption i värt land torde
därför vara synnerligen befogad.

Visserligen skulle det här blifva fråga om införandet i vår rätt af
ett institut, som för densamma hittills varit okändt. Men denna omständighet
bör ej vara afgörande. Granskar man senare tids lagstiftning
hos oss, gifver den flera prof därpå, att densamma tagit intryck af den
i främmande länders lagar förekommande uppfattning af förhållandet
emellan adoptivföräldrar och adoptivbarn såsom grundläggande för vissa
lagbestämmelser. Sålunda har vår strafflag på flerfaldiga ställen beträffande
straffmätningsgrunder jämnställt förhållandet mellan fosterbarn och fosterföräldrar
med det mellan barn och föräldrar, hvilket ger vid handen, att
allmänna rättsmedvetandet redan uppfattar förhållandet emellan fosterföräldrar
och fosterbarn, såsom i flera afseenden likställdt med det emellan
föräldrar och barn. En lagstiftning rörande adoption torde därför ej på
något sätt få anses gå allmänna rättsmedvetandet i förväg.

Införandet i vår lag af bestämmelser rörande adoption torde ej heller
träda några berättigade intressen för nära. Redan den omständigheten,
att nästan alla kulturfolk hafva i sina civillagar inrymt bestämmelser rörande
adoption, bör tjäna som en borgen därför, att några berättigade intressen
icke af en sådan lagstiftning kränkas. Hos oss torde nämligen i
detta fall förhållandena icke vara olika dem i andra länder, hvadan samma
synpunkter, som där föranledt lagstiftning om adoption, äfven här äga
berättigande.

Jag tillåter mig af sådan anledning hemställa, att Riksdagen i skrifvelse
till Konungen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag om adoption.»

På det område af familjerätten, som beröres i förevarande motion,
saknas positiva stadganden nästan helt och hållet i gällande svensk rätt.
De synpunkter, som ligga till grund för ifrågavarande rättsinstitut, kunna
visserligen sägas hafva blifvit i någon mån beaktade i legostadgans be-,
stärnmelser rörande upptagande af fader- och moderlöst barn, men hvarken

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

7

dessa bristfälliga stadganden, som för öfrigt tillerkänna barnet endast en
tjänares ställning, eller de öfriga möjligheter gällande rätt bereder att
ersätta en lagstiftning rörande adoption, kunna anses tillfyllestgörande för
ett rättsligt reglerande af förhållandet mellan fosterföräldrar och det barn,
hvilket de upptagit i sitt hem, i afsikt att förläna det samma rättigheter,
som om det vore deras eget. I flera andra europeiska länder, hvilkas
rättssystem i större omfattning grundats på den romerska rätten, har däremot
adoptionsinstitutet upptagits och hithörande förhållanden blifvit på
ett utförligt och systematiskt sätt behandlade. 1 öfverensstämmelse med
en nyare tids uppfattning afser den moderna lagstiftningen i dessa ämnen
i motsats till den romerska rätten, som genom adoptionen hufvudsakligen
hade till syfte att skapa fadersmyndighet, i främsta rummet att grunda
ett föräldra- och barnförhållande mellan adoptanten och den adopterade.

Såvidt utskottet kan finna, skulle ett införande af adoptionsinstitutet
i vår rätt icke kränka några berättigade intressen, men väl kunna i
sin mån bidraga till att af hjälpa sociala missförhållanden och utgöra ett
led i sträfvandena att förbättra lefnadsvillkoren för fattiga och i olyckliga
förhållanden uppväxande barn, företrädesvis för sådana, som äro födda
utom äktenskapet. Skulle några olägenheter uppkomma af adoptionsrätten,
lära de icke blifva större än att de genom en klok och efter rådande sociala
förhållanden afpassad lagstiftning kunna utan svårighet undanröjas.
I regel torde det blifva barnlösa makar i relativt goda ekonomiska omständigheter,
hvilka komma att begagna sig af rätten till adoption, då det
mycket ofta för dem är ett behof att genom upptagande af ett fattigt
eller föräldralöst barn ersätta bristen på egna afkomlingar. Månget barn
med god naturlig begåfning kan därigenom under förbättrade ekonomiska
och sanitära förhållanden beredas tillfälle till en utveckling, som eljest i
de flesta fall skulle hafva uteblifvit, och på samma gång kan för adoptivföräldrarna
lifvet få ökadt innehåll och deras äktenskapliga lycka yttermera
befästas. Genom adoptionsinstitutet torde äfven på ett lyckligt sätt
minskas antalet af de utom äktenskapet födda barn, som nödgas undvara
fördelarna af ett godt hem och ett uppfostrande familjelif. Det
synes därför utskottet ligga i statens intresse att uppmuntra adoption och
genom en ändamålsenlig lagstiftning ordna hithörande förhållanden. Både
från barnets och adoptivföräldrarnas synpunkt är detta erforderligt. Redan
nu förekommer det så ofta, att fosterföräldrar upptaga ett barn såsom
sitt eget, att den fullständiga frånvaron af positiva lagbud, som reglera
deras och barnets inbördes rättsförhållanden, gör sig i hög grad kännbar.
Visserligen kunna fosterföräldrarna genom testamente betrygga fosterbarnets
framtid, men då många äro obenägna att under hälsans dagar

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

förordna om huru vid deras frånfälle skall förfaras med deras kvarlåtenskap
samt dessutom frånvaron af positiva lagbestämmelser till barnets förmån
i flera fall är fosterföräldrarna okänd, händer det icke så sällan, att
vid deras bortgång fosterbaniet icke erhåller de fördelar, de velat bereda
det. Osäkerheten i fosterföräldrarnas rätt öfver barnet torde dessutom i
icke så få fall hafva afhållit sådana personer, som eljest skulle hafva varit
därtill benägna, från att taga fosterbarn. Blotta medvetandet att barnets
naturliga föräldrar, äfven om de förbinda sig att icke göra sin rätt gällande,
framdeles kunna återtaga barnet, sedan fosterföräldrarna hunnit
fästa sig vid det, eller kanske till och med begagna sig af dessas kärlek
till barnet för att tillskansa sig ekonomiska fördelar, kan vara tillräckligt
för att förhindra mången att öppna sitt hem för ett fosterbarn.

Genom införande af adoptionsinstitutet synas dessa olägenheter bortfalla.
Förhållandet mellan adoptivföräldrarna och det adopterade barnet
blifver tryggare och får äfven rättsligen större likhet med förhållandet
mellan föräldrar och barn. Genom själfva adoptionen komma vissa rättsverkningar
att inträda till barnets förmån, exempelvis att adoptivföräldrarna
icke behöfva vidtaga några ytterligare åtgärder för att tillförsäkra
barnet del i deras kvarlåtenskap. I hvilken omfattning barnet bör erhålla
arfsrätt efter adoptivföräldrarna, i synnerhet om rätt till adoption inedgifves
äfven i det fall, att dessa hafva bröstarfvingar, samt huruvida och
i hvad mån adoptivföräldrarna må tillerkännas rätt till arf efter barnet,
kan dock uppenbarligen icke afgöras på sakens nuvarande stadium. Dessa
frågor äfvensom de öfriga spörsmål, som i samband med adoptionsinstitutets
införande kräfva sin lösning, såsom de lagliga formerna för adoptionens
giltighet eller för adoptivförhållandets upphörande, rätt till adoption, då
adoptanten liar bröstarfvingar, adoptantens och den adopterades ålder, rätt
för denne till adoptantens namn m. in., tarfva en ingående och sakkunnig
utredning, innan alla verkningarna af adoptionsinstitutets införlifvande med
vårt rättssystem kunna öfverblickas.

Enligt utskottets förmenande kan det med skäl ifrågasättas, om icke
i samband med en blifvande utredning rörande rätten till adoption jämväl
en annan närliggande fråga bör göras till föremål för behandling. 1 5
kap. 1 § giftermålsbalken heter det: »Aflar man barn med sin fästekvinna
eller under äktenskapslöfte eller i lönskaläge, därå sedan fästning
eller äktenskap följer, de barn äro äkta barn och kvinnan njuter laggift hustrus
rätt.» Såsom villkor för barnens legitimation i de fall, där icke fästning
eller äktenskapslöfte vid barnets aflande föreligger, uppställes sålunda
fordran på fästning eller äktenskap eller åtminstone, på sätt 8 kap. 1 §
ärfdabalken stadgar, att mannen tillsäger kvinnan äktenskap, men endera

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

9

dör, förr än vigsel åkommer. Fall kunna emellertid inträffa, då en fader,
som önskar, att hans utom äktenskapet födda barn måtte erhålla ställningen
såsom äkta barn, icke kan uppfylla denna fordran, t. ex. då kvinnan är
död eller förlorat förståndets bruk. Förhållanden kunna äfven tänkas, då
möjligheten af ett äktenskap icke är utesluten, men ett sådant i allt fall
icke är tillrådligt, såsom då kvinnan förfallit till sedeslöshet eller dryckenskap.
Det synes utskottet, som om giltiga skäl skulle föreligga för verkställande
af undersökning, huruvida icke en fader borde erhålla rätt att i
något eller några af ofvan antydda fall legitimera sitt barn. Enligt utskottets
uppfattning är en dylik utsträckt legitimationsrätt af behofvet
påkallad. Liksom adoptionsinstitutet bidrager rätten till legitimation att
minska antalet oäkta barn och utgör en konsekvent tillämpning af den
redan erkända grundsatsen att barn genom efterföljande äktenskap mellan
föräldrarna får äkta barns rätt. Det ligger äfven i statens intresse att
möjliggöra för en fader att ikläda sig de förpliktelser, som äro naturliga
för faderskapet. Utskottet förbiser ingalunda, att det kan möta stora svårigheter
att gifva rättsregler rörande dessa ytterst grannlaga förhållanden,
men de båda rättsinstitut, som nu berörts, erbjuda oaktadt stora olikheter så
många beröringspunkter, att det synes utskottet önskvärdt att de blifva
föremål för gemensam lagstiftning. Då emellertid frågan om en utsträckning
af legitimationsrätten icke upptagits till behandling i förevarande
motion, tillkommer det icke lagutskottet att rörande denna fråga afgifva
något förslag.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med anledning af herr Martins förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och
i hvad mån rätt till adoption bör medgifvas, samt för
Riksdagen framlägga det förslag till lag, hvartill denna
utredning må gifva anledning.

Stockholm den 25 februari 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herrar Falilén och Widén hafva anhållit om anteckning å utlåtandet
därom, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Blh. till Riksd. Prat. 1908. 7 Sami. 18 Håft.

2