Lagutskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1906:LU19

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

1

N:o 19.

Ank. till Eiksd. kansli den 5 mars 1906, kl. 9 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående rätt för ägare
(tf byggnader, som uppförts cl annan tillhörig mark
inom köping, municipal- eller annat sådant samhälle,
där allmän byggnadsordning tillämpas, att tilläsa sig
marken.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom
Andra Kammaren af herr P. M. Olsson i Blädinge väckt motion, n:o 89,
af följande lydelse:

»En följd af järnvägarnas tillkomst har blifvit, att vid hvarje järnvägsstation
uppstått ett större eller mindre s. k. stationssamhälle, af hvilka
många genom, gynnade förhållanden och en häraf föranledd liflig byggnadsverksamhet
till vuxit i sådan omfattning, att de redan hunnit förvärfva
sig rättigheter som köpingar eller municipalsamhällen.

Då dessa samhällen redan de första åren af 1860-talet började
bebyggas, var väl knappast någon annan utväg känd att anskaffa byggnadstomt
än arrendeaftal på viss tid, vanligen 49 år.

Tiden för dessa arrendeaftal är således snart nog tilländagången,
och mången husägare emotser densamma med stort bekymmer, synnerligast
om han råkat i händerna på en omedgörlig jordägare, i hvilkens
makt det står att till oskäligt belopp höja afgälden för den uthyrda tomten
Bill. till Rilcsd. Brot. 1906. 7 Samt. 18 Iläft. (N:o 19). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

eller ock rent af tvinga husägaren att bortföra sina byggnader, därest
denne icke bar vilja eller kanske förmåga att fullgöra alltför härda villkor.

Att husägaren sålunda kan blifva utsatt för godtycklighet och drabbas
af stora ekonomiska förluster är alldeles uppenbart, och exempel gifvas
redan, oaktadt den nära förestående arrendetidens slut, då jordägaren
icke kan förmås lämna någon som helst upplysning om, hvilket öde som
väntar husägare den dag kontraktet upphör att gälla.

Husägaren är därför villrådig, huruvida han under så ovissa förhållanden
bör göra vidare uppoffringar för underhåll af de byggnader, han
om några få år kanske nödgas för ett ringa värde afstå till jordägaren.

Att dessa byggnader sålunda betydligt falla i värde är själfklart
och drabba redan nu hårdt, där desamma af en eller annan orsak måste
undergå försäljning. En gifven följd häraf är också den, att taxeringsvärdena
falla mer och mer, ju närmare arrendetiden är slut, till förfång
för både staten och kommunerna, och har frågan därigenom äfven ett
allmänt intresse, som är väl värdt att beaktas.

Hvad är naturligare än att dessa till flera tusental uppgående husägare
nu i sin brydsamma belägenhet sätta sitt hopp till statsmakterna,
hvilkas plikt det otvifvelaktigt är att genom lagbestämmelser, så affattade
att de, utan kränkande af någons verkliga rätt, kunna tillvarataga såväl
ifrågavarande husägares som oek det allmännas intresse.

Det största hindret härför torde vara farhågor för att den enskildes
äganderätt kränkes, men därest en sådan lagbestämmelse blifver antagen,
hvarigenom husägare, som under viss längre tid på arrende innehaft
byggnadstomt, tillerkännes rättighet att vid arrendetidens slut förvärfva
äganderätt eller förnyad nyttjanderätt till den innehafda tomten, skulle,
enligt mitt förmenande, jordägaren icke därigenom komma att lida någon
ekonomisk förlust, emedan tomten helt säkert på en sådan längre tid
stigit till sitt fulla värde, hvaremot husägaren kunde hafva en tryggare
ställning.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utreda, om och i hvilken ordning ägare af byggnader, som uppförts
å annan tillhörig, inom köping, municipal- eller annat sådant samhälle,
där allmän byggnadsordning tillämpas, belägen och på minst 30 år upplåten
byggnadstomt, må vinna rätt att vid nyttjanderättstidens utgång tillösa sig
tomten, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill nämnda utredning
föranleder.»

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Vid behandlingen af ifrågavarande motion har utskottet från motionären
emottagit en till honom ställd skrifvelse, i hvilken ett stort antal
ägare af hus å ofria tomter å stationsområden inom hans valkrets hos
honom gjort framställning om väckande af motion i förevarande ämne.

Den svenska, liksom den germanska rätten öfverhufvud har i den
privata äganderätten velat finna ett för samhällets bestånd synnerligen
viktigt institut. Äfven om detsamma icke erhållit den absoluta och abstrakta
karaktär, som i den romerska rätten, är äganderätten i allt fall hos oss
att anse såsom den, i motsats till de begränsade sakrätterna, fullständiga
förfoganderätten öfver objektet. Lagstiftaren har ock sökt skydda denna
rätt i sådan omfattning, och när under samhällets fortgående ekonomiska
utveckling andra intressen så småningom framträdt med anspråk
att särskilt på jordäganderättens bekostnad vinna erkännande, har sådant
medgifvits endast med största försiktighet och efter noggrann undersökning,
huruvida anspråket kunde anses berättigadt. Längst har i detta afseende
lagstiftningen gått vid expropriationen, där den enskilde under vissa
förhållanden helt beröfvas sin äganderätt. Såsom motvikt häremot har
emellertid uppställts bland annat,.att ett allmänt intresse af Konungen pröfvas
nödvändiggöra detta ingrepp. Öfriga inskränkningar äro ej af natur att
alltför nära träffa själfva jordäganderättens kärna. I vissa fall har man,
när eu inskränkning till förmån för ett annat intresse medgifvits, samtidigt
genom andra åtgärder sökt mildra dess verkningar. Så är förhållandet
i afseende å ny tf j anderätten. När man år 1800 för första gången medgaf
inteckning till säkerhet för ett arrende- eller landbokontrakt och därmed
förlänade nyttjanderätten en i förhållande till äganderätten orubblig karaktär,
begränsades på samma gång tiden för nyttjanderättsupplåtelsens bestånd.
Man tillät ej upplåtelse på viss tid af nyttjanderätt i berörda fall till fast
egendom på landet för längre tid än högst 50 år, en inskränkning, som
fortfarande är gällande med afseende å hvarje nyttjanderättsupplåtelse å landet.

Nu förevarande framställning åsyftar att införa ett nytt slag af inskränkning
i jordäganderätten.

Lagutskottet vill ingalunda förneka, att de af motionären härvid berörda
förhållandena äro förtjänta af synnerlig uppmärksamhet. Stor förlust
och svåra olägenheter kunna onekligen tillskyndas den husägare, hvilken
vid nyttjanderättstidens utgång ställes i valet att antingen rifva och bortföra
sitt hus, sälja det till underpris eller söka få upplåtelsen förnyad mot

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

oskäligt hög arrendeafgift. Att råda bot härför vore således särdeles önskvärd!.
Bäst vore gifvetvis, om det egna hemmet kunde grundas på full
äganderätt till tomten, och hvarje sträfvande att i sådan riktning främja
den s. k. egnahemsrörelsen är ju värdt allvarligt behjärtande.

klen då motionären för det åsyftade målets vinnande föreslår lagbestämd
rätt för nyttjanderättshafvaren att vid aftalstidens utgång lösa
till sig tomten med äganderätt, innebär detta enligt utskottets uppfattning
ett ingrepp i jordäganderätten, som icke kan sägas öfverensstämma med
de i hithörande delar gällande rättsgrundsatser. Jordägaren kan visserligen
hafva varit benägen att till blott nyttjande upplåta en del af sin
mark på viss tid, men däremot hafva haft särskilda skäl att icke vilja för
alltid frånhända sig densamma. Skulle motionärens förslag vinna framgång,
finge dessa skäl alldeles vika, och den blotta omständigheten att ägaren till
begagnande upplåtit en tomt skulle för honom medföra den påföljden, att
lian till sist beröfvades just den äganderätt, han aldrig velat afhända sig.
Efter en lagstiftning af föreslagen art skulle väl jordägaren hafva tillfälle
att bedöma de förutsättningar i rättsligt afseende, under livilka han till
nyttjande uppläte sin tomt, men i alla de fall, där nyttjanderättsupplåtelser
af ifrågavarande slag redan förut äro gjorda — och det synes vara dessa,
motionären egentligen afsett — har jordägaren icke haft dessa förutsättningar
att räkna med vid aftalets ingående. Ifrågavarande lagstiftning skulle
därför särskild! i dessa sistnämnda fall på ett säkerligen ofta synnerligen
kännbart sätt ingripa i bestående rättsförhållanden, skapade under hägnet
af gällande rätt. Huru bekymmersamma än de af motionären berörda fall
kunna gestalta sig, torde desamma dock ej vara af den art, att de berättiga
till åtgärder af sådan räckvidd.

Det må också erinras därom, att särskilt vid sådana platser, motionen
afser, förhållandena ofta varit eller äro sådana, att nyttjanderättshafvaren
för en obetydlig afgift fått åt sig för längre tid upplåten en tomt, hvars
hyresvärde vid tiden för upplåtelsen varit ringa, men inom kort på grund
af ändrade förhållanden stegrats, i hvilka fall det alltså blir nyttjanderättshafvaren,
som under nyttjanderättstiden ensam drager fördelen af jordvärdets
höjning.

Utskottet vill vidare framhålla, hurusom lagstiftning i ämnet, enligt
motionärens förslag gällande allenast köpingar och municipalsamhällen, icke
skulle öfverensstämma med grundsatsen om likhet inför lagen. Ägaren af ett
hus å ofri tomt i ett sådant samhälle skulle blifva berättigad att vid nyttjanderättstidens
utgång få lösa till sig tomten, hvaremot en husägare i närheten,

Lagutskottets Utlåtande N:o 19. 5

men utom samhällets område skulle under likartade förhållanden sakna
samma rätt,

Om utskottet således icke anser sig kunna angifva och förorda något
sätt att genom lagstiftning nöjaktigt lösa den fråga, som i motionen beröres,
haller utskottet likväl före, att husägarues svårigheter och bekymmer mången
gång torde kunna genom lämplig medling afhjälpas på frivillighetens väg.
Jordägare äro säkerligen icke alltid obenägna att tillmötesgå husägares
billiga önskningar, och utskottet vågar förutsätta, att, då tillfälle därtill
erbjuder sig, vederbörande länsstyrelser gärna skola medverka för åstadkommande
af erforderlig medling.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari IDOG.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Reservation

af herr Uppström, som ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla
följande lydelse:

»För närvarande är i svensk lag angående jord, som icke upplåtes
med full äganderätt, stadgadt, bland annat, att upplåtelsen kan ske på
viss tid af högst 50 år eller på lifstid, att aftalet härom bör, för att vara
gällande mot tredje man, intecknas, i hvilket fall detsamma äfven skall
vara skriftligen affattadt, att vid besittningstidens slut jorden återfaller
till stamhemmanet utan ersättning eller lösen, ehvad förbehåll därom kan
vid upplåtelsen vara gjordt eller icke, att lägenhetens innehafvare eller,
da lägenheten varit upplåten på lifstid, hans arfvingar i sådan händelse
hafva det obetaget att från lägenheten afflytta honom eller dem tillhörig
åbyggnad eller stängsel, där ej stamhemmanets innehafvare vill den lösa,

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

samt att lägenhetens innehafvare ej må å annan öfverlåta lägenheten
utan tillstånd af stamhemmanets innehafvare.

Nu förevarande framställning åsyftar att till den förres förmån
häruti införa en väsentlig förändring; och lagutskottet vill icke förneka,
att fall kunna inträffa och säkerligen flera gånger hafva inträffat, då vid
besittningstidens slut lägenhetsinnehafvare kunna komma att tillskyndas
eller verkligen hafva tillskyndats afsevärda förluster och olägenheter.
Att på sätt motionären föreslagit vidtaga någon förändring i gällande
lagstiftning kan utskottet dock ej tillstyrka. En sådan förändring skulle
nämligen komma i strid med hvad kontraktsläran bestämmer därom,
att frivilligt ingångna aftal böra hållas; därigenom skulle ock, på samma
gång man vill hjälpa den ene, verklig förlust kunna förorsakas den andre.
Jordägaren kan visserligen hafva varit benägen att till blott nyttjande upplåta
en del af sin mark på viss tid, men däremot hafva haft särskilda skäl
att icke vilja för alltid frånhända sig densamma. Skulle motionärens förslag
vinna framgång, finge dessa skäl alldeles vika, och den blotta omständigheten,
att ägaren till begagnande upplåtit eu tomt, skulle för honom
medföra den påföljden, att han till sist beröfvades just den äganderätt, han
aldrig velat afhända sig. Efter en lagstiftning af föreslagen art skulle väl
jordägaren hafva tillfälle att bedöma de förutsättningar i rättsligt afseende,
under hvilka han till nyttjande uppläte sin tomt, men i alla de fall, där
nyttjanderättsupplåtelser af ifrågavarande slag redan förut äro gjorda — och
det synes vara dessa, motionären egentligen afsett — har jordägaren icke
haft dessa förutsättningar att räkna med vid aftalets ingående. Ifrågavarande
lagstiftning skulle därför särskilt i dessa sistnämnda fall pa ett
säkerligen ofta synnerligen kännbart sätt ingripa i bestående rättsförhållanden,
skapade under hägnet af gällande rätt. Huru bekymmersamma än de af
motionären berörda fall kunna gestalta sig, torde desamma dock ej vara af
den art, att de berättiga till åtgärder af sådan räckvidd.

Det må också erinras därom, att särskildt vid sådana platser, motionen
afser, förhållandena ofta varit eller äro sådana, att nyttjanderättshafvaren fölen
obetydlig afgift fått åt sig för längre tid upplåten eu tomt, hvars hyresvärde
vid tiden för upplåtelsen varit ringa, men inom kort på grund af
ändrade förhållanden stegrats, i hvilka fall det alltså blir nyttjanderättshafvaren,
som under nyttjanderättstiden ensam drager fördelen af jordvärdets
höjning.

Utskottet vill vidare framhålla, hurusom lagstiftning i ämnet, enligt
motionärens förslag gällande allenast köpingar och municipalsamhällen, icke
skulle öfverensstämma med grundsatsen om likhet inför lagen. Agaren af

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

ett hus å ofri tomt i ett sådant samhälle skulle blifva berättigad att vid
nyttjanderättstidens utgång få lösa till sig tomten, hvaremot en husägare i
närheten, men utom samhällets område, skulle under likartade förhållanden
sakna samma rätt.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.»

af herr Lindhagen, som anfört:

»Motionärens förslag berör den i alla tider och för alla folk viktiga
jordfrågan. Jorden med dess tillhörigheter utgör ju själfva grundvalen
för samhället och medborgarnes tillvaro. Privat äganderätt till jorden
bör därför förnuftigtvis ej få sträcka sig så långt, att den till någon
väsentlig del omöjliggör eller försvårar utkomsten och rörelsefriheten för
öfriga medborgare.

Mot eu alltför stor monopolisering af jorden i enskildes händer
ha också ofta envåldshärskare och under revolutionstider själfva folket
ingripit genom mer eller mindre omilda åtgärder. 1 våra dagar söker
man i allmänhet såvidt möjligt tillgodose det allmännas kraf genom expropriation,
d. v. s. lagstadgad skyldighet för jordägare att afstå erforderlig
jord mot ersättning för markens värde.

I fråga om denna expropriationsrätts omfattning äro de olika ländernas
lagstiftningar tämligen öfverensstämmande därutinnan, att den är tillåtlig
för tillgodoseende af ett viktigt allmänt intresse. De skilja sig däremot
åtskilligt, när det gäller att bestämma, Indika allmänna intressen kunna
anses vara af den vikt, att de gifva berättigande åt expropriationsåtgärder.
Afgörandet blir här icke en principfråga, utan en lämplighetsfråga. I
allmänhet torde kunna sägas, att expropriationsrätten utsträckes, i den
män nya behof af densamma uppstå eller redan förefintliga behof uppenbaras
för folkmedvetandet.

I vår lagstiftning gäller enligt 1866 års förordning, att expropriation
får äga rum af jord för rikets försvar, allmän väg, hvartill äfven räknas
järnväg, bro, hamn- eller lastningsplats, torg eller gata i stad, uttappning
eller sänkning af sjö, strömrensning, farled eller annan vattenledning,
allmän byggnad eller dylikt allmänt behof äfvensom af flygsandsfält. Enligt
gruflagstiftningen är jordägare skyldig till inmutare af malmfyndighet
afstå visst utmål samt plats för väg och kraftledningar. Lagen af år

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

1879 om dikning och annan vattenafledning innehåller närmare föreskrifter
om de inskränkningar i jordäganderätten, som jordägaren får
underkasta sig vid dylika företag till förmån för andra jordägare. I 1880
års vattenrättsförfattningar meddelas enahanda stadganden rörande bortledande
af vatten för någon orts förseende med dess behof af vatten,
för farled eller flottled eller för annat allmänt behof. Jämlikt en år
1890 utfärdad lag kunna föreskrifvas förändringar i fast egendoms bruk i
syfte att förebygga fara för förorenande af vattenledning, som anlagts
för någon orts behof, med rätt för jordägaren att, om han så vill, hellre
påfordra hela egendomens inlösning. Enligt 1902 års lag om elektriska
anläggningar är jordägare skyldig afstå eller upplåta jord för framdragande
af elektrisk ledning i och för någon orts förseende med belysning eller
drifkraft eller för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan
industriell anläggning, som finnes vara af större betydelse för det allmänna.
Lagstiftningen af år 1903 om skyddsskogar förutsätter också, att dylika
skogar skola inlösas af det allmänna, om ägaren föredrager detta framför
att tåla lagens begränsning af hans äganderätt.

Bland de olika ändamål, för Indika enligt vår lagstiftning jord tvångsvis
skall afstås, finner man sålunda äfven uppgifter, som afse att indirekt
gagna såväl jordbruket på landet som bosättningarna i städer och liknande
samhällen. Nästa steg kan då här lätt tänkas blifva att vid uppkommet
större behof expropriera jord för att bereda tillgång till själfva den mark,
som erfordras för bildande af jordbruk eller bostadslägenheter. Exempel
på lagstiftningsåtgärder i båda dessa syften lämna Irland, Skottland och
England. I sistnämnda land gäller bland annat en parlamentsakt af 1887
med tillägg af år 1890, som berättigar till expropriation genom statens
försorg för att skaffa jord till erforderliga egnahemslägenheter.

Norrlandskommittén framhåller i sitt betänkande, att i Norrland
och Dalame förefinnes anledning till ett ingripande för bildande af själfständiga
jordbruk. Och kommittén föreslår för ändamålet rätt till expropriation
genom statens försorg af odlingslägenheter jämte erforderlig
husbehofsskog å trävaruindustriens hemman. En minoritet inom kommittén
förordar expropriation också af dylika hemmans odlade ägor jämte
husbehofsskog och betesmark.

Motionären bär nu sökt visa, att på vissa ställen i vårt land jämväl
förefinnes ett allmänt och omfattande behof att bevara en mängd redan
uppkomna bostadslägenheter från den otrygghet, som uppkommer af att
lägenhetsinnehafvarne ej äga marken, utan, såsom erfarenheten lärer utvisat,
äro prisgifna åt jordägarens obilliga godtycke. Af den petition, som åbe -

-9

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

ropats, synes saken vara särdeles betydelsefull på flera orter i motionärens
hemtrakt, och enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst, lära liknande
behof och önskningar i stor utsträckning förekomma på många andra
trakter af landet.

Här synes det, i öfverensstämmelse med hvad ofvan utvecklats kunna
vara ett viktigt allmänt intresse att ingripa till förmån åtminstone för sådana
samhällen, där ett dylikt missförhållande mera allmänt gör sig gällande
och en afsevärd del af befolkningen i följd häraf kan sägas lefva
under ett för samhällets sunda utveckling skadligt osäkerhetstillstånd. Att
därvid, såsom motionären förordat, bereda husägarne laga rättighet att
själfva förvärfva marken eller en förnyad arrenderätt kan visserligen låta
tänka sig, men är af såväl principiella som praktiska skäl knappast att
tillråda. Särskilt bör man här icke blott tänka på husägarne, utan saken
berör äfven desses hyresgäster, i den mån tomterna användas till uppförande
af större hus i stället för enbart egnahemslägenlieter. Det kan nämligen
lätt inträffa, att om staten träder emellan för att trygga de förre, så skola
de i sin ordning, begagna sitt monopol till att genom fastighetshandel eller
eljest göra tillvaron särdeles bekymmersam för samhällets obesuttna befolkning.
Saken synes därför böra ordnas så, att det samhälle, hvarom är
fråga, eller eventuellt staten erhålla expropriationsrätt till marken, hvartill
det allmänna sedan helst bör behålla äganderätten för att kunna för
framtiden reglera förhållandena. Särskilt skulle en dylik lag liksom de
flesta expropriationslagar sannolikt få största bet}rdelsen genom sin blotta
tillvaro, i det att därigenom skulle framtvingas godvilliga uppgörelser mellan
jordägaren och samhällets innebyggare.

I hvarje händelse kräfves det eu utredning om ställningen och behofvet
i förevarande afseende i olika trakter. Motionen berör dock allvarsamma
förhållanden, inför hvilka det allmänna ej äger rätt att ställa sig
så hjälplöst, som utskottet gör. Det är en oafvislig statsangelägenhet att
främja lösningen af egnahemsfrågorna, däri inberäknadt stadssamhällenas
bostadsfråga. Och den första och grundläggande uppgiften är härvid att på
ett tillfredsställande sätt ordna besittningsförhållandena till jorden.

Någon kränkning af jordägarens berättigade anspråk behöfver lika,
litet bär som vid andra expropriationsändamål ifrågakomma. Oftast har
jordägaren, då fråga är om stationssamhällen, vunnit en oförtjänt förhöjning
i. sin jords värde genom järnvägsanläggningen. I hvarje fall erhåller han
vid expropriation full ersättning för markens dåvarande värde. Man bör
också besinna, att han för sin egendoms höjda värde har att tacka just närvaron
af alla de människor, som bo uti ifrågavarande samhälle. Och något
Bill. till Bil;sd. Prat. 1906. 7 Sami IS Höft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

anspråk för honom att med stöd af sitt monopol rent af genom ocker eller
utpressning skaffa sig oskäliga vinster torde enligt hvad ofvan erinrats och
mot grunderna för gällande strafflagsbestämmelser i slika händelser icke
kunna med fog upprätthållas. Eu expropriationslag kan för öfrig! upptaga de
undantagsbestämmelser, som skäligen påkallas af särskilda omständigheter.

I sammanhang med eu dylik: utredning torde lämpligen kunna undersökas,
huruvida till äfventyra äfven något samhälle, där städernas byggnadsordning
ej tillämpas, lider af ifrågavarande missförhållanden, samt om hinder
möter för samhälles erforderliga tillväxt i följd af jordägarens obenägenhet
att på rimliga villkor upplåta ny mark.

Utskottet antyder emellertid, att något möjligen kunde vinnas på frivillighetens
väg särskildt genom medling från länsstyrelsernas sida. Detta
är dock sannolikt en ganska hopplös förespegling, i all synnerhet om Riksdagen
icke ens understödjer ett dylikt sträfvande genom att åtminstone
förorda en undersökning, utan i stället alldeles faller till föga inför den
föreliggande uppgiften.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer jag:

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motion, ville i skrifvelse till Kung! Maj! anhålla, det
täcktes Kungl. Maj! låta undersöka, i hvad man inom
samhällen, som i motionen omförmälas, ett för deras
sunda utveckling skadligt osäkerhetstillstånd råder i följd
af de i motionen framhållna ogynnsamma äganderättsförhållandena
till själfva tomtmarken, samt, för den
händelse utredningen därtill föranleder, för Riksdagen
framlägga förslag till de åtgärder, som af förhållandena
kunna påkallas.»

SVENSKA TRYCKERIBOLAGET EKMAN & CO, STOCKHOLM, 1906.