Lagutskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1902:LU19

Lagutskottets Utlåtande N:o 19,

1

N:o 19.

Ank. till Rik sd. kansli den 28 februari 1902, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen med begäran om revision af lagstiftningen
rörande lega af jord på landet och dermed sammanhängande
författningar.

Första Kammaren har till handläggning af lagutskottet hänvisat
en utaf herrar af Ekenstam och Åkerberg inom nämnda kammare väckt
motion, n:o 15, af följande lydelse:

»På grund af ett länge kändt och redan förr vid flere tillfällen
inför representationen framdraget behof, gå vi nu att påkalla åtgärder
för åstadkommande af en mera tidsenlig lagstiftning angående lega af
jord på landet. Det torde vara alla väl bekant, att den lagstiftning,
vi för närvarande i det afseendet ega, är i all hufvudsak från 1734.
På den tiden voro emellertid förhållandena emellan jordegare och arrendator,
eller hvad som då kallades husbonde och landbo, af väsentligen
annan beskaffenhet än för närvarande.

Några antydningar torde kanske klargöra hvad vi mena, då vi
påstå, att både omfattningen eller utbredningen af arrendeväsendet och
betydelsen för staten och vederbörande sjelfva af detsamma vid tillkomsten
af 1734 års lag var vida obetydligare än i våra dagar. Att
exakt kunna angifva arrendeväsendets utbredning vid ofvanberörda tid
är visserligen omöjligt, enär statistik från den tiden saknas. Men författare,
som behandla dåtida förhållanden, synas enige derom, att på
den tiden det var regel, att jordegaren sjelf brukade sin jord. Undantager
man så de hemman, hvilka på grund af sin natur såsom donaBih.
till Biksd. Prof. 1902. 7 Samt. 16 Höft. (Näs 19, 20.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

nationshemman och dylikt icke kunde af sina egare brukas, var vid
öfrig jord förhållandet nog i allmänhet sådant, att, der arrende förekom,
detta afsåg att förskaffa naturaprestationer till hufvudgården eller
godsegaren. Den rent ekonomiska betydelsen af jordarrendet hade ännu
icke då framträdt, och för den skull hade detta ej heller den tendens
till vidare utbredning som nu -finnes.

Beträffande den nuvarande omfattningen af jordarrendet hänvisa
vi till 1899 års officiella statistik. Der visas, att af arrendatorerna
9,016 bruka högst 2 hektar, 29,202. från 2 till och med 20 hektar,
9,997 från 20 till och med 100 hektar och 1,166 öfver 100 hektar,
allt odlad jord. Dessutom upptager statistiken 169,951 jordtorpare
eller innehafvare af jordlägenhet. Räknar man så alla legogifvare
samt arrendatorernas hustrur och barn, torde man utan fara för öfverdrift
kunna påstå, att omkring en femtedel af hela Sveriges befolkning är
på det allra närmaste intresserad och beroende af arrendeförhållandena.
Redan detta visar, af hvilken vigt det är, att dessa förhållanden blifva
ordnade med hänsyn till rättvisa och trygghet för alla. Men dessutom
framter arrendeväsendet i våra dagar en ekonomisk betydelse,
som säkerligen icke år 1734 kunde anas. Den storartade utveckling,
som landtbruket genomgått, har helt och hållet förändrat betingelserna
för dess utöfvande. Hvar och en, som nu vill drifva jordbruk i någon
afse värd omfattning, måste ej blott vara i besittning af en del insigter
i landtbruk, utan äfven af ett ingalunda obetydligt kapital. En granskning
af förhållandena vid en mängd utarrenderade gårdar skall till
och med gifva vid handen, att jordegarens eget kapital ofta icke är
nämnvärdt större än det, som arrendatorn behöfver för inventarier,
förlag in. m.; det vill säga, att arrendatorernas ekonomiska intresse
börjar växa upp att vara jemförligt med jordegarnes.

Att bestämmelserna i 1734 års lag angående lega af jord på
landet ej numera kunna vara tillräckliga eller ens lämpliga för dessa
nya förhållanden, borde icke vara svårt att förstå. Också är det nu
mer än 50 år sedan förslag började framkomma om mera tidsenliga
lagbud. De hafva emellertid icke ledt till någon genomgående revision,
och de mer än 160 år gamla lagbuden få genom sin tänjbarhet och
med stöd af under tidernas lopp tillkomna prejudikat alltjemt tjenstgöra.
Men då det här gäller så många menniskors väl och ve, då
det berör en afsevärd del af landets förmögenhet för att ej tala om
jordbrukets framtidsutsigter, torde det ej vara förmätet att önska en
lag, som af vanlig bildning kan fattas, som kan återfinnas utan juridiska
specialkunskaper och som till sin verkan blir sådan, att ekonomiska

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

intressen icke onödigtvis äfventyras. Sådana fordringar fyllas ej af de
lagbud vi nu ega, och dock angå de mer än de flesta andra den enkla
landtbefolkningens lifsintressen. Det är derför behofvet af en tidsenligt
affattad, systematiskt uppstäld lag om lega af jord på landet
blir för hvarje dag allt mera känbar.

Äfven i Riksdagens kamrar bär frågan vid flere tillfällen redan
varit på tal. Vid 1869 års riksdag finna vi den sålunda rätt allvarsamt
afhandlad, och om den än icke då ledde till något resultat, hafva vi
derifrån en af sedermera landshöfdingen P. A. Bergström mot lagutskottets
utlåtande affattad märklig reservation, deri han framställer
om stiftande af lag, som bestämmer, att legokontraktet skall upprättas
skriftligt och med vittnen, att det skall innehålla bestämda vilkor in. m.
Under senaste årtiondet har derpå frågan i en eller annan form vid
riksdagarna 1893, 1894, 1895, 1896, 1897 och 1898 framkommit, men
ej vunnit sin lösning, så vidt vi kunna förstå, på grund deraf, att de
framstälda motionerna haft afsigt att gifva den nya lagen en viss
förutbestämd affattning; och det är mot denna man opponerat. Vi åter
påstå, att det finnes ett stort och länge kändt behof, att lagbestämmelserna
i fråga blifva kompletterade, sammanfattade och tidsenligt systematiserade,
så att icke såsom nu så vigtiga och omfattande rättsförhållanden
först genom domstolarne kunna med visshet bestämmas; men
hvad af de gamla lagbuden skall bibehållas eller hvad nytt som i lagen
skall infogas, det må vara deras sak att afgöra, som en gång få i uppdrag
att utarbeta ett lagförslag. Att dock deri i första hand afseende
måste fästas vid de formaliteter, som grundlägga aftalet eller deraf
följande rättsförhållanden, det vill säga vid kontraktets form, vid husesyn
och husesynsinstrument, synes oss tydligt.

I detta sammanhang kan det vara af intresse att erinra, att lagstiftarne
under senare tider låtit sig angeläget vara att, i samma män
rättsförhållandena utvecklats, genom lagar ordna dem. Flere exempel
kunde här framdragas delvis från områden af vida mindre betydelse än
det vi här i motionen afse. Emellertid vilja vi endast erinra om de
nya bolagslagarna och deras verkan. Före deras tid måste en bolagsordning
vara af synnerligen uttömmande innehåll. Nu åter äro bolagsordningarna
i allmänhet ganska kortfattade, och ändock äro tillfällena
till tvister för närvarande vida mindre än förr. Skulle då vara förmätet
att hoppas på en arrendelag, som möjliggör förenkling af kontraktet
och ändock undanrödjer många af de anledningar till tvist, som
för närvarande äfven med det bästa kontrakt ej kunna undvikas.

Af stort intresse är det utan tvifvel att se det lagstiftningsarbete,

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

som på detta område fortgått i Finland. Såsom bekant bär der liksom
bär 1734 års lag varit gällande, men äfven der började en ändring i
bestämmelserna angående lega af jord på landet blifva nödvändig. En
kejserlig proposition derom förelädes 1891 års landtdag och blef äfven
med några mindre ändringar godkänd, men tillika framhöll o Ständerna,
»hurusom gällande lagstiftning i ämnet synts påkalla fullständig revision
i syfte att rättsförhållandena mellan legogifvare och legotagare blefve
närmare ordnade, hvarvid hänsyn jemväl borde tagas till nödvändigheten
af att tjAligt angifva, hvilka förbehåll vid dylika aftal borde
såsom ogiltiga anses; samt att kontrahenternas ömsesidiga ersättningsskyldighet
och sättet för utrönande af densamma blefve närmare bestämda».
I anledning af landtdagens beslut utkom först den 10 november
1892 en kejserlig förordning, hvarigenom bestämdes, att aftal
om lega af jord på landet skall ingås skriftligen och med utsättande af
bestämd årlig lega, och må jord utlegas på legotagarens lifstid eller på
bestämd tid ej längre än 50 år. Derpå tillsattes den 20 februari 1893
en komité med uppdrag »att efter införskaffande af noggrann utredning
i frågan utarbeta förslag till fullständig lag om lega af jord på landet».
Den 26 januari 1897 afgaf denna komité »förslag till lag om lega af
jord på landet». På grund af detta förslag framkom till 1900 års landtdag
en kejserlig proposition, som genom Ständernas skrifvelse af den
29 maj samma år besvarats, och förklarade sig Ständerna då hafva med
angifna ändringar antagit den föreslagna lagen.

Utan att vilja påstå, att i denna finska lag finnes någon ofelbar
formel att följa för vårt svenska lagstiftningsarbete, hafva vi dock ansett
denna lag — som framgått från i allmänhet samma juridiska och
sakliga förutsättningar som dem som finnas hos oss — vara af det intresse,
att den för att göras mera tillgänglig bör som bilaga följa denna
motion.

Att i öfrigt redogöra för hvilka motiv som funnits att gifva lagen
den affattning, den erhållit, vore visserligen både intressant och lärorikt;
men då vi icke vilja framkomma med något formuleradt lagförslag, afstå
vi derifrån, öfvertygade som vi äro, att dessa motiv vid ett blifvande
lagstiftningsarbete komma att beaktas och skärskådas.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
låta företaga fullständig revision af lagstiftningen angående lega af jord
på landet och dermed sammanhängande författningar samt derefter för
Riksdagen framlägga de lagförslag, till hvilka revisionen gifver anledning.
»

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

Rörande det af motionärerne åberopade önska lagförslaget om lega
af jord på landet tillåter sig utskottet att hänvisa till den vid motionen
fogade bilaga.

Som bekant står gällande lagstiftning angående lega af jord på
landet ännu i hufvudsak qvar på den ståndpunkt, som utmärkes af
1734 års lag, och består af spridda stadganden, hvilka till största delen
innehållas i 16 och 17 kapitlen jordabalken samt 27 kapitlet byggningabalk^.
Endast i ett fåtal enstaka punkter har genom senare
författningar jemkning eller förtydligande af dessa bestämmelser egt
rum. Byggda på de enklare förhållandena vid tidpunkten för lagens
tillkomst, då jordlega ännu förekom endast jemförelsevis sällan och
i mindre omfattning, samt delvis jemväl grundade på åskådningssätt,
som för vår tid blifvit främmande, äro berörda stadganden numera
helt naturligt'' i vissa hänseenden föråldrade, i andra åter ofullständiga
samt erbjuda sålunda en ganska bristfällig grund för bedömande af
de mångskiftande och invecklade rättsförhållanden, som i våra dagar
stå i samband med jordlegoinstitutet.

Att de gång efter annan framstälda yrkandena på omarbetning
af lagstiftningen i detta ämne det oaktadt hittills icke vunnit bifall,
torde hafva sin förklaring i den uppfattningen, att rättsförhållandet
mellan upplåtare och brukare af jord hör till dem, som bäst bestämmas
genom det fria aftalet, och i fråga om hvilka lagstiftningen följaktligen
endast med mycken varsamhet bör ingripa såsom reglerande.
Under jordlegoaftalet falla så många skiljaktiga begrepp, från arrendekontrakt
rörande för sjelfständigt jordbruk afsedda fastigheter till upplåtelser
af bostadslägenheter utan sammanhang med jordbruk, och de
särskilda legoaftalen beröra hvart för sig ofta en sådan mångfald af
olikartade och vexlande förhållanden, att en lagstiftning i syfte att
underkasta förevarande aftal en bestämd rättslig normering ansetts svårligen
kunna undgå att mången gång komma i strid med det praktiska
lifvets behof.

Denna uppfattning, till hvilken lagutskottet vid flere föregående
tillfällen anslutit sig, synes utskottet fortfarande så till vida vara befogad,
som den grundsatsen torde böra med bestämdhet fasthållas, att
lagstiftningen på förevarande område i regel icke må lägga hinder i
vägen för parternas aftalsfrihet. Häraf lärer dock emellertid enligt

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

utskottets förmenande icke böra följa, att lagstiftningen i ämnet lämpligen
skall qvarstå i sitt nuvarande ålderdomliga och outvecklade skick.
Utan. att ingripa med ovilkorliga påbud har densamma andra vigtiga
uppgifter att fylla, nemligen dels att i de fall, då jordegare och legotagare
af en eller annan anledning underlåtit att aftalsvis fastslå sina
inbördes förhållanden, utgöra en norm för rättstillämpningen, dels ock
att gifva uttryck åt sunda och efterföljansvärda principer, hvilka kunna
utgöra ledning vid jordlegoaftals upprättande. Att våra nuvarande
bestämmelser från sådana synpunkter äro högeligen torftiga, torde icke
gerna kunna förnekas, liksom ej heller att den osäkerhet, som på
grund af lagstiftningens ofullständighet ofta förefinnes beträffande de
delar af parternas mellanvarande, hvilka icke aftalsvis reglerats, utgör
ett afsevärdt missförhållande. Visserligen pläga, särdeles i fråga om
arrenden af större omfattning, upprättas skriftliga aftal af ganska
stor vidlyftighet, men oafsedt att denna vidlyftighet i och för sig
är en praktisk olägenhet, kan åt aftalen dock svårligen gifvas
den fullständighet, att icke esomoftast skola förekomma fall, rörande
hvilka desamma intet innehålla. Ån större svårigheter i detta hänseende
följa med den i vissa delar af vårt land gängse plägseden att,
särskildt angående torp och andra mindre lägenheter, träffa endast
muntliga aftal utan närmare angifvande af vilkoren. Kontrahenternas
ställning till hvarandra blir då till sin natur så sväfvande, att deraf
lätteligen föranledas misshälligheter och godtycke, till förfång i synnerhet
för legotagaren såsom oftast varande den bland parteima i ekonomiskt
afseende svagare stälde. Erfarenheten visar, hurusom i talrika fall
rättegång är den enda utvägen att vinna klarhet rörande de af jordlegoaftal
härflytande rättigheter och skyldigheter, liksom ock hvilken
synnerlig svårighet äfven för domstolarne kan uppstå att med bestämdhet
afgöra, hvad mellan jordegare och legotagare bör anses lagligen
gällande. Att detta icke kan vara till fordel för en sund och
lycklig utveckling’ af vårt lands modernäring, synes utskottet uppenbart,
och eu lagstiftning i syfte att åt det för jordbruket så vigtiga jordlegoinstitutet
bereda en fastare rättslig grundval torde alltså kunna
med goda skäl ifrågasättas.

Beträffande den närmare karakteren af den sålunda föreslagna
lagstiftningen möter det helt naturligt i frågans nuvarande skick stora
svårigheter att afgifva något bestämdt yttrande. Hvilka de hufvudsakliga
önskningsmålen enligt lagutskottets uppfattning äro, lärer emellertid
framgå af hvad utskottet ofvan anfört. Redan ett sammanförande
af de på skilda ställen i olika balkar spridda bestämmelserna i ämnet

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

torde utgöra en gifven förbättring, egnad att göra lagen mer tillgänglig,
särskild! för de mindre lagkunniga personer, Indika mången gång
af densamma kunna hafva intresse. Äfvenledes synes ingen tvekan böra
råda derom, att det vore förmånligt, om de stadganden, Indika äro
byggda på föråldrade rättsuppfattningar, bragtes i öfverensstämmelse
med nuvarande åskådningssätt, samt till innehållet tvifvelaktiga bestämmelser
erhölle en mer otvetydig affattning. Härförutom torde emellertid
böra anses eftersträfvansvärdt att åvägabringa stadganden, hvilka
i enlighet med sunda rättsprinciper och utvecklingens nuvarande ståndpunkt
kunde för de fall, om hvilka kontrahenterna ej uttryckligen
afhandla!, fullständigare och bättre än de hittills gällande tjena till efterrättelse
i fråga om de vigtiga och skiftande rättsförhållanden, som härleda
sig från förevarande aftal. Likaså torde mer, än nu eger rum,
beaktande böra lemnas åt den skiljaktiga naturen af de olika aftal,
som ingå under jordlegoinstitutet. Rättsregler, afsedda för jordbruksfastigheter,
kunna ej alltid eg a samma lämplighet beträffande bostadslägenheter,
för hvilka senare, äfven om med dem är förenad upplåtelse
af någon jord, torde, i öfverensstämmelse med hvad som gäller för
bostäder i stad, i vissa fall kunna ifrågasättas en kortare uppsägningstid
än den eljest på landet för verkligt jordbruk tillämpade.

En god ledning för lagstiftningsarbetet i ämnet lärer i utskottets
tanke vara att hemta af det utaf motionärerne omförmälda finska lagförslaget
om lega af jord på landet. Grundadt på en föregående lagstiftning,
hvilken, liksom ännu hos oss, i allt hufvudsakligt utgjordes af
bestämmelserna i 1734 års lag, synes detsamma, såvidt utskottet kunnat
finna vid den granskning, utskottet varit i tillfälle att deråt egna, hafva
på ett i allmänhet ganska tillfredsställande sätt fylt syftemålet att, utan
allt för genomgripande förändringar i sak, åstadkomma fullständigare
och mer tidsenliga stadganden än de förut gällande. Utskottet vill dock
tillika uttala, att förenämnda finska lagförslag visserligen icke synes
förtjena att i alla hänseenden lända till efterföljd. Bland annat torde
sålunda hittillsvarande regler för syns anställande och öfver klagande
ega företräde framför de i det finska förslaget föreskrifna, hvilka utmärkas
af allt för stor vidlyftighet och omständlighet.

På grund af det ofvan anförda och då föreliggande fråga torde
med hänsyn till dess synnerliga betydelse för vårt lands modernäring
förtjena att underkastas grundlig undersökning och pröfning, föranlåtes
utskottet hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o. 19.

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruledes gällande lagbestämmelser
angående lega af jord på landet lämpligen
må ändras, förtydligas och fullständigas, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lagstiftning i ämnet,
hvartill den verkstälda utredningen kan finnas föranleda.

Stockholm den 28 februari 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation af herr Jansson.