Lagutskottets Utlåtande N:o 19

Utlåtande 1901:LU19

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

t

N:o 19.

Ank. till Riksd. kansli den 21 februari 1901, kl. 12 nödd. ■

Utlåtande, i anledning af vackt motion angående ändring af 26 kap.

4 § byggningabalken i syfte att åstadkomma tillräckliga
och lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden.

■''< ’ .. ." ''. V.* 1:>U '' ''• ..''-f. • l-! *'' '' ... ..I *. *''•

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 150, anför herr Th. af Callerholm:

»Uti 26 kap. 4 § byggningabalken är af ålder stadgadt, att tingsbyggning,
som det åligger härad eller tingslag att bygga och underhålla, skall
bestå af »en stufva, så stor som tarfvas, och två kamrar». Denna knapphändiga
bestämmelse, som nog måhända för halftannat århundrade sedan
varit tillfredsställande, torde dock numera få anses och är väl också i
allmänhet ansedd såsom allt annat än tidsenlig. Vår tids anspråk på utrymme
och beqvämlighet ställer helt andra fordringar på beskaffenheten
och inredningen af en byggnad, afsedd för det samhällsvigtiga ändamålet
att skipa lag och rätt, än dem, som gjort sig gällande vid tiden för tillkomsten
af 1784 års lag. Också måste tacksamt och villigt erkännas, att
på de allra flesta ställen i vårt land tingslagens invånare med berömvärd ^offervillighet
icke tvekat att underkasta sig betydande uppoffringar för åstadkommande
af värdiga lokaler för rättsskipningens handhafvande; och man
skulle ju vid sådant förhållande kunna med fog anse, att det nu gällande
lagstadgandet såsom endast en död bokstaf utan olägenhet kunde i lagen
qvarstå. Emellertid har det vid flera tillfällen visat sig, att berörda lagstadgande,
sådant det ännu gäller, åstadkommit icke allenast onödig tidsutdrägt
vid tingsbyggnings uppförande, utan äfven direkt skada, i aU synnerhet
vid uppkomna tvistighet^- emellan de olika kommunerna inom ett tingslag
om lämpligaste platsen för byggande af tingshus, hvarvid kommun, som
Bill. till Likså. Vrot. 1901. 7 Samt. 11 Raft. (N:o 19.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

i dylik tvist legat under eller lupit fara att ligga under, begagnat sig af sin
rätt att vägra deltaga i byggnaden i vidsträcktare måtto, än lagen föreskrefve,
en vägran, som vederbörande myndigheter, under hvilkas pröfning
frågan dragits, icke kunnat underlåta att med tillämpning af lagens bestämda
föreskrift godkänna. Att denna i en enda kommuns hand med stöd af lagens
bokstaf lagda rätt att förhindra ett af kanske ett tiotal kommuner bestående
tingslag att åstadkomma en för sitt ändamål lämplig tingsbyggnad hvarken
är tidsenlig eller för det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande, torde
icke gerna kunna förnekas.

Dä sålunda nu gällande lagstiftning i afseende ä tingshusbyggnad icke
tillgodoser ens de anspråkslösaste fordringar på nödigt utrymme vid sjelfva
rättsförhandlingarna, då samma lagstiftning kan bereda tillfälle att lägga
hinder i vägen för uppförande af tidsenliga tingshusbyggnader på frivillighetens
väg, samt då det torde få anses önskligt att i sjelfva lagen få inrymda
bestämda föreskrifter, om och i hvilken utsträckning det skall åligga
tingslagens invånare att å tingsstaden eller i tingshuset tillhandahålla bostadsrum
åt domstolens ledamöter samt allmänna äklagarne under pågående tingssamraanträden,
vågar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen behagade besluta
att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om ändring i 26 kap.
4 § byggningabalken i syfte att behofvet af tillräckliga och lämpliga lokaler
för häradsrätternas sammanträden måtte varda på tillfredsställande sätt
tillgodosedt.»

Utskottet är ense med motionären derom, att de i 26 kap. 4 § byggningabalken
gifna, ännu gällande bestämmelserna angående tingsbyggnings
storlek och inredning numera måste anses föråldrade och föga motsvarande
tidens kraf. Att de jemväl af dem, hvilka deraf närmast beröras — de tingshusbyggnadsskyldige
— i allmänhet så betraktas, framgår deraf, att desamma,
då fråga är om nybyggnad af tingshus, mera sällan bringas i tillämpning.
De tingshus, som uppföras, äro i regel till såväl storlek som beskaffenhet i
öfrigt för sitt ändamål fullt tillfredsställande. Emellertid gifves det, såsom
motionären erinrat, exempel äfven derpå, att bestämmelserna begagnats såsom
medel att förhindra tillkomsten af fullt ändamålsenliga tingshus, och det
kan inträffa, att en minoritet inom tingshusbyggnadsskyldige genom att påyrka
bestämmelsernas bokstafliga efterföljd kan tvinga den vida öfvervägande
majoriteten att uppföra tingshus af förhållandevis alldeles otillräckliga dimensioner.
För att förebygga dylika eventualiteter är alltså efter utskottets åsigt
en omarbetning af ifrågavarande lagbestämmelser af verkligt behof påkallad;

Lagutskottets Utlåtande N:o 19.

3

dervid det dock synes utskottet uppenbart, att det ej kan vara lämpligt att
i lag fastslå en viss för alla tingshus gällande norm i fråga om storlek och
utrymme. Bäst torde vara att låta frågan derom bero på pröfning i hvarje
särskildt fall, hvarigenom tillfälle beredes att taga hänsyn till alla omständigheter,
som för frågans afgörande äro af betydelse. I hvarje händelse
böra, efter utskottets mening, de tingshusbyggnadsskyldige sjelfva tillförsäkras
ett så väsentligt inflytande på en tingshusbyggnadsfrågas utgång, att endast
i undantagsfall afvikelse från deras beslut må ega rum. För att så må
kunna ske, erfordras emellertid, att i lagen införas bestämmelser om tillvägagångssättet
för åstadkommande af bindande beslut för de tingshusbyggnadsskyldige,
om den derför erforderliga majoritet, om sättet för fullföljd af talan
mot sådana beslut o. d., allt förhållanden, som lämpligen ordnas i samband
med den af motionären ifrågasatta lagändringen. Den ordning, som anses
lämplig för åvägabringande af beslut om sjelfva tingshusbyggnaden, kunde
sedermera, efter utskottets uppfattning, med fördel vinna tillämpning äfven
för fattande af beslut i andra för tingshusbyggnadsskyldige gemensamma angelägenheter,
såsom i fråga om häradstjenares aflöning, inköp af inventarier
i tingshuset m. m. dylikt.

Slutligen tillåter sig utskottet framhålla önskvärdheten deraf, att vid
de nu närmast ifrågavarande bestämmelsernas omarbetning största möjliga
hänsyn tages dertill, att tingshusbyggnadsskyldigheten ej göres mera än nödigt
betungande. Särskildt är detta af vigt för sådana fall, då sammanslagning
af tingslag eger rum och det alltså kan ifrågakomma, att det ena tingslaget,
efter att nyligen hafva nedlagt afsevärda kostnader på sitt tingshus,
blifver skyldigt att deltaga i kostnaden för det gemensamma tingshuset.

Under åberopande af det anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till herr af Callerholms förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag om ändring i 26 kap.
4 § byggningabalken i syfte att behofvet af tillräckliga och
lämpliga lokaler för häradsrätternas sammanträden måtte
varda på tillfredsställande sätt tillgodosedt.

Stockholm den 21 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.