Lagutskottets Utlåtande N:o 18

Utlåtande 1909:LU18

Lagutskottets Utlåtande N:o 18

1

JT:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående sådan ändring af inteckningsförordningen,
att aftal om rätt till elektrisk
ström från fastighet med vattenfall må kunna i
fastigheten intecknas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 68, hafva herrar Johan Ericsson och Gast. Sandström anfört följande: »Kungl.

förordningen angående inteckning i fast egendom af den
16 juni 1875 medger, som bekant, inteckning allenast för vissa i förordningen
angifna rättigheter, nämligen fordran, nyttjanderätt, rätt till afkomst
eller annan förmån af fast egendom samt servitutsrätt.

I gamma män våra vattenfall under senare tid börjat tagas i anspråk
för anläggande af kraftstationer, har det blifvit allt vanligare, att
ägaren af vattenfallsfastigheten med industriidkare och ägare af andra
fastigheter träffar aftal om leverans af elektrisk ström för belysning eller
drifkraft. Särskildt förekommer det ofta, att vid själfva afsöndringen
från ett hemman af ett vattenfall eller del däraf eller utmål för vattenfallet
ägaren till stamhemmanet förbehåller hemmanet rätt för framtiden
.Bih till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 17 Höft. (N:o 18.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Utskottets

rande.

till elektrisk ström för ofvanberörda ändamål, och att den sålunda förbehållna
rättigheten utgör en del af den betingade valutan för vattenfallets
afhändande. Då en dylik rätt till elektrisk ström eller kraftleverans icke
lärer kunna hänföras till någon af de rättigheter, för hvilkas säkerhet
inteckningsförordningen medger fastställande af inteckning, blir följden,
att, om vattenfallsfastigheten öfvergår till annan ägare, denne icke är
bunden af det träffade aftalet, hvilket därigenom i många fall kommer
att för medkontrahenten blifva värdelöst.

Som emellertid en rättighet af ifrågavarande art i likhet''med de
flesta af ofvannämnda rättigheter, för hvilka inteckning är medgifven,
innebär ett utnyttjande på visst sätt af fast egendom, synes jämväl innehafvaren
af dylik rättighet böra beredas enahanda tillfälle att genom
inteckning trygga rättighetens bestånd för framtiden. Särskildt synes det
ur synpunkten af industriens intresse otillfredsställande, om en industriidkare,
som grundat hela sin anläggning på ett ingånget aftal om leverans
af elektrisk ström, skulle kunna i följd af vattenfallsfastighetens och
kraftanläggningens öfvergång till ny ägare gå förlustig de fördelar, han
genom aftalet betingat sig. Detta är så mycket betänkligare, som stora
kapital ofta äro nedlagda i dylik industri och möjlighet att från annat
håll erhålla den erforderliga elektriska kraften i regel torde saknas, så
att industriidkare!! finner sig ställd i valet mellan att öfvergå till ångkraft
eller betala det godtyckligt stegrade pris, som af nye ägaren till
vattenfallsfastigheten kan fordras.

Slutligen må anmärkas-, att det äfven ligger i vattenfallsägarens intresse,
att aftal af ifrågavarande slag blifva inteekningsbara, enär lättheten
att afsätta den elektriska kraften gifvetvis måste blifva större, i
samma mån de härom träffade leveransaftal äro för abonnenterna i möjligaste
mån tryggande för framtiden.

På grund af hvad här ofvan anförts, hemställa vi vördsamt, att
Eiksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen förslag till sådan ändring
af inteckningsförordningen, att aftal om rätt till elektrisk ström från fastighet
med vattenfall må kunna i fastigheten intecknas.»

ytt- I anledning af en under 1 907 ars riksdag väckt motion angående åtgärder
till tryggande af aftal rörande leverans af elektrisk energi afgaf lagutskottet
ett så lydande utlåtande:

»Att det ämne, som genom förevarande motion underställts Riksdagens
pröfning, är af stor vikt och betydelse, torde vara visst. I den mån sär -

Lagutskottett? Utlåtande N:o IR.

3

skildt kraften i våra vattenfall alltmera tages i anspråk för alstrande af
elektrisk energi i större omfattning, blir det såväl ur nationalekonomisk
som privatekonomisk synpunkt en angelägenhet af stor vikt för statsmakterna
att tillse ej blott att det alstrade energiförrådet från producentens
sida under så billiga former som statens berättigade intressen det medgifva
kan utnyttjas, utan äfven att det alstrade energiförrådet på ett fullt
betryggande sätt tillhandahålles alla dem, som på beräknad tillgång ur
detsamma grundat nyttiga företag för olika ändamål. Genom den 1902
tillkomna lagstiftningen har staten redan gått producentens intressen till
mötes, hvaremot konsumenten, den som genom aftal betingat sig leverans
af visst energiförråd från kraftföretaget, enligt gällande lagstiftning intager
en synnerligen osäker ställning. Att han icke vid aftal sbrott från leverantörens
sida genom eventuellt skadestånd, äfven om detta beräknas till
mycket högt belopp, kan under alla förhållanden blifva tillfredsställd, är
uppenbart. För konsumenten kommer det ju i främsta rummet an på att
ständigt kunna åtnjuta tillgång på aftalad kraft. Eu stad exempelvis
med elektrisk belysning, som plötsligt genom aftalsbrott från kraftleverantörens
sida befinner sig i mörker, lärer vara föga tillfredsställd med
ett skadestånd.

Då utskottet vid behandlingen af detta ämne sökt för sig klargöra,
huru detsamma skulle på ett tillfyllestgörande sätt kunna ordnas, har
utskottet till en början undersökt, huruvida icke i redan gällande lagstiftning
bestämmelser finnas, som skulle kunna i någon mån användas i konsumentens
ifrågavarande intresse eller i annat fall, huruvida icke befintliga
bestämmelser skulle i sådant syfte kunna utvidgas. Det har därvid till en
början gällt att bestämma arten af konsumentens ifrågavarande rätt. I sådant
afseende torde det vara af intresse att inhämta, hurusom enligt den nya
tyska civillagen, som i modern rätt lärer få anses representera den mest
genomarbetade systematiken, denna rätt troligen icke kan betraktas såsom
en sakrätt. Visserligen har en framstående skriftställare inom den tyska
rättsvetenskapen velat med stöd af bestämmelsen i§ 1105 af den tyska
civillagen göra gällande, att under vissa förutsättningar afnämarens rätt
vore att betrakta som en reallast och såsom sådan borde åtnjuta fullt sakrättsligt
skydd, men af en annan i Tyskland högt uppburen juridisk författare
har detta utan vidare såsom felaktigt afvisats. Hur rättigheten
genom aftal än konstrueras, torde det emellertid enligt gällande svensk
rätt vara. visst, att det väsentliga i densamma icke är af den art, att inteckning
därför eventuellt i leverantörens fastighet kan fastställas. Genom

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 18

ett af högsta domstolen nyligen afgjordt mål har denna fråga ock blifvit
klart afgjord. Sökt inteckning till säkerhet för aftalad rätt till elektrisk
kraft från ett kraftbolag i detsamma tillhöriga fastigheter och kraftledningar
har i alla instanserna afvisats, i hofrätten och högsta domstolen
enhälligt. Af rättsfallet framgår bland annat, att enligt domhafvandens
i underrätten mening ifrågavarande rätt icke läte hänföra sig till vare sig
nyttjanderätt till fast egendom, afkomsträtt af sådan egendom eller servitut.
Äfven om, såsom utskottet inhämtat, i ett annat tidigare fall underrätt
fastställt inteckning i ett kraftbolags fastigheter till säkerhet för ett kontrakt
om leverans af elektrisk energi — hvilken inteckning emellertid torde
afsett hufvudsakligen upplåten nyttjanderätt till vissa turbinkammare
in. m. — och äfven under förutsättning att sådan inteckning mera allmänt
skulle medgifvas, något som man likväl efter ofvannämnda prejudikat
knappast torde vara berättigad antaga, finner utskottet, att föga därmed
vore för konsumenten vunnet. Genom den medgifna inteckningen
skulle han visserligen i många fall vara skyddad mot tredje man, men
någon trygghet att åtnjuta den aftalade energimängden skulle han icke
därför äga. Mot ett aftalsbrott från leverantörens sida och de stundom
oberäkneliga följderna däraf vore han ej säkerställd.

Måhända är det ock med hänsyn härtill, som man i främmande länder
uti ifrågavarande afseende beträdt en annan väg och i allmänhet genom
villkor och bestämmelser vid meddelandet af koncession å elektriska kraftanläggningar
sökt trygga afnämare af energi från företaget mot risken att
på ett eller annat sätt gå miste om aftalad energileverans.

I England gälla härom bestämmelser, tillkomna 1882, med vissa senare
förändringar. En koncession för leverans och distribuering af elektrisk
energi meddelas alltid för ett alldeles bestämdt angifvet område (area of
supply). I koncessionsurkunden uppräknas de gator och platser, hvarest
inom två år efter koncessionens meddelande elektriska ledningar till allmänt
aflämnande af elektrisk energi måste vara anlagda. Efter loppet af
ett och ett hälft år efter koncessionens meddelande kan under vissa förutsättningar
på företagets ägare ställas den fordringen att äfven på öfriga
gator inom området anlägga elektriska ledningar, och när dessa förutsättningar
äro uppfyllda, har ägaren skyldighet att inom sex månader efter
fordringens uppställande skrida till ledningarnas anläggande. I hvarje
koncessionsurkund angifves vidare det maximipris, som entreprenören är
berättigad betinga sig af de enskilda energiafnämarne. Om han icke enas
med vederbörande kommunalmyndighet om det pris, som skall förekomma

Lagutskottets Utlåtande N-''o 18. ”

vid leverans till offentlig belysning, slites tvisten härom af skiljedomstol. —
Genom rätt att under vissa villkor öfvertaga en elektrisk kraftanläggning
är en offentlig korporation, som däraf har intresse, högst betydligt säkerställd
mot risken att förlora påräknad energi. — Afnämare eljest hafva
viss trygghet däri, att om handelsdepartementet (Board of trade) öfvertygas
om att företaget på grund af insolvens är urståndsatt att fullgöra de
förpliktelser, som i kraft af koncessionen åligga detsamma (ordentliga anläggningar,
leverans af energi m. in.), koncessionen är förverkad, i hvilket
fall de” däraf intresserade under vissa villkor kunna öfvertaga företaget
eller del däraf Stundom kan handelsdepartementet, om ett företag uraktlåter
de detsamma genom koncessionen eller af departementet särskildt
ålagda förpliktelser — bland annat beträffande leverans af energi —,
därest ej de till en början i sådant fall meddelade anvisningar efterföljas,
fälla företaget till betydliga böter och slutligen återtaga koncessionen, om
sådant ur allmänt intresse syne3 lämpligt, — Till sist må nämnas, att
företagets egendom är skyddad från utmätning och konkursatgärder.

I Frankrike skiljer man enligt en år 1906 utkommen lag, vid meddelande
af koncession å elektrisk kraftanläggning, mellan ''concessions
simples sans déclaration d’utilité publique (koncessioner, vid hvilka företaget
ej anses böra betraktas vara af mera allmän nytta) och ''concessions
déclarées d’utilité puhlipue’ (koncessioner, där företaget anses vara af
allmän nytta). Koncessionen, hvilken enligt denna lag, i öfverensstämmelse
med hvad förut gällde, betraktas såsom ett slags aftal, meddelas i
båda fallen af kommun, där företaget finnes, eller där detsamma berör
flera kommuner, som slutit sig tillsammans, af ett gemensamt utskott från
dessa, och i andra fall af staten. Hvarje koncession är underkastad de
närmare villkor, som upptagas i en vid dess meddelande utfärdad urkund,
''cahier des charges’, hvilken öfverensstämmer med någon af de typer,
som fastställts i statsrådet. Genom bestämmelser, intagna i denna urkund,
tillförsäkras afnämare af elektrisk energi betryggande villkor för det fortsatta
och regelbundna åtnjutandet af kraften. Då koncessionen, enligt
hvad ofvan antydts, betraktas såsom ett aftal — närmare bestämdt såsom
ett aftal om begagnande från entreprenörens sida af de det allmänna tillkommande
rättigheter uti förevarande afseende mot skyldighet att fullgöra
de i det allmännas intresse liggande prestationer beträffande leverans af
elektrisk energi — innebär ett åsidosättande från leverantörens sida af
fullgörande af honom åliggande leveranser såsom ett kontraktsbrott, på
hvilket bestämmelserna i art. 1184 Code civil bli tillämpliga. Enligt dessa

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

liar, för den händelse den ene kontrahenten icke uppfyller sina förpliktelser
enligt aftal, den andre kontrahenten rätt att fordra aftalets upphörande
och skadestånd, med andra ord i här förevarande fall hafva de
administrativa myndigheterna rätt att återkalla koncessionen och erhålla
skadestånd för vederbörandes räkning. — Äfven fransk lag känner en rätt
för kommunalförvaltningen att inlösa kraftföretaget, när villkor därom äro
intagna i koncessionsurkunden, något som vanligtvis lärer vara fallet.

I Italien äro bestämmelserna om koncession synnerligen lindriga för
entreprenören. Den rätt, han genom koncessionen erhåller, betraktas, i
förhållande till de fastigheter, hvaröfver ledningarna framdragas, såsofn ett
servitut. Trygghet att erhålla aftalad leverans af energi har afnämare
bland annat därigenom, att servitutet, anses förverkadt, till exempel om
ägaren till den tjänande fastigheten (den hvaröfver ledningen framgår)
visar, att entreprenören icke vidare är i stånd att lämna energi till industriella
ändamål. Rätt att inlösa ett elektriskt kraftföretag tillkommer
ock enligt italiensk rätt kommun under vissa villkor och viss tid efter
koncessionens meddelande, ehuru bestämmelserna härom genom åtskilliga
omständigheter sällan kunna tillämpas och kommunens ifrågavarande rätt
begagnas.

I Schweiz synas föga tillfredsställande stadganden förefinnas till tryggande
af afnämarnes rätt. Därom vittnar följande uttalande i en uppsats
om bland annat elektricitetsrätten i Schweiz: ''Inom elektricitetsrätten fattas,
med undantag af vissa säkerhetsföreskrifter, allt, som skulle tjäna till
skydd för allmänna intressen. Förbundet har förlänat elektricitetsbolagen
med ringa inskränkning expropriationens offentliga maktmedel och därmed
erkänt dem som allmänna anstalter. Men ända hittills har förbundet,
obegripligt nog, underlåtit att vid denna gåfva knyta, om ock den allra
minsta motförpliktelse. Elektricitetsföretagen kunna med statens hjälp skaffa
sig faktiskt monopol, sinsemellan ordna afsättningsområdena och inom afsättningsområdet
uppställa autonoma ström pristariffer. De kunna äfven midt i
sitt afsättningsområde, af chikan eller emedan alltför liten vinst erbjuder
sig, vägra enskilda afnämare eller mindre kommuner leverans af energi
o. s. v., kort sagdt, de äro en stat i staten i detta ords sämsta betydelse,
i det de utöfva statens rättigheter, men sakna alla förpliktelser.’ Behofvet
af skyddande bestämmelser har därför kraftigt i Schweiz gjort sig gällande,
och man har uppställt följande reformprogram: Alla företag, som befatta
sig med produktion, ledning och leverans af elektrisk energi, ställas under
statskontroll. Denna statskontroll skulle särskild! beträffande leverans af

7

Lagutskottets Utlåtande N-o 18.

elektrisk energi på det sättet anordnas, att ett bolag, som till tredje man
ville leverera elektrisk energi, på samma sätt som järnvägsbolagen, skulle
behöfva koncession. Koncessionen skulle meddelas blott för ett noggrannt
begränsadt område. Bolaget skulle vara förpliktadt att inom detta område
under vissa villkor tillfredsställa hvarje efterfrågan efter energi (kontraktstvång),
vidare skulle inaximipristaritfer uppställas, som vid viss räntabilitet
hos företaget skulle reduceras, slutligen skulle särskildt till förmån
för kommuner, kantoner och förbundet förbehållas inlösningsrätt till företaget.
Såsom mönster för lagstiftningen har man tänkt sig den engelska
lagen af 1882.

Såsom af denna kortfattade redogörelse för viss utländsk lagstiftning
synes, har man genom med koncession förbundna bestämmelser sökt
trygga bland annat afnämare af elektrisk energi mot att blifva beröfvad
påräknad kraft. Att man icke heller i vårt land är alldeles främmande
för en sådan tanke, framgår af ett den 18 februari 1906 afgifvet yttrande
till kommerskollegium, i hvilket en af inspektörerna öfver elektriska anläggningar
för belysning och kraftöfverföring berört det i motionen omförmälda
ämne och därutinnan anfört: ’I den mån omfattande anläggningar
komma till utförande för tillhandahållande af elektrisk kraft åt
befolkningen inom större områden och dessa företag sålunda blifva af
afsevärd betydelse för den allmänna hushållningen, synas de böra blifva
underkastade äfven andra bestämmelser än sådana, som meddelas till förekommande
af skada å person eller egendom. Bland synpunkter, som därvid
kunna göra sig gällande, torde vara, att kraften må levereras på tillfredsställande
sätt och till lämpliga (maximi-) priser samt att den inom
visst område må blifva tillgänglig intill visst belopp för alla, som så
önska, och på enhetliga villkor under i öfrigt lika förhållanden; dessutom
torde väl ock stundom anläggningens förhållande till statens eller annan
enskild anläggning inom samma område behöfva på något sätt fastställas.
— Vid mindre anläggningar af ifrågavarande slag, hvartill med få undantag
de i vårt land hittills utförda kunna räknas, torde dessa förhållanden
af sig själf regleras på tillfredsställande sätt, men då företag komma till
stånd, genom sammanslutning eller annorledes, som ensamma behärska
vidsträckta områden, torde förhållandena kunna gestalta sig annorlunda.
Dylika anläggningar kunna dä såväl i ekonomisk betydelse som i andra
stycken jämföras med järnvägsanläggningar, och sådana äro ju i afseenden,
analoga med de ofvannämnda, underkastade kontroll från det allmännas
sida. Då dessa frågor i vårt land sannolikt snart nog blifva aktuella, sy -

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

nes lämpligt att redan nu i koncessionsbestämmelser för ifrågavarande
slag af anläggningar afseende fästes därå. Sålunda torde det blifva till
gagn för bedömande af hithörande förhållanden och af vattenkraftens tillgodogörande
öfverhufvudtaget, om koncessionsinnehafvare af dylika företag
—• såsom fallet är på vissa ställen i utlandet och hos oss vid enskilda
järnvägar — förelädes, bland annat, att ingifva en detaljerad tablå öfver
den i bruk satta anläggningens utrustning och kostnad och att årligen
efter ett fastställdt schema afgifva berättelse om verksamheten och företagets
ställning.’ — Inspektören har vidare framhållit det stora behofvet
att genom lagstiftning afnämarnes rätt tryggas, och då enligt hans mening
sådant borde ske genom bestämmelser, meddelade i samband med
koncessionen, vore en sådan lagstiftning med det snaraste påkallad, innan
redan alltför många koncessioner hunnit meddelas. — Till sist har han
fäst uppmärksamheten därpå, att enligt gällande lag, 2 § 2 mom. lagen

den 27 juni 1902, Konungen vid meddelande af koncession har att, under

förbehåll af enskild rätt, föreskrifva på hvilket sätt och under hvilka
villkor anläggningen må utföras och nyttjas, men att då fråga uppstått
om dessa bestämmelser vore af den omfattning, att Konungen vid koncessionens
meddelande skulle äga uppställa villkor af den ingripande art,
hvarom ofvan talats och hvilka i utlandet, exempelvis England, förekomme,
tvekan härutinnan så starkt gjort sig gällande, att man helt afstått
att i koncessionsbestämmelserna föreslå ens något i sådan riktning
gående villkor.

Att tillfredsställande utvägar till frågans lösning sålunda icke saknas,
har utskottet med det ofvan anförda velat visa, äfven om utskottet gif vetvis

icke varit i tillfälle att närmare angifva, huru denna lösning bör

försiggå. Detta torde Kungl. Maj:t vid en eventuell utredning bäst blifva
i stånd att afgöra. Därvid lärer då ock visa sig, huruvida saken kan
ordnas genom blott administrativa föreskrifter, hvilka Kungl. Maj:t i sådant
fall icke lärer underlåta att meddela, eller huruvida lagstiftning med
Riksdagens medverkan erfordras.»

I enlighet med utskottets med stöd af detta yttrande gjorda hemställan,
aflät Riksdagen den 28 mars 1907 skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om utredning, på
hvilket sätt betryggande garantier för kontraktsenligt åtnjutande af elektrisk
energi skulle kunna genom lagstiftning eller eljest beredas afnämare
af sådan energi, samt i den man Riksdagens medverkan till lagstiftning i

Lagutskottets Utlutande N:o 18. 9

ämnet erfordrades, för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kunde gifva anledning.

Då sålunda den fråga, som i nu föreliggande motion beröres, redan
är pa Kungl. Maj:t pröfning beroende, lar utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1909.

Å lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

2

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami.

17 Haft.