Lagutskottets Utlåtande N:o 18

Utlåtande 1889:LU18

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

5

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 25 febr. 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande
af de i 10 kap. handelsbalken förekommande
stadganden om borgen.

Från Första Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr Carlborg afgifven motion, n:o 39, hvaruti föreslås,
»att hvad som i 10 kap. handelsbalken stadgas angående borgen
skall upphöra att vara gällande, samt att, i följd häraf, den som ingått
borgen för annans gäld icke är pligtig sådan borgen infria, för så vidt
i särskilda lagar och författningar icke annorlunda föreskrifves».

Till stöd för sitt förslag anför motionären hufvudsakligen följande.

De från romerska rätten i den nyare tidens lagstiftning införda stadganden
om borgen för annans gäld hade,1 med den utsträckning borgenssystemet
i vårt land antagit, tyvärr allt för ofta åstadkommit bekymmersamma
rubbningar i affärslifvet. icke blott för den enskilde, utan till
och med för hela trakter, hvars invånare genom ömsesidiga borgensförbindelser
sökt uppehålla eu sjunkande kredit. Utom de beklagansvärda
olyckor i ekonomiskt hänseende, som härigenom drabbat hela familjer,
hvilka genom familjefadrens hjelpsamhet eller eftergifvenhet för enträgna
borgenssökande mången gång bringats till tiggarstafven, hade borgenssystemet
äfven bidragit till åstadkommandet af mindre välbetänkta affärsföretag,
och att förskaffa den late och njutningslystne penningar, hvaraf
han utan tillvaron af detta system mången gång icke skulle hafva kommit

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

i besittning. Att borgenssysteraet icke vore utan skuld till det ekonomiska
betryck, hvarunder vårt fädernesland de senare åren suckat, vore
en af alla erkänd sanning, hvarför äfven vid flera föregående riksdagar
förslag framkommit åsyftande inskränkning i borgenssystemet eller förändring
i derom gällande lagstiftning. — Det vore en betydlig skilnad
mellan borgensförbindelser och utfärdandet af reverser och vexlar. Genom
de begge senare åtgärderna afhände man sig faktiskt, i samma ögonblick
vexeln eller reversen utfärdades, enahanda belopp, som deri förskrifvits,
och äfven om valuta motsvarande detta belopp icke erhållits, så kunde
lika litet genom lagstiftning förekommas, att en myndig person sålunda
ådroge sig skulder som att han på annat sätt afhände sig egendom.
Helt annorlunda vore förhållandet med borgensförbindelser, hvilka ju
alltid eller åtminstone nästan alltid inginges under förutsättning, att de
icke skulle föranleda borgensmannen ekonomisk förlust. Då nu härtill
kornme att det läge något för de flesta menniskors rättskänsla kränkande
deri, att man på grund af lag kunde åläggas betala en annans gäld och
måhända bringas till ekonomisk ruin på grund af ett aftal, som tydligen
utvisade, att den betalande af hvad som betalades ingen nytta eller fördel
haft, samt tidsförhållandena för det närvarande icke vore sådana,
att lagen borde gifva sin helgd åt aftal af sådan beskaffenhet, äfven om
vinglare!! kunde, genom andra här ofvan omnämnda Utvägar, locka en
eller annan i betalningsskyldighet för hans skulder, så vore det i hög
grad önskvärdt, att hvad i våra lagar och författningar nu stadgades
om borgen blefve upphäfdt eller åtminstone i hög grad modifierade
Då nu gällande lag stiftades, voro våra kreditförhållanden annorlunda än
nu och borgensinstitutionen hade då mycket, som talade för dess berättigande.
Den, som genom arbete och sparsamhet då förvärfvat kapital,
hade nästan ingen annan utväg att göra detsamma fruktbärande än att
utlåna detsamma till enskild person, och då var det helt naturligt att
lagstiftaren genom borgensinstitutionen sökte skydda det sålunda samlade
kapitalet, ehuru det då som nu var en för rättskänslan kränkande
våldsåtgärd, att den hjelpsamine borgensmannen mot sitt bestridande
kunde tvingas att betala sin sista skarf till den måhända förmögne långifvaren.
I våra tider hade förhållandena ändrat sig derhän, att snart
sagdt i hvarje stad och socken funnes bankinrättningar, som drefve penningerörelsen
med vinst och der den idoge jemväl kunde, om han ville,
insätta sina besparingar. Då det nu vore ett obestridligt faktum att
nästan alla lånesökande vände sig till bankerna, funnes icke något skäl
att dessa inrättningar, som vanligen ginge med god förtjenst, skulle

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

skyddas mot förlusten på bekostnad af den, som af hjelpsamhet eller
bristande motståndskraft för enträgen öfvertalning gått i borgen.

På sätt motionären erinrat hafva vid flere föregående riksdagar
förslag varit väckta, hvilka åsyftat borgenssystemets inskränkning i en
eller annan rigtning, ehuru intet af dessa förslag varit så vidtgående
som det i förevarande motion framlagda. Det kan icke heller förnekas,
att dessa förslag framkallats af den rigtiga iakttagelse, att borgensinstitutet
i vårt land på senare tider erhållit en användning, som i
många fall visat sig förderfbringande. Detta beklagansvärda förhållande
har dock, enligt lagutskottets mening, sin grund i en missrigtning af
den ekonomiska verksamheten, som icke kan genom lagstiftningsåtgärder
rättas. Derest icke en genom bittra erfarenheter vunnen allmännare
insigt om faran af ett för långt drifvet kreditsystem åstadkommer
rättelse härutinnan, vinnes intet genom att stänga en af de utvägar,
som användts för ett sådant systems upprätthållande, om ock denna utväg
företrädesvis anlitats.

Lagutskottet kan icke heller frångå sin förut vid flere tillfällen uttalade
åsigt, att borgensinstitutet visat sig vara ett godt och verksamt
hjelpmedel äfven för ett sundt ekonomiskt lif; och utskottet kan icke
erkänna rigtigheten af motionärens påstående, att behofvet af detta institut
skulle vara mindre i vår tid än då 1734 års lag stiftades. Ett
stöd för denna mening finner utskottet äfven i den omständighet, att,
så vidt utskottet känner, icke något europeiskt lands lagstiftning afskaffat
bestämmelserna om borgen.

Slutligen och såsom det mest afgörande skäl mot antagande af
motionärens förslag vill utskottet framhålla den betänkliga inskränkning
i den fria aftalsrätten, som detta skulle medföra. För att på ett verksamt
sätt afskaffa det ifrågavarande institutet erfordras nemligen, såsom
motionären ock beaktat, ett stadgande, att alla aftal, som till sin natur,
om ock ej till namnet, kunna karakteriseras såsom borgensaftal, icke
kunna på rättslig väg göras gällande och sålunda måste anses ogiltiga.
Om man nu ock icke kan antaga, att motionären med sitt förslag åsyftat
en sådan rättskränkning, som att redan ingångna borgensförbindelser
skulle drabbas af en dylik ogiltighetsförklaring, så är dock den i tydliga
ordalag föreslagna inskränkningen i aftalets frihet tillräcklig att för

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

utskottet göra motionärens förslag oantagligt; hvarför utskottet hemställer,

att förevarande motion må af Riksdagen lemnas
utan vidare afseende.

Stockholm den 25 februari 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herr Redelius, som ansett, att utskottet, på de af motionären
anförda skäl, bort tillstyrka Riksdagen att i så måtto bifalla motionen,
att Riksdagen måtte besluta,

att i skrifvelse till Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, huruvida de i 10 kap. handelsbalken förekommande stadganden
om borgen må kunna upphöra att vara gällande eller omarbetas i sådan
rigtning, att de förderfliga följderna af nu rådande borgenssystem må,
så vidt möjligt är, för framtiden förekommas.

Stockholm, Ivar Hreggströms boktryckeri, 1889.