Lagutskottets Utlåtande N:o 18

Utlåtande 1888:LU18

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

N:o 18.

Ant. till Biksd. kansli den 20 febr. 1888, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckt motion angående tilllägg
till 104 § utsökning slag en.

104 § utsökningslagen den 10 augusti 1877 har följande lydelse:

»Skola flere fasta egendomar, som för en fordran äro gemensamt
intecknade, säljas; varde, så framt någon af dem häftar för särskild inteckning
eller kommit i särskild egares hand, hvarje egendom för sig
till försäljning utropad. Gå ej vid denna försäljning egendomarne så
högt, att fordran, för hvilken de äro gemensamt intecknade, fullt kan
gäldas, då skola, der ej innehafvaren af denna fordran samtycker, att
vid de skedda utropen må förblifva, eller hvad för honom ur köpeskillingarne
brister genast erlägges, alla egendomarne gemensamt utropas
till försäljning. Aro två eller flere bland egendomarne i samme egares
hand, skall ock, der han det äskar, gemensamt utrop ega rum af de
egendomar, som honom tillhöra. Ej skola dock fastigheter i särskilda
län eller städer, eller fastighet å landet och sådan i stad gå i en försäljning,
der ej fastigheterna tillhopa utgöra en egendom, eller alla rättegande
det medgifva.

Gå ej vid det gemensamma utropet egendomarne öfver sammanlagda
beloppet af det, som bjudits vid de särskilda utropen; stånde vid
första försäljningen fast: gå de högre; galle sista försäljningen, och varde
öfverskottet på de gemensamt utropade egendomarne fördeladt efter de
uppskattningsvärden, hvarefter allmän bevillning utgick för nästföregående
år. Har någon af egendomarne blifvit styckad, och finnes ej sådant uppskattningsvärde
för hvarje del; då skall den på egendomen belöpande

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 9

andel i öfverskottet mellan delarne skiftas efter den för hvarje del bjudna
köpeskilling.

Då beräknas skall, huruvida de först bjudna köpeskillingarne förslå
till gäldande af den gemensamma inteckningen, skall, med tillämpning
af de i 127, 128 och 129 §§ stadgade grunder, hvarje fordran, som på
frågan inverkar, upptagas till det belopp, hvartill den beräknas uppgå
den dag, å hvilken enligt 121 § sammanträde för köpeskillingens fördelning
skall ega rum.»

I en af Första Kammaren till lagutskottets handläggning öfverlemnad
motion, n:o 3, föreslår herr Otto Forssell, att Riksdagen ville för sin del
besluta följande tillägg till ofvan anförda paragraf:

»Säljes hemman, .hvars innehafvare derifrån till full ego afsöndrat
jord eller lägenhet, på sätt särskildt är stadgadt, då skall, ändå att den
jord eller lägenhet må gemensamt med hemmanet häfta för deri befintlig
äldre inteckning, sådan jord eller lägenhet icke säljas, utan så är,
att köpeskillingen för hemmanet ej förslår till fulla gäldande af slik inteckning,
eller afsöndringens köpare i köpehandlingen åtagit sig att gemensamt
med säljaren ansvara för betalning af inteckningen.»

Såsom skäl för sitt förslag anför motionären hufvudsakligen. Det
vore ganska vanligt, att arbetare och tjenstehjon, hvilka genom mångårig
flit och träget arbete samlat en sparpenning, använde denna till att
inköpa en från ett hemman afsöndrad lägenhet, vanligen bestående af
ett eller annat tunnland afrösningsjord, som vid köpets afslutande hade
föga värde. Efter få år ökades emellertid ofta detta värde, i det att
lägenhetens jord användes till trädgårds- eller potatisland och å densamma
uppfördes mer eller mindre dyrbara byggnader. — Uppenbart
vore, att vid köp af dylik afsöndring från hemman afsöndringen icke
kunde frigöras från de inteckningar, som vid köpet belastade hemmanet.
Ty eu slik åtgärd, vare sig att den verkstäldes af säljare eller köpare,
skulle medföra sä mycket besvär och tidsutdrägt samt framför allt
så stora kostnader, att dessa i de flesta fall skulle vida öfverstiga hela
köpeskillingen. Påkallades en sådan åtgärd, skulle derför hvarje köp af
dylik beskaffenhet omöjliggöras. ■—- Häraf följde, att i alla eller nästan
alla de fall, då sådan afsöndring skett eller skedde, afsöndringen fortfarande
vore belastad med de inteckningar, som vid köpet funnos i hemmanet,
och derför måste, då hemmanet skulle säljas enligt 104 § utsökningslagen,
jemväl till inteckningsegarens förmån försäljas. — Tydligt
vore, att inteckningsnafvarens rätt måste respekteras i det fall,
att köpeskillingen för hemmanet icke försloge till inteckningens gäldande,
och lägenhetens egare finge då finna sig i sitt öde. Men nu

Bih. till Riksd. Prof. 1888. 1 Sami. 9 Häft. 2

10

Lagutskottds Utlåtande N:o 18.

stadgade lagen, att afsöndringen skulle säljas i hvad fall som helst
och således i hvarje annat än nyssnämnda fall till förmån för vare
sig den skuldsatte hemmansegaren eller personer, som fått förmånsrätt
i hemmanet efter det afsöndringen skedde. — Att detta icke
vore rättvist eller billigt borde vara uppenbart för en hvar, allra
helst om man besinnade, att det härvid gälde icke blott köpeskillingen
för den sålda jorden, utan jemväl värdet af alla de under eu
lång följd af år derå nedlagda kostnader och förbättringar. Motionären
tvekade derför icke att föreslå ett tillägg till vår lag, hvarigenom
eu slik orättvisa och obillighet förebyggdes. — En invändning
mot förslaget ansåge sig motionären böra på förhand bemöta. Denna
invändning ginge ut derpå, att förslaget ej borde hafva så kallad retroaktiv
verkan, utan endast afse sådana fordringar, som hädanefter erhölle
förmånsrätt i hemmanet. Det vore dock en vedertagen rättsgrund i vår
och alla andra samhällsförfattningar, dels att ingen hade rätt att betala
sin skuld med andras egendom, dels ock att ingen inteckningshafvare
hade rätt att för sin fordran få betalning ur annan egendom än den,
hvari hans inteckning blifvit beviljad. Mången domare torde ock måhända
med tillämpning af dessa grundsatser tillbakavisa hvarje anspråk
i ty fall mot jordens eller lägenhetens egare samt förklara nu framlagda
förslag endast vara en onödig lagförklaring. Såge man saken från denna
synpunkt, så borde ock talet om retroaktiv verkan helt och hållet förfalla.
— Nu vore emellertid olyckan den, att 104 § 1 inom. utsökningslagen
vore, i uppenbar strid mot nyssnämnda båda grundsatser, så tydligt
och klart redigerad, att åtminstone en exekutor icke kunde undgå
att tillämpa den på det fall, hvarom fråga vore. Det syntes derför
nödigt att antingen omskrifva 1 mom. i 104 § eller ock att göra ett
tillägg dertill; och hade motionären för sin del valt den senare utvägen.

Såsom motionären framhållit, kan det mången gång förefalla hårdt,
att egare af en afsöndrad lägenhet skall i följd af stamhemmansegarens
iråkade obestånd nödgas se sin egendom försåld för gäldande af skuld,
som han icke åtagit sig, men hvarför lägenheten är intecknad gemensamt
med stamhemmanet. Liknande obillighet kan dock äfven ega rum, då
från en större egendom afyttrats någon mindre, hemmantal åsatt del
utan att denna de! kunnat frigöras från de hela egendomen vidlådande
inteckningar; och vida oftare torde fall inträffa, då en nyttjanderättsinnehafvare
drabbas af lika känbar förlust vid exekutiv auktion å eu
fastighet, af hvilken han innehaft större eller mindre del.

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Men äfven om man frånser den omständighet, att motionärens förslag
i antydda afseende lider af ofullständighet, möta mot dess godkännande
stora betänkligheter. Om man nemligen tänker sig det säkerligen
mycket ofta förekommande fall, att hemmansegaren efter lägenhetens
afsöndrande belastat hemmanet med ytterligare inteckning, hvarför
lägenheten icke ansvarar, så är ju uppenbart, att denna intecknings rätt
skulle försämras derigenom, att äldre inteckning, hvilken äfven graverar
lägenheten, skulle vid försäljningen till hela sitt belopp skjutas öfver
på hemmanet. Ett sådant stadgande som det af motionären föreslagna
skulle i följd häraf så betydligt försvåra bedömandet af en intecknings
värde, att det otvifvelaktigt skulle högst menligt inverka på fastighetskrediten.

Slutligen bör anmärkas, att förslagets genomförande skulle kräfva
ändringar äfven i inteekningsförordningen; men några sådana har motionären
icke föreslagit.

Utskottet får sålunda hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.