Lagutskottets Utlåtande N:o 18. I

Utlåtande 1899:LU18

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. I

• • • y / it! <l»n«cif.> i .• , (i

j! lif bil ivr-;»**» ’! >i)jn e.V.ii; W<\''f f r-i :; • > / nr.; "t (.i-r.f i:-*''--;.fbi.

tu gl			''< ‘	11 '' "	W(‘.	, f			.a
	? f . J1	|jj>f fiPi tnj;\ i				rf	i)t, fiOii i	• i Mj Mfiv te(l	: »gill
[:*:!)	>i v<M		in m	Yh i • ''		im x		in ;Å>nl iY. ,e*u	dvid
.H !U t ! ffM UJ	• )fj/ tf	J r*>l 1 b/Jir/ii /nrl. vt;n a.-.*	f: 7 >5	Joflf ii YAl .		ij...	i t '' i i t Vi, 11 ) ''»0i tf fp'' > / mono	ii!w Mj	7 Öl 11 r 7

''iil lH:yi • 1 In i''.‘« aftal-åt !".7I »:> •; i '' ''.i:: <■’vi t I''1 I ■ - • i!; !:N>

•Iso 18-

I» tO< * >h oi Ul&t)y-r. i;0 i''C* j .. ». J.Yt VJ “> • i.!’.

. i I ^ i- S» ii >i ru''< ./* ‘ Ti

Ank. tijl Riksd. kansli den 21 februari 1890, kj. 3 e. m.

■ *.)!} ■ T o j&l ;>V • •! v: ''■ ’ J J/i ££f i,'' * i:

W .; ff; /i i\ [ • j. . fi , , S; V ‘ j 4. f*. fl fSi.; ) pu i"

inlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen.

Från Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisats en af herr
P. Pfhrsson i Akarp inom nämnda kammare väckt motion, n:o 28, af
följande lydelse:

»Under de strejker, som sistlidet år förefallit, har man vid flera
tillfallen kunnat iakttaga, att lagen ej innehåller tillfyllestgörande stadgandeu
angående det våld eller hot, de strejkande utöfva. I det fallet,
att någon tvingats att deltaga i arbetets inställelse eller hindrats att återgå
i arbete eller att antaga erbjudet arbete synas visserligen bestämmelserna
i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen stränga nog; men har en arbetare
tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå i arbete
eller att antaga erbjudet arbete, lärer följden blifva, att han antingen
öfvergår till de strejkande eller försvinner från skådeplatsen. Då i sådant
fall målsegare vanligen icke kan framställas, lärer åklagaren svårligen
kunna utföra någon talan och ansvar ej heller förekomma. Der åter

arbetare, som i angifvet syfte utsättes för våld eller hot, är så fast och
modig, att han trotsar de strejkande och fortsätter med arbetet, kan brottet
endast bedömas efter 14 kap. eller efter 15 kap. 23 § strafflagen. Straffet
Bih. till Riksd. Prot. 1899. 7 Samt. 10 Haft. (N:is 18, 19.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

varder högst sex månaders fängelse, der ej misshandeln varit dess gröfre;
och åklagaren kan ej (såvida ej våld föröfvats under vissa omständigheter,
såsom t. ex. å allmän väg) beifra brottet, utan tillkommer sådant i allmänhet
målseganden ensam. Flera exempel på sådan tillämpning af
lagen finnas.

Det våld eller hot, de strejkande använda mot så kallade strejkbrytare,
är dock icke ett brott endast mot den arbetare, som blir föremål
för detsamma. Det rigtas fullt lika mycket mot den arbetsgivare, man
vill hindra att drifva sin rörelse, liksom mot arbetare, hvilka kunna vara
sinnade att hos honom antaga arbete. Det synes mig derföre, som om
åklagaren borde berättigas att åtala jemväl försöket att tvinga någon till
deltagande i arbetsinställelse eller att hindra någon att återgå till arbete
eller att öfvertaga erbjudet arbete, samt att ett sådant försök bör drabbas
af det ansvar, som stadgas i 15 kap. 22 § strafflagen.

Med anledning häraf tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen för sin
del måtte antaga följande:

Lag om ändrad lydelse af 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ i 15 kap. strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

22 §.

Tvingar någon utan laga rätt, eller med missbruk af sin rätt, genom
våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst
med straffarbete i två år, i de fall, der gerningen ej med svårare straff
särskildt belagd är.

Lag samma vare, der man, på sätt nu är sagdt, försöker tvinga någon
till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbete
eller att öfvertaga erbjudet arbete.

, ••juft?!• ,ä :.j I/■ 1 »'' • i l J.•.;».«O

24 §.

Brott, som i 22 § 1 mom. sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,
der ej målseganden angifver det till åtal eller ock genom brottet någon
tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet
eller att öfvertaga erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs
åtalas af annan än målsegande.»

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Motionärens förslag innebär, att försök till sådant brott, hvarom
talas i 22 § af 15 kap. strafflagen, skulle i de fall, då försöket ginge
ut på att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra
någon att återgå till arbete eller att öfvertaga erbjudet arbete, blifva lika
straffbart som det fullbordade brottet. Sålunda straffbart försök skulle
tillika enligt förslaget lyda under allmänt åtal. Så är enligt 24 § samma
kapitel redan förhållandet med fullbordadt brott af ifrågavarande beskaffenhet,
i det att genom lagar den 9 juni 1893 och den 28 maj 1897

1 sådant afseende undantag gjorts i den eljest enligt sistnämnda paragraf
gällande inskränkningen i allmän åklagares rätt att åtala brott enligt
22 §. Motionären vill i fråga om straffbart försök nå samma resultat
genom att, då 22 § enligt hans förslag komme att omfatta två moment,
af hvilka det första skulle handla om fullbordadt brott och det andra
om straffbart försök, inskränka tillämpligheten af 24 § till första momentet
och sålunda låta för andra momentet gälla bestämmelsen i 19 §

2 mom. af kongl. förordningen om strafflagens införande, att under allmänt
åtal höra alla brott, som ej i lag uttryckligen undantagna äro.

Ehuru, såsom motionären jemväl påpekat, våld och hot mot annan
person i allmänhet äro enligt gällande lagstiftning belagda med straff
såsom särskilda förseelser, och man alltså redan nu ingalunda saknar
möjlighet att få den, hvilken genom dylika medel sökt utöfva tvång mot
annan, befordrad till ganska allvarsamt ansvar, finner utskottet motionärens
förslag förtjena beaktande.

Den särskildt brottsliga och för samhällets lugna ekonomiska utveckling
vådliga karakteren af sådant våld eller hot, hvarom här är fråga,
utgör nemligen enligt utskottets mening skälig anledning att belägga detsamma
med strängare ansvar än annan dylik handling. Att sådant skärpt
ansvar enligt motionärens förslag skulle åstadkommas derigenom, att våld
eller hot, användt för att tvinga någon till arbetsinställelse eller eljest
hindra honom från att arbeta, skulle bestraffas lika strängt, vare sig det
medfört åsyftad verkan eller icke, innebär visserligen ett af vår lagstiftning
i regel icke erkändt likställande af försöket med det fullbordade
brottet, men torde i förevarande fall hafva skäl för sig. Det objektiva
moment, som betecknar skiljaktigheten emellan försöket och det fullbordade
brottet eller att vid det förra den afsedda effekten uteblifvit, är i fråga
om nu omhandlade brott af väsentligt mindre betydelse ur straffrättslig

4 Lagutskottets, Utlåtande N:o 18.

synpunkt än beträffande öfriga brott, h vilka såsom försök äro i vår lagstiftning
med straff belagda. Från statens synpunkt kan det anses nästan
likgiltigt, om afsigten att förmå en arbetare att deltaga i arbetsinställelser
eller hindra honom att återgå till arbete eller öfvertaga erbjudet arbete
lyckas eller ej; staten har ett bjudande intresse af att ingripa strängt
straffande uteslutande med hänsyn till farligheten i den vilja, Som rigta?
sig på handlingar i förenämndt syfte.

För antagande af den sakliga ändring, som innefattas i motionärens
förslag, talar ock kraftigt den för hvarje år allt mer framträdande nödvändigheten
att söka stäfja det ofog, som fackföreningar och strejkledare
bedrifva genom att framkalla eller befordra oberättigade och för arbetarne
ej mindre än för arbetsgifvarne skadliga arbetsinställelser. Allmänt kända
tilldragelser i vårt land under nästlidet år hafva än ytterligare bestyrkt
den erfarenhet, som förut vunnits derom, att nu gällande lagbestämmelser
äro otillräckliga i sådant afseende. Utan att allt för högt skatta värdet
af sådana bestämmelser som de af motionären föreslagna, torde man dock
kunna hoppas, att desamma skulle icke oväsentligt bidraga till att skydda
välsinnade arbetare mot obehöriga sidoinflytelser.

På grund af hvad sålunda anförts, för utskottet hemställa,

att Riksdagen med anledning af herr Pehrssons
förevarande motion ville för sin del antaga följande

Lag

om undrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 och 24 §§ strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 22.

Tvingar någon utan laga rätt, eller med missbruk
af sin rätt, genom våld eller hot, annan att något göra,
tåla eller underlåta, straffes högst med straffarbete i
två år, i de fall, der gerningen ej med svårare straff
särskildt belagd är.

Lag samma vare, der man, på sätt nu är sagdt,
försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

5

eller hindra någon att återgå till arbete eller att öfvertaga
erbjudet arbete.

Brott, som i 22 § 1 mom. sagdt är, må ej åtalas
af allmän åklagare, der ej målseganden angifver det
till åtal eller ock genom brottet någon tvingats att
deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till
arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete; ej heller
må brott, som! i 23 § sägs, åtalas af annan än målsegande.

24 §.

Stockholm den 21 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

- t''o\ \i) yftzyt

K. S. HUSBERG.

fe ,vjefct

ftéSsefratlöM

It ]• /''■ . ;f r i r >• tioh

af herrar Husberg, Fröberg och Trygger.

I ”

ärendets behandling inom utskottet.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i