Lagutskottets Utlåtande N\o 17

Utlåtande 1906:LU17

Lagutskottets Utlåtande N\o 17.

1

Nio 17.

Ank. till Eiksd. kansli den 1 mars 1905, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Uti eu inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 26, anför herr Hågglund:

»I motion n:o 26 tillät jag mig vid 1905 års lagtima riksdag föreslå,
att Riksdagen måtte besluta, att af statsmedel skall utgå ersättning
till de stämningsmän, hvilka biträda fjärdingsmän med delgifningar af
stämningar i brottmål samt andra offentliga och allmänna handlingar —
hvarom det är föreskrifvet, att de skola delgifvas på sätt, som för delgifning
af stämning är stadgadt, och hvarför enskild part eller person
icke är skyldig att ansvara för delgifningskostnaden. Såsom skäl för
denna min framställning tillät jag mig framhålla, att det syntes mig
oegentligt, att fjärdingsmän eller allmän åklagare af egna medel måste
utgifva den ersättning, som tillkommer stämningsmän för dylika delgifningar
af stämningar i brottmål eller eljest, då delgifningsuppdrag af dem
utföres för det allmännas räkning.

Statsutskottet, till hvilket motionen för utlåtande remitterades, ansåg
jämväl en sådan skyldighet för fjärdingsmän och allmänna åklagare mindre
lämplig, men då utskottet hyste den uppfattningen, att det kunde ifrågasättas,
huruvida icke, för att undvika behofvet af stämningsmäns anlitande
i här antydda fall, åt fjärdingsmans intyg, då han erhåller delgifningsuppdrag
för det allmänna, borde gifvas samma vitsord, som nu tillkommer
intyg af länsman, vid hvilket förhållande behofvet af särskild ersättning
af statsmedel åt stämningsmän bortfölle, hemställde utskottet, att min
ifrågavarande motion icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Bih. till Riksd. Prat. 1906. 7 Samt. 16 Häft. (N:o 17). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Detta statsutskottets utlåtande vann också Riksdagens godkännande.

Med anledning af hvad jag sålunda andragit och med hänvisning
till åberopade motionen och statsutskottets ifrågavarande utlåtande, vågar
jag vördsammast föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att sådant tillägg till 11
kap. 38 § rättegångsbalken göres, att åt fjärdingsmans intyg, då han
erhåller delgifningsuppdrag för det allmänna, gifves samma vitsord, som,
enligt åberopade lagrum, tillkommer intyg af kronofogde, stadsfogde,
länsman och notarius publicus.»

Med anförande af samma motiv hemställer herr S. L. Olsson i Alfdalsåsen
i en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 103, att Riksdagen måtte besluta sådant tillägg till 11 kap.
38 § rättegångsbalken, som herr Hägglund i sin motion föreslagit.

Rättegångsbalkens 11 kap., enligt dess lydelse i lagen den 10 juli
1899, handlar om stämning, och föreskrifves i 37 §, att underrätt skall
förordna vissa män att, då de därom anlitas, delgifva stämningar och domstolars
beslut, så ock eljest verkställa delgifning af handlingar. Därjämte
stadgas i samma §, bland annat, att fjärdingsman skall utan särskildt
förordnande vara stämningsman. 38 § i samma kapitel har för närvarande
följande lydelse:

»Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf, som
om vittnen är stadgadt, gälle såsom fullt bevis att delgifningen blifvit så
verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,
som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius publicus
eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd tjänsteman.
Skriftligt erkännande om delgifning vare ock, där det är genom intyg
af en ojäfvig stämningsman bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.
»

I förevarande motioner föreslås nu, att till denna § skulle fogas ett
tillägg af innehåll, att, då fjärdingsman för det allmännas räkning utför
delgifningsuppdrag, hans öfver förrättningen meddelade intyg tillerkännes
samma vitsord, som nu tillkommer intyg af kronofogde och öfriga i §:n uppräknade
personer, eller med andra ord, att fjärdingsmans intyg i detta fall
skulle anses såsom fullt bevis för att delgifningen blifvit så verkställd,
som intyget innehåller. Detta förslag synes utskottet vara förtjänt af
beaktande.

Lagutskottets Utlåtande N\o 17.

3

Enligt lagen angående fjärdingsmansbestyrets utgörande den 29 september
1899 skall till biträde för kronobetjaningen inom hvarje socken
i regel finnas en fjärdingsman, och angifves i lagen fjärdingsmansbefattningen
vara ett menighetsbestyr. Fjärdingsmannen, hvilka utses å kommunalstämma
och aflönas af kommunen, men hvilkas lämplighet för befattningen
pröfvas af kronofogden, lyda enligt intruktionen för fjärdingsmannen
den 29 september 1899 under Konungens befallningshafvande,
kronofogde och länsman och hafva till åliggande, bland annat, att, hvar för
sitt distrikt, efter förmäns uppdrag delgifva stämningar i brottmål, kalla
nämnd till urtima ting m. fl. allmänna förrättningar samt verkställa andra
det allmännas tjänst rörande kallelser och kommunikationer. Under utöfningen
af sin befattning njuter fjärdingsman det skydd och är underkastad
det ansvar, lag säger. A ena sidan är fjärdingsman sålunda på
grund af sin tjänsteställning skyldig utföra vissa det allmännas tjänst
rörande delgifningsuppdrag, men å andra sidan anser lagen icke hans intyg
om dylik delgifning såsom fullt bevis, att densamma skett såsom intyget
innehåller, utan fordrar härför, i likhet med hvad som gäller om delgifning,
utförd på enskild persons uppdrag, att intyget skall vara bestyrkt af två
ojäfviga stämningsmän. Detta åter kan, såsom motionärerna anmärkt, leda
därtill, att, då fjärdingsman af förman får i uppdrag att delgifva en stämning
i brottmål, ett domstols beslut eller dylikt, fjärdingsmannen, som
själf ej är berättigad till särskild ersättning för dylikt uppdrag, är nödsakad
att för vinnande af laga vitsord åt intyget öfver delgifningen anlita
biträde af annan stämningsmän, hvilket biträde då antingen fjärdingsmannen
eller den, på hvars order han handlar, får bekosta. I likhet
med motionärerna anser också utskottet detta innebära en obillighet.

Utskottet har sig väl ej bekant, i hvilken utsträckning olägenheter
af det öfverldagade förhållandet i praktiken gjort sig gällande, men finner
i hvarje händelse en lagändring i den af motionärerna föreslagna riktningen
vara principiellt riktig. Vid delgifningar af nu ifrågavarande slag
handlar nämligen fjärdingsmannen, såsom förut nämnts, på uppdrag af
honom öfverordnad tjänsteman och under tjänstemannaansvar, och under
sådana förhållanden synes utskottet grundad anledning förefinnas att också
tillerkänna hans intyg om delgifningen verkan af fullt bevis, att densamma
blifvit verkställd på sätt i intyget angifves. Med hänsyn till såväl ifrågavarande
förrättningars enkla beskaffenhet som ock den omständigheten, att,
såsom ofvan framhållits, fjärdingsmans lämplighet för befattningen pröfvas
af kronofogden, lärer ock kunna med fog förutsättas, att medgifvandet af

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

ett sådant högre vitsord i angifna fall åt fjärdingsmans intyg icke skall
föranleda missbruk vid sådana intygs utfärdande.

Den af utskottet sålunda förordade lagändringen synes utskottet lämpligast
böra genomföras så, att i 11 kap. 38 § rättegångsbalken efter orden:
»vid svenskt konsulat anställd tjänsteman» tilläggas orden: »så och intyg
af fjärdingsman, då lian verkställt delgifningen efter förmans uppdrag».

På grund af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Eiksdagen måtte, i anledning af förevarande
motioner, för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 38 § rättegångsbalken
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer
jäf, som om vittnen är stadgadt, gälle såsom
fullt bevis att delgifning blifvit så verkställd, som intyget
innehåller. Enahanda vitsord tillkomme intyg,
som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller
notarius publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt
konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman,
då han verkställt delgifningen efter förmans uppdrag.
Skriftligt erkännande om delgifning vare ock,
där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsmän
bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

Stockholm den 1 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCKOHA.

Herrar Lillieshöld och grefve Lewenhaupt hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, O. L, SVANBÄCKS BOKTRYCKERI, 1906.