Lagutskottets Utlåtande N:o 17

Utlåtande 1903:LU17

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 16 febr. 1903 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående ändring af 17 kap. 11 § handelsbalken.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga en af
herr A. A. W. Lund inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 46, af
följande lydelse:

»Förmånsrätt till gäldbunden egendom tillerkännes i 17 kap. 11 §
handelsbalken dels sådana allmänna af Konungen stadfästade kassor, hvilka
omhänderhafvas af »tjänstemän, som äro satte att deras inkomster uppbära»,
och dels »kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras
föreståndare». Den anförda paragrafen skiljer således emellan sådana allmänna
kassor, som förestås af tjänstemän i kraft af dessas tjänst, och
sådana, som omhänderhafvas af »föreståndare» på grund af uppdrag af de
styrelser eller myndigheter, som äro för kassorna ansvariga.

Beträffande de af tjänstemän förvaltade kassorna torde lagens ordalydelse
vara tydlig och uttömmande, så att den tillerkänner förmånsrätt åt
alla kassor af detta slag.

Detsamma kan ej sägas om de af »föreståndare» förvaltade kassorna,
af hvilka blott kyrkors och socknemagasiners samt fattigkassor tillerkännas
förmånsrätt, ehuru flera andra synas vara lika berättigade därtill som de
här uppräknade.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1903. 7 Sami. 12 Häjt. (N:o 17)

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Så kan man t. ex. med skäl undra, hvarföre en församlings skolkassa
icke skulle vara lika berättigad som dess kyrkokassa. Båda kassorna
äro påbjudna i samma kungl. förordning. De för båda ansvariga
myndigheterna äfvensom båda kassornas revisorer tillsättas och väljas af
kyrkostämma. Hvarföre skall då kyrkokassan hafva större förmånsrätt än
skolkassan?

Ungefär samma ställning i detta afseende som skolkassan har kommunalkassan,
där den, såsom väl alltid är förhållandet på landet, omhänderhafves
af en föreståndare. Det lärer ofta vara förhållandet, att kommunalnämnden,
som är ansvarig för kommunalkassan, äfven förvaltar fattigkassan.
I så fall kan samma myndighet åberopa förmånsrätt för den ena,
men ej för den andra af de kassor, den förvaltar, ehuru båda synas vara
lika berättigade.

I 5 kap. 52 § af lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet föreskrifves, att en vägkassa skall finnas, till
hvilken ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom i de
närmast följande paragraferna stadgas. Äfven denna kassa synes vara lika
berättigad till förmånsrätt som de förut anförda. Samma yrkande kan
göras för de i lagen den 30 oktober 1891 omnämnda sjukkassorna.

Lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt afseende försummade barn torde på många håll förorsaka bildandet
af en särskild kassa, som i sådant fall står under barnavårdsnämndens
förvaltning, och för hvilken denna myndighet med fog kan göra anspråk
på förmånsrätt.

Då de ofvan anförda kassorna alla hafva sitt stöd i lagar eller kungliga
förordningar, synas de mig vara af samma natur, som de i 17 kap.
11 § handelsbalken uppräknade och lika berättigade som dessa till förmånsrätt
för fordran i gäldbundet bo. De synas mig då äfven böra i lag
uttryckligen tillerkännas denna rätt.

Jag vågar därföre vördsamt hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om
och i hvad mån den förmånsrätt till gäldbunden egendom, som i 17 kap.
11 § handelsbalken tillerkännes kyrkors, fattigkassors och socknemagasiners
fordringar hos deras föreståndare, bör utsträckas till andra kassor, som
äro likställda med de i nämnda paragraf uppräknade, samt därefter för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en utredning i ämnet kan gifva
anledning.»

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Uppenbarligen innebär det i viss män en inkonsekvens, att kyrkors,
fattigkassors och socknemagasiners fordringar hos deras föreståndare åtnjuta
förmånsrätt, under det att sådan rätt icke är förenad med andra likartade
kassors fordringar hos de personer, som på grund af särskilt uppdrag
förvalta desamma. Rent principiellt vore sålunda ett likställande i förevarande
hänseende af samtliga ifrågavarande kassor att förorda. Detta skäl
synes emellertid utskottet icke utgöra tillräcklig anledning för vidtagande af
den föreslagna lagändringen.

Medgifvande af sådan förmånsrätt som den ifrågavarande är nämligen
enligt utskottets uppfattning ett numera i flera afseenden olämpligt
sätt att skydda en kassa mot förluster på grund af förvaltarens insolvens.
Hvad som särskildt talar mot dylik rätt är, att den i anseende till sin
förekomst och utsträckning i det särskilda fallet icke är fullt klar och
tydlig för tredje man. Det är af denna anledning, som man i den moderna
rättsvetenskapen alltmera utdömt dessa s. k. tysta förmånsrätter
såsom oförenliga med den betydande roll, scm krediten i vår tid spelar.

För äldre tiders enklare förhållanden kan ifrågavarande förmånsrätt
hafva varit passande och motsvarande ändamålet med densamma, utan att
medföra någon större olägenhet. Då 1734 års lag tillkom, voro de kassor,
som i förevarande lagrum angifvits, de hufvudsakliga kassorna af hithörande
slag, och det torde hafva varit ett allmänt kändt förhållande, hvilka personer
som hade uppdrag att förvalta desamma. Då därtill kom, att i
äldre tider ett anlitande af krediten i jämförelsevis ringa utsträckning förekom
och att berörda kassor väl i allmänhet ej voro af någon mera betydande
storlek, kunde icke något vara att mot denna förmånsrätt invända.
Numera äro dock förhållandena ändrade. Särskildt i de större städerna
hafva för tillgodoseende af en mängd kommunala uppgifter bildats kassor,
hvilka ofta uppgå till ganska betydande belopp. Förvaltningen af dessa
kassor ombesörjes i allmänhet såsom ett kommunalt förtroendeuppdrag af
personer i olika samhällsställningar. För affärsmän eller andra, som behöfva
anlita krediten, skulle emellertid emottagandet af ett dylikt förvaltningsuppdrag
med tillvaron af eu sådan förmånsrätt som den ifrågasatta
ofta medföra olägenhet på grund af den ofördelaktiga inverkan uppdraget
skulle hafva på deras kreditställning, och det skulle därför mera än förut
möta svårigheter att finna lämpliga personer, hvilka vore villiga att åtaga
sig sådana befattningar. För andra borgenärer skulle det innebära ganska
stor risk, om dylik förmånsrätt åtnjötes af eu mängd kassor, rörande
hvilka det icke städse kan antagas vara allmänt bekant, af hvem förvaltningen
utöfvas. Det torde dessutom vara svårt att med bestämdhet angifva

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

gränsen för de kassor, hvilka, om den föreslagna lagändringen skulle vidtagas,
borde tillerkännas förmånsrätt för sina fordringar.

Ifrågavarande förmånsrätt torde icke heller vara nödig för att skydda
kassor mot förluster. Mera lämpliga och effektiva skyddsmedel härutinnan
äro numera att tillgå och användas äfven allmänt. Ifrån denna synpunkt
förefinnes alltså icke enligt utskottets mening något framträdande behof af
den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda,

Stockholm den 16 februari 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Stockholm, Svenska Tryckeribolaget Ekman & Co, 1903.