Lagutskottets Utlåtande N:o 17

Utlåtande 1888:LU17

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1888, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg till
3 kap. 10 § strafflagen.

lill lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat eu
inom nämnda kammare af herr A. P. Lind afgifven motion, n:o 124,
hvari motionären — under hänvisning till de skäl han i en vid 1886
års riksdag afgifven motion anfört — föreslår, »att Riksdagen ville hos
Kongl. Maj:t anhålla om sådant förtydligande tillägg i 10 § af 3 kap.
eller annat lämpligt ställe uti gällande strafflag, att innehafvare af stulet
gods, som tillhandlat sig detsamma af misstänkt person, vare sig å marknad
eller annorstädes, skall vara skyldig att utan lösen eller ersättning
återlemna godset till dess rätte egare eller ock i händelse densamme,
som gjort handeln med en misstänkt person, föryttrat varan, må han
ersätta det stulnas rätta värde jemte kostnad och skada».

Motionären föreslår således, att den, som af misstänkt person tillhandlat
sig stulet gods, skall vara skyldig att antingen, om han fortfarande
innehar godset, utan lösen återlemna detsamma till egaren eller,
om han afhändt sig detsamma, ersätta egaren det stulnas värde jemte
kostnad och skada.

Utskottet får till en början hänvisa till sitt år 1886 afgifna utlåtande,
n:o 57, öfver ett då af samme motionär väckt förslag i samma syfte.

Lagutskottet meddelade deruti en öfversigt af frågan om vindikationsrätten
till stulet gods enligt svensk lagstiftning och uttalade dervid
den åsigt, att enligt vår lag egare är berättigad att utfå honom frånstulen
egendom utan lösen, äfven om innehafvaren är i god tro. Då
emellertid lagskipning^ i senare tider tagit en från denna åsigt afvikande
rigtning, som jemväl vunnit högsta domstolens godkännande i

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

flere särskilda fall, kunde det väl synas lämpligt, att lagstiftaren ingrepe
till undanrödjande af all tvekan i denna punkt; men som motionärens
framställning icke gifver anledning till framläggande af något förslag i
detta afseende, har utskottet icke kunnat ifrågasätta något sådant.

I ofvan omförmälda utlåtande anförde utskottet slutligen: »Härmed
må emellertid förhålla sig huru som helst, så är dock uppenbart, att,
om en person dömes till straff jetnlikt 3 kap. 10 § strafflagen för handel
med misstänkt person, den sålunda dömde icke kan anses hafva i god
tro åtkommit det gods, som han af den misstänkte tillhandlat sig, hvadan
han, äfven enligt den af högsta domstolen i ofvan antydda utslag
hyllade mening, är skyldig att, såvida han fortfarande har godset i sin
besittning, utan lösen utlemna det till den, som visar sig vara egare
deraf. Att detsamma är förhållandet enligt den lagtolkning, hvars rigtighet
utskottet här ofvan sökt ådagalägga, lärer knappast behöfva påpekas».

Hvad sålunda af lagutskottet vid 188G års riksdag anfördes i fråga
om motionärens nu å nyo framlagda förslag torde fortfarande ega giltighet.

Vidare får utskottet erinra, att, enligt hvad 6 kap. 5 § strafflagen
tydligt gifver vid handen, sådan gerning, som i 3 kap. 10 § af samma
lag afses, icke medför skyldighet att utgifva skadestånd. Detta anser
utskottet vara fullt rigtigt, enär det i sistnämnda lagrum afsedda förfarande
ej står i sådant förhållande till sjelfva hufvudbrottet, att en
dylik förpligtelse lämpligen bör å sådant förfarande grundas; och utskottet
kan således icke förorda eu sådan lagförändring, som motionären
ifrågasatt.

På dessa skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation

af herr A. P. Lind.

Herrar Fröberg och Buss hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.