Lagutskottets Utlåtande N:o 16

Utlåtande 1901:LU16

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 19 februari 1901, kl. 2 e. m.

4 . .-j ,. . . - • • , . - rr «*# f,t t [. -J t * »i, ,v. . c>

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§§ 3, 4 och 5 i stängselförordningen.

Lagutskottet kar till behandling fått emottaga en inom Andra
Kammaren af herr J. Nilsson afgifven motion, n:o 120, af följande
lydelse:

»Uti 3 och 4 §§ af Kongl. Maj:ts nådiga förordning om egors fredande
emot skada af annans hemdjur samt om stängselskyldighet, den
21 december 1857, stadgas, att då stängselvitsord begagnas, skola de,
som i egoskilnaden hvarandra möta, taga del i stängsel till hälften
hvardera, utom i det fall, som i 5 § omförmäles.

Första stycket af 5 § lyder sålunda:

»Utgöras egor, emellan hvilka stängas skall, af skog, utmark eller
beteshage å båda sidor, och finnes ena sidan af stängsel märkligen betungas,
utan motsvarande nytta; då må, der den sidan ej sjelf stängsel
fordrar, dess stängselskyldighet, efter ty som domaren skäligt pröfvar,
nedsättas under hvad i 3 § stadgadt är.»

Lagstiftningen har sålunda enligt 5 § velat lätta stängselbördan
för den, som deraf märkligen betungas utan motsvarande nytta, men
har inskränkt tillämpningen af detta stadgande till det fall, då de egor,
som skola genom stängsel skiljas, å ömse sidor utgöras af skog, utmark
eller beteshage.

Emellertid inträffar icke så sällan, särskild! för egare af mindre
hemmanslotter, att äfven beträffande annan mark än sådan, som afses

Bill. till Piksd. Prot. 1901. 7 Samt. 12 Höft. (N:o 16). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

i 5 §, den stängselskyldige utan motsvarande nytta märkligen betungas
af att uppföra och underhålla stängsel.

Ett dylikt förhållande kan t. ex. uppstå, då åker eller ängsmark
bildar en långsträckt egofigur och skifteslinierna gå i figurens längdrigtning.
En sådan skiftesläggning kan påkallas af flera anledningar,
såsom jordens beskaffenhet, tillgång till vatten, vägförbindelser, lämpliga
tomtplatser m. m. Den, som erhåller en jemförelsevis smal åker- eller
ängsremsa af ett sådant område, i följd hvaraf grannen kan tvinga
honom att deltaga i stängsel, kan i hög grad betungas af denna stängselskyldighet
utan motsvarande nytta. Mig synes derför den rätt till
jemkning i stängselskyldighet, som enligt 5 § i förenämnda nådiga
förordning kan eg a rum, böra gälla i fråga om mark af alla slag,
och att samma förordning i sådant syfte bör ändras. Någon olägenhet
af en dylik ändring torde ej vara att befara, då den icke betager
grannen hans stängselvitsord och saken i hvarje fall skall af domaren
pröfvas.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt föreslå, att
Riksdagen för sin del måtte besluta, att nedannämnda §§ i Kongl. Maj:ts
nådiga förordning om egors fredande emot skada af annans hemdjur
samt om stängselskyldighet, den 21 december 1857, skola erhålla följande
förändrade lydelse:

3 §. Då stängselvitsord enligt föregående paragraf begagnas,
skola de, som i egoskilnaden hvarandra möta, taga del i stängsel till
hälften hvardera. Finnes ena sidan af stängsel märkligen betungas
utan motsvarande nytta; då må, der den sidan ej sjelf stängsel fordrar,
dess stängselskyldighet, efter ty som domaren skäligt pröfvar, nedsättas
under hälften. Äldre hägnadsdelningar eller beslut, hvarigenom
hägnadsskyldighet efter förra författningar blifvit bestämd, må ej ligga
i vägen för hägnadsskyldighetens bestämmande enligt nu stadgade
grunder, då fråga derom väckes.

4 §. Den, som med åker, äng eller plantering möter skog, utmark
eller beteshage, hafve såsom hittills ej stängselvitsord.

5 §. Finnes emellan egor, som utgöras af skog, utmark eller beteshage,
ej stängsel; då skall, så länge det förhållandet fortfar, den ohägnade
marken anses vara till gemensamt mulbete upplåten, der ej annorlunda
aftaladt är.»

Den grund, hvarefter enligt gällande stängselförordning stängselskyldigheten
mellan angränsande jordegare i allmänhet fördelas, är den

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

s. k. kalfpartsdelnings- eller hälften-principen. Denna princip var, om
man frånser landskapslagarne, okänd för vår svenska rätt ända till införandet
af 1857 års stängselförordning; och utskottet tillåter sig här
erinra om de skäl, som för den då åvägabragta förändringen anfördes
vid ärendets föredragning i statsrådet af dåvarande justitiestatsministern.

»I fråga åter», så yttrade justitiestatsministern bland annat, »om
den grund, hvarefter liägnadsskyldigheten bör mellan angränsande jordegare
fördelas, så är klart, att då, med antagande af förutnämnde grundval
för egofriden (kreatursegarens skyldighet att ansvara för den skada,
som af hans kreatur å annans egor åstadkommes), lagen åt hvarderas
egor lemnar skydd mot den andras kreatur äfven utan stängsel, hvilken
endast skall utgöras, då det af endera sidan påfordras till lättnad i kreaturens
vård, kan det större eller mindre ego-området, som ligger på
hvardera sidan af rågången, ej blifva någon lämplig måttstock för
hägnadsskyldighetens fördelning, och det stöd för den hittills gällande
hemmantalsdelningen, som man vanligen velat hemta från påståendet
om den större jordrymdens förmenta större nytta af stängseln, förlorar
under sådana förhållanden all vidare kraft. Snarare skulle antalet af
hvardera sidans kreatur kunna anses som eu antaglig fördelningsgrund,
så vida hägnad vore såsom medel för egofridens upprätthållande af lagen
ovilkorligen påbjuden. Men då så icke är, utan stängsels uppförande
alltid måste komma att bero af ett derom framstäldt yrkande å
den sidan, som anser sig af hägnaden mest i behof, lärer man lätt inse,
att någon annan mera naturlig och rättvis grund för hägnadsskyldighetens
fördelning, än den till hälften, icke står att utfinna. Den jordegare,
som för att slippa på annat sätt taga vård om sina kreatur, under
det de äro på bete utsläppte, vill begagna sitt i lagen medgifna
stängselvitsord, kan icke skäligen begära, att hans granne skall i kostnaden
härför till mer än hälften deltaga; och om de mindre jordbrukarne,
hvilka, i brist på utvägar att kunna valla sina kreatur, väl företrädesvis
blifva de, som fortfarande komma att begagna stängselvitsordet
emot de större jordegarne, härvid få vidkännas eu större andel i
hägnadsbesväret, än de hittills under högst ofullkomliga egofridslagar
haft, då kunna de i allt fall icke klaga öfver ett oskäligt betungande,
enär det egentligen är till deras förmån, som vid den nu ifrågakomna
förbättrade lagstiftningen sjelfva stängselvitsordet blifvit lemnadt orubbadt.

De företräden, halfpartsdelningen för öfrigt i flera hänseenden har
framför delningen efter hemmantal eller egorymd, hafva redan ofta till -

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

förene blifvit så fullständigt ådagalagda, att någon ytterligare framställning
derom vid detta tillfälle icke synes erforderlig. Men om dess
vigtigaste fördelar torde dock böra påminnas, och dertill hörer i främsta
rummet, att den alltid lemnar tillfälle till hägnadsskyldighetens fullgörande
i egen egogräns och sålunda gör all rågångsstängsel till en
angelägenhet blott mellan de tvenne jordegare, som i rågången hvarandra
möta, hvarigenom den ock, mera än någon annan fördelningsgrund,
underlättar överenskommelser om stängselns borttagande, der
sådant till ömsesidig fördel kan ske.»

Efter att hafva vidrört 11 §:s bestämmelser om fördelningsgrund
för stängsel, som i tegskifte eller samfällighet liggande byalag hafva
att samfäldt utgöra, fortsätter föredraganden:

»Men härförutan förekommer jemväl i förslaget ett annat undantag
från den antagna halfpartsprincipen uti 5 §, hvilken i hufvudsaklig likhet
med hvad nu är stadgadt bestämmer, att, då skog, utmark eller
beteshage å båda sidor möter, och ena sidan af stängseln märkeligen
betungas utan motsvarande nytta, den sidan, så framt den ej sjelf fordrar
stängsel, må kunna för sitt deltagande deri njuta nedsättning under
den i allmänhet bestämda fördelningsgrunden, efter ty som domaren
skäligt pröfvar; och den egentliga anledningen till detta undantag har
blifvit hemtad från den besparing i stängsel, som nu gällande stadgandet
medfört. Erfarenheten har nemligen lärt, att farhåga för en så
beskaffad nedsättning å den sidan, som icke fordrar stängsel, ofta afhållit
båda sidorna från stängselvitsordets begagnande, till betydlig besparing
i både skog och arbete; och ett medel, som visat sig så verksamt
till befrämjande af ett för samhället vigtigt ändamål, bör lagstiftningen
ej underlåta att fortfarande använda, särdeles som stadgandet ej
heller för sig sjelf saknar billighetsgrund. Dock måste, för att det åsyftade
ändamålet ej skall förfelas, alla sådana skogs- och utmarker, som,
ehuru genom rågång från hvarandra skilda, ligga utan hägnad sig emellan,
förklaras vara till gemensamt bete upplåtna, så att i slikt fall den ena
jordegaren ej må anses skyldig att afhålla sina kreatur från den andras
egolott, der ej sådan skyldighet på särskildt aftal grundas.»

Ofvan återgifna uttalanden ådagalägga, efter utskottets förmenande,
till fyllest olämpligheten af en lagändring i den rigtning, som
af motionären åsyftats. Motionären har ej heller förebragt någon omständighet,
som är egnad att förringa befogenheten af de gjorda uttalandena,
och äfven motionärens hufvudskål för framställningen, att hälften-principen
medför märkelig tunga särskildt för den mindre jordegaren,
har deri blifvit, på ett efter utskottets mening afgörande sätt, bemött.

Lagutskottets Utlåtande N:o 16. °

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herr Nilssons ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 februari 1901.

På lagutskottets vägnar:

»

CARL B. HASSELROT.

Reservation

mot motiveringen af herr Zetterstrand.

‘i

Bill. till Rilcsd. Prut. 1901. 7 Sand. Rf Häft.